Morgonen from hell
Fy fasen vilken morgon. Inget, jag menar verkligen INGET har gått min väg. Allt känns faktiskt riktigt skit och jag är alldeles bedrövad. Nu kan det liksom bara bli bättre, allt som kan gå fel har redan gjort det. . Det är väl alltid trevligt att läsa om andras elände så här kommer då min tisdagmorgon, denna 19 december:
Väckarklockan ringde 20 över 6. Och jag som aldrig brukar trycka på snooze-knappen känner att det är ett måste idag. Hubbe har vaknat minst fem gånger i natt och varit olycklig (mardrömmar?!). Jag är inte van vid hackiga nätter och det känns! Så redan starten kunde varit bättre. När jag duchat och fått på mej kläder (ny puderrosa blus) så går jag ner och sminkar mej. Och spiller en stor klick foundation på min nya blus. I det här skede var jag ännu vi rätt gott mod och bytte bara till en annan (lite skruttig blus eftersom jag inte längre hinner stryka).
Jag väcker den supertrötta gnälliga Lillasyster och tvingar en skrikande lite tjej att gå på pottan. Där tycker hon lampan är för ljus så hon får ont i ögonen så vi måste sitta där i mörkret en stund. Hubbe, som vanligen brukar vara på gott humör om morgnarna är dock inte det idag. Allt är fel och han vägrar äta frukost. I det här skede är vi redan 15 minuter efter i tidtabellen men jag försöker att inte stressa och bli arg. Det går sådär. Till slut inser jag att Hubbe dessutom är varm. Febertermometern fram och 30 sekunder senare inser jag att han har feber.
Maken har redan hunnit fara iväg till sitt morgonmöte. Så även om jag har 300 saker att göra på jobbet, med deadline imorgon så är det jag som måste bli hemma. Det här var den enda morgonen den veckan som jag skulle föra barnen till dagis. Förstås! Nå, jag tänker att vi kör Lillasyster till dagis och far via mitt jobb efter min dator så kan jag jobba undan det mest akuta hemifrån medan Hubbe underhålls av Netflix. Men eftersom det är den värsta rusnignen just då, och vi nu inte har bråttom egentligen så stäger jag av den fjärrstyrda värmen, Webaston, i bilen (tror jag i alla fall) och bestämmer att vi startar först om 45 minuter.
När vi kommer till bilen är den varm och skön. Vilket är lite konstigt eftersom jag stängt av värmen för 45 minuter sedan och den då bara var på i typ tre minuter.... Jag spänner fast barnen. Lillasyster gallskriker eftersom hon har trötta ben och jag just vägrat bära henne till bilen. När jag sätter mej i bilen och vrider om nyckeln händer dock inget. Den blinkar lite lite men motorn är tyst som i graven. Maken svarar förstås inte på mina paniksamtal och efter tio minuters panikerande ger jag upp. Bilen är död. Troligen akkun slut tack vare den fina fjärrstyrda bilvärmen?! Bara att gå in med barnen igen och försöka låta bli att få nervöst nervsammanbrott. Vilket inte var lätt.
Men nu då jag skrivit ner eländet i ett blogginlägg känns det lite bättre. Jag måste försöka att inte lägga energi på det jag inte kan påverka. Bilen startar förhoppningsvis imorgon. Vi håller tummarna att det inte är något annat än akkun som kan sättas igång med startkablar. Och jag får väl jobba övertid imorgon så jag får det jag skall göra. Suck! Vilken morgon alltså.
De två största delorsakerna till mina motgångar idag.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar