Tacksamheten och perspektivet efter några dagar på sjukhus
Jag är också vanligtvis noga med min tacksamhet. Jag gör tacksamhetsövningar varje kväll och tror det gör mycket för min lycka och mitt välbefinnande. Men de senaste dagarna har jag varit ännu mer tacksam än vanligt. Vi har varit inlagda med ett av barnen på barnkliniken några dagar. En planlagd operation. Inget destu allvarligare. Men ändå, det är ju milt sagt ångesframkallande. Och så sätter det hela saker i perspektiv.
Vad är det som på riktigt riktigt är viktigt? Vad är det som gör skillnad i mitt liv? Inte är det något struntgnabb hemma i alla fall. Eller någon julklapp som jag glömt beställa i tid. Eller att det är lite stökigt i våra skåp och att jag ännu inte ens hunnit städa bort sommarskorna. Det är bara struntsaker när allt kommer omkring. Kärleken och barnen och hälsan är det som spelar någon roll. Att vi har de tre. Att alla jag älskar mår bra. Att vi är friska. Får bo i Finland med den toppvård som vi har här.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det här med sjukhusvistelser är många familjers vardag. Med långtidssjuka barn. Våra några nätter är ingenting mot att vara inlagd i veckor. Med betydligt allvarligare åkommor dessutom. Oron och ångesten, jag kan inte ens föreställa mej. Så orättvist det är ändå. Och hur otroligt bra jag har det. Hur lyckligt lyckligt lottad jag är. Som är frisk. Som har två friska barn och en frisk man. Ett härligt stökigt hem och en massa vänner och familj som också är friska. Tack universum! Varje dag är jag tacksam för allt det jag har!
Vackra Helsingforsnatten sett från Barnklinikens åttonde våning. Sånt kan man vara tacksam för även om det förstås inte är det roligaste som finns att sova på sjukhus. Ikväll är jag extra glad då vi alla fyra sover hemma i egna sängar igen.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar