söndag 10 februari 2019 - 15:09

Stordrift till döds?

I fredags blev det klart, Bonniers och norska Amedia köper svenska tidningskoncernen Mittmedia. Att något skulle hända var uppenbart. Mittmedia har länge varit ett krisföretag och den senaste veckan har det surrat av rykten om en förestående konkurs.

 

Mot den bakgrunden kan man fråga sig om ordet "köper" ens är relevant, priset måste rimligtvis ha varit nominellt och affären handlat om att ta över skulderna och - hur det nu sedan ska se ut - trygga verksamheten.

Dagens Nyheter påminner om hur ett dussin lokaltidningar kostade 1,8 miljarder kronor när Centertidningar sålde sina titlar, grundbulten i det som i dag heter Mittmedia. "När Bonnier och Amedia i dag köpte Mittmedias 28 tidningar (varav flera, som Östersunds-Posten, var med även i den gamla affären) var prislappen av allt att döma bara någon enstaka procent av den summan."

 

Det rapporteras om glädjerop från verkstadsgolvet på de 28 tidningar som ingår i köpet - detta trots att alla inser att kvasten kommer att gå åter en gång då de nya ägarna ska hitta synergieffekter för att vända ekonomin.

 

Mittmedia har sanerats flera gånger de senaste åren, och de saneringarna har också blåst bort gamla chefer.

 

Mittmedia har gått i bräschen för den digitala omställningen, och jag har själv hört en numera före detta toppchef för koncernen betyga papperstidningens snara död och vikten att snabbt gå över till en ny stolt heldigital era.

 

Mittmedia har haft ett mycket stort antal titlar och en maximerad stordrift med en stor andel gemensamt material och centraliserad redigering av samtliga 28 titlar.

 

"Om marknadsmekanismerna slår ut lokaltidningen tappar vi inte bara notiserna om vilka gator är uppgrävda, vem som står bakom den nya pizzerian eller vem som förlovat sig.

Vi går också miste om den enda vakthund som håller koll på lokala beslutsfattare. Det här är ett hot mot demokratin."

 

Det låter rationellt och bra och har kanske inneburit förlängt liv för några av tidningarna.

 

Ändå finns här en svår motsättning. Med sjunkande prenumerationssiffror och minskad annonsingång måste man ta till alla medel för att säkra inkomsterna.

 

Samtidigt är materialdelningen och samordningen ett grundskott mot själva essensen hos lokaltidningen - det lokala. Ingen - säger "ingen" - bevakar närsamhället om inte lokaltidningen gör det. Detta oavsett om bevakningen sedan distribueras på papper eller digitala medier.

Om marknadsmekanismerna slår ut lokaltidningen tappar vi inte bara notiserna om vilka gator är uppgrävda, vem som står bakom den nya pizzerian eller vem som förlovat sig.

Vi går också miste om den enda vakthund som håller koll på lokala beslutsfattare. Det här är ett hot mot demokratin.

Eller som Martin Jönsson uttrycker det i DN, "Att bryta den negativa spiralen och våga satsa på journalistik som publiken värderar blir den viktigaste uppgiften för de nya ägarna. Det vi vet i dag är att det inte finns några garantier för lokaltidningarnas överlevnad: det var bara några månader sedan Laholms Tidning blev ytterligare en i raden av nedlagda lokaltidningar och i stora delar av Sverige är det reella läget sådant att den lokala journalistiken riskerar att slås ut när nästa lågkonjunktur slår till. Till en skyhög kostnad för demokratin."

 

Mittmedia var - i alla fall för några år sedan - koncernen man mer än sneglade på inom finlandssvenska tidningshus och såg som förebild.

Koncernen hamnade kanske i blåsväder trots, inte på grund av, stordriften. Men behovet av räddning från ruinens brant är i alla fall ett memento mori.

 

Tappa inte bort det lokala!

 

Medievärlden har både rapporterat utförligt om köpet och intervjuat Bonnier-vd:n Anders Eriksson om affären.

 

 

 

måndag 28 januari 2019 - 14:00

Dagens jazzjubilar och några till

 Bilk

Acker Bilk var mån om en vårdad klädsel.

 

 

Ser att klarinettlegenden Acker Bilk hade fyllt 90 i dag. Har ingen relation till honom; är inte så begiven på klarinett –  men han har en kännspak stil med spel i det lägre registret, med ett lite flåsigt sound med mycket vibrato, ofta med stråkar bakom sig.

Bilk hann turnera i mer än ett decenniu - kanska för att han ogillade London och höll sig på landsbygden - innan han slog igenom 1962 med "Stranger on the shore".

Han förunnades ett långt liv och gick bort 2014, 85 år gammal – urled ("fed up", som han sade i en intervju 2012) på att spela "Stranger on the shore".

 

Hans 90-årsdag har passerat utan någon större uppmärksamhet, men det är kanske så med 90-årsdagar.

 

Årets 100-åringar, herrar som Lennie Tristano, Art Blakey, Mercer Ellington, George Shearing och Nat King Cole väcker förmodligen lite större intresse.

Speciellt Cole kan väntas tillägnas några specialprogram – hoppas man då också noterar vilken fenomenal pianist han var.

 

Finns ju några 90-åringar till att notera, till exempel Mel Lewis (som jag hörde i Puolalaparken, 1976 3ll34 -77) i storbandet med Thad Joines), Betty Carter, Cecill Taylor, Bill Evans (en av mina absoluta favoritpianister) och Chet Baker.

 

måndag 7 januari 2019 - 00:00

Morfar var kolchosbonde

Paavo

Min morfar Paavo Kiippa på ett av de mycket få foton som finns av honom.

 

Min morfar var kolchosbonde. 

Själv har jag alltså invandrarbakgrund, och min mor tillbringade sin första tid i Finland på flyktingläger.

