fredag 7 december 2018 - 00:00

Otis julsenap revisited

Julsenap

Minns inte jag för första gången kåserade om min julsenap, måste vara vid pass 30 år sedan.

Kåserade sedermera på nytt om senapen ett par gånger, publicerade om receptet å min första blogg, Otis kulturblogg, och senare inför varje jul också på Facebook.

Varje år sedan dess har jag fått telefonsamtal, e-post och påstötar på fejan om att upprepa receptet.

I år kom första nödropet på självständighetsdagen.

Det hände sig vid den tiden ...

Så här bloggade jag den 17 december 2006:

 

Marx sade (Chico, inte Karl) att "Mustard's no good without roast beef".
Själv förknippar jag senapen - min senap - med julskinkan.

 

"Julen är i alla fall för mig också senapens högtid."


"Det är timjan i" säger Toke med bruten stämma om julkorven i "Röde Orm". Men hur jag än skrapar mig i huvudet kommer jag inte på något betydande litterärt senapscitat. Kanske någon annan minns?


Julen är i alla fall för mig också senapens högtid. Följande recept har jag publicerat några gånger på kåserispalten i juletid, och nästan varje jul får jag förfrågningar om min senap. Prova alltså gärna detta:


2 dl grädde

2 dl senapspulver

2 dl socker

Blandningen får koka upp under ständig omröring i en tjockbottnad kastrull. Lite peppar skadar inte och en skvätt konjak eller whisky höjer smaken ytterligare. Brukar också röra ned någon matsked olja.

Häll i glasburk, förvara i kylskåp. Brukar ta slut innan det blir något problem med förvaringstiden.


Den här senapen öppnar med sin sötma, sedan fylls munnen av den gräddiga fylligheten och till sist kommer de eteriska oljornas tårdrivande styrka.

 

 

 

 

onsdag 5 december 2018 - 15:09

Yttrandefriheten viktigaste tecknet på självständighet

JG

Hade i dag nöjet att tala inför en ung och ärevördig publik - fick hålla talet på Jakobstads gymnasiums och Pietarsaaren lukios germensamma självständighets- och dimissionsfest.

Här är talet jag höll:

 

Mina damer och herrar, rektorer – studenter! - bästa lärare, elever,  personal , föräldrar - hyvät naiset ja herrat, rehtorit, - ylioppilaat! opettajat, oppilaat, henkilökunta ja vanhemmat.

 

Minulle on suuri ilo ja kunnia puhua näin arvovaltaiselle ja samalle kertaa nuorelle kuulijakunnalle ja vielä näin perinnerikkaassa koulutalossa.

Itse en turkulaisena ole täällä koulua käynyt, mutta kaksi tytärtäni on saanut lakkinsa täältä ja sekä isäni että hänen sisaruksensa kävivät täällä koulua, kuten myös vaimoni ja hänen äitinsä sisaruksineen.

 

 

Och min sedan länge bortgångna farfar Eilif var legendarisk lektor i historia vid gymnasiets föregångare, Jakobstads samlyceum åren 1937- 1950.

 


Farfar kom till Jakobstad från Kotka, där han verkade som rektor för Kotka svenska samskola.

 

 

Eilif sade sig ha två skäl att lämna Kotka.

För det första var han trött att som rektor ta hand om bättre familjers sämre söner som gått om en gång för mycket i Helsingfors och måste söka sig till en annan skola.

För det andra tyckte han att Kotka var för nära “Ryssen”; som han uttryckte saken.

 

Kaksi vuotta myöhemmin hän pelkonsa tulivat toteen kun talvisota syttyi marraskuussa 1939.

En kuitenkaan tällä kertaa  ajatellut syventyä muistelemaan sotia. Keskittykäämme sen sijaan miettimään mikä maassamme on hyvää, tai sanokaamme peräti parasta.Mikä on itsenäisen ja vapaan kansakunnan tärkein piirre?

Mielestäni se on sananvapaus.

 

Frihet är det bästa ting heter det, och yttrandefriheten är det fria samhällets viktigaste kännetecken.

 

Organisationen Reporters Without Borders gör varje år upp en ranking över pressfriheten i världen. Den listan toppas i år av Norge, följd av Sverige och Nederländerna. På fjärde plats kommer Finland som toppade listan ännu år 2016.

