headersevendayssvartvitrosa2

Puhuust! Är det bara tisdag?!

Skrivet av Hanna Stigzelius 22.10.2019 | 1 Kommentarer

Kategorier:

Det är bara tisdag och jag är redan helt färdig med den här veckan! Maken är borta på arbetsresor hela den här veckan så jag drar hela lasset själv. Och förstås är det samtidigt massvis på jobbet. Som bara inte går att göra klart då jag måste fara för att hämta kidsen. Som idag dessutom bara varit gnälliga, busiga och bråkiga. Så där som det brukar vara när man som Mamma är trött, stressad och bara inte skulle orka. Jag tror faktiskt att de två liksom lite hör ihop och beror på varandra. Mitt tålamod var i alla fall lite för kort ikväll. Vilket gör mej ännu tröttare. Så idag tänker jag bara gå i säng så fort också barnen somnat.

Eller nästan i alla fall. Först måste jag ju fylla i fyra olika blanketter från föris och dagis om julledigt och fotograferingar och understödsföreningen. Och så måste jag ta fram Mulle-ryggsäck så jag inte glömmer den. Och bastun skall tömmas på badkar och tvätt eftersom det kommer en bygggubbe och tittar på den imorgon klockan åtta på morgonen. Och så måste jag packa present eftersom Hubbe skall på Hoplop kalas imorgon kväll (tur jag i alla fall kom ihåg att köpa en på veckoslutet!). Och så måste jag tömma den våta tvätten och slänga den i tumlaren. Och diska baconfetts stekpannan. Men SEN, sen skall jag bara gå och lägga mej tidigt. Är det faktiskt bara tisdag ännu?!

bloggemelie2Hur gör alla som är ensamma med barnen konstant?! Jag fattar verkligen inte det. Är deras barn alltid på dagis från 7-17 så att man får fulla timmar? Och hur peppar man sej psykiskt att orka dra hela lasset själv hela tiden?! Som tur kan morgondagen i alla fall inte bli sämre så... Det finns bara en väg att gå och den är uppåt. Tjohej!

Kommentarer

  • Bella 26/10/2019 9:28am (22 dagar sen)

    Hahaa, jag kan kanske berätta hur man gör;) Är ensamstående till tre barn, en på dagis, en i förskola och en på lågstadiet. Barnen är med mig skulle vi nu säga 51 veckor av 52 per år (sporadiskt någon natt ibland hos mormor el dyl), pappan bor långt borta. Man bara kör på, finns liksom inga alternativ;) Jag jobbar heltid och har 45 minuters arbetsväg till från det att jag dumpat av en på dagis och en på förskola (den äldsta fixar som tur sig själv till skolan), och samma tillbaka, så dit går den dagen ungefär.

    Sedan skall man ju då fixa läxor, hobbyn (inte så många som tur), middag, städa (hell yes vad det råddas här, suck) och allt det där. Men det går, tycker absolut inte synd om mig själv på något sätt, och jag älskar livet som det är fast det ibland nog onekligen är lite mycket att dra ensam.

    Den här veckan kändes lite extra jobbig, två olika jumppakassar att komma ihåg, två olika mulleväskor olika dagar, en fotografering, en extra lång arbetsdag och sådant. Egen tid för jumppor och grejer finns ju SÅ INTE, men överlever med att tänka att en vacker dag, en vacker dag. Och sådär superpedagogisk och konsekvent ville man ju gärna vara, men men...Begränsad skärmtid har jag skippat för långe sen, tyvärr, det blir nog lite mycket av den varan är jag rädd, men någonstans måste man rucka på reglerna för att få det hela att gå ihop. Okej, vi har som regel att stänga ner allt kl 20 på kvällen, men det är ungefär det. Försöker vara snäll och barnmhärtig med mig själv och tänka att jag nog ändå försöker mitt bästa tillräckligt i andra avseenden och situationen är vad den är.

    Och hur man peppar sig själv? Tja, det är bara att gasa på och inte fundera för mycket på allt, det går nog lite av sig själv där:D Visst brinner nerver till och från och jag har lust att sälja hela gänget, men för det mesta är dte väl ganska okej skulle jag säga. Ingen av barnen är tex sjuk på något sätt eller har andra grejer som skulle kräva en massa, så på det sättet är jag lyckligt lottad, och de finns de som har det tusen gånger tyngre.

Skriv en kommentar