Torsdag som känns som fredag
Torsdag dag, visst?! Men för mej känns det som fredag. Jag fixade klart så långt jag kunde på jobbet och checkade ut för två veckor. Imorgon bär det av till sjukhuset för operation. Karpaltunnelsyndromet skall fixas till nu även på den vänstra handen. Och eftersom jag redan opererade högerhand i oktober så känner jag mej ganska lugn. Jag vet hur det går till och hur det känns. Klockan tio imorgon skall jag vara på dagskirurgiska polikliniken. Och förhoppningvis är jag klar för att fara hem ungefär två timmar efter det.
Av förklarliga skäl blir det därför ett väldigt lugnt veckoslut för min del. Men jag skall försöka få fram nåt påskpynt med en hand och lite hjälp av maken. Påskris skulle jag också vilja ha! Men det kan nog bli lite svårt att gå ut i skogen och knixa av kvistar med bara en hand. Hade tänkt göra det idag men kvällen bara rann iväg. Jag måste nämligen åtgärda tvättberget som tvättats efter semestern. Det känns nästan som jag inte gjort något annat än satt på och tömt tvättmaskiner den här veckan. Och nu då vikt in kläder i en dryg timme... Pust! Som tur slipper jag det i åtminstone två veckor nu. Nåt bra med operation och sjukledigt med andra ord!
Så här såg påsken ut ifjol. Jag vill nog ha ett ris med fjädrar och ägg i år igen. Och kanin-girlangen är ju supersöt. Den hade jag helt glömt bort!
Mer påskpynt. Inte så mycket med lite grann så man kommer i rätt chokladäggsätarstämning....
Mitt i veckan mitt i livet
Idag har jag äntligen kännt mej lite piggare i huvudet. Har haft en mycket effektiv dag på jobbet och fått undan massor. Det känns så bra. Nu kommer jag kunna slappa på semestern nästa vecka. Svärmor hämtade barnen på dagis, som hon brukar göra nästan alla onsdagar. Det är en så stor hjälp i vardagsrumban, att ens en dag, inte behöva stressa med hämtandet. Jag kan inte ens tänka mej hur det är för familjer som inte har något stödnätverk nära. Vi har turen att ha bådas föräldrar och alla våra syskon nära. Det betyder en massa mostrar och farbröder samt mor-och farföräldrar som har lätt att vara närvarande i barnens liv och rycka ut om vi behöver det. Det finns alltid barnvakter som kan ställa upp.
Med på semestern nästa vecka kommer också två av makens bröder plus en flickvän och mina svärföräldrar. Så vi blir sju vuxna på två barn. Sån lyx! Och eftersom jag tror att Lillasyster inte ännu är mogen för slalombacken, så känns det extra bra att vi kan turas om så alla hinner skida. Skulle vi fara bara vi lilla familjen skulle det inte på nära håll bli lika mycket skidat. Bara två dagar kvar nu. Lillasyster väntar såå på att få åka med Silja båten. Jag skall ta kvällen i akt och börja skriva packningslistor. Jag blir lätt stressad när det kommer till att åka iväg nånstans. Men att skriva listor i god tid känns som att det hjälper. Och så har jag ännu två dagar på mej att fylla på med allt jag glömmer i första omgången....
Dagens soffbord. Jag älskar att det är ljust när man kommer hem från jobbet numera. Men ändå är det härligt att ljusen tänds så fort det börjar skymma.
Jämställdhet i småbarnsfamiljen, hur kan det vara så svårt?!
Jag är uppvuxen i en familj där de vuxna delat väldigt rättvist på hemarbetet. Min Pappa har alltid dammsugit i mitt föräldrahem. Han har lagat mat och tagit hand om mej och mina systrar minst lika mycket (om inte mer) än min Mamma som ofta hade kvällsprogram och jobbade skiftesjobb. Men jag tror nog ändå att det var Mamma som var familjens projektledare och logistikansvarige. Men jag har faktiskt aldrig frågat dem.