 

Miksi Suomi on tippunut kirkkaimmasta kärjestä? Lainaan  Reporters Without Borders-järjestön perusteluja:

The image of Finland’s flagship public broadcaster Yle was dented in December 2016 by the so-called “Sipilägate” scandal, in which Prime Minister Juha Sipilä allegedly pressured Yle to modify its coverage of a story involving him. Yle denied the allegations, insisting that it was no more than an internal editorial dispute between two reporters and their editor. All three subsequently resigned. The home of a journalist with Helsingin Sanomat, the country’s biggest daily, was searched in December 2017 after she reported in the newspaper that a Finnish military intelligence agency had been spying on Russia. A court ruled that, despite the search, the confidentiality of her sources had not been violated. A major enquiry is still under way to determine whether she and her colleagues broke the law by publishing classified military files.

 

Fallet till fjärde plats till trots är yttrandefriheten stor i Finland. Vi är fjärde bland 180 nationer. Sist på den listan kommer i fallande ordning Kina, Syrien, Turkmenistan, Eritrea och Nordkorea. Och man behöver inte gå så långt ned i listan för att länder där journalister fängslas och till och med torteras och dödas.,

Vi kan fortfarande vara stolta över vår frihet.

Men det har inte alltid varit så här.

 

Sana ei aina ole ollut vapaa Suomessa. Sota-aikana lehdistöä ilmeisistä syistä valvottiin hyvin tarkkaan. Kontrolli oli pikkutarkkaa ja joskus varsin naurettavaa. Sensuuriviranomaiset antoivat sotavuosina 1.501 määräystä siitä mistä sai ja ei saanut kirjoittaa.

Naurettavaksi tämän teki myös se että siitä mistä Suomessa ei saanut kirjoittaa saattoi joskus lukea ulkomaan lehdistä, ja toki Kremlissäkin luettiin Dagens Nyheter-lehteä!

Oli paljon mistä ei saanut kirjoittaa. Hyvät suhteet aseveljeemme, Saksaan, olivat elintärkeitä, joten juutalaiskysymys, kansallissosialismi sekä suhteet valloitettuhin Tanskaan ja Norjaan olivat arkoja aiheita - vain muutaman mainitakseni.

 

Vår yttrandefrihet kan ledas tillbaka långt före den självständighet vi firar i här dag lite i förskott, och vi måste faktiskt ge en Kokkolabo hedern att ha varit pionjär på området. En av dem som drev på förordningen var Gamlakarlebyprästen Anders Chydenius.

Sveriges riksdag - Finland var ju som bekant en del av Sverige vid den tiden - antog 1766 Tryckfrihetsförordingen, vad jag vet som först i världen.

Anders Chydenius hörde till dem som ansåg att en mångfald av röster är till gagn för samhället. Chydenius ansåg det viktigt att olika åsikter fick nötas mot varandra i offentligheten - då skulle till slut sanningen komma fram, och det gynnar oss alla, menade Chydenius.

 

Mielenkiintoisana vertauksena oman aikamme keskusteluun Chydenius hyväksyi myös nimettömänä käytävän keskustelun. Tärkeintä hänen mielestään ei ollut kuka sanoi jotakin, vaan mitä sanottiin.

Myös virheelliset tai peräti valheelliset näkökohdat olivat hänen mielestään hyödyllisiä koska tällä tavalla voitiin tuoda kysymyksiä julkisuuden valoon.

 

Några sociala medier fanns ju inte på den tiden, men man debatterade flitigt genom pamfletter och flygblad. Pamflettskriverierna rentav exploderade sedan tryckfrihetsörordningen antogs 1766, men i betydligt mindre revolutionära tongångar än i Frankrike.

Det roliga varade inte så länge, Gustav III skärpte greppet om yttrandefriheten bara sex år senare och tryckfriheten förverkligades på nytt i Sverige först 1809 och i Finland 1919.

I dag, nästan 100 senare, kan vi vara stolta över vår yttrandefrihet.

 

Ordet har som sagt inte alltid varit fritt i Finland.

 

Olemme jo puhuneet sota-ajan sensuurista. Mutta osattiin sitä ennenkin, ja erityisesti Venäjän aikana lehdistöä vartioitiin hyvin tarkasti.

