headersevendayssvartvitrosa2

Är jag en infuencer?!

Skrivet av Hanna Stigzelius 08.05.2018

Ofta då jag träffar andra bloggare, börjar jag fundera lite mer på mitt eget bloggande och allt runt omkring det hela. Och de senaste dagarna har det snurrat en del i huvudet angånde bloggen och mitt bloggande. Sen råkade jag ännu läsa att Ebba Von Sydow är i Helsingfors på någon supercool konferens om sociala medier och influencers där hon skall föreläsa. Och jag började fundera varför inte jag är där?! För jag är väl en influencer jag också?! Om ens blogg är top 20 på bloggtoppen.fi så måste det väl räknas som något.

Men jag tycker det är så svårt att veta sitt eget värde. Att se bloggen utifrån. För mej är den ju min vardag. Något jag bara gör. Visst jag lägger ner rätt mycket tid på att fota, redigera, skriva och fundera fram blogginlägg. Men det är ändå bara en liten hobby. Hur skulle min lilla hobby kunna ha någon skillnad?! Men kanske den ändå har det. Kanske det jag skriver har en liten betydelse i alla fall. Kanske jag inspirerar och influerar någon?!

Eftersom jag ju studerat juridik är jag inte speciellt insatt i vare sej marknadsföring eller branding. Men jag tycker det är jätte intressant. Att bygga upp ett varumärke, att ha en strategi i bloggen. Att verkligen fundera lite extra för att nå dit man vill nå. Det skulle jag vilja lära mej mer om! För tänk så coolt det är ändå, att folk läser vad man skriver. Även om ni nu inte är sååå många. Så har min statistik ändå stigit sakta men säkert under hela tiden jag bloggat. Så man får väl åtminstone hoppas att trenden håller i sej. 

Men att satsa mer på bloggen än vad jag gör idag är tyvärr lite svårt. Tidsmässigt är det nog en omöjlighet. Mitt dygn har bara 24 timmar. Att vara mamma och jobba full tid gör att jag inte kan prioritera mer tid för bloggen just nu. Även om jag verkligen skulle vilja läsa mej in på social media branding och varumärkesbyggande. Men kanske det att jag ens skriver ner det omedvetet gör att jag ändå satsar lite mer. Få se var bloggen är om ett år. Framåt går det väl alltid. 

legokalas3.JPGÄr jag en influencer? Hur definierar man en sån? Har det med antal följare/läsare och göra? Eller får man bara bestämma själv att man är det?!


Att göra det bästa av situationen

Skrivet av Hanna Stigzelius 13.04.2018

Kategorier:

Forfarande sjukskriven. Och skall vara det också hela nästa vecka. Otålig som jag är, har jag liksom svårt att fatta och acceptera, att en hand inte läker och blir bra så där bara. Det tar faktiskt tid. Och man måste väl låta det ta tid. Sakta blir den lite bättre. Men bra är den då inte ännu. Jag försöker dock göra det bästa av situationen. Se positivt på mina extra lediga dagar även om det här nu inte är vad jag ville och önskade. Så igår blev det sushi och skumppa mitt på dagen med ex-Grannen. Vi skålade in våren och njöt solen. Jag har promenerat hem med barnen. Och rensat och gått igenom några skåp. Att vika kläder, bära tungt och stuva funkar inte. Och det går låångsamt med en hand. Men det känns ändå skönt att få gjort. Att kunna göra någon nytta, jag kan ju knappt göra något annat vettigt här hemma. Ljudböcker har jag också lyssnat på. Är inne på min tredje bok på två veckor. Så det känns också effektivt och skönt! 

IMG 3051Gårdagens lunch! Inte så illa för en torsdag minsann. Man måste väl bara göra det bästa av situationen...

IMG 3055Härligt att sitta här hela eftermiddagen och sörpla rosa skumppa och prata livets viktigheter med fin vän!

IMG 3063Sedan tillbaks till verkligheten och efter barnen... Måste säga till dagisfröknarna att jag druckit skumppa så de inte skulle börja undra haha. Barnen var iaf glada över att få gå/kickboarda sej hem istället för att ta bilen. Att ta det här fotot var förresten inte så smart. Det tog ONT i handen. Jaja, allt för bloggen ni vet.


Feministlistan

Skrivet av Hanna Stigzelius 11.04.2018

Kategorier:

På den senaste tiden känns det som jag tänkt mer på feminism än tidigare. Kanske det började med #metoo och #dammenbrister. Eller så är det bara jag som ännu mer fått ögonen upp för strukturer och ojämlikhet runt om mej. Jag skrev ju också ett inlägg om jämlikhet i småbarnsvardagen, och hur svårt jag tycker det är att få det att gå ihop. Att dessutom ha både en son och en dotter, gör kanske också att jag blir mer uppmärksam på "genusbehandling" och tänker på hur det blir sedan då de är större. Hur vi som föräldrar kan påverka men också vad som kommer utifrån. 