I min egen lilla familj är det här med jämlikhet tyvärr inte alltid så lätt. Vi gjorde ju så att jag var hemma betydligt längre med båda barnen än vad Maken var. Både av ekonomiska orsaker men också på grund av att vi kände att det var så vi ville göra. Om föräldraledigheterna skulle se annorlunda ut än de gör nu kan det mycket väl hända att vi valt annorlunda. Jag är förstås jätteglad för att jag fick vara hemma så pass länge, jag trivdes väldigt bra med det. Men så där särdeles bra ur en jämlikhetssynpunkt var det ju inte. Då den ena tjänar alla pengar och den andra bara får vårdbidrag så blir det lite skevt. Det blir liksom logiskt att den som är hemma sköter markservicen då den andra betalar för allt, för att göra jämna ut det någonstans.
Nu då jag också jobbar 100% är det svårt att bryta de mönster vi haft redan i fem år. Jo jag betalar nu betydligt mer för familjen gemensamma utgifter än då jag var vårdledig (eller bara jobbade 60%, vilket jag också gjot i två repriser). Vi betalar inte riktigt 50-50 eftersom jag, pgå 3 år hemma och 2 år som deltidsvårdeldig, lite stagnerade i min karriär, så jag tycker det är mer än rättvist så här. Men det som stagnerat ännu mer är fördelningen av uppgifterna på hemmaplan. Vilket ju inte är så roligt. Jag gör fortfarande merparten av allt oavlönat hemarbete, för att inte tala om projekt- och logistikchefsuppgifterna och allt metaarbete som inte ens syns.
Och det är så svårt att komma ur det här. Mina svärföräldrar har dessutom haft en helt annan fördelning än vad mina föräldrar haft, så Makens utgångspunkt är annan även här. Och jag förstår att det är svårt för honom att själv ta mer ansvar då det är så bekvämt när jag skött allt i fem år. Och jag vill ju inte gnälla, klaga och bli bitter. Men det är väldigt svårt kan jag tala om. Hur skall man liksom på ett konstruktivt sett få det hela mer jämlikt!? Vissa saker funkar nog bra som de är nu (t.ex. dagislämnigar/hämtningar och vabbandet ar gått rätt så smärtfritt hittills tack vare våra veckovisa logistikmöten). Medan andra knappt fungerar alls.
Vi har en gemensam to-do-liste-app (Wunderlist) där vi försöker fördela en del grejer. Det funkar någotsånär. Men jag tycker det är bra att få nerskrivet saker och delegerat en del så jag åtminstone inte glömmer bort. Men de är väl de vardagliga löpande grejerna som är svårast. Jag är dessutom rätt så otålig, och speciellt med barnen gör jag bara själv då istället, om det inte händer nåt även fast vi fördelat eller kommit överens om annat. Typ läggningar, matlagning och sånt. Jag har liksom inte energi att stå och gnälla för att få saker att hända utan gör bara själv istället fast jag kanske inte borde?! Jag gör också merparten av de vardagliga städandet och plockandet, även om Maken nog också sopar och torkar ytor ibland. Handdiskande sköter jag 100%. Diskmaskinen och övrigt köksstäd lite jämnare, kanske 60-40!? Matlagning sköter jag ca 80%. Det är väl ganska naturligt att den som hämtar oftare på dagis också lagar mer mat (vilket alltså oftare är jag även om Maken nog också hämtar en eller ett par gånger i veckan), men jag lagar tyvärr också mer mat på veckosluten då vi båda är hemma. Det liksom bara blir så.
Eftersom jag är morgonpigg är det också Maken som får 95% av alla sovmorgnar. För det mesta känns det okej men ibland kan jag nog bli lite bitter över det också. Tvättrumban sköter jag också 100% av. Medan Maken sköter ca 80% av allt mathandlande. Men det är nog jag som håller koll på vad som skall köpas, skriver listor och planerar mat, i synnerhet om vi skall ha gäster eller kalas. Maken är i sin tur mycket aktivare med barnen på veckosluten, far till simhallen och hoplop och liknande. Men ofta är det så för att jag känner att jag inte har ro att komma med eftersom jag har en massa fix att sköta hemma (plus att jag inte gillar vare sej simhallen eller hoplop särdeles mycket heller).
