headersevendayssvartvitrosa2

Jag överlevde operationen!

Skrivet av Hanna Stigzelius 23.03.2018

Kategorier:

Wihuu! Jag överlevde operationen av min andra hand. Men det var nog lika obehagligt som förra gången. Dessutom hade inte bedövningen helt tagit överallt, så jag måste be om lite mer när det plötsligt kändes. Och överlag är nog känslan när någon gräver inne i ens hand under lokalbedövning väldigt konstig. För man känner ju, men det tar inte alls ont. Jag var också dagens sista i operationskön, så måste igen sitta ganska länge och vänta på min tur. 

Handen är ännu också bedövad och har inte börjat värka ännu. Men vad jag nu kommer ihåg från förra gången så värkte den inte så farligt, mer än att det lite kändes de första dagarna. Så hoppas det känns på samma sätt också den här gången. Herrejess, så det ät trögt att skriva med bara en hand förresten. Dessutom skriver jag fel hela tiden. Så nu skall jag nog ta ovh avrunda. Och slå mej ner i soffan med familjen för lite fredagsfilmmys istället. Nyaste Blixten Mc Queen har tydligen kommit till Viaplay. 

IMG 2661Jag är nog tacksam över vårt sjukvårdssystem. Tänk så bra det funkar! 

IMG 2664Och de här gourmetsmörgåsarna blir man serverad när man väl överlevt.

IMG 2666 1 Skönt att det är över. I tre dagar skall nu det handkirurgiska bandaget vara på. Och i två veckor är jag sjukledig. 


Jämställdhet i småbarnsfamiljen, hur kan det vara så svårt?!

Skrivet av Hanna Stigzelius 04.03.2018 | 9 kommentar(er)

Jag är uppvuxen i en familj där de vuxna delat väldigt rättvist på hemarbetet. Min Pappa har alltid dammsugit i mitt föräldrahem. Han har lagat mat och tagit hand om mej och mina systrar minst lika mycket (om inte mer) än min Mamma som ofta hade kvällsprogram och jobbade skiftesjobb. Men jag tror nog ändå att det var Mamma som var familjens projektledare och logistikansvarige. Men jag har faktiskt aldrig frågat dem. 

I min egen lilla familj är det här med jämlikhet tyvärr inte alltid så lätt. Vi gjorde ju så att jag var hemma betydligt längre med båda barnen än vad Maken var. Både av ekonomiska orsaker men också på grund av att vi kände att det var så vi ville göra. Om föräldraledigheterna skulle se annorlunda ut än de gör nu kan det mycket väl hända att vi valt annorlunda. Jag är förstås jätteglad för att jag fick vara hemma så pass länge, jag trivdes väldigt bra med det. Men så där särdeles bra ur en jämlikhetssynpunkt var det ju inte. Då den ena tjänar alla pengar och den andra bara får vårdbidrag så blir det lite skevt. Det blir liksom logiskt att den som är hemma sköter markservicen då den andra betalar för allt, för att göra jämna ut det någonstans. 

Nu då jag också jobbar 100% är det svårt att bryta de mönster vi haft redan i fem år. Jo jag betalar nu betydligt mer för familjen gemensamma utgifter än då jag var vårdledig (eller bara jobbade 60%, vilket jag också gjot i två repriser). Vi betalar inte riktigt 50-50 eftersom jag, pgå 3 år hemma och 2 år som deltidsvårdeldig, lite stagnerade i min karriär, så jag tycker det är mer än rättvist så här. Men det som stagnerat ännu mer är fördelningen av uppgifterna på hemmaplan. Vilket ju inte är så roligt. Jag gör fortfarande merparten av allt oavlönat hemarbete, för att inte tala om projekt- och logistikchefsuppgifterna och allt metaarbete som inte ens syns. 

Och det är så svårt att komma ur det här. Mina svärföräldrar har dessutom haft en helt annan fördelning än vad mina föräldrar haft, så Makens utgångspunkt är annan även här. Och jag förstår att det är svårt för honom att själv ta mer ansvar då det är så bekvämt när jag skött allt i fem år. Och jag vill ju inte gnälla, klaga och bli bitter. Men det är väldigt svårt kan jag tala om. Hur skall man liksom på ett konstruktivt sett få det hela mer jämlikt!? Vissa saker funkar nog bra som de är nu (t.ex. dagislämnigar/hämtningar och vabbandet ar gått rätt så smärtfritt hittills tack vare våra veckovisa logistikmöten). Medan andra knappt fungerar alls. 