Det är är feminism för mig: Feminism för mej är strävan efter att alla skall behandlas lika oberoende av kön. För så är det nämligen inte nu. Jo, vi har kommit en bit på vägen, men nej vi är inte ännu där. 
Jag kallar mig/kallar mig inte feminist, eftersom: Jag är stolt över att kalla mej feminist. Även om jag tycker det är superstörande att folk kan bli provocerade bara av ordet. För mej är det en självklarhet att också kalla mej feminist. Och ju mer jag läser om feminism och samhälleliga strukturer destu mer övertygad blir jag. Jag tror att de flesta kvinnor är feminister, obereonde om de kallar sej så eller inte. Även om jag inte riktigt fattar varför man inte skulle kunna stå för det? Det finns väl lika många olika feminister som det finns människor. Att kalla sej för feminist betyder inte att man är på något visst sätt eller att alla feminister tänker lika. Även om jag tror att målet för alla feminister är det samma. En mer jämlik värld. Mer möjligheter för alla.
Det här är den viktigaste feministiska frågan: Hur skall vi få även männen att se att feminism gagnar dem? För utan att alla strävar mot samma mål så kommer vi inte komma framåt. Jag tror föräldraledigheter och större jämlikhet i barnfamiljer är en väldigt bra start för att komma framåt i Finland. Men för att här skall hända något måste också Papporna börja kräva mer tid med sina barn och större del av ledigheterna. Jag känner i alla fall att jag som jobbande småbarnsmamma vill kämpa för jämställdheten men att jag inte har energin kvar efter att jag skött allt jag måste.
En förebild inom feminismen: Lady Dahmer, Peppe Öhman och Michelle Obama tycker jag alla tre är viktiga för min egen feministiska upplysning. Starka kloka kvinnor som är bra på att uttrycka sej! 
Så här syns feminismen i min vardag: Allt för lite, tyvärr! Jag känner att min energi inte räcker till kampen. Men jag försöker med små medel. Försöker att själv vara uppmärksam på strukturer, hemma, på jobbet och som Mamma. Jag läser en del feministiska bloggar, artiklar och bloggar och försöker lära mej mer så jag kan ge svar på tal och åtminstone orka upplysa folk lite nu som då. Men så mycket oförståelse och skit som man får så är det inte lätt. 
Ett motargument jag stöter på (eller själv har) mot feminismen: Ja men män och kvinnor är ju olika! Bah säger jag. Individer är olika, men det mesta beror inte på vårt kön. Och jag skulle nog vilja påstå att män och kvinnor idag klarar samma uppgifter om man så vill. Samhället har ju förändrats. De är ytterst få jobb som nuförtiden kräver en superstark fysik och ännu färre som kräver att man skall kunna amma.  Olika betéenden tror jag mer beror på samhälleliga stukturer och personlighet. Inte på grund av våra kön. 

Ett motargument jag själv har är väl kanske att jag känner att jag inte vet HUR jag skall göra för att komma framåt. Jag går ju själv i otaliga kvinnofällor hela tiden. Och är inte alls genusneutral i min uppfostran heller, jag kör dem ju i rosa och blott, köper dockor till min dotter och bilar till min son. Så jag formar och upprätthåller ju också strukturer, fastän jag inte ens vill det! Men jag vet bara inte hur man ändrar ett samhälle, jag känner mej liksom maktlös. I alla fall vet jag inte hur förändrar utan revolution och massa energi, som jag känner att jag inte har eller liksom orkar med. Jag vill ha en konkret handbok med tips på hur man blir en god feminist i vardagen. Vilka frågor som är de viktigaste och vad man absolut måste komma ihåg och vad som inte är lika noga. Finns det en sån?!
Då insåg jag att jag var/inte var feminism: Jag har nog alltid varit feminist. Båda mina föräldrar är feminister. Mamma var ordförande för SFP:s kvinnorförbund i många år och Pappa är väl en av de som var med och grundade Suomen Feministimiehet r.y, om jag minns rätt. Så vi har diskuterar rätt mycket feminism hemma vid köksbordet. Att själv vara en stark kvinna gör ju att man också ifrågasätts lite, vilket jag tyckt varit svårt emellanåt. Men samtidigt ger det en lite fananamma och gör att man börjar fundera på hur man tex hade blivit behandlad om man varit man och betett sej på samma sätt. Sen villl jag förstås kämpa för att min dotter skall ha lika många möjligheter som min son.
Ett tips på ett feministiskt verk: Peppe Öhmans Livet och Patriarkatet tycker jag var väldigt tydlig och bra. Hon förklarar samhälleliga strukturer, vad det hela liksom handlar om så enkelt så att alla håller med och förstår. Den borde alla tvingas läsa i typ hägstadiet! Bitterfittan av Maria Svedland är ju också en riktig feministklassiker som jag minns att jag tyckte var rätt spännande då jag läste den. Borde säkert läsa den på nytt nu då man själv är inne i småbarnsåren med allt vad det innebär och håller på att bli lite bitter själv...