I september hade det förflutit 75 år sedan mor Helvi och hennes familj, tillsammans med 63.000 andra, evakuerades från Ingermanland till Finland.

Ingermanland är området som omger S:t Petersburg – då Leningrad – och har sedan 1600-talet haft finsk bosättning.

Ingermanländarna utsattes för svåra repressalier under Stalintiden då tiotals tusen deporterades till andra delar asv Sovjetuionen, hamnade i fångläger eller avrättades.

 

Under andra världskriget låg området mitt i krigszonen och den tyska belägringsringen runt Leningrad gick precis vid min mors hemby Kavelahti i Tuutari socken.

Evakueringen år 1943 var ändå ingen humanitär aktion, utan en samfälld finsk tysk operation för att fylla på arbetskraften i ett Finland där männen var vid fronten.

Ingermanlandare

Ingermanländare vid baracker i lägret i Hatsina. Foto:Antti Hämäläinen.

 

Då freden kom 1944 krävde Sovjetunionen att ingermanländarna skulle återbördas. 55.000–57.000 – siffrorna varierar – sattes på tåg österut, tåg som inte stannade i de återbördades hembyar utan i avlägsna regioiner av Sovjetimperiet.

3.000 ingermanländare valde att fly till Sverige. Deras öde skildras i en fin dokumentär av Anneli Kustfält var far hör till den gruppen och som gick på SVT härom kvällen.

Något tusental vågade stanna i Finland, bland dem mormor Maria och hennes sju barn.

Utvisningen av de 57.000 är en av den finländska historiens stora skamfläckar, liksom tystnade efteråt. I Sverige väckte den så kallade Baltutlämningen då man efter kriget gav efter krav från Sovjetunionen återbördade 167 baltiska soldater som  stridit på axelmakternas sida en enorm debatt och ett ramaskri från allmänheten.

I Finland teg man i 40 år om 57.000 män, kvinnor och barn.

167 och 57.000.

 

Paavos grop fick en direktträff av en rysk granat. Han dog praktiskt taget inför familjens ögon.

Det var min mor som hittade honom livlös i gropen.

 

I Anneli Kustfälts dokumentär berättades om svält, umbäranden och förföljelser. Min mors livshistoria innehöll också dramatik och tragedier.

Så här berättade jag för några år sedan då jag var sommarpratare i Radio Vega:

 

"Belägringen började enligt historieböckerna den 8 september 1941.
Det var en måndag. Onsdagen därpå, den 10 september, betecknar min mor lite lakoniskt i sina anteckningar som “familjens ödesdag”.
Byn var utsatt för kraftig granateld, och morfar Paavo hade grävt en grop där han sökte skydd, resten av familjen sökte skydd i en annan, mycket väl skyddad grop som morfar grävt tvärs över gården på andra sidan.
Paavos grop fick en direktträff av en rysk granat. Han dog praktiskt taget inför familjens ögon.

Det var min mor som hittade honom livlös i gropen.
Inte nog med det, familjens hus brann ner och den enda kon dog.
Som en grotesk detalj skriver min mor att de livlösa hönorna av explosionens kraft hade slungats upp i ett träd."

 

Helvi var då 17 år gammal. Som 17-åring var mina bekymmer av betydligt lindrigare art.

I dag ger hennes berättelse perspektiv på min läsning av nyheter från Syrien eller Jemen.

Låt mig ta ett stycke till ur mitt sommarprat, om de umbäranden som följde efter min morfars död.

 

"Helvi skriver om den svåra vintern 1942 då familjen överlevde på hö och torv. Man kokade höet, torkade det i ugn och gräddade sedan det finsmulade höet till något slag av kokor som gick att äta. Hon skriver att de yngsta barnen var så svaga att de orkade gå upp ur sina sängar bara för att äta.
Mirakulöst nog överlevde hela familjen.
Läget förbättrades när min mor fick jobba i tyskarnas kantin och mormor Maria tog hand om deras tvätt. Helvi fick med sig potatisskal som Maria torkade i ugnen, malde och bakade till bröd.
Ibland kunde Helvi få ett helt bröd, någon gång fick de en kanna olja."

 

Hö och potatisskal. Makes you think hur mycket av det som irriterar mig i dag är i-landsproblem. Ska tänka på det nästa gång jag retar mig på brödutbudet hos min lokala handelsman.

måndag 31 december 2018 - 13:49

Never check a good story?

Spiegel

En av de första saker en journalist lär sig är den upp och nedvända pyramiden; alla nyhetstexters och notisers moder.

• Först kommer det viktigaste.

• Sedan det lite mindre viktiga.

• Och så vidare tripp trapp trull ned till minsta försumbara futilitet.

Tanken är att den som redigerar (på papper; webben är obegränsad) ska kunna klippa från slutet av texten för att få den att rymmas utan att riskera att något väsentligt går förlorat.

Det här tänket har styrt nyhetsjournalistiken i generationer; men upphovet sägs inte ligga i journalistiken utan i den tidiga telegramtrafiken i Amerika dä man aldrig visste när stormar eller indianer skulle riva ned ledningarna innan hela telegrammet hann passera.

Därför måste man prioritera.

"Struntprat", sade den Pulitzernominerade reportern och dramatikern, amerikanen John De Grooth när han för kanske 15 år sedan höll en skrivkurs på Social- och kommunalhögskolan och som jag hade förmånen att delta i.

 

Enligt De Grooth är nyheten som format passé i alla fall för papperstidningsläsaren. Hen vet redan genom andra medier (webbwn, fast den vid det här tillfället ännu inte spelade samma roll som i dag) vad som hänt.

Men om man glider över i att "intervjua" personer som inte existerar, hittar på fakta och detaljer som inte finns har man passerat alla gränser. 