Tällöin suurruhtinaiskunnan alamaisille - nimenomaan alamaisille, ei kansalaisille - sai välittää vain arvoja ja kysymyksiä jotka olivat valtaapitävien hyväksymiä.

Vuonna 1865 annettiin asetus painovapaudesta, mutta tämä ei missään nimessä tarkoittanut että sana todellisuudessa olisi ollut vapaa, tämä osoittautui varsin selvästi erityisesti niin sanottuina sortovuosina.

 

Förtrycksperioden förde med sig många nedlagda tidningar. Bland annat drabbade det här tidningen Päivälehti i Helsingfors. Som så många andra tidningar började den nästan omedelbart utkomma på nytt - nu under namnet Helsingin Sanomat.

Också vår egen lokaltidning Jakobstads Tidning hamnade i censurens klor kring sekelskiftet och drogs in flera gånger men fortsatte att utkomma under ett annat namn.

 

Sisällissodan aikana kiellettiin lehtiä puolin ja toisin; valkoisten hallitsemilla alueilla työväenlehdet eivät ilmestyneet ja punaisten alueella porvarilehdet olivat pannassa. Mutta yllättävän nopeasti palattiin kuitenkin normaalijärjestykseen, ja  esimerkiksi Suomen Sosialidemokraatti saattoi ilmestyä jo joulukuussa 1918.

 

För att göra en lång historia kort var mellankrigstiden ändå föga hedervärd ut yttrandefrihetssynpunkt då kommunisttidningars tryckerier konfiskerades och Lapporörelsen bedrev hetsjakt på kommunister.

 

Den krigstida censuren har vi redan varit inne på.Efter kriget drev vi in i kalla krigets och finlandiseringens tid då yttrandefriheten formellt var fullständig men överdriven hänsyn ledde till en pinsam tystnad om förhållandena i Sovjetunionen och andra östblocksländer.

Efter kriget skrevs brottsbalkens 14 paragraf där det fjärde kapitlet kriminaliserade skymfande av främmande makt. Den här paragrafen som hävdes först på 1990-talet, har veterligen aldrig tillämpats, men nog använts som slagträ av president Kekkonen.

 

Kekkosen niin sanotut myllykirjeet päätoimttajille vaikuttivat osaltaan siihen vaikenemisen ilmapiiriin joka ei taittunut ennen Berliini n muurin kaatumista.

Ilmapiiri on noista ajoista muuttunut ratkaisevasti, ja nykyään kaikesta voi puhua täysin vapaasti - vai voiko. Ja tarkoittaako sananvapaus vapautta sanoa ihan mitä tahansa ilman pelkoa rangaistuksista?

 

Frihet är som sagt det bästa ting, men hur förhåller det sig med kopplingen mellan frihet och ansvar? För etablerade massmedier finns rättesnören i såväl lagstiftning och journalistreglerna, som i varje mediums egna etiska regelverk.

Yttrandefrihet innebär nämligen inte, i motsats till vad någon kanske inbillar sig att man får säga vad som helst ostraffat. Yttrandefrihet innebär avsaknaden av förhandsgranskning.

Korrekt och sann spridning av information handlar inte bara om avsaknanden av censur, utan också om att informationen ska vara – ja just det, korrekt och sann. Till internets avarter hör möjligheterna att sprida desinformation. Det är mycket lätt att manipulera opinioner genom att sprida falsk och vinklad information på nätet.

 

Tänään netti on pullollaan julkaisuja jotka erehdyttävästi muistuttavat “oikeita” lehtiä, mutta jotka eivät seuraa mitään niistä säännöistä jotka ovat näiden lehtien toiminnan selkäranka. Somessa ilmeisen tietoisesti ei oteta mitään vastuuta julkaisdn sisällöstä, vaan vihapuhe ja valheelliset uutiset saavat velloa vapaasti.

En nyt mene väittämään etteikö niin sanotussa valtamediassa esiintyisi virheitä, mutta niissä noudatetan tiukasti niin lakeja ja säädöksiä kuin alan omaa, vapaaehtoista säännöstöä, Toimittajan ohjeita.

 

Journalistreglerna utgör branschens eget regelverk, en självregleringsmekanism som antagits gemensamt av organisationer inom branschen.

Efterföljelsen övervakas av den gemensamt tillsatta Opinionsnämnden för massmedier, tidigare Pressens opinionsnämnd.