Vi har en gemensam to-do-liste-app (Wunderlist) där vi försöker fördela en del grejer. Det funkar någotsånär. Men jag tycker det är bra att få nerskrivet saker och delegerat en del så jag åtminstone inte glömmer bort. Men de är väl de vardagliga löpande grejerna som är svårast. Jag är dessutom rätt så otålig, och speciellt med barnen gör jag bara själv då istället, om det inte händer nåt även fast vi fördelat eller kommit överens om annat. Typ läggningar, matlagning och sånt. Jag har liksom inte energi att stå och gnälla för att få saker att hända utan gör bara själv istället fast jag kanske inte borde?! Jag gör också merparten av de vardagliga städandet och plockandet, även om Maken nog också sopar och torkar ytor ibland. Handdiskande sköter jag 100%. Diskmaskinen och övrigt köksstäd lite jämnare, kanske 60-40!? Matlagning sköter jag ca 80%. Det är väl ganska naturligt att den som hämtar oftare på dagis också lagar mer mat (vilket alltså oftare är jag även om Maken nog också hämtar en eller ett par gånger i veckan), men jag lagar tyvärr också mer mat på veckosluten då vi båda är hemma. Det liksom bara blir så. 

Eftersom jag är morgonpigg är det också Maken som får 95% av alla sovmorgnar. För det mesta känns det okej men ibland kan jag  nog bli lite bitter över det också. Tvättrumban sköter jag också 100% av. Medan Maken sköter ca 80% av allt mathandlande. Men det är nog jag som håller koll på vad som skall köpas, skriver listor och planerar mat, i synnerhet om vi skall ha gäster eller kalas. Maken är i sin tur mycket aktivare med barnen på veckosluten, far till simhallen och hoplop och liknande. Men ofta är det så för att jag känner att jag inte har ro att komma med eftersom jag har en massa fix att sköta hemma (plus att jag inte gillar vare sej simhallen eller hoplop särdeles mycket heller). 

Jag vet inte ens riktigt hur jag ens vill ha det. Men jag vet att det inte känns jämlikt eller ens hållbart som det är nu. Jag blir ofta stressad över allt som snurrar i huvudet som jag måste komma ihåg att fixa. Vi försöker kommunicera och dela upp saker. Men det är ibland svårt att diskutera då man själv känner sej både bitter, överarbetad och ouppskattad. Och inte är det ju kul för Maken att bara få klagomål heller, det förstår jag ju också. Och han tycker ju förstås att han gör betydligt mer nu än då jag var hemma hela tiden. Vilket är sant, men det känns ändå inte rättvist. Så svårt det kan vara. Och jag gissar att vi inte är de enda som har svårt att fixa det här?! 

Hur delar ni andra på ansvar över barnen, uppgifter i hemmet och ekonomin?! Är det hårt 50-50 som gäller eller vem gör mer? Tror ni det skulle bli mer jämlikt om föräldraledigheterna också skulle tvinga oss till mer jämlik uppdelning i att stanna hemma? I synnerhet för mina barns skull tycker jag att det skulle vara så bra ifall vi skulle få det mer jämlikt fördelat, så att inte könsstereotypierna vi nu besitter skulle gå vidare. Men fasen så svårt det är att komma ur det hela. Hur skall man liksom ens hitta energin till det hela när man redan går på sparlåga som det är?!

1blommor2Ibland känns det som att jag har två heltidsjobb. Hur kan det vara så svårt att dela upp allt så att alla skulle vara nöjda?

 


En liten mental meltdown

Skrivet av Hanna Stigzelius 21.02.2018 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

I grunden har jag en stark självkänsla. Jag tror på mina egna förmågor och tycker för det mesta att jag är ganska bra på de jag försöker mej på. Jag tycker jag ser skaplig ut när jag ser mej själv i spegeln, och jag känner mej fin om jag sätter på mej plagg jag gillar. Jag försöker utvecklas och sätter upp mål för mej själv. Som jag brukar vara rätt så pepp på att försöka nå och lyckas med. Men också jag, som i grunden är starkt, känner mej bara så fel emellanåt. Som att inget jag försöker med lyckas. Alla mina mål blir bara pannkaka. Jag börjar jämföra mej med andra (speciellt på sociala medier) och tycker att jag inte klarar av nåt alls. Att jag är fet och ful och osmart. Och dessutom utan smak och totalt utan inspiration. 