Jag vet inte ens riktigt hur jag ens vill ha det. Men jag vet att det inte känns jämlikt eller ens hållbart som det är nu. Jag blir ofta stressad över allt som snurrar i huvudet som jag måste komma ihåg att fixa. Vi försöker kommunicera och dela upp saker. Men det är ibland svårt att diskutera då man själv känner sej både bitter, överarbetad och ouppskattad. Och inte är det ju kul för Maken att bara få klagomål heller, det förstår jag ju också. Och han tycker ju förstås att han gör betydligt mer nu än då jag var hemma hela tiden. Vilket är sant, men det känns ändå inte rättvist. Så svårt det kan vara. Och jag gissar att vi inte är de enda som har svårt att fixa det här?!
Hur delar ni andra på ansvar över barnen, uppgifter i hemmet och ekonomin?! Är det hårt 50-50 som gäller eller vem gör mer? Tror ni det skulle bli mer jämlikt om föräldraledigheterna också skulle tvinga oss till mer jämlik uppdelning i att stanna hemma? I synnerhet för mina barns skull tycker jag att det skulle vara så bra ifall vi skulle få det mer jämlikt fördelat, så att inte könsstereotypierna vi nu besitter skulle gå vidare. Men fasen så svårt det är att komma ur det hela. Hur skall man liksom ens hitta energin till det hela när man redan går på sparlåga som det är?!
Ibland känns det som att jag har två heltidsjobb. Hur kan det vara så svårt att dela upp allt så att alla skulle vara nöjda?
Mina tisdagstankar
Tisdag idag och vi har haft bilen på service. För att Maken skulle hinna föra den och själv hinna till jobbet, blev det så att jag förde barnen promenerandes. I minus femton grader. Ironiskt nog var jag helt svettig när vi kom fram till dagis. Men väl på bussen kändes allt helt okej igen. Solen sken och träden gnistrade. På jobbet är det också lugnt och skönt då nästan alla kollegor är på sportlov. Jag har också hunnit jobba fast allt det som jag missade när jag hade influensa. Skönt att känna att man har allt under kontroll igen. Fast den känslan höll tyvärr inte i sej särskilt länge....
Dagen kronades av sushilunch med världens bästa före detta Granne. Våra sushiluncher har nu blivit så gott som tradition, och minst två-tre gånger i månaden lyckades vi oftast få till det. Att hinna se sina vänner är ju annars en rätt som omöjlig ekvation just nu. Vabruari, tidsbrist och tidtabeller som krockar ställer till det. Tur man hinner med små glimtar nu som då. Kanske alla blir friskare och får mer energi bara det skulle bli lite mer vårigt?!
Vi får hoppas det i alla fall. För just innan min lunch ringde de nämligen från dagis. Hubbe har feber igen. Inte ens en vecka fick vi hållas friska alltså! 2018 är sannerligen inte ett hälsans år för vår del. Men nu hoppas jag att det här skulle börja vara sista sjukan. Vad det nu sen är den här gången. Snorig och febrig är han. Stackin! Imorgon är det sen jag som vabbar. Idag skötte Maken upphämtande på dagis. Hoppas hoppas han hinner bli frisk till veckoslutet! Och att ingen annan blir sjuk heller. Vi vill ju inte ställa in kalasen....
Oj oj vilket blabla inlägg. Men kanske ni gillar sånt här vardagstjafs?! Det är i alla fall allt jag klarar av att producera idag.
Vi sålde ju bort dubbelvagnen i höstas. Som tur duger Brion bra för två barn. Även om det blir lite tungt för Mamma att skuffa på i uppförsbackarna...
Päivän piristys!
Idag var det värme framom fashion med min något noppiga cashmerekofta. På vår office är det dessutom iskallt. Och jag hatar att frysa. När tänker det bli vår?!