Men låt oss backa lite och se på lagstiftningen. Yttrandefriheten till trots kan man åka dit för - och nu citerar jag lagtexten - ärekränkning, hets mot folkgrupp, grov ärekränkning  eller olaga hot, när motivet för uppmaningen eller förledandet är ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

 

Toimittajan ohjeista ja niiden soveltamisesta voisin puhua vaikka koko päivän, olen melkein 40 vuoden toimittaja-  ja päätoimittajaurallani joutnut pähkimään näitä kysymyksiä melkein päivittäin. Tyydyn tässä vain pariin pääkohtaan.

Sääntöjen alussa todetaan seuraavasti:

Sananvapaus on demokraattisen yhteiskunnan perusta. Hyvä journalistinen tapa perustuu jokaisen oikeuteen vastaanottaa tietoja ja mielipiteitä.

Näiden ohjeiden tavoitteena on tukea sananvapauden vastuullista käyttämistä joukkoviestimissä ja edistää ammattieettistä keskustelua.

Ohjeet koskevat kaikkea journalistista työtä. Ne on laadittu vain alan itsesääntelyä varten. Ohjeita ei ole tarkoitettu käytettäviksi rikos- tai vahingonkorvausvastuun perusteena.

Sääntöjen 26. pykälä on tärkeä,  Jokaisen ihmisarvoa on kunnioitettava. Etnistä alkuperää, kansallisuutta, sukupuolta, seksuaalista suuntautumista, vakaumusta tai näihin verrattavaa ominaisuutta ei pidä tuoda esiin asiaankuulumattomasti tai halventavasti.

 

Också paragraf 30 och 32 är viktiga: 30: Även då offentligt material publiceras bör man iaktta skyddet för privatlivet. Allt offentligt material är inte nödvändigtvis publicerbart. Särskild försiktighet bör iakttas då man behandlar frågor som rör minderåriga.

Och 32: När man hanterar uppgifter som leder till identifiering är det skäl att vara försiktig så länge det gäller misstanke om brott eller åtal.

 

Österbottens Tidning   var vintern 2016 någon vecka i stormens öga då vi lät bli att publicera uppgiften om att en man misstänkt för våldtäkt i Jakobstads centrum såg “utländsk” ut.

 

Varför gjorde vi det?

 

Så här skrev vår dåvarande chefredaktör Sonja Finholm i sin ledare den 8 februari: Det handlar inte om att censurera eller att ha skygglappar. Våldtäkt är ett grymt brott oavsett vem som drabbas och vi som tidning gör vad vi kan för att hjälpa polisen få fram ögonvittnen. Och i det fallet säger begreppet “utländsk” ingenting om vare sig hudfärg, religion eller huruvida man är flykting, invandrare eller kanske på resa. Utländsk är inget signalement som gör att man kan känna igen en person.

 

Det här ledde till en kommentarstorm på vår webbplats med ett femtiotal för det mesta totalt oförstående inlägg.

 

Meitä syytettiin  viranomaisinformaation pimittämisestä ja osallisuudesta valtamediamafiaan. Joku näsäviisas kaikkitietävä ehdotti  että olisimme kirjoittaneet miehen “epäeurooppalaisesta” ulkonäöstä.

Me emme muka “uskaltaneet” kirjoittaa että kyseessä oli turvapaikanhakja.

 

Nej, det var inte så att vi inte vågade. Vi, lika lite som någon annan visste det. Och även om så varit - det hade, som alltid då ett brott begås, varit  en individ som varit gärningsmannen. Inte en kategori, eller en folkgrupp.

Det fanns alltså de som ansåg sig veta. Tonen i vårt kommentarflöde var hätsk och höll sig bara med knapp marginal inom vad som får sägas utan att det handlar om hets mot folkgrupp, och lynchmentaliteteten svävade stark över diskussionen.

 

Nå, några veckor senare hade mannen både gripits, häktats och släppts på fri fot i väntan på rättegång. Han dömdes också sedermera till två års fängelse.

Samtidigt hade stämningarna lugnat ned sig och kritiken mot ÖT tystnat. Varför det?

Inte väl för att mannen, som ÖT valde att formulera det, var “EU-medborgare”, och alltså inte alls så utländsk som de hätska debattörerna haft för sig.

 

Vår formulering om mannens härstamning var noga övervägd.