Som tur brukar mina mentala meltdowns inte hålla i sej särskilt länge. Jag är bra på att svänga om min hjärna till stark  och positiv igen. En egenskap som jag tror är både medfödd och framtränad. Nya tag helt enkelt. Det bästa för att peppa fram sin självkänsla är att göra saker som man är bra på, som man gillar och som ger energi. För mej kan det till exempel vara ett kreativt projekt. Att sminka sej lite extra och fixa håret. Sätta på sej favoritklänningen. Eller bara släppa allt och kramas med barnen. Barnen är också bra på att peppa. Imorse när vi låg i sängen fick jag en kram, puss och så sa Lillasyster att jag är fin. Och Hubbe sa att jag är som en blomma. Sötisarna. Kanske de kunde känna på sej att jag behövde lite pepp?! Eller så är det för att jag varje dag berättar hur fina jag tycker de är. Att de är finast på hela jorden och att jag är så lycklig för att få vara deras Mamma. 

Bakgrunden till min meltdown denna gång tror jag ligger i flera olika faktorer. Influensan som dränerade oss alla på energi. Att Hubbe blev sjuk igen! Att jag inte alls lyckas ta tag i mitt motionerande i år utan tvärt om är mer nere i sockerträsket än någonsin. Att jag varit lite efter på jobbet och stressat där för att hinna komma ikapp. Att Maken också blev sjuk och jag därmed inte hann med det jag planerat hinna med på veckoslutet. Att jag inte hunnit träffa vänner eller systrar på allt för länge på grund av att alla bara är sjuka hela tiden. I synnerhet vi. Och att vårt hem inte alls ser ut som på de inredningskonton jag följer på instagram utan det istället är småkaos överallt obereonde hur mycket jag städar och rensar. Lite för mycket motgångar liksom. 

Min plan är nu att fokusera på en sak i taget och försöka styra in allt på rätt kurs igen. Först skall jag bota Hubbe med kärlek, godis och netflix. Sedan skall jag jobba undan de tre punkter jag planerat in för idag och skriva tydlig plan för slutet av veckan så jag inte blir stressad på jobbet igen, även fast jag måste vabba. Jag skall börja baka och pynta till kalasveckoslutet redan ikväll, så att inte allt hopar sej till lördagen! Och ikväll skall jag köra ett youtube-yoga/pilates program. Och där med basta. Lenkki vill jag inte dra ut på då det är Sibirien kyla där ute. Det är väl en bra start?! Så hoppas vi att jag känner mej starkare och peppigare ikväll. Eller senast imorgon. Men det tror jag nog. För det känns redan bättre än vad det gjorde igår...

1buddhaBuddha har nog aldrig dippar i självkänslan. Han är väl zen jämt. Jag måste väl försöka bli mer som buddha!


Fem saker du kanske inte visste om mej!

Skrivet av Hanna Stigzelius 14.02.2018 | 4 kommentar(er)

Kategorier:

Jag vill också avslöja smaskisar på min blogg om mej själv. Men det kanske inte blir så lätt?! Har man bloggat i nästan tio år så har man så gott som avslöjat allt redan. I synnerhet som jag är rätt så öppen och ärlig på bloggen. Men fem grejer skall jag väl kunna komma på... Hm...

Ett. När jag var liten drömde jag om att bli skådespelare. Helst musikalskådis. Vår trappa hemma var ofta min scen där jag höll show. Och min Mamma tyckte att jag borde få min hjärna att memorera finsk grammatik istället för sångtexter. Skådisdrömmarna gick så långt att jag sökte in till Brages musikskolas teaterlinje, TaDaM. Och kom in! I två år sjöng, dansade och spelade jag sedan teater under handledning av proffs två kvällar i veckan när jag var 12-14år. Under de två åren lärde jag mej massor, men insåg också att teater nog inte är ett drömyrke i alla fall. Jobb varje kväll och varje veckoslut?! Och repetiotioner där emellan. För dålig lön och lite glamour. 

Två. Maken och jag blev tillsammans då jag var 16år och han 17. Men vi har faktiskt haft paus i vårt förhållande en gång under våra snart 15 år tillsammans! Vi flyttade nämligen ihop lite för unga, direkt då Maken kom ut ur armén och jag just tagit studenten. Och det var nog inte en så bra idé. För vi bråkade konstant i ett och ett halvt år. Så efter det skulle vi göra slut och flytta isär. Men vi råkade båda ansöka om studielägenheter till samma ställe. Och flyttade in i lägenheter i samma trappa, jag i våning 6 och Maken i femman. Så inte tog det slut mellan oss ändå. Och tänk sån tur, för då skulle jag ju aldrig fått barnen, bröllopet eller alla resor som vi varit med om tillsammans!  