Sakta börjar livet återvända
Jag börjar sakta känna mej mer levande än död. Men ännu är vi inte helt friska. Varken barnen eller jag. Jag var till läkaren igår och är nu sjukledig till och med onsdag. Bara besöket till läkaren kändes som ett halvt maratonlopp och efter det måste jag sen vila resten av dagen på soffan. Och bägge barnen har sovit minst en eller två dagssömner såväl igår som idag. Och vanligen sover de inte alls på dagarna längre, så helt friska är vi nog inte ännu. Men det tar i alla fall inte ont när jag sitter uppe och jag har inte behövt äta värkmedecin nu på två dagar. Så helt kart åt det bättre hållet i alla fall. Att barnen dessutom orkat leka lite idag är också ett bra tecken. I synnherhet Lillasyster har inte alls orkat med nåt sånt nu på flera dagar, i alla fall inte utan massvis med gnällattacker.
Jag har försökt komma på något positivt med vår sjukstuga, helhjärtad optimist som jag är, men det har inte varit så lätt. Men en bra grej är i alla fall att barnen somnat som ljus nu om kvällarna. Förra natten vågade jag redan ha Lillasyster i sin egen säng, hon sov några nätter med mej här emellan. Det har bara varit att säga godnatt och så har de sovit. Under normala omständigheter kan ju Lillasyster sätta i med en minst 2 timmar lång springrumba när hon skall sova, så det har det åtminstone varit skönt att slippa. Idag har vi också haft det nästan lite mysigt med os-kisastudio och popcorn. Men där tror jag nog de positiva tog slut... Nu längtar jag tills vi alla är friska och oss själva igen.
Medan Lillasyster sov dagssömn nummer ett inventerade Hubbe och jag hans småbilar. Det vankas nämligen HotWheels-kalas hos oss om två veckor!
Tre halvkrassliga typer, som ändå orkade leka lite grann.
Jag ändrade förresten om i barnrummet för några veckor sedan, flyttade bokhyllan dit till hörnen och satt fram tältet som inte rymats framme på en stund. Omväxling förnöjer. Även om tavlor och sånt ännu inte följt med ändringen....
Så var vabruari här med besked!
Ja, så var vabruari här då. Måndaden med störst antal vård-av-sjukt barn dagar. Och vi verkar följa det mönstret. Igår förde jag två friska glada barn till dagis. Men fem timmar senare ringde de från dagis (aldrig kiva när de ringer från dagis, man hinner alltid tänka katastroftankar!) och sa att Hubbe var ynklig och hade feber. Och det har han fortfarande. Hög feber och glansiga ögon. Jag själv känner mej också lite mer död än levande. Trots att jag inte har minsta feber eller bobba. Bara sömnbrist!
Den förra natten var nog den sämsta natten någonsin sedan vi fick barn. Hubbe vaknade minst en gång i timmen och var ledsen, trots febernedsättande var han kokhet. Halva natten sov han i vår säng, men ville sen tillbaks till sin egen då han tyckte det var för varmt och trångt i vår. Några timmar senare väcktes Lillasyster av Hubbes feberyrande. Och sen fick hon inte sömn förrän hon fick sova i vår säng. Så jag har inte sovit längre än max en timme i ett sträck. Och usel kvalite de hackiga timmarna tack vare barn i vår säng och ett evigt springande. Sista timmarna på morgonnatten tyckte Lillasyster det var en bra idé att forma bokstaven H mha av mej och Maken. Och även om det är min favoritbokstav så var jag inte så förtjust imorse... Huvudet dunkar nu av den dåliga natten.
Jag höll hemma Lillasyster också, så att hon nu inte också blir sjuk mitt i dagisdagen eller smittar ner någon i misstag. Och jag hade ingen lust att packa in en febrig Hubbe i bilen heller. Tanken är att jag borde försöka få ihop lite jobb. Har lång to-do-lista denna vecka och inte alls tid för något vab egentligen. Men få nu se hur det skall lyckas. Imorgon skall i alla fall Maken stanna hemma så jag får väl ta en lång och effektiv dag då istället. Jag håller i alla fall på att dricka en stoor kopp kaffe nu. Så kanske den gör susen?! Och tack och lov för Netflix. Hur skulle vabbandet funka utan barnprogram?!
Vår soffa är fylld med täcken och ynkliga skatter. Eller bara en ynklig. Lillasyster släpade bara hit sitt täcke och stack sedan iväg och lekte. Hon är pigg och engergisk som vanligt.