Hen vill höra historien om vad som hänt.

"Remember you are storytellers", sade De Grooth. Han gav också exempel på sin vassa penna och narrativa teknik, och underströk  betydelsen av de belysande detaljerna; närbilderna som enligt principen "show, don't tell" är mer än närbilder och berättar något om den helhet man vill fånga eller person som ska porträtteras.

 

I den narrativa journalistiken kastar man alltså pyramiden över bord och tar i stället i bruk dramatikerns verktygsback med kronologiskt berättande, rekonstruerade dialoger, scenväxlingar, pregnanta miljöbilder, dramatisk båge et cetera.

 

Resultatet kan vara lysande journalistik med litterära kvaliteter - eller om man så vill skönlitteratur med journalistiskt stuk.

 

Samtidiigt tar journalisten, då hen dramatiserar scener hen aldrig sett på riktigt ett stort ansvar. Hur långt kan man som journalist i dramatiseringens namn fylla i luckorna mellan verifierade uppgifter och belagd dialog hitta på själv?

 

Det strikta svaret är naturligtvis "inget alls". Men med det strikta regelverket blir det snart sagt omöjligt att levandegöra. Så länge man skapar en dialog med vad verkliga personer rimligtvis kan ha sagt vid tillfället eller antar att någon blir blöt av det regn som enligt väderrapporten ska ha kommit den dagen är et ganska oskyldigt om än redan en promenad på minerad mark.

 

Men om man glider över i att "intervjua" personer som inte existerar, hittar på fakta och detaljer som inte finns har man passerat alla gränser.

 

Tyska tidskriften Der Spiegel hör till världens mest ansedda tidningar och är bland annat känd för sin faktakoll-avdelning som bara den lär ska ha kring 70 anställda.

 

Ändå har tidningen drabbats av en journalistisk skandal, då en av Der Spiegels stjärnreportrar, ,Claas Relotius ertappats med rena falsarier i en lång rad reportage.

 

 Vad tidningen själv skriver om fallet kan du läsa här.

 

Relotius, som nu avskedats, var flerfaldigt prisbelönt och en av Tysklands mest ansedda reportrar. Relotius har för övrigt inte bara avskedats; ham är också föremål för en förunersökning med enledning av en penningsinsamling för en påhittad adoption där pengarna gick till hans eget konto.

 

Han var den lysande stjärnan som uppenbart drabbats av fartblindhet och ett uttryck för en gammaldags journalistmyt om den tuffa (manliga) reportern som orädd rapporterar från världens krigshärdar och avlägsna orter, redo att rycka ut når något stort händer. Relotius hade en vass penna, skrev inkännande och med förmåga att iscensätta verkligheten på ett sätt som imponerade i reportage efter reportage.

 

Ändå rapporterar nyhetsledningen nu att minst fjorton är ”fullständigt påhittade eller förskönade med manipulerade citat eller annan faktafantasi”,  som DN återger det.

 

Detta alltså trots den ambitiösa faktagranskning tidningen är känd för. Hur är det möjligt?

En förklaring är skillnaden på fakta och fakta; vissa går helt enkelt inte att kolla och belägga, och en  reporter i kriszoner kan ha källor hen måste skydda och träffa människor som är omöjliga att kontakta efteråt för att belägga uppgifterna.

 

Världen är inte alltid googelbar.

 

Ändå: Ett reportage från den lilla orten Fergus Falls i Minneapolis, USA, ska vara så fylld av falsarier att en ortsbo slagit fast att "ett barn kunnat googla sig till en faktakoll".

 

En annan, pinsam orsak ligger förmodligen i Relotius stjärnstatus. Hans anseende har varit så stort att man inte trott sig ha anledning att misstro honom.

 

 

Ska vi med det här förkasta hela konceptet med den narrativa journalistiken och berättelsen som verktyg för reportern?

Nej, det tycker jag inte. Jag har löst lysande reportage och faction i romanformat och fortsätta med det.

 

Men greppet kräver - som sagt - ett enormt ansvar av reportern och mediet som publicerar journalistiken.

Always check a good story! 

fredag 14 december 2018 - 13:08

Hakkorsets budskap

 

Det var en lyckträff att Nordiska motståndsrörelsen NMR frontade med hakkorsflaggor då rörelsen demonstrerade i Helsingfors på självständighetsdagen.

 

Om någon haft tvivel om rörelsens sanna natur torde det här tilltaget ha skingrat de tvivlen. NMR är en öppet nazistisk rörelse. Två rättsinstanser, Birkalands tingsrätt och Åbo hovrätt, har förbjudit rörelsen, men ärendet går vidare till Högsta domstolen varför domen inte fått verkställighet.

 

Det var också klokt av polisen att snabbt gripa in och beslagta flaggorna - oavsett om en granskning i efterhand visar att pokisen överskridit sina befogenheter. Incidenten har initierat diskussionen om att förbjuda hakkors i offentligheten, ett förbud som gäller i ett flertal europeiska länder - än så länge alltså inte i Finland.

 

Polisen motiverade tillslaget med att hakkorset utgjorde hets mot folkgrupp. Det är en rimlig tolkning. Hakkorset står entydigt som symbol för den tyska nazismen med utrotning av judar som uttalat mål.

 

Nazismen behöver inte hakkors och läderstövlar för att vara farlig.

 

Att som Sannfinländarnas Jussi Halla-aho dra paralleller till hammaren och skäran eller muslimernas halvmåne är, som Kari Huhta vältaligt påpekar i en kolumn i Helsingin Sanomat (14/4), rena nyset. Visst stod kommunistregimerna också för förtryck och massmord, men utrotning av folkgrupper var inte ett uttalat program. Och, som Huhta skriver, finns inte halvmånen som symbol för någon av dE dominerande terrororganisationerna.