Tre. Jag har varit scout i många många år. Eller en gång scout alltid scout heter det ju. Men aktiv är jag inte längre. I nästan tio år drog jag vargungeverksamhet i Grankulla Scoutkår varje vecka och jag älskade det. Att ge barnen en meningsfull hobby, och själv få vara kreativ och pedagogisk passade mej jättebra. I två år var jag också min scoutkårs kårchef och satt utöver det med i styrelsen i många år. Scoting är nog en så bra hobby! Nu när jag skriver det här så börjar jag också sakna mina scoutvänner som jag tyvärr ser alltför sällan nu för tiden. Kanske dags att försöka få till en reunion.... 

Fyra. Jag är ju utbildad jurist. Men det var nog inte alls en själklarhet att jag blev klar. Det tog över tre år för mej att färdigställa min gradu och man kan minst sagt säga att min motivation var låg under studiernas slutskede. Att studera på juri är tungt och kräver mycket självdisciplin och långa dagar på bibban med enormt mycket läsande. Att fixa det utan motivation är inte så lätt. Nu i efterhand är jag så glad att jag bara gjorde det och fick ut pappren, även om jag kanske aldrig kommer jobba som jurist?! Men en bra grundutbildning är det i alla fall. Fast skulle jag skriva studenten idag tror jag nog jag skulle tänka lite annorlunda när det kommer till studier. 

Fem. Leverlåda är det äckligaste jag vet. Det skulle jag aldrig någonsin äta igen. Egentligen är det inte levern som jag tycker är så äcklig, utan de varma russinen. Russin är gott i sig, men inte i mat så de blir alldeles slemmiga och varma. Huj. Utöver leverlåda finns det faktiskt inte någon maträtt som jag kommer på att jag inte skulle äta?! Gristunga till exempel tycker jag är supergott. 

21ASån tur att det inte tog slut då för många år sedan. Och tänk, där inne i magen ligger en liten liten Hubbe. 


Vart försvinner mina pengar då?

Skrivet av Hanna Stigzelius 05.02.2018 | 5 kommentar(er)

Det är inte bara min tid som verkar försvinna in i ett svart hål utan att jag har någon koll på vart minutrarna går. Jag har märkt samma fenomen med mina pengar. Enligt min uppställda, i mitt tycke, mycket realistiska budget, borde jag har 200-300€ överlopps varje månad. Det har dock inte hänt en enda gång att det skulle finnas flera hundringar överlopps i slutet av månaden. Och då tycker jag verkligen inte att jag varken shoppar mycket eller annars heller gör av med pengar oansvarigt. I budgeten har jag dessutom satt in bland annat nödvändig shopping, afterworks, uteluncher och fredagsblommor, utgiftsposter som kanske man inte annars tänker på. Men ändå försvinner mina pengar. Så konstigt!? Är det samma svarta hål som också tar några timmar av varje dag eller?!

Jag har aldrig varit den som varit särdeles sparsam eller ordningssam då det kommer till min egen ekonomi. Men jag lever inte heller över mina egna tillgångar. Går liksom varken på plus eller minus. Fram till nu då. För nu har jag bestämt mej att det skall bli lite mer ordning på torpet. Pengar är ändå så pass viktigt i mitt liv. Jag kan inte bara låta det gå som det går. Det måste bli ordning. Budgeten skall följas upp! En app som automatiskt skulle berätta för mej vart mina pengar går skulle ju vara det bästa (men Pivo funkar väl bara för OP:s kunder, och nån annan lika smidig har jag inte hört om?!). 

I år skall jag också för första gången i mitt liv månatligen börja spara. Det känns ansvarsfullt och vuxet. En viss summa kommer varje månad automatiskt gå till en fond. Och min tanke är att de här är pengar som jag inte skall röra på tiotals år. Om det nu inte skulle bli någon superkris förstås. Men för resor, större hus eller annat så hoppas jag kunna ha annat sparande. De här är sparande på lång sikt. Få se hur det kommer gå. Det är nämligen så inte jag. Men, alla kan väl ändra sej?!