[embed width=800 height=450 class=left thumbnail=http://images.cdn.yle.fi/image/upload/fl_keep_iptc,f_auto,fl_progressive/q_88/w_2160,h_1215,c_crop,x_0,y_0/w_1200/v1516800837/39-4593215a688aa3ee802.jpg?r=45609]http://images.cdn.yle.fi/image/upload/fl_keep_iptc,f_auto,fl_progressive/q_88/w_2160,h_1215,c_crop,x_0,y_0/w_1200/v1516800837/39-4593215a688aa3ee802.jpg[/embed]Bild lånad, klicka på bilden för källa.


Inte helt som på Strömsö

Skrivet av Hanna Stigzelius 09.04.2018

Kategorier:

Ja, inte är jag på jobbet inte. Som jag ju hoppades och trodde att jag skulle kunna vara. Igår då jag tog bort plåstret och hoppade i duschen insåg jag att ärret inte alls längre är fast. I bägge ändornda hade det öppnat sej. På nästan samma sätt som i höstas, men nu på två ställen och fastän jag varit försiktig och knapppt använt handen alls. Ändan mot vristen är dessutom djupt öppen och man kan se rakt in i handen, det är liksom inte bara det yttersta skiktet som är lite öppet. Uuj och aaj. Varje gång jag rör mer på fingrarna, speciellt tummen så sticker det till i handen och jag riktigt känner hur skinnet rör på sej. Varför skall det ta så länge för just mitt skinn att läka och gå ihop?

Så jag var till läkaren igår igen. Börjar ju bli rätt så stammis där nuförtiden. Och är nu hemma minst tre dagar till. Själv misstänker jag att det blir hela veckan, men läkaren på plats var bara allmänläkare och kunde ge max tre dagar. Men om man inte kan använda handen och den värker hela tiden, och såret bara går upp så fort man rör tummen, så kan jag omöjligt sitta 8 timmar på jobb, även om mitt jobb är lätt jobb på en dator. Så är det bara! Redan att skriva det här blogginlägget går trögt och känns i handen. Jag är dessutom livrädd för infektion som förra gången! Eftersom det är fuktigt och öppet så ökar det väl risken? Men läkaren menade att jag bara skall försöka vara som vanligt, men utan att anstränga handen.  Och skölja med varmt vatten ett par gånger per dag. Samt skydda ärret med plåster när jag går ut. Så hoppas det räcker. 

IMG 2982Handen som inte vill läka. Men hej, jag har åtminstone fint hår!

 


Mammalistan 2.0

Skrivet av Hanna Stigzelius 29.03.2018

Kategorier:

Hur många barn har du, och hur många planerar du att skaffa?
Jag har två. När jag var gravid med Lillasyster så tänkte jag att om det blir en flicka kanske två barn får räcka. En av varje liksom. När hon föddes så tänkte jag ändå att jag att jag nog ändå vill ha ett trejde i alla fall. Men inte ännu. Och än idag så vet jag inte riktigt. Jag vet att jag absolut inte skulle vilja ha en trea nu. Det känns fortfarande svårt emellanåt att balansera bara två barn och två heltidsjobb, även fast det blir lättare hela tiden i och med att barnen blir större. Men hur skulle det liksom funka med ännu ett barn till? Så jag vet inte riktigt vad vi planerar. Inga bebisar just nu i alla fall!? Sen vet man ju aldrig hur snabbt eller om det alls vill sej när man väl bestämt sej för en bebis. Vi har haft den otroliga turen att bli gravida båda gångerna väldigt snabbt och enkelt. Men det finns inget som säger att om det skulle bli en tredje gång att det skulle gå lika lätt då...

Något du älskar att göra med ditt/dina barn?
Pyssla och läsa. Leka är däremot inte riktigt min grej. Men pyssel och kreativs skapande älskar jag att uppmuntra dem till. När det kommer till läsandet så riktigt längtar jag tills de är ännu lite äldre så vi kan börja läsa riktigt tjocka kapitelböcker! Typ Harry Potter och Roald Dahl.