 

Ett förbud mot hakkorsflaggor innebär ingen inskränkning av yttrandefriheten - däremot ska man stå på det klara med att nazismen, fascismen eller den extrema rasismen inte försvinner någonstans med att man förbjuder vissa symboler.

 

Nazismen behöver inte hakkors och läderstövlar för att vara farlig.

 

Mer än sjuttio år efter att koncentrationslägrens fasor blivit kända är antisemitismen långt ifrån historia. I 2010-talets antisemitism skakar nazister och islamister hand, medan omvärlden, de där "tolkun ihmiset"; hur det nu ska översättas, som president Niinistö talade om står handfallna.

 

Helsingin Sanomat refererar (10/129 en en omfattande undersökning som visar att antisemitismen är ett allvarligt och ökande problem i Europa. Nio av tio tillfrågade judar säger att antisemitismen i deras hemland ökat under de senaste fem åren, 85 procent upplever problemet som allvarligt.

 

Mot den bakgrunden kan man inte vifta bort NMR:s hakkkors som något oskyldigt hyss. Hakkorsen är till för att påminna om det förflutna och skrämma.

 

Samtidigt drar den sannfinländske riksdagsledamoten Ville Tavio ett löjets skimmer över sig och sitt parti - som inte tagit avstånd från hans uttalande - då han i ett tal i riksdagen liknar EU vid Nazityskland. Enligt ett regerat i ÖT sade Tavio att "federalisterna skapar bara ett nytt slags Sovjetunionen av EU. De skapar ett nytt slags Nazityskland. EU:s globalism är bara en ny slags fascism, fascism i en ny form."

 

Tankegången och parallellen för en organisation som skapats för att förhindra ett europeiskt krig och som - ganska handfallet, måste medges - försvarar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och rättsstaten, är absurd.

 

Man brukar säga att den som "spelar ut nazistkortet" alltid förlorar. Och jo, det kortet har de viftats med lite väl frikostigt för personer med invandringskritiska åsikter. man kan vara invandringskritiker och rentav främlingsfientlig och islamofob utan att vara nazist. Det förtar en del av tyngden på reaktionerna på Tavios groda.

 

Tavio talade som han har förstånd.

 

Nazistkortet är besvärligt. Men om någon låter och ser ut som en nazist ska man inte dra sig för att ta fram det.

 

Och det är svårt att se varför Högsta domstolen skulle ändra på beslutet från de tidigare rättegångarna.

 

 

 

 

 

onsdag 12 december 2018 - 00:00

Och över jorden frid ...

I Jakobstad varar dagen i dag, den 12 december, fyra timmar och 35 minuter, och mörkret tätnar ytterligare i mer än en vecka.

Blickar man ut i världen är det svårt att se några ljuspunkter. 

Nattens nyheter om skottdådet i Strasbourg är bara ett inslag i det dystra nyhetsflödet.

 

Förhandlingarna mellan parterna i Jemenkonflikten i Rimbo (av alla ställen; har i min späda ungdom 1967 bytt tåg där en natt på väg från Uppsala till Gävle) inger inga större förhoppningar, i Syrien är utsikterna fortfarande dystra och klimatkongerensen i Katowice verkar bli en total flopp.

 

• Ukraina säger upp VSB-pakten med Ryssland, Ryssland hotar kontra med att säga upp avtalen som reglerar trafiken genom Kertjsundet och i Ryssland cementeras all makt hos Putin.

 

• Det hotande handelskriget mellan USA och Kina är ett tungt svart moln över världsekonomin och den lynnige Trump fortsätter ge mardrömmar.

 

 

Samtidigt känns det som om Europa skakar i sina grundvalar.

• När detta skrivs råder totalt kaos i Storbritannien där Theresa May fegar ut inför den parlamentsomröstning om brexit som skulle ha hållits i går, allt fler yrkar på en ny folkomröstning och polariseringen mellan brexitanhängare och -motståndare  verkar bli allt större.

 

"Men julhandeln väntas igen slå rekord och jakobstadsborna grälar om i vilken ordning man ska hänga tro, hopp och kärlek."

• Frankrike drivs mot undantagstillstånd med kravaller som för tankarna till 1968 och där protesterna - men inte nödvändigtvis våldet och förstörelsen - har betydligt större folkligt stöd än studentrevolten för 50 år sedan. Gårkvällens terrordåd (?) ökar spänningen ytterligare.

 

• I Italien struntar regeringen blankt i EU:s budgetdirektiv och skärper samtidigt ytterligare attityden i flyktingfrågor.

 

• Både Ungern och Polen bryter mot folkrättsprincipen, går åt yttrandefriherten och vägrar rätta sig i ledet om EU:s flyktingpolitik men tackar glatt ja till miljardsubcidierna från unionen.

 

• Nationalistiska rörelser lyfter på huvudet på bred front och antisemitismen förenar högerextremister och islamister.

 

Men julhandeln väntas igen slå rekord och jakobstadsborna grälar om i vilken ordning man ska hänga tro, hopp och kärlek.

 

fredag 7 december 2018 - 00:00

Otis julsenap revisited

Julsenap

Minns inte jag för första gången kåserade om min julsenap, måste vara vid pass 30 år sedan.

Kåserade sedermera på nytt om senapen ett par gånger, publicerade om receptet å min första blogg, Otis kulturblogg, och senare inför varje jul också på Facebook.

Varje år sedan dess har jag fått telefonsamtal, e-post och påstötar på fejan om att upprepa receptet.

I år kom första nödropet på självständighetsdagen.

Det hände sig vid den tiden ...

Så här bloggade jag den 17 december 2006:

 

Marx sade (Chico, inte Karl) att "Mustard's no good without roast beef".
Själv förknippar jag senapen - min senap - med julskinkan.