Någon liten shopstop- eller sparsamhetsutmaning skulle också vara kul att testa på. Men nu i februari funkar det inte, för Hubbe har födelsedag. Man kan ju inte låta bli att köpa födelsedagspresenter eller ordna kalas precis... Men kanske i mars!? Fast då skall vi nog på semester. Och på semestern är det ju inte heller kul att snåla eller ha shoppingförbud. Kanske i april!? Då skulle jag ha lite tid på mej tills dess, att mentalt förbereda mej på att börja snåla. Och hitta på en massa bra idéer hur jag kan bli mer ekonomisk. Som typ att ha mer lunchlådor till jobbet, konkurrensutsätta våra försäkringar och laga kaffe i termosmugg och ta med istället för att köpa take-aways. Vad finns det för andra tips för att vara med ekonomisk? 

ceepcupAtt fixa egen latte kostar betydligt mindre än att köpa en på stan. Men hur kan man spara på andra sätt i vardagen?


Jag är inte en vintermänniska

Skrivet av Hanna Stigzelius 01.02.2018

Kategorier:

Jag är så inte en vintermänniska. Så det faktum att det vräkt ner snö hela dagen har sannerligen inte glädjat mej det minsta. Vintern är bara för mycket fel. Den är ju aldrig så där man hoppas på. Nån minusgrad och sol med gnistrande snö och välplogade gator. Det händer liksom aldrig. Skulle det vara som vinterutopin kanske jag skulle älska vintern. Och i och med att jag har väldigt svårt med både vintern och snö så är väl kanske inte vintersport heller nåt jag är så där stormförtjust i. Men, visst gör lite skidåknig vintern bättre. Så här kommer veckans lista:

Vintersporter är: Kul i lagom doser på mina villkor. Jag åker både slalom, skridskor, pulka och långskidor. Men ett par gånger av var per vinter räcker. 
Min favoritaktivitet på vintern: Kanske flataskidning?! Motion som knappt känns som motion för det är så skönt. 
Det här gör jag helst inte: Går ut om det är mer än -10. Eller snowboardar! Jag testade en gång. Det var fruktansvärt att vara fastspänd med båda fötterna och jag fick helt panik. 
En vintersport jag skulle vilka testa: Jag har aldrig kört snöskoter! Räknas det som vintersport. Det tror jag skulle vara kul. 
Det här smakar bäst efter en dag ute i kylan: Nånting varmt skall det vara. Kakao kanske? Fast ett glas vin framför en brasa efter 10 km ute i spåret är nog inte så fel det heller... 
En perfekt aktivitet för en solig söndag: Förra söndagen var vi och åkte skinnskor hela familjen. Och det var ju ganska mysigt. En promenad och några åk i en pulkabacka kan jag också gilla. 
Så här klär jag mig utomhus: Så jag inte fryser. Jag hatar att frysa. Värme framom fashion alla gånger. 
En låt som får mig att vilja sporta: Tyvärr finns det nog inte någon sån låt, haha. Sport kräver nog alltid milt tvång från min sida för att det skall bli nåt...

ukkohallaAtt bygga snökoja tror jag hör till Hubbes favorit vintersporter. Den här bilden är från vår vintersemester i Ukkohalla för två år sedan. 

ukkohalla2Då testade också Hubbe att stå på slalomskidor första gången. I år skall det skidas igen. Skall bli så spännande att se om han kommer fatta galoppen i år. 


Det svarta hålet; eller vart försvinner all min tid?!

Skrivet av Hanna Stigzelius 18.01.2018

Kategorier:

I julklapp önskade jag mej en timme till per dygn. Så att jag skulle hinna med allt det som det känns som att jag inte hinner med nu. Jag fick förstås inte den där timmen. Kanske hade jag inte varit tillräckligt snäll eller nåt... Men den fick mej i alla fall att fundera lite på min tidsanvändning. Vilket ledde till att jag inser att jag har tillräckligt med "lösa" timmar, men att jag inte riktigt vet vart de försvinner!?

Jag sover i medeltal ca 7 timmar per natt. På jobbet är jag ungefär 7,5 timmar. Och det tar ungefär en timme för mej att ta mej till och från jobbet (kanske lite längre nu pga skitmetron men kör jag bil båda vägarna så tar det kortare tid så det väger upp). En timme ägnar jag åt morgonbestyr och cirka en timme lagar jag mat på kvällen och städar upp i köket. En halv timme kanske går åt till plockstädande eller klädtvätt eller annat hembestyr. En halv timme till bloggen. Men, då är vi bara uppe i 18,5 timmar. Och dygnet har ju 24!