Vi ville få fram vad han INTE var, men ansåg det inte vara förenligt med journalistreglerna att nämna hans nationalitet - jag påminner om paragraf 26: Etniskt ursprung, nationalitet, kön, sexuell orientering, övertygelse eller därmed jämförbar egenskap ska inte framställas på ett ovidkommande eller nedlåtande sätt.

 

I sammanhanget hade det varit ovidkommande och dessutom utpekande mot hans landsmän att skriva ut hans hemland.

 

Sananvapaus on jatkuvaa tasapainoilua. Pääkirjoitustoimittajana olin myös vastuussa yleisönoasastosta, ja jossain vaiheessa toimin myös nettikommentien moderaattorina.

 

 

Niissä tehtävissä, varsinkin nettikeskustelua valvoessani, jouduin usein kieltäytymään julkaisemasta tarjottuja kirjoituksia.

Tämä kuitenkaan ei ollut sensuuria, käytin vain sitä vastuuta joka minulle oli annettu.

 

Åsikts- och yttrandefriheten i Finland är stor men inte gränslös. Det är en stor skillnad mellan att förespråka en restriktiv invandringspolitik och att skriva, låt säga att muslimer är våldtäktsmän eller att vi ska låta flyktingar drunkna i Medelhavet.

 Lika lite rymmer yttrandefriheten hot mot journalister. Det finns alltför många exempel på hur speciellt kvinnliga journalister också i Finland utsatts för hot och repressalier på sociala medier.

 

Onneksi tähän on sentään herätty, ja jokin aikaa sitten MV-lehden julkaisija Ilja Janitskin tuomittiin viharikoksista vankilan.

Tämä ei ole esimerkki sananvapauden kaventamisesta, päinvastoin.

 

Det är däremot alla försök att skrämma journalister till tystnad.

 

Juhlimme huomenna Suomen 101-vuotista itsenäisyyttä, muistakaamme silloin vapaan kansakunnan tärkeimpiä ominaispiirteitä, sananvapautta ja kokoontumisvapautta.

 

Då vi minns dem som offrat sig för vår frihet ska vi minnas att det de stred för var ett öppet, fritt samhälle som betecknas av solidaritet med våra medmänniskor, en solidaritet som också omfattar människor i sämre lottade länder.

Näillä sanoilla toivotan kaikille hyvää itsenäisyyspäivää.

Med dessa ord tillönskar jag alla en trevlig självständighetsdag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

söndag 2 december 2018 - 17:07

Sanna nyheter kan vara dimridåer

En av de vanligaste anklagelserna mot oss journalister ät att vi vinklar nyheter. Man ger då ordet en neqativ laddning där man menar att journalisten med avsikt väljer och väljer bort fakta för att nyheten ska matcha hens syn på verkligheten i allmänhet och den behandlade frågan i synnerhet.

 

Sånt förekommer säkert.

Men om man tänker efter en smula handlar all journalistik om att vinkla. Med "vinkla" avser jag då det uppenbara, att man ständigt väljer vad man skriver om eller inte  skriver om och hur man närmar sig sitt ämne.

 

Det kan verka trivialt men måste ju sägas - som journalist eller medium kan man omöjligt beskriva allt som händer, inte ens allt det som uppfyller kriterierna på vad som betraktas som en nyhet. En vanlig definition på nyhet är ungefär "en plötslig oförutsedd händelse av intresse för allmänheten".

Det är inte ovanligt att man som journalist skrivit något som en läsare upplevt som misshagligt får höra kommentaren "har ni inget annat att skriva om?" Jo, det har vi,och det gör vi också.

 

Men urvalsprocessen är tveklöst något som påverkar läsarnas (tittarnas, lyssnarnas ... Skriver det här ur ett tidninsperspektiv, men resonemanget är så klart relevant för alla medier) uppfattning av världen och möjligheter att få en uppfattning om vad som är viktigt. Det journalisterna tar uppät det som är viktigt. 

Nyhetsdimma

I senaste numret (14/18) av finska journalistfackets tidning Journalisti för Janne Saarikivi, språkforskare som verkat som professor vid Helsingfors universitet och kolumnist också i Helsingin Sanomat en intressant kolumn där han lanserar begreppet "utu-uutinen" eller "sumu-uutinen"; "dis-" eller "dimnyhet"."Kanske det vid sidan av fakenews också finns dis- eller dimnyheter som döljer verkligheten med dunkel." 