Trivdes du som gravid?
Ja, det gjorde jag nog. Även om jag i båda graviditetena mådde illa typ hälften av tiden. Men jag kände mej ändå lycklig och harmonisk. Och fin med magen. Eftersom jag inte är så där jättekompis med min mage vanligtvis så kändes det härligt att tycka att den var fin för en gångs skull då man var gravid. Klart jag hade lite småkrämpor som halvsbränna, karpltunnelsyndrom och under andra graviditeten en hel del foglossning. Men jag gillade det ändå.

magen4dagarkvarSå här såg jag ut fem dagar innan Hubbe föddes. Hur fin och fräsch som helst.

Har ditt liv förändrats sedan du fick barn?
Ja men klart det har gjort det! Som tur kommer förändringen långsamt så man nästan inte märker den. Men mitt liv nu mot hur det var för 6 år sedan är ju enormt annorlunda. Friheten man har då man inte har barn är ju något helt annat än nu. Två personer är ju helt beroende av mej och kräver enormt av min energi (men ger förstås ännu mer tillbaka i form av kärlek och underbarhet). Men att vara spontan idag är ju kanske inte så lätt. Samtidigt tycker jag att vi varit duktiga på att fortätta leva fastän vi har barn. Vi brunchar ute på stan, ordnar fester och middagar, reser och är aktiva. Men det sker ju nog på lite andra villkor nuförtiden än innan barnen...

Det bästa som finns med att vara mamma?
Kärleken. Ibland går jag in till barnen när de har somnat och bara tittar på dem. Hur fina de är. Att se dem utvecklas, växa och lära sej nytt är ju fantastiskt. Och det är den bästa känslan som finns. 

IMG 6896 Edit2Bild av Björn Fagerholm. Här är Hubbe typ en månad gammal och jag väldigt ny som Mamma. Och här tycker jag hans ansikte kan få synas eftersom han inte ser ut så där längre...

Något mindre roligt med att vara mamma?
Ja de kan ju vara lite väl intensivt ibland. Båda mina älsklingar är rätt så temperamentsfulla och envisa, nåt de tagit efter sina föräldrar. Så de skär sej ju lite ibland. Våra nattningar av Lillasyster är också för tillfället lite mindre roliga. Eftersom hon sover på dagis så somnar hon inte om kvällarna och vi har en rumba på upp till två-tre timmar varje kväll...

Ditt bästa tips för en ny mamma?
Gör som det känns bäst för dej. Läs på, lyssna på andra, men gör ändå på ditt eget sätt och inte så bara för att någon annan säger att det är rätt. För alla sätt är rätt bara det känns rätt. Alla är olika, såväl barn som föräldrar och det finns lika många rätt som det finns familjer. Att vara Mamma är ibland skitsvårt. Men om man är snäll mot sej själv och kommer ihåg att en Mamma inte behöver vara perfekt så blir det nog bra.

Något du inte hade förväntat dig att skulle komma med mammarollen?
Jag hade nog inte förväntat mej att jag skulle ha ett så stor behov av att ibland få vara själv. Att det kan kännas ganska kvävande att vara med någon (även om det är dina underbaraste barn) hela tiden. Och att ordet intensivt är ganska beskrivande över vissa faser.

lillasysterojagLiten nyfödd Lillasyster och själv är jag nybliven tvåbarnmor. Två barn är ju nog verkligen dubbelt fler än ett. Men också dubbelt mer kärlek. 

Känner du dig bekväm med att visa bilder och skriva om dina barn på sociala medier?
Tja. Jag visar inte bilder på barnen på min öppna insta eller här på bloggen. Jag skriver inte heller ut deras riktiga namn. Men jag skriver ju nog om dem. Dock allt mindre ju äldre de blir. Det är väl någon form av skydd för deras integritet som är min baktanke. Även om den inte varit såå genomtänkt utan det bara utformat sej alltefter. 

Topp 3 vardagsrätter du gör till till barn/barnen?
Alltså Hubbe är ju extremt selektiv i sitt ätande. Sp vi har typ tre rätter totalt som alla i familjen går med på att äta. Det är ungefär pasta med korvsås, spenatplättar och hotdogs. Kanske inte helt vad jag hade föreställt mej att jag skulle laga om mor till mina barn. Jag hade nog mer tänkt mej hälsosamma woker och vegetarisk fullkornslasagne.

bloggsyskon2

Ger du ditt barn/dina barn sötsaker?
Jamen jo. Med Hubbe var vi väl lite mer strikta i början. Och han fick nog inte mycket socker innan han var kring 1,5år. Men med Lillasyster var det svårare, eller så orkade vi bara inte på samma sätt. Så det blir ju nog en del socker. Båda i form av godis på veckoslut och kalas. Glass till efterrätt ibland. Och limonad när man äter ute. Jag skulle gärna vara striktare medan Maken har en mer liberal sockersyn. 