Vart försvinner fem timmar av min dag?! På fem timmar hinner man ju göra hur mycket som helst! Och även om jag kanske somettar på telefonen lite för mycket, eller slappar på soffan en stund, så kan det väl omöjligt gå fem timmar till det. En del av det umgås jag väl med barnen. En stund om kvällen läser jag bok. Men FEM TIMMAR. Jag kan bara inte fatta vart min tid försvinner. Det måste vara ett svart hål som suger iväg min tid utan att jag ens har chansen att göra något. Så måste det vara. Någon annan förklaring finns inte! Eller?!

januarihemmaOkej, två minuter av min tid gick åt till att fota detta foto. Och två minuter till för att redigera det i Photoscape och förminska det så det passar till bloggen. Men resten av tiden?! Va?!


Mina rutiner och ovanor

Skrivet av Hanna Stigzelius 09.01.2018 | 1 kommentar(er)

Veckans sevendays-lista handlar om rutiner och ovanor. Väldans passande så här när jag försöker ändra på rutinerna och få bort alla ovanorna det nya året till ära. 

Det här året vill jag bryta denna ovana: Min värsta ovana är att inte gå ut och springa när jag tänkt göra det. Jag är expert på att fastna i soffan eller hitta på andra "viktiga" saker att göra just då... Sen är jag också dålig att låta bli att peta på svarta pormaskar, små finnar och kvisslor. Så dumt för då blir de bara röda och irriterade! Bita på naglarna har jag gjort tidigare men har lyckats sluta ganska bra. Och sen mitt eviga beroende: sockret! Jag kan inte äta socker med måtta. Så nu är det stopp. 
Mina frukostvanor ser ut så här: Just nu är jag inne i en äggröre-period. För när det kommer till frukost är jag väldigt periodig. Men att äta frukost är urviktigt för en bra start på dagen. Och te dricker jag varje morgon i min enorma mugg från Mateus. Hinner jag inte dricka upp alls så häller jag över det i en keepcup och dricker det på vägen till jobbet. Andra favoritfrukostar är quinoagröt, övernattengröt, avokadosmörgås eller smoothiebowls. Jag har ju till och med en katergori på bloggen för bara frukost. 

fusksmoothieb.JPGMmmm, frukost. Finns det något bättre?!

Min träningsrutin är: På väg att bli bra. Från att ha varit så gott som obefintlig hela halva hösten. 2018 är året jag skall kunna säga att jag har en träningsrutin. Vet inte riktigt om jag någonsin haft en?! Rutiner är min jumppa på måndagar och två löpturer, en i veckan (gärna morgonlenkki) och en på veckoslutet. 
En ovana jag har blivit av med: Att bita på naglarna! Och förhoppningsvis kan jag snart säga socker!
Den här rutinen vill jag få in i mitt liv: Träningen, att aldrig snooza på morgonen (det är det värsta jag vet!), mer hälsosam mat och att träning skall bli en del av min vardag. Att aktivt spara pengar skulle jag också gärna få in till en rutin. Fonder kanske?!
Min rutin när jag läser bloggar: Jag läser mina favoritbloggar via appen Feeddler och många av Sevendaysbloggar när jag själv skall blogga. Via facebookgruppen Finlandsvenska bloggare klickar jag också ofta in mej på inlägg som verkar intressanta. Ibland hittar jag också bloggar via instagram. På grund av lite småstressigt småbarnsliv hinner jag dock inte läsa lika mycket bloggar som en gång i tiden. Men kanske lika så bra det!?
En ovana jag inte gillar hos andra: Alltså rökning är ju bara äckligt. Och folk som smaskar är ju inte heller så där värst sexiga...
Mina matrutiner är: Jag äter oftast tre gånger om dagen. Frukost, lunch på jobbet och middag. För tillfället håller jag på att ändrar om kosten lite och har skurit bort allt socker, pasta och bröd. Jag tänker lchf men med lite mindre fett och kött ungefär?! Så det kommer säkert bli en del sallader, både på jobbet och hemma. Måste kolla in min lchf-kategori här på bloggen också för lite inspiration. 
Så kommer jag ur en ovana: Det finns ju inga genvägar. Det är bara att kämpa! På någon kurs nån gång sa föreläsaren att det krävs 17 upprepningar för att någonting skall bli en vana. Så för att bryta en ovana måste man väl göra något annat än det minst sjutton gånger. Och att halka in i gamla banor är ju tyvärr mycket enklare än att spåra ur av någon konstig anledning?!
En rutin alla borde ha: Tja, jag tycker inte alla behöver göra på något visst sätt, utan att alla skall göra som de tycker är bäst och mår bra av. Men motion, grönsaker och att gå i tid och lägga sej har väl inte varit dåligt för någon?!
Den här vanan vill jag fortsätta med i år: I december köpte jag två nagellack och sedan dess har jag faktiskt haft snyggt lackade naglar nästan hela tiden. Det vill jag gärna fortsätta med! 