"God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver."

Jörn Donner skrev för länge sedan i en HBL-kolumn om sina upplevelser i någon av världens eländeszoner, och hur han vid hemkomsten till flygplatsen i Sverige möttes av kvällstidningsrubriken "Pekka Langer tappade löstäderna". Donner avslutade kolumnen med "Då visste jag att jag var hemma. 

 

Det är just det här som också Saarikivi är ute efter i sin kolumn. Medierna väljer hela tiden fokus, och det man tar upp behöver inte vara falska nyheter för att dölja verkligheten.

 

"En nyhet om ett terrordåd i ett västland får hundrafaldig uppmärksamhet jämfört med ett dåd i Pakistan. Det är en disnyhet. Den bygger en värld där vi i äter krabbröra i allsköns ro i spegelsalen på ett köpcentrum om inte en ondsint människa kommer och dödar oss. Någon annanstans bortom dimmorna får andraklassmänniskor dö." 

 

Är du lite äldre minns du antagligen "Herald of Free Enterprise" som förliste i Engelska kanelen i mars 1987 och tog med sig 197 människor i döden. Förlisningen var förstasidesnyhet och gav upphov till helsidor flera dagar i följd. Det handlade alltså om 197 döda.

 

Årsdagen för "Estonias" förlisning 1994 med kring 900 får fortfarande stor uppmärksamhet.

 

Men vem minns "Doña Paz"? Hon krockade och sjönk i Filippinerna samma år som "Herald of Free Enterprise".

I den olyckan omkom 1.749 människor.

 

Eller "Le Joola" som sjönk utanför Gambia i september 2002.  1.863 uppges ha omkommit.Vid den mest ikoniska av alla fartygskatastrofer, då "Titanic" krockade med ett isberg 1912, dog 1.502 passagerare och besättningsmän. 

 

Exemplen visar hur den kulturella distansen påverkar nyhetskriterierna och vår mottaglighet för tragedier. Ingen död vid ett jordskalv i Alaska kan vara en större nyhet än 1.000 döda i Långtbortistan.

 

Disnyheterna riskerar bli ett allts större problem då nyhetsflödet styrs av det förväntade antalet klick. Vi ska inte ge de nyheter vi som journalister själva anser viktiga utan de som läsarna dokumenterat är intresserade av. Janne Saarikivi skriver om hur vårt liv bygger på bedövande små lögner som gör livet uthärdligt.

 

"Dis är vanligare än det klara ljuset. Mediekonsumenten förväntar stöd för den här falska bekvämlighetskänslan, små mjuka nyheter till morgonkaffet som inte hotar någon." 

 

Själv vill jag inte förringa de små mjuka nyheter Saarikivi skriver om - de har också sin funktion.

Men vi får inte låta dem ta över och bilda en dimma som döljer verkligheten. Vi ska inte ge läsarna det de behöver.

God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver.   

lördag 3 november 2018 - 17:11

Från skrivmaskin till webbmanager

Jag har nu varit off duty, emeritus, i två veckor, också om jag inte officiellt kan titulera mig pensionär förrän vid årsskiftet.

"Hur känns det?", frågar alla jag möter.

"Jotack, helt ok", brukar jag svara. Fördjupar vi oss lite säger jag något om att jag fortfarande gillade mitt hantverk men att allt har sin tid och att jag efter 36 (36,5 eller 37 beroende på hur man räknar) tycker att allt har sin tid.

 

Och att min tid är nu att logga ut.

Går vi ännu djupare in på det noterar jag att allt inte varit så kul de senaste åren. Förnyelserna och omorganiseringarna har haglat tätt och själv hade jag den förfärligaste dagen i min karriär då jag som t.f. chefredaktör tvingades hålla i yxan då styrelse och vd hade slagit fast att sju personer måste lämna redaktionen.

Det, och utsikterna att öda min tid på ledningsgruppsmöten utan att egentligen ha något att säga till om avgjorde saken - jag ville INTE ta över som ordinarie, utan valde att för de sista åren i min karriär återgå till rollen som skribent på heltid.

Det var det. klokaste beslut jag någonsin tagit.

Efter 36 (typ) år i huset och nästan 40 år totalt med allt frilansande och alla inhopp lämnar jag en bransch som ser helt annorlunda ut än då jag tog mina första stapplande steg som journalist.