Hur mycket ensamtid tar du och din partner för varandra sen ni fick barn?
Vi försöker få till dejtnights nu som då. Även om jag känner att det nog skulle kunna vara fler. Jag hade ju en tanke om att vi skulle ha dejtnights en gång i månaden detta år. Det är nu slutet på mars och vi har bara haft en dejtnight än så länge. Det är svårt att hitta orsak och planera in, konstigt nog. Vi har ju ändå turen och lyckan att ha närvarande far- och morföräldrar som gärna hjälper till och umgås med sina barnbarn. Plus farbröder och mostrar som också kan ställa upp om det kniper. Förra sommaren var vi också på vår första tumisresa sen barnen kom, tre nätter i Wien. En väldigt lyckad resa som jag hoppas blir en årlig tradition?!

wienblogg4Tumisresa till Wien förra sommaren!

Umgås du ofta med andra mammor + barn?
Ja! Nästan alla av mina väninnor har barn. I rätt så samma ålder som mina egna dessutom. Sådan rikedom och det var speciellt härligt då vi alla var mammalediga. Nu jobbar ju jag igen och har inte riktigt tiden för playdejts längre på samma sätt. Men visst ses vi fortfarande.

Känner du en press att du borde vara på ett visst sätt som mamma?
Nja, inte direkt. Mer som kvinna överlag med alla mina roller (mamma, fru, karriärist, feminist, inredare, husfru, självutvecklare osv) Hur jag sen skall hinna med allt och få nån sorts balans mellan alla de olika rollerna tycker jag är ursvårt. Men som Mamma känner jag mej väl nog ganska stark och självsäker, om man lämnar bort de andra. Lite mer tålamod kunde jag kanske ha. Men jag jobbar på det...

Listan hittade jag i Carola Ekmans blogg! Tack Carola för den :)

 

 

 


Inte lika kaxig

Skrivet av Hanna Stigzelius 24.03.2018

Kategorier:

OBS! Inlägget innehåller adlinks!

Okej, idag är jag inte lika kaxig som igår. Trots maxdoser av paracet och ibuprofen har jag nog ont. Hela tiden. Men speciellt om jag rör handen. Vilket förstås leder till att jag spänner hela mig i onaturliga poser och får ännu mer ont. I min "kipuohje" som jag fick med från sjukhuset står det att det kan lindra smärta att lyssna på musik. Så spotify försöker lindra med hjälp av "Chill Hits", det går sådär. Barnen och Maken har också förstånd att hålla sej på avstånd så efter en förmiddag ute, åkte de just iväg till ett lekland. Snart får jag ta mer medecin. Jee! Månne skumppa ikväll kan hjälpa?! Skumppa brukar ju hjälpa mot det mesta...

1asjukBlommorna piggar också upp. Och tänk; de här köpte jag en vecka INNAN vår semester. Så de är inne på sin tredje vecka! Inte så illa. 

1asjuk1Och igår kom nyaste Kotivinkki (adlink). Har en halvårsprenumeration på den just nu och gillar mixen. Fast lite typiskt med massa härlig påskinspis när man inte kan kocka, baka eller pyssla så bra just nu....


Jag överlevde operationen!

Skrivet av Hanna Stigzelius 23.03.2018

Kategorier:

Wihuu! Jag överlevde operationen av min andra hand. Men det var nog lika obehagligt som förra gången. Dessutom hade inte bedövningen helt tagit överallt, så jag måste be om lite mer när det plötsligt kändes. Och överlag är nog känslan när någon gräver inne i ens hand under lokalbedövning väldigt konstig. För man känner ju, men det tar inte alls ont. Jag var också dagens sista i operationskön, så måste igen sitta ganska länge och vänta på min tur. 

Handen är ännu också bedövad och har inte börjat värka ännu. Men vad jag nu kommer ihåg från förra gången så värkte den inte så farligt, mer än att det lite kändes de första dagarna. Så hoppas det känns på samma sätt också den här gången. Herrejess, så det ät trögt att skriva med bara en hand förresten. Dessutom skriver jag fel hela tiden. Så nu skall jag nog ta ovh avrunda. Och slå mej ner i soffan med familjen för lite fredagsfilmmys istället. Nyaste Blixten Mc Queen har tydligen kommit till Viaplay. 

IMG 2661Jag är nog tacksam över vårt sjukvårdssystem. Tänk så bra det funkar! 

IMG 2664Och de här gourmetsmörgåsarna blir man serverad när man väl överlevt.