 

"Julen är i alla fall för mig också senapens högtid."


"Det är timjan i" säger Toke med bruten stämma om julkorven i "Röde Orm". Men hur jag än skrapar mig i huvudet kommer jag inte på något betydande litterärt senapscitat. Kanske någon annan minns?


Julen är i alla fall för mig också senapens högtid. Följande recept har jag publicerat några gånger på kåserispalten i juletid, och nästan varje jul får jag förfrågningar om min senap. Prova alltså gärna detta:


2 dl grädde

2 dl senapspulver

2 dl socker

Blandningen får koka upp under ständig omröring i en tjockbottnad kastrull. Lite peppar skadar inte och en skvätt konjak eller whisky höjer smaken ytterligare. Brukar också röra ned någon matsked olja.

Häll i glasburk, förvara i kylskåp. Brukar ta slut innan det blir något problem med förvaringstiden.


Den här senapen öppnar med sin sötma, sedan fylls munnen av den gräddiga fylligheten och till sist kommer de eteriska oljornas tårdrivande styrka.

 

 

 

 

onsdag 5 december 2018 - 15:09

Yttrandefriheten viktigaste tecknet på självständighet

JG

Hade i dag nöjet att tala inför en ung och ärevördig publik - fick hålla talet på Jakobstads gymnasiums och Pietarsaaren lukios germensamma självständighets- och dimissionsfest.

Här är talet jag höll:

 

Mina damer och herrar, rektorer – studenter! - bästa lärare, elever,  personal , föräldrar - hyvät naiset ja herrat, rehtorit, - ylioppilaat! opettajat, oppilaat, henkilökunta ja vanhemmat.

 

Minulle on suuri ilo ja kunnia puhua näin arvovaltaiselle ja samalle kertaa nuorelle kuulijakunnalle ja vielä näin perinnerikkaassa koulutalossa.

Itse en turkulaisena ole täällä koulua käynyt, mutta kaksi tytärtäni on saanut lakkinsa täältä ja sekä isäni että hänen sisaruksensa kävivät täällä koulua, kuten myös vaimoni ja hänen äitinsä sisaruksineen.

 

 

Och min sedan länge bortgångna farfar Eilif var legendarisk lektor i historia vid gymnasiets föregångare, Jakobstads samlyceum åren 1937- 1950.

 


Farfar kom till Jakobstad från Kotka, där han verkade som rektor för Kotka svenska samskola.

 

 

Eilif sade sig ha två skäl att lämna Kotka.

För det första var han trött att som rektor ta hand om bättre familjers sämre söner som gått om en gång för mycket i Helsingfors och måste söka sig till en annan skola.

För det andra tyckte han att Kotka var för nära “Ryssen”; som han uttryckte saken.

 

Kaksi vuotta myöhemmin hän pelkonsa tulivat toteen kun talvisota syttyi marraskuussa 1939.

En kuitenkaan tällä kertaa  ajatellut syventyä muistelemaan sotia. Keskittykäämme sen sijaan miettimään mikä maassamme on hyvää, tai sanokaamme peräti parasta.Mikä on itsenäisen ja vapaan kansakunnan tärkein piirre?

Mielestäni se on sananvapaus.

 

Frihet är det bästa ting heter det, och yttrandefriheten är det fria samhällets viktigaste kännetecken.

 

Organisationen Reporters Without Borders gör varje år upp en ranking över pressfriheten i världen. Den listan toppas i år av Norge, följd av Sverige och Nederländerna. På fjärde plats kommer Finland som toppade listan ännu år 2016.

 

Miksi Suomi on tippunut kirkkaimmasta kärjestä? Lainaan  Reporters Without Borders-järjestön perusteluja:

The image of Finland’s flagship public broadcaster Yle was dented in December 2016 by the so-called “Sipilägate” scandal, in which Prime Minister Juha Sipilä allegedly pressured Yle to modify its coverage of a story involving him. Yle denied the allegations, insisting that it was no more than an internal editorial dispute between two reporters and their editor. All three subsequently resigned. The home of a journalist with Helsingin Sanomat, the country’s biggest daily, was searched in December 2017 after she reported in the newspaper that a Finnish military intelligence agency had been spying on Russia. A court ruled that, despite the search, the confidentiality of her sources had not been violated. A major enquiry is still under way to determine whether she and her colleagues broke the law by publishing classified military files.

 

Fallet till fjärde plats till trots är yttrandefriheten stor i Finland. Vi är fjärde bland 180 nationer. Sist på den listan kommer i fallande ordning Kina, Syrien, Turkmenistan, Eritrea och Nordkorea. Och man behöver inte gå så långt ned i listan för att länder där journalister fängslas och till och med torteras och dödas.,

Vi kan fortfarande vara stolta över vår frihet.

Men det har inte alltid varit så här.

 

Sana ei aina ole ollut vapaa Suomessa. Sota-aikana lehdistöä ilmeisistä syistä valvottiin hyvin tarkkaan. Kontrolli oli pikkutarkkaa ja joskus varsin naurettavaa. Sensuuriviranomaiset antoivat sotavuosina 1.501 määräystä siitä mistä sai ja ei saanut kirjoittaa.

Naurettavaksi tämän teki myös se että siitä mistä Suomessa ei saanut kirjoittaa saattoi joskus lukea ulkomaan lehdistä, ja toki Kremlissäkin luettiin Dagens Nyheter-lehteä!

Oli paljon mistä ei saanut kirjoittaa. Hyvät suhteet aseveljeemme, Saksaan, olivat elintärkeitä, joten juutalaiskysymys, kansallissosialismi sekä suhteet valloitettuhin Tanskaan ja Norjaan olivat arkoja aiheita - vain muutaman mainitakseni.