Jag hann nästan med på blytiden, eller jo - hoppade in som korrläsare på ÅU efter studentexemen i maj 1974, och det skulle ju gå ytterligare fyra år innan ÅU gick över till offset.

 

Och då jag stegade in på Jakobstads Tidning som sommarfågel 1980 hade det bara gått några månader sedan man övergett blyet.

 

Hann också jobba flera år med skrivmaskinen som verktyg, och det första tekniska språnget på JT tog vi då vi gick över från mekaniska till elektriska skrivmaskiner. Men har aldrig släppt anslaget från den tiden, och tangentbord blir inte särskilt långlivade för mig.

 

Nångång i mitten av 80-talet började utvecklingen mot dagens teknik, först med att vi gick över till att själva skriva in texterna i ett redaktionssystem och gjorde ett antal sättare arbetslösa.

Några år senare gick vi in för att också redigera själva, en process som jag hade ansvar för och hjälpte JT bli en av de första tidningarna i landet som var helt skärmredigerad.

Då fick en hel kader av typografer, av vilka många kommit till huset som tonåringar och nu var medelålders herrar, gå.

Nu jobbar vi - säger fortfarande "vi" - direkt mot webben och printen är en biprodukt.

 

Var det bättre förr?

• Nej.

• Ja.

 

Nej - vi har aldrig jobbat så proffsigt, planerat och medvetet som nu. Vi vågar angripa problem, kritisera makten och paketera journalistiken bättre än någonsin.

Vi har verktyg vi inte ens kunde drömma om för 30-40 år sedan.

Vi når ut omedelbart och kan rapportera online när något viktigt händer.

 

Ja, ännu för något drygt decennium sedan kunde vi som journalister fokusera på journalistiken, inte fundera på vad som skulle locka till klick och få läsarna att dröja till texterna, tidspressen var betydligt mindre, personalen räckte till för det vi ansåg väsentligt (nåja, det tycker man ju aldrig i stridens hetta) och hade råd med att till exempel ha en egen bevakning på bokmässan i Göteborg.

Jag fick vara med om branschens glansdagar då upplagorna steg från år till år, tidningarna nyanställde och kriserna  framstod som tillfälliga avbräck från vägen som bara pekade uppåt.

Just nu går det bra för "min" tidning då papperstidningen fortfarande tar in pengar, e-tidningen visar en glädjande ökning och jakten på nya former av digital intjäning drivs med kreativitet och energi.

 

Samtidigt som branschen ser helt annorlunda ut än för 40 år sedan består det journalistiska grundupplaget; att agera samhällets vakthund, skriva om det läsarna talar om och skriva det som det de talar om. Läs meningen två gånger så förstår du skillnaden!

Världen och verktygen ändras men behovet av journalistik består.

Ska den bestå förutsätts att du och jag är villiga att betala för den.

Någon ska ju stå för mina kollegors lön.

 

 

 

 

 

 

fredag 2 november 2018 - 17:00

Storebror är en liten parvel

Det har gått 70 år sedan Orwell skrev 1984; titeln var egentligen ett anagram på året boken skrevs (den utkom dock först därpå) men lästes ju helt korrekt också som en dystopi om en då avlägsen framtid.

Året 1984 har kommit och gått - min äldsta dotter föddes då - och somt som Orwell skrev har inte alls slagit in, annat känns helt verkligt.

Men en allmän slutsats kunde vara "Orwell hade inte en aning". Har några gånger använt frasen i rubriken, "Storebror är en liten parvel" i mina ledare då jag kommenterat övervakningssamhället.

Tankarna gick igen till Storebror då jag läste Aftonbladet i helgen och Peter Kadhammars reportage (foto: Urban Andersson) om hur Kina bygger ett systen för minutiös bevakning av sina medborgare.

"Kameror - överallt övervakningskameror" skriver Kadhammar, och inte nog med att de kinesiska storstäderna är översållade med kameror. De allseende ögonen är kopplade till en databas och ett avancerat program för ansiktsigenkänning.

Det kinesiska företaget Intellifusion har utvecklat programvaran som i skrivande stund hade lagrat 20 miljarder (!) bilder av 20 miljoner individer och kopplat dem till all tillgänglig persondata. Om ett år beräknas man vara upp i 100 miljarder bilder.