Träningsrutinen! Jag är redo för dej.


Årets mål: 2018

Skrivet av Hanna Stigzelius 08.01.2018 | 2 kommentar(er)

Så har jag fått årets mål nerskrivna. I år blev det fem mål. En del mer konkreta än andra. Och ganska samma linje som tidigare år. Jag vill fortsätta läsa, försöka hitta vardagsbalans, ta upp löpandet igen och inte glömma bort vare sej bloggen eller kreativiteten i vardagsrumban. Så här ser målen för tvåtusenaderton ut:

nyarsmal2018

1. För det första tänker jag att 2018 blir året då jag börjar satsa lite mer på mej själv igen. Eftersom jag nu varit småbarnsmor i nästan fem år, är det andra som kommit först den senaste tiden. Så hela jag har fått lida, men så skall det ju vara under småbarnsperioden. Nu då Lillasyster närmar sej 3 år känner jag att jag har lite mer frihet igen. Efter några torftiga år med vårdpenning så jobbar jag också nu 100%. Det ger också andra möjligheter än tidigare. Med satsa på mej själv tänker jag frissabesök (jag brukar gå typ en gång per år... kanske typ tre skulle vara på sin plats?!). Andra behandlingar på salong (vaxning, massage, ansiktsbehandling). Köpa mer och bättre skönhetsvård (det har jag faktiskt ren börjat med, skall blogga mer om det senare). Och se till att få min kropp i lite bättre kondition!

2. Att läsa är som balsam för själen. Jag älskar det. Jag kan inte fatta att jag nästan slutade läsa annat än studielitteratur där i ett skede i slutet av studierna!? Det finns ju så mycket fantastiska böcker. Så många som jag ännu inte hunnit läsa! Som Evas Frantz nyaste deckare, Själarnas Ö av Johanna Holmlund och de tre böckerna jag har kvar av Neapelkvartetten! För att inte tala om böcker om hur man bli effektiv eller ger sina barn bättre självkänsla. Jag vill läsa allt i år. Eller lyssna på hälften via bookbeat. Det enda som gör den förlänga (pga skit-metron) arbetsvägen lite bättre, är att man får lyssna på ljudbok 20 min längre nu. 

3. I en småstressig småbarnsvardag är det lätt hänt att mina kreativa projekt skjuts på framtiden. Symaskinen var inte framme en enda gång i höst. Och stickorna har varit ganska bortglömda de också. Målat har jag inte heller gjort. Men jag älskar ju att vara kreativ och skapande. Så minst ett projekt per månad skall jag nog få till! Jag har redan börjat sticka yllesockor åt barnen som januari-projekt. De fick själva välja färg på garnen i butiken så nu är de väldigt ivriga på sina strumpor och frågar stup i kvarten om de är klara... 

4. Bloggen ger mej också så mycket glädje. Och den är också ett bra litet uppehåll i vardagsrumban. En liten kreativ skrivoas som är bara min. Så den vill jag fortsätta med. Fortsätta försöka blogga aktivt med minst 3-4 inlägg i veckan, helst ett varje dag. Fotande borde jag skärpa mej med, det är alldeles för lätt att bara fota med mobilen... Men det blir ju inte riktigt samma sak. Top tio på bloggtoppen.fi är fortfarande mitt mål, och jag börjar ju vara rätt nära nu! Att försöka få in en bild i veckan på bloggens insta skulle också vara bra. Men det är inte lika viktigt som själva bloggen i sej.

5. Jag vill så börja springa igen. Få det till en rutin. Två rundor i veckan skulle vara det ultimata, men eftersom jag är realist så är målet minst en. Något lopp vill jag också få till. Men vet inte riktigt vilket det skulle vara. Jag känner att loppen i maj kommer allt för snabbt på, och i september har vi typ alla veckoslut redan upptagna?! Men, huvudsaken i år är inte något lopp, utan att jag springer. Årets första vecka räknas inte eftersom jag skrev målen först under den andra... krhm....