IMG 2666 1 Skönt att det är över. I tre dagar skall nu det handkirurgiska bandaget vara på. Och i två veckor är jag sjukledig. 


Jämställdhet i småbarnsfamiljen, hur kan det vara så svårt?!

Skrivet av Hanna Stigzelius 04.03.2018 | 10 kommentar(er)

Jag är uppvuxen i en familj där de vuxna delat väldigt rättvist på hemarbetet. Min Pappa har alltid dammsugit i mitt föräldrahem. Han har lagat mat och tagit hand om mej och mina systrar minst lika mycket (om inte mer) än min Mamma som ofta hade kvällsprogram och jobbade skiftesjobb. Men jag tror nog ändå att det var Mamma som var familjens projektledare och logistikansvarige. Men jag har faktiskt aldrig frågat dem. 

I min egen lilla familj är det här med jämlikhet tyvärr inte alltid så lätt. Vi gjorde ju så att jag var hemma betydligt längre med båda barnen än vad Maken var. Både av ekonomiska orsaker men också på grund av att vi kände att det var så vi ville göra. Om föräldraledigheterna skulle se annorlunda ut än de gör nu kan det mycket väl hända att vi valt annorlunda. Jag är förstås jätteglad för att jag fick vara hemma så pass länge, jag trivdes väldigt bra med det. Men så där särdeles bra ur en jämlikhetssynpunkt var det ju inte. Då den ena tjänar alla pengar och den andra bara får vårdbidrag så blir det lite skevt. Det blir liksom logiskt att den som är hemma sköter markservicen då den andra betalar för allt, för att göra jämna ut det någonstans. 

Nu då jag också jobbar 100% är det svårt att bryta de mönster vi haft redan i fem år. Jo jag betalar nu betydligt mer för familjen gemensamma utgifter än då jag var vårdledig (eller bara jobbade 60%, vilket jag också gjot i två repriser). Vi betalar inte riktigt 50-50 eftersom jag, pgå 3 år hemma och 2 år som deltidsvårdeldig, lite stagnerade i min karriär, så jag tycker det är mer än rättvist så här. Men det som stagnerat ännu mer är fördelningen av uppgifterna på hemmaplan. Vilket ju inte är så roligt. Jag gör fortfarande merparten av allt oavlönat hemarbete, för att inte tala om projekt- och logistikchefsuppgifterna och allt metaarbete som inte ens syns. 

Och det är så svårt att komma ur det här. Mina svärföräldrar har dessutom haft en helt annan fördelning än vad mina föräldrar haft, så Makens utgångspunkt är annan även här. Och jag förstår att det är svårt för honom att själv ta mer ansvar då det är så bekvämt när jag skött allt i fem år. Och jag vill ju inte gnälla, klaga och bli bitter. Men det är väldigt svårt kan jag tala om. Hur skall man liksom på ett konstruktivt sett få det hela mer jämlikt!? Vissa saker funkar nog bra som de är nu (t.ex. dagislämnigar/hämtningar och vabbandet ar gått rätt så smärtfritt hittills tack vare våra veckovisa logistikmöten). Medan andra knappt fungerar alls. 

Vi har en gemensam to-do-liste-app (Wunderlist) där vi försöker fördela en del grejer. Det funkar någotsånär. Men jag tycker det är bra att få nerskrivet saker och delegerat en del så jag åtminstone inte glömmer bort. Men de är väl de vardagliga löpande grejerna som är svårast. Jag är dessutom rätt så otålig, och speciellt med barnen gör jag bara själv då istället, om det inte händer nåt även fast vi fördelat eller kommit överens om annat. Typ läggningar, matlagning och sånt. Jag har liksom inte energi att stå och gnälla för att få saker att hända utan gör bara själv istället fast jag kanske inte borde?! Jag gör också merparten av de vardagliga städandet och plockandet, även om Maken nog också sopar och torkar ytor ibland. Handdiskande sköter jag 100%. Diskmaskinen och övrigt köksstäd lite jämnare, kanske 60-40!? Matlagning sköter jag ca 80%. Det är väl ganska naturligt att den som hämtar oftare på dagis också lagar mer mat (vilket alltså oftare är jag även om Maken nog också hämtar en eller ett par gånger i veckan), men jag lagar tyvärr också mer mat på veckosluten då vi båda är hemma. Det liksom bara blir så. 

Eftersom jag är morgonpigg är det också Maken som får 95% av alla sovmorgnar. För det mesta känns det okej men ibland kan jag  nog bli lite bitter över det också. Tvättrumban sköter jag också 100% av. Medan Maken sköter ca 80% av allt mathandlande. Men det är nog jag som håller koll på vad som skall köpas, skriver listor och planerar mat, i synnerhet om vi skall ha gäster eller kalas. Maken är i sin tur mycket aktivare med barnen på veckosluten, far till simhallen och hoplop och liknande. Men ofta är det så för att jag känner att jag inte har ro att komma med eftersom jag har en massa fix att sköta hemma (plus att jag inte gillar vare sej simhallen eller hoplop särdeles mycket heller). 

Jag vet inte ens riktigt hur jag ens vill ha det. Men jag vet att det inte känns jämlikt eller ens hållbart som det är nu. Jag blir ofta stressad över allt som snurrar i huvudet som jag måste komma ihåg att fixa. Vi försöker kommunicera och dela upp saker. Men det är ibland svårt att diskutera då man själv känner sej både bitter, överarbetad och ouppskattad. Och inte är det ju kul för Maken att bara få klagomål heller, det förstår jag ju också. Och han tycker ju förstås att han gör betydligt mer nu än då jag var hemma hela tiden. Vilket är sant, men det känns ändå inte rättvist. Så svårt det kan vara. Och jag gissar att vi inte är de enda som har svårt att fixa det här?! 

Hur delar ni andra på ansvar över barnen, uppgifter i hemmet och ekonomin?! Är det hårt 50-50 som gäller eller vem gör mer? Tror ni det skulle bli mer jämlikt om föräldraledigheterna också skulle tvinga oss till mer jämlik uppdelning i att stanna hemma? I synnerhet för mina barns skull tycker jag att det skulle vara så bra ifall vi skulle få det mer jämlikt fördelat, så att inte könsstereotypierna vi nu besitter skulle gå vidare. Men fasen så svårt det är att komma ur det hela. Hur skall man liksom ens hitta energin till det hela när man redan går på sparlåga som det är?!

1blommor2Ibland känns det som att jag har två heltidsjobb. Hur kan det vara så svårt att dela upp allt så att alla skulle vara nöjda?

 


En liten mental meltdown

Skrivet av Hanna Stigzelius 21.02.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

I grunden har jag en stark självkänsla. Jag tror på mina egna förmågor och tycker för det mesta att jag är ganska bra på de jag försöker mej på. Jag tycker jag ser skaplig ut när jag ser mej själv i spegeln, och jag känner mej fin om jag sätter på mej plagg jag gillar. Jag försöker utvecklas och sätter upp mål för mej själv. Som jag brukar vara rätt så pepp på att försöka nå och lyckas med. Men också jag, som i grunden är starkt, känner mej bara så fel emellanåt. Som att inget jag försöker med lyckas. Alla mina mål blir bara pannkaka. Jag börjar jämföra mej med andra (speciellt på sociala medier) och tycker att jag inte klarar av nåt alls. Att jag är fet och ful och osmart. Och dessutom utan smak och totalt utan inspiration. 

Som tur brukar mina mentala meltdowns inte hålla i sej särskilt länge. Jag är bra på att svänga om min hjärna till stark  och positiv igen. En egenskap som jag tror är både medfödd och framtränad. Nya tag helt enkelt. Det bästa för att peppa fram sin självkänsla är att göra saker som man är bra på, som man gillar och som ger energi. För mej kan det till exempel vara ett kreativt projekt. Att sminka sej lite extra och fixa håret. Sätta på sej favoritklänningen. Eller bara släppa allt och kramas med barnen. Barnen är också bra på att peppa. Imorse när vi låg i sängen fick jag en kram, puss och så sa Lillasyster att jag är fin. Och Hubbe sa att jag är som en blomma. Sötisarna. Kanske de kunde känna på sej att jag behövde lite pepp?! Eller så är det för att jag varje dag berättar hur fina jag tycker de är. Att de är finast på hela jorden och att jag är så lycklig för att få vara deras Mamma. 

Bakgrunden till min meltdown denna gång tror jag ligger i flera olika faktorer. Influensan som dränerade oss alla på energi. Att Hubbe blev sjuk igen! Att jag inte alls lyckas ta tag i mitt motionerande i år utan tvärt om är mer nere i sockerträsket än någonsin. Att jag varit lite efter på jobbet och stressat där för att hinna komma ikapp. Att Maken också blev sjuk och jag därmed inte hann med det jag planerat hinna med på veckoslutet. Att jag inte hunnit träffa vänner eller systrar på allt för länge på grund av att alla bara är sjuka hela tiden. I synnerhet vi. Och att vårt hem inte alls ser ut som på de inredningskonton jag följer på instagram utan det istället är småkaos överallt obereonde hur mycket jag städar och rensar. Lite för mycket motgångar liksom. 