 

Vår yttrandefrihet kan ledas tillbaka långt före den självständighet vi firar i här dag lite i förskott, och vi måste faktiskt ge en Kokkolabo hedern att ha varit pionjär på området. En av dem som drev på förordningen var Gamlakarlebyprästen Anders Chydenius.

Sveriges riksdag - Finland var ju som bekant en del av Sverige vid den tiden - antog 1766 Tryckfrihetsförordingen, vad jag vet som först i världen.

Anders Chydenius hörde till dem som ansåg att en mångfald av röster är till gagn för samhället. Chydenius ansåg det viktigt att olika åsikter fick nötas mot varandra i offentligheten - då skulle till slut sanningen komma fram, och det gynnar oss alla, menade Chydenius.

 

Mielenkiintoisana vertauksena oman aikamme keskusteluun Chydenius hyväksyi myös nimettömänä käytävän keskustelun. Tärkeintä hänen mielestään ei ollut kuka sanoi jotakin, vaan mitä sanottiin.

Myös virheelliset tai peräti valheelliset näkökohdat olivat hänen mielestään hyödyllisiä koska tällä tavalla voitiin tuoda kysymyksiä julkisuuden valoon.

 

Några sociala medier fanns ju inte på den tiden, men man debatterade flitigt genom pamfletter och flygblad. Pamflettskriverierna rentav exploderade sedan tryckfrihetsörordningen antogs 1766, men i betydligt mindre revolutionära tongångar än i Frankrike.

Det roliga varade inte så länge, Gustav III skärpte greppet om yttrandefriheten bara sex år senare och tryckfriheten förverkligades på nytt i Sverige först 1809 och i Finland 1919.

I dag, nästan 100 senare, kan vi vara stolta över vår yttrandefrihet.

 

Ordet har som sagt inte alltid varit fritt i Finland.

 

Olemme jo puhuneet sota-ajan sensuurista. Mutta osattiin sitä ennenkin, ja erityisesti Venäjän aikana lehdistöä vartioitiin hyvin tarkasti.

Tällöin suurruhtinaiskunnan alamaisille - nimenomaan alamaisille, ei kansalaisille - sai välittää vain arvoja ja kysymyksiä jotka olivat valtaapitävien hyväksymiä.

Vuonna 1865 annettiin asetus painovapaudesta, mutta tämä ei missään nimessä tarkoittanut että sana todellisuudessa olisi ollut vapaa, tämä osoittautui varsin selvästi erityisesti niin sanottuina sortovuosina.

 

Förtrycksperioden förde med sig många nedlagda tidningar. Bland annat drabbade det här tidningen Päivälehti i Helsingfors. Som så många andra tidningar började den nästan omedelbart utkomma på nytt - nu under namnet Helsingin Sanomat.

Också vår egen lokaltidning Jakobstads Tidning hamnade i censurens klor kring sekelskiftet och drogs in flera gånger men fortsatte att utkomma under ett annat namn.

 

Sisällissodan aikana kiellettiin lehtiä puolin ja toisin; valkoisten hallitsemilla alueilla työväenlehdet eivät ilmestyneet ja punaisten alueella porvarilehdet olivat pannassa. Mutta yllättävän nopeasti palattiin kuitenkin normaalijärjestykseen, ja  esimerkiksi Suomen Sosialidemokraatti saattoi ilmestyä jo joulukuussa 1918.

 

För att göra en lång historia kort var mellankrigstiden ändå föga hedervärd ut yttrandefrihetssynpunkt då kommunisttidningars tryckerier konfiskerades och Lapporörelsen bedrev hetsjakt på kommunister.

 

Den krigstida censuren har vi redan varit inne på.Efter kriget drev vi in i kalla krigets och finlandiseringens tid då yttrandefriheten formellt var fullständig men överdriven hänsyn ledde till en pinsam tystnad om förhållandena i Sovjetunionen och andra östblocksländer.

Efter kriget skrevs brottsbalkens 14 paragraf där det fjärde kapitlet kriminaliserade skymfande av främmande makt. Den här paragrafen som hävdes först på 1990-talet, har veterligen aldrig tillämpats, men nog använts som slagträ av president Kekkonen.

 

Kekkosen niin sanotut myllykirjeet päätoimttajille vaikuttivat osaltaan siihen vaikenemisen ilmapiiriin joka ei taittunut ennen Berliini n muurin kaatumista.

Ilmapiiri on noista ajoista muuttunut ratkaisevasti, ja nykyään kaikesta voi puhua täysin vapaasti - vai voiko. Ja tarkoittaako sananvapaus vapautta sanoa ihan mitä tahansa ilman pelkoa rangaistuksista?

 

Frihet är som sagt det bästa ting, men hur förhåller det sig med kopplingen mellan frihet och ansvar? För etablerade massmedier finns rättesnören i såväl lagstiftning och journalistreglerna, som i varje mediums egna etiska regelverk.

Yttrandefrihet innebär nämligen inte, i motsats till vad någon kanske inbillar sig att man får säga vad som helst ostraffat. Yttrandefrihet innebär avsaknaden av förhandsgranskning.

Korrekt och sann spridning av information handlar inte bara om avsaknanden av censur, utan också om att informationen ska vara – ja just det, korrekt och sann. Till internets avarter hör möjligheterna att sprida desinformation. Det är mycket lätt att manipulera opinioner genom att sprida falsk och vinklad information på nätet.

 

Tänään netti on pullollaan julkaisuja jotka erehdyttävästi muistuttavat “oikeita” lehtiä, mutta jotka eivät seuraa mitään niistä säännöistä jotka ovat näiden lehtien toiminnan selkäranka. Somessa ilmeisen tietoisesti ei oteta mitään vastuuta julkaisdn sisällöstä, vaan vihapuhe ja valheelliset uutiset saavat velloa vapaasti.