Magsjuk redan för tredje dagen i rad
Ush och blä! Jag har drabbats av någon riktigt nedrig noro-bobba. Sedan i tisdags har jag knappt kunnat äta. Igår kväll kulminerade det hela genom att jag måste springa och spy mitt i matlagningsrumban (man kan liksom inte ta sjukledigt från moderskapet). Så fräscht. Och ännu idag känns min mage uppåner och bubblig som bara den. Alltå magsjuka måste vara det värsta man kan drabbas av såhär när det kommer till vardagliga bobbor. Och så här sjuk har jag inte varit på år och dar! Jag hade till och med feber igår kväll. Jag har typ aldrig feber. Och hur i helsike orkade man förresten må illa i 20 veckor när man var gravid?! Jag är ju helt förstörd av bara tre dagar nu. Och snälla snälla högre makter, låt barnen klara sej denna gång.
Vardagsrumsbordet ser betydligt piggare ut än vad jag gör just nu.
Ett foto i timmen (nästan...)
Imorse hade jag en idé om att förverkliga ett "ett foto i timmen"-inlägg från min dag. Det gick väl så där kan jag tala om. Jag kom inte ens ihåg att fota varannan foto i timmen. Men men. Vi kör väl, krhm, kvalitet framom kvantitet här eller nåt... Här får ni, i vilket fall som helst, en inblick i min måndag:
Väckarklockan ringde 6:15. Typ fyra minuter efter det steg jag upp, duschade pikapika, klädde mej och gjorde mej i ordning. Klockan 7 väckte jag barnen. Klädde dem och cirka 7:20 tog jag denna bild på min frukost. Två fullkornstoast med ett skivat ägg och lite herbamare. Och min obligatoriska megamugg med te, julte idag.
Kl. 8:50 var jag äntligen i Gräsviken. Att lämna barn på dagis och köra vägen till jobbet (som utan trafik tar typ 13 minuter) tog idag en timme! Det var halt och massa trafik. Men jag lyssnade på ljudbok i bilen så det gick ingen nöd på mej. Och hellre sitter jag i egen bil en står och trängs i västmetron....
Cirka klockan 14:15 på mitt skrivbord på jobbet. Jag måste köpa mej en megamugg hit också. De som finns här rymmer bara typ två klunkar te så det går ju inte för sej. Kaffe har jag inte druckit nu på tre veckor, med undantag för en kopp nu på veckoslutet och en förra torsdagen då jag var supertrött. Men inte blev jag piggare av kaffet ändå... Post-its går det åt fler per dag. Skriver kom-ihågs, anteckningar från telefonsamtal och allt möjligt viktigt på dem. Och jag har ännu papperskalender! Fast det är inte helt optimalt eftersom det mesta bokas in elektroniskt. Men jag hatar att inte ha bra överblick i den elektroniska, så jag kör nu lite dubbelkalender ändå.
Lite före kl: 17 kom vi hem, barnen och jag. Det råkade sej så idag att jag både förde och hämtade på dagis, även om vi strävar efter till att den ena för och den andra hämtar. Det var extra härligt att komma hem idag eftersom städerskan varit här. Och så är mina tulpaner så fina! Jag bänkade barnen framför Pikku Kakkonen och började själv laga mat.
Klockan 17:20 åt jag denna måndagsgourmet. Åtta Pikku-Pullan nuggetar, en avokado, en halv mozarellaboll och en liten tomat. Barnen fick också makaroni på sina tallrikar men jag skippade den. Och allting blir ju godare med citronpepper och olivolja! En typisk man-tager-vad-man-haver-småbarnsmamma-måndag-middag.
När köket var uppstädat bänkade jag mej i soffan med min stickning. Så skönt! Barnen gick dessutom upp på sitt rum och lekte snällt med duplona i säkert tjugo minuter. Stickningen skall bli ett par yllesockor till Lillasyster. Hubbes sockor blev redan klara. Barnen har själva fått välja färg på garnet till sina sockor. Och färg på randen. Jag försökte få Lillasyster att välja ljusrosa, men hon skulle prompt ha denna pinka nyans. Nå, helt fina blir de väl. Jag räknar med att få klart den här ena ikväll. Bara busungarna somnar skall jag titta på gårdagens Bron-avsnitt och återgå till soffan!