Min plan är nu att fokusera på en sak i taget och försöka styra in allt på rätt kurs igen. Först skall jag bota Hubbe med kärlek, godis och netflix. Sedan skall jag jobba undan de tre punkter jag planerat in för idag och skriva tydlig plan för slutet av veckan så jag inte blir stressad på jobbet igen, även fast jag måste vabba. Jag skall börja baka och pynta till kalasveckoslutet redan ikväll, så att inte allt hopar sej till lördagen! Och ikväll skall jag köra ett youtube-yoga/pilates program. Och där med basta. Lenkki vill jag inte dra ut på då det är Sibirien kyla där ute. Det är väl en bra start?! Så hoppas vi att jag känner mej starkare och peppigare ikväll. Eller senast imorgon. Men det tror jag nog. För det känns redan bättre än vad det gjorde igår...

1buddhaBuddha har nog aldrig dippar i självkänslan. Han är väl zen jämt. Jag måste väl försöka bli mer som buddha!


Fem saker du kanske inte visste om mej!

Skrivet av Hanna Stigzelius 14.02.2018 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

Jag vill också avslöja smaskisar på min blogg om mej själv. Men det kanske inte blir så lätt?! Har man bloggat i nästan tio år så har man så gott som avslöjat allt redan. I synnerhet som jag är rätt så öppen och ärlig på bloggen. Men fem grejer skall jag väl kunna komma på... Hm...

Ett. När jag var liten drömde jag om att bli skådespelare. Helst musikalskådis. Vår trappa hemma var ofta min scen där jag höll show. Och min Mamma tyckte att jag borde få min hjärna att memorera finsk grammatik istället för sångtexter. Skådisdrömmarna gick så långt att jag sökte in till Brages musikskolas teaterlinje, TaDaM. Och kom in! I två år sjöng, dansade och spelade jag sedan teater under handledning av proffs två kvällar i veckan när jag var 12-14år. Under de två åren lärde jag mej massor, men insåg också att teater nog inte är ett drömyrke i alla fall. Jobb varje kväll och varje veckoslut?! Och repetiotioner där emellan. För dålig lön och lite glamour. 

Två. Maken och jag blev tillsammans då jag var 16år och han 17. Men vi har faktiskt haft paus i vårt förhållande en gång under våra snart 15 år tillsammans! Vi flyttade nämligen ihop lite för unga, direkt då Maken kom ut ur armén och jag just tagit studenten. Och det var nog inte en så bra idé. För vi bråkade konstant i ett och ett halvt år. Så efter det skulle vi göra slut och flytta isär. Men vi råkade båda ansöka om studielägenheter till samma ställe. Och flyttade in i lägenheter i samma trappa, jag i våning 6 och Maken i femman. Så inte tog det slut mellan oss ändå. Och tänk sån tur, för då skulle jag ju aldrig fått barnen, bröllopet eller alla resor som vi varit med om tillsammans!  

Tre. Jag har varit scout i många många år. Eller en gång scout alltid scout heter det ju. Men aktiv är jag inte längre. I nästan tio år drog jag vargungeverksamhet i Grankulla Scoutkår varje vecka och jag älskade det. Att ge barnen en meningsfull hobby, och själv få vara kreativ och pedagogisk passade mej jättebra. I två år var jag också min scoutkårs kårchef och satt utöver det med i styrelsen i många år. Scoting är nog en så bra hobby! Nu när jag skriver det här så börjar jag också sakna mina scoutvänner som jag tyvärr ser alltför sällan nu för tiden. Kanske dags att försöka få till en reunion.... 

Fyra. Jag är ju utbildad jurist. Men det var nog inte alls en själklarhet att jag blev klar. Det tog över tre år för mej att färdigställa min gradu och man kan minst sagt säga att min motivation var låg under studiernas slutskede. Att studera på juri är tungt och kräver mycket självdisciplin och långa dagar på bibban med enormt mycket läsande. Att fixa det utan motivation är inte så lätt. Nu i efterhand är jag så glad att jag bara gjorde det och fick ut pappren, även om jag kanske aldrig kommer jobba som jurist?! Men en bra grundutbildning är det i alla fall. Fast skulle jag skriva studenten idag tror jag nog jag skulle tänka lite annorlunda när det kommer till studier. 

Fem. Leverlåda är det äckligaste jag vet. Det skulle jag aldrig någonsin äta igen. Egentligen är det inte levern som jag tycker är så äcklig, utan de varma russinen. Russin är gott i sig, men inte i mat så de blir alldeles slemmiga och varma. Huj. Utöver leverlåda finns det faktiskt inte någon maträtt som jag kommer på att jag inte skulle äta?! Gristunga till exempel tycker jag är supergott. 

21ASån tur att det inte tog slut då för många år sedan. Och tänk, där inne i magen ligger en liten liten Hubbe.