"Vi har troligen ansiktet på varje individ som bor i Shenzen i vårt system", säger Ruby Yan på Intellifusions marknadsavelning i reportaget. 

Den kinesiska polisen ska redan  ha löst 5.000 brott med hjälp av tekniken.

Men det ju naivt att inbilla sig att bevakningen stannar vid att hitta cykeltjuvar, kidnappare och våldsmän på nolltid som Ruby Yan stolt berättar om.

Kina har stolta (nå ja) traditioner som kontrollsamhälle och har aldrig släppt greppet om sina medborgare. Ansiktsigenkänning och avancerad AI ger helt nya verktyg i jakten på oliktänkare.

Om kineserna kan, kan garanterat också amerikanerna och ryssarna, och varför inte vi i Europa och Finland. 

De flesta av oss lämnar dagligen djupa spår med att handla med kort, surfa på nätet, skriva på sociala medier och låta mobilen veta exakt var vi befinner oss.

Vi har bara sett början.

Orwells storbror ter sig allt mer som den lilla parvel jag för länge sedan kallt honom.

 

 

 

 

torsdag 1 november 2018 - 13:50

Resan börjar

Jag hade en gång en blogg ...

Eller egentligen två. Eller tre, om man så vill.

"Otis kulturblogg" startade på Blogspot i början av 2000-talet, och finns till min förvåning fortfarande kvar där i det vi då kallade för cyberspace.

Den migrerade sedan till  numera nedlagda Bloggen.fi, och de inläggen lär jag inte hitta mera.

För något år sedan gjorde jag ett tappert försök här på Sevendays att blogga om film och filmteknik, men tiden räckte inte till och jag fick ge upp.

 

Men nu är jag pensionär (nja, egentligen bara hangaroundmedlem i sällskapet och på semester till årsskiftet) och har om inte all tid i världen så i alla fall chansen att starta på nytt.

"I tid och Otis" var vinjetten för en kolumn jag hade under min tid som kulturredaktör å Jakobstads Tidning, och "I tid och Otis" är också namnet på et här forumet där jag kommer att blogga om politik, kultur, samhälle i största allmänhet och tja, får väl se vad som rinner mig i hågen.

Vem vet om jag inte delar med mig något från mina erfarenheter vid spisen, tankar om öl och kanske en och annan bild.

 

Välkommen ombord!

torsdag 1 november 2018 - 08:00

"1900" for ever

Bernardo Bertolucci är död. Han hörde till de där riktigt stora, klassiska regissörerna, en kreatör i paritet med en Fellini, Bergman eller Truffaut.

Tyvärr lämnade han denna världen med befläckat rykte, hans anseende är för evigt skadat av hans beteende mot blott 19-åriga Maria Schneider i "Sista tangon i Paris" där våldtäktsscenen som inte fanns i det manus hon fått läsa blev mycket konkret.

Både Bertolucci och hennes motspelare Marlon Brando hade fått se sin karriär krascha i dagens metoo-klimat.

Men får det förringa hans eftermäle överlag?

Det tycker jaq vore orättvist.

Han har bara med sin monumentala diptyk "1900" (Novecento) inmutat sig en plats i filmhistorien.

"1900" är en italiensk paralllell till de två filmatiseringarna av Torpartrilogin. Men där Edvin Laines "Här under Polstjärnan" och "Akseli oh Elina" är en patetisk serie tablåer och Koivusalos nyfilmatisering nu bara är patetisk i största allmänhet, är "1900" film med stort F.

Bägge projekten kan sägas handla om torparnas kamp för frigörelse och fascismens framväxt under förra hälften av 1900-talet. Men där Laine och Koivusalo går bet på att få liv i Linnas roman skapar Bertolucci en poetisk och gripande berättelse som följer regeln show, don't tell.

1900 

Till detta bidrar starkt Vittorio Storaros underbara foto.

Storaro, född 1940, hör till de verkligt stora cinematograferna i paritet med en Sven Nykvist, Gregg Toland eller Haskel Wexler. På hans meritlista finns bland annat Coppola "Apocalypse Now", och han är fortfarande aktiv med filmer under produktion, för och efterarbete.

Det finns inget som rättfärdigar Bertoluccis beteende då man filmad tangon, men må det inte kasta skugga över hans betydelse för filmhistorien.