En nyt mene väittämään etteikö niin sanotussa valtamediassa esiintyisi virheitä, mutta niissä noudatetan tiukasti niin lakeja ja säädöksiä kuin alan omaa, vapaaehtoista säännöstöä, Toimittajan ohjeita.

 

Journalistreglerna utgör branschens eget regelverk, en självregleringsmekanism som antagits gemensamt av organisationer inom branschen.

Efterföljelsen övervakas av den gemensamt tillsatta Opinionsnämnden för massmedier, tidigare Pressens opinionsnämnd.

Men låt oss backa lite och se på lagstiftningen. Yttrandefriheten till trots kan man åka dit för - och nu citerar jag lagtexten - ärekränkning, hets mot folkgrupp, grov ärekränkning  eller olaga hot, när motivet för uppmaningen eller förledandet är ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

 

Toimittajan ohjeista ja niiden soveltamisesta voisin puhua vaikka koko päivän, olen melkein 40 vuoden toimittaja-  ja päätoimittajaurallani joutnut pähkimään näitä kysymyksiä melkein päivittäin. Tyydyn tässä vain pariin pääkohtaan.

Sääntöjen alussa todetaan seuraavasti:

Sananvapaus on demokraattisen yhteiskunnan perusta. Hyvä journalistinen tapa perustuu jokaisen oikeuteen vastaanottaa tietoja ja mielipiteitä.

Näiden ohjeiden tavoitteena on tukea sananvapauden vastuullista käyttämistä joukkoviestimissä ja edistää ammattieettistä keskustelua.

Ohjeet koskevat kaikkea journalistista työtä. Ne on laadittu vain alan itsesääntelyä varten. Ohjeita ei ole tarkoitettu käytettäviksi rikos- tai vahingonkorvausvastuun perusteena.

Sääntöjen 26. pykälä on tärkeä,  Jokaisen ihmisarvoa on kunnioitettava. Etnistä alkuperää, kansallisuutta, sukupuolta, seksuaalista suuntautumista, vakaumusta tai näihin verrattavaa ominaisuutta ei pidä tuoda esiin asiaankuulumattomasti tai halventavasti.

 

Också paragraf 30 och 32 är viktiga: 30: Även då offentligt material publiceras bör man iaktta skyddet för privatlivet. Allt offentligt material är inte nödvändigtvis publicerbart. Särskild försiktighet bör iakttas då man behandlar frågor som rör minderåriga.

Och 32: När man hanterar uppgifter som leder till identifiering är det skäl att vara försiktig så länge det gäller misstanke om brott eller åtal.

 

Österbottens Tidning   var vintern 2016 någon vecka i stormens öga då vi lät bli att publicera uppgiften om att en man misstänkt för våldtäkt i Jakobstads centrum såg “utländsk” ut.

 

Varför gjorde vi det?

 

Så här skrev vår dåvarande chefredaktör Sonja Finholm i sin ledare den 8 februari: Det handlar inte om att censurera eller att ha skygglappar. Våldtäkt är ett grymt brott oavsett vem som drabbas och vi som tidning gör vad vi kan för att hjälpa polisen få fram ögonvittnen. Och i det fallet säger begreppet “utländsk” ingenting om vare sig hudfärg, religion eller huruvida man är flykting, invandrare eller kanske på resa. Utländsk är inget signalement som gör att man kan känna igen en person.

 

Det här ledde till en kommentarstorm på vår webbplats med ett femtiotal för det mesta totalt oförstående inlägg.

 

Meitä syytettiin  viranomaisinformaation pimittämisestä ja osallisuudesta valtamediamafiaan. Joku näsäviisas kaikkitietävä ehdotti  että olisimme kirjoittaneet miehen “epäeurooppalaisesta” ulkonäöstä.

Me emme muka “uskaltaneet” kirjoittaa että kyseessä oli turvapaikanhakja.

 

Nej, det var inte så att vi inte vågade. Vi, lika lite som någon annan visste det. Och även om så varit - det hade, som alltid då ett brott begås, varit  en individ som varit gärningsmannen. Inte en kategori, eller en folkgrupp.

Det fanns alltså de som ansåg sig veta. Tonen i vårt kommentarflöde var hätsk och höll sig bara med knapp marginal inom vad som får sägas utan att det handlar om hets mot folkgrupp, och lynchmentaliteteten svävade stark över diskussionen.

 

Nå, några veckor senare hade mannen både gripits, häktats och släppts på fri fot i väntan på rättegång. Han dömdes också sedermera till två års fängelse.

Samtidigt hade stämningarna lugnat ned sig och kritiken mot ÖT tystnat. Varför det?

Inte väl för att mannen, som ÖT valde att formulera det, var “EU-medborgare”, och alltså inte alls så utländsk som de hätska debattörerna haft för sig.

 

Vår formulering om mannens härstamning var noga övervägd.

Vi ville få fram vad han INTE var, men ansåg det inte vara förenligt med journalistreglerna att nämna hans nationalitet - jag påminner om paragraf 26: Etniskt ursprung, nationalitet, kön, sexuell orientering, övertygelse eller därmed jämförbar egenskap ska inte framställas på ett ovidkommande eller nedlåtande sätt.

 

I sammanhanget hade det varit ovidkommande och dessutom utpekande mot hans landsmän att skriva ut hans hemland.

 

Sananvapaus on jatkuvaa tasapainoilua. Pääkirjoitustoimittajana olin myös vastuussa yleisönoasastosta, ja jossain vaiheessa toimin myös nettikommentien moderaattorina.

 

 

Niissä tehtävissä, varsinkin nettikeskustelua valvoessani, jouduin usein kieltäytymään julkaisemasta tarjottuja kirjoituksia.