Så vad tror ni?! Är mina mål realistiska? Har ni några mål eller nyårslöften? Eller tycker ni kanske det bara är onödigt att lova grejer som man knappt kan hålla innan januari ens är slut....


Förra årets mål: så gick det

Skrivet av Hanna Stigzelius 04.01.2018 | 1 kommentar(er)

Jag brukar varje år sätta några mål som jag hoppas kunna nå innan året är slut. Det skall jag göra även i år. Men innan jag slår fast några nya mål, tänkte jag ta en titt på hur det gick med de gamla. Så här såg min lista ut ifjol. 

nyarsloften17.jpgDet gick ju så där, kan jag väl konstatera. Jag skulle säga att jag lyckades bra med 50%, men inte lika bra med andra hälften. Mitt tredje mål, att läsa minst 20 böcker gick åtminstone strålande! Det blev totalt 30 böcker under 2017. Alla har jag inte läst på traditionellt sätt, utan en stor del har jag faktiskt konsumerat som ljudbok, men jag räknar det lika mycket som att läsa bok det med. Mitt andra mål var att påbörja en Bullet Journal. Och det gjorde jag ju. Men... Jag slutade också. Efter sommaren har jag inte öppnat min Bujo en enda gång! Men jag känner mej lite sugen att börja igen. Fast det blir nog inte något mål för i år... Men vi får se?! Kanske jag tar fram den lite ibland i alla fall. Den främsta orsaken till att jag inte har skrivit något är att jag tycker det tar lite för mycket tid, med tanke på utdelningen just nu. Min tid är det mest värdefulla jag har. 

Det första målet, att springa ett 10km lopp blev ju inte av... Men ett 5km lopp blev det i maj då jag sprang Colour Run. Men nu i höst har mitt springande varit så gott som obefintligt. Vi får hoppas att nästa år blir bättre. Min kondis skulle absolut behöva några turer... Det fjärde målet, att rensa och sälja på loppis måste jag nog också säga at jag kan bocka av. Men inte ändå riktigt fullt ut. Jess, jag sålde bort en massa både på loppisbord och via facebook. Men ändå har vi allt för mycket kvar! KonMari verkar liksom inte funka hos mej. Fastän jag rensar och säljer bort så har vi ändå kaos och prylar överallt...

Bloggen går det ju dock ganska bra för. Men inte vet jag riktigt om jag kan säga att har satsat 2017. Men blogga gör jag och stigit på bloggtoppen.fi har jag också. Så jag är nog nöjd. Och med tanke på mina begränsade tidsresurser just nu så är jag nog stolt och nöjd över att jag ens lyckas producera mer än ett inlägg i veckan. Det hör väl kanske lite ihop med nästa mål; balansen i vardagen. Den är väl inte helt nådd. Den senaste hösten har nog mina stressnivåer emellanåt varit lite förhöjda. Det känns som att det hela tiden snurrar to-does och kom-ihåg listor i mitt huvud som aldrig riktigt verkar ta slut. Och så vill jag ju inte att det skall vara. Så det här får jag nog ta och fortsätta jobba på känner jag! Hur man når balans, är sen en annan fråga...

Den sista och sjunde punkten har det inte heller blivit något av. Jag tror faktiskt att jag kan räkna de gånger som symaskinen varit framme på ena handen.  Tiden räcker bara inte till. Fast det skulle vara så roligt att sy mer! Kläder till barnen! Leksaker! Kläder till mej själv! Mössor. Kreativt skapande är ju något jag älskar och mår bra av. Under året modifierade jag faktiskt det här målet för mej själv till att sticka en tröja till mej själv, men inte heller den är klar. Här skyller jag på handoperationen. Utan den tror jag nog tröjan skulle vara färdig. Och jag har faktiskt inte så många varv kvar... Så kanske den åtminstone blir klar innan sommaren?!

I år blir det nog en liiite mindre ambitiös lista. Sju mål är för många. Max fem stycken känner jag att kan vara lagom. Läsandet fortsätter jag gärna med, så det tror jag får vara kvar. Jag måste få in lite mer motion i min vardag, så det måste vara med på nåt sätt. Jag måste bara komma på ett bra konkret mål som är realistiskt?! Balansen är också viktig. Nästan ännu viktigare nu då jag jobbar 100%. Hm, vi skall se vad jag kommer på. Jag återkommer med resultate om ett par dagar!