Äntligen Fredag!
Så skönt med fredag! Min hjärna är helt mos. Jag hade min första större presentation och utbildningstillfälle idag på jobbet. Var till och med lite nervös innan, men det gick riktigt bra. Nu fick sej mitt jobbsjälvförtroende en liten boost. Jeij. Men samtidigt har jag ju spänt och förberett med för det här hela halva veckan. Så nu känns det lite som att luften gick ur mej.
Här hemma landade jag inte heller förrän nu. Maken känner sej krasslig så jag tog med Lillasyster när vi förde Hubbe på ett kompiskalas. Vi skötte sen veckoslutshandlingen (bl.a. lösgodis, tulpaner, veckoslutsfrukost ingredienser!) och passade på att gå och äta sushi på tumis. Hon var, stakin, så besviken när inte hon fick gå på kalas utan bara Hubbe. Med sushi och godis efteråt tröstade lite åtminstone.
Eftersom Maken inte mår helt tiptop har vi avbokat våra veckoslutsplaner. Två tomma dagar framför oss. Men som tur finns det alltid saker att göra. Och jag tror barnen också tycker det är riktigt skönt att bara vara hemma efter flera veckoslut med fläng och program. Jag tänker pulkabacke, kanske något långkok till middag imorgon, pjamis halva dagen och som morgondagens projekt; tvätta så att tvättkorgen blir tom. Ganska extravaganta planer med andra ord...
Jag var till frissan igår. Är mycket nöjd nu då frisyren är lite lättare och kortare. Förutom tvättprojektet detta vs tror jag att jag tänker försöka jobba bort de där ringarna under ögonen också...
Dagens detaljer. Min snyggklocka, rosa blus med lite utsvängda ärmar och matchande nagellack. Jag har faktiskt hållit naglarna rätt så fina nu denna månad! Har lackat dem minst en gång i veckan.
Tvåtusenarton
Nytt år, nya tag. Fast det har behövts några dagar med långsam takt för att först återhämta sej från nyårspartyt... Men nu så. Nu skall det bli nya tag. Jag älskar nystart. Alla vill väl bli den bästa versionen av sej själv?! Jag vill det åtminstone. Helt hur och vad det är som skall hända så där konkret är ännu lite oklart. Men jag har börjat lite smått i alla fall. Skall skriva mer till veckoslutet då jag kör igång tänkte jag. Men först till nyårspartyt.
Vi firade, som vi traditionsenligt gjort nu redan 6 nyår tidigare, hos våra tidigare Grannar. God fonduemiddag, snälla barn som somnade förvånansvärt snällt, sprakastickor och bubbel vid tolvslaget. När vi sen hade tänkt börja fara hemåt var det dock totalt omöjligt att få taxi så istället dansade vi i två timmar och kom hem alltför sent. Som tur fick jag sovmorgon och Super-Maken tog hand om barnen medan jag sov halva dagen. Skönt med nollningsdag.
Imorgon börjar vardagen på riktigt då barnen skall tillbaks till dagis. Dessutom måste vi börja åka metro till jobbet... Är inte så glad för det kan jag säga. Min arbetsväg mer än fördubblas tidsmässigt. Suck! Kanske vi måste köpa en till bil tack vare metron.... Suck. Nå få se hur dåligt det nu blir. Men månne man inte vänjer sej. Men inte kan jag riktigt förstå det hela. De enda som drar nytta av den är de som bor alldeles invid, eller skall till andra sidan Hfors på jobb. Så för min del skulle den gärna ha kunnat försenas några år till!
Jag pysslade nyårshattar till oss kvällen innan. Kul detalj tycker jag.
Jag var ansvarig för snittar och efterrätt. Det blev bland annat de här parma-melon-mozarella pinnarna. Jag pysslade också några stjärncoctailpinnar, men orkade inte laga tillräckligt många så det skulle räckt till alla....