Tämä kuitenkaan ei ollut sensuuria, käytin vain sitä vastuuta joka minulle oli annettu.

 

Åsikts- och yttrandefriheten i Finland är stor men inte gränslös. Det är en stor skillnad mellan att förespråka en restriktiv invandringspolitik och att skriva, låt säga att muslimer är våldtäktsmän eller att vi ska låta flyktingar drunkna i Medelhavet.

 Lika lite rymmer yttrandefriheten hot mot journalister. Det finns alltför många exempel på hur speciellt kvinnliga journalister också i Finland utsatts för hot och repressalier på sociala medier.

 

Onneksi tähän on sentään herätty, ja jokin aikaa sitten MV-lehden julkaisija Ilja Janitskin tuomittiin viharikoksista vankilan.

Tämä ei ole esimerkki sananvapauden kaventamisesta, päinvastoin.

 

Det är däremot alla försök att skrämma journalister till tystnad.

 

Juhlimme huomenna Suomen 101-vuotista itsenäisyyttä, muistakaamme silloin vapaan kansakunnan tärkeimpiä ominaispiirteitä, sananvapautta ja kokoontumisvapautta.

 

Då vi minns dem som offrat sig för vår frihet ska vi minnas att det de stred för var ett öppet, fritt samhälle som betecknas av solidaritet med våra medmänniskor, en solidaritet som också omfattar människor i sämre lottade länder.

Näillä sanoilla toivotan kaikille hyvää itsenäisyyspäivää.

Med dessa ord tillönskar jag alla en trevlig självständighetsdag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

söndag 2 december 2018 - 17:07

Sanna nyheter kan vara dimridåer

En av de vanligaste anklagelserna mot oss journalister ät att vi vinklar nyheter. Man ger då ordet en neqativ laddning där man menar att journalisten med avsikt väljer och väljer bort fakta för att nyheten ska matcha hens syn på verkligheten i allmänhet och den behandlade frågan i synnerhet.

 

Sånt förekommer säkert.

Men om man tänker efter en smula handlar all journalistik om att vinkla. Med "vinkla" avser jag då det uppenbara, att man ständigt väljer vad man skriver om eller inte  skriver om och hur man närmar sig sitt ämne.

 

Det kan verka trivialt men måste ju sägas - som journalist eller medium kan man omöjligt beskriva allt som händer, inte ens allt det som uppfyller kriterierna på vad som betraktas som en nyhet. En vanlig definition på nyhet är ungefär "en plötslig oförutsedd händelse av intresse för allmänheten".

Det är inte ovanligt att man som journalist skrivit något som en läsare upplevt som misshagligt får höra kommentaren "har ni inget annat att skriva om?" Jo, det har vi,och det gör vi också.

 

Men urvalsprocessen är tveklöst något som påverkar läsarnas (tittarnas, lyssnarnas ... Skriver det här ur ett tidninsperspektiv, men resonemanget är så klart relevant för alla medier) uppfattning av världen och möjligheter att få en uppfattning om vad som är viktigt. Det journalisterna tar uppät det som är viktigt. 

Nyhetsdimma

I senaste numret (14/18) av finska journalistfackets tidning Journalisti för Janne Saarikivi, språkforskare som verkat som professor vid Helsingfors universitet och kolumnist också i Helsingin Sanomat en intressant kolumn där han lanserar begreppet "utu-uutinen" eller "sumu-uutinen"; "dis-" eller "dimnyhet"."Kanske det vid sidan av fakenews också finns dis- eller dimnyheter som döljer verkligheten med dunkel." 

"God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver."

Jörn Donner skrev för länge sedan i en HBL-kolumn om sina upplevelser i någon av världens eländeszoner, och hur han vid hemkomsten till flygplatsen i Sverige möttes av kvällstidningsrubriken "Pekka Langer tappade löstäderna". Donner avslutade kolumnen med "Då visste jag att jag var hemma. 

 

Det är just det här som också Saarikivi är ute efter i sin kolumn. Medierna väljer hela tiden fokus, och det man tar upp behöver inte vara falska nyheter för att dölja verkligheten.

 

"En nyhet om ett terrordåd i ett västland får hundrafaldig uppmärksamhet jämfört med ett dåd i Pakistan. Det är en disnyhet. Den bygger en värld där vi i äter krabbröra i allsköns ro i spegelsalen på ett köpcentrum om inte en ondsint människa kommer och dödar oss. Någon annanstans bortom dimmorna får andraklassmänniskor dö." 

 

Är du lite äldre minns du antagligen "Herald of Free Enterprise" som förliste i Engelska kanelen i mars 1987 och tog med sig 197 människor i döden. Förlisningen var förstasidesnyhet och gav upphov till helsidor flera dagar i följd. Det handlade alltså om 197 döda.

 

Årsdagen för "Estonias" förlisning 1994 med kring 900 får fortfarande stor uppmärksamhet.

 

Men vem minns "Doña Paz"? Hon krockade och sjönk i Filippinerna samma år som "Herald of Free Enterprise".

I den olyckan omkom 1.749 människor.

 

Eller "Le Joola" som sjönk utanför Gambia i september 2002.  1.863 uppges ha omkommit.Vid den mest ikoniska av alla fartygskatastrofer, då "Titanic" krockade med ett isberg 1912, dog 1.502 passagerare och besättningsmän. 

 

Exemplen visar hur den kulturella distansen påverkar nyhetskriterierna och vår mottaglighet för tragedier. Ingen död vid ett jordskalv i Alaska kan vara en större nyhet än 1.000 döda i Långtbortistan.

 

Disnyheterna riskerar bli ett allts större problem då nyhetsflödet styrs av det förväntade antalet klick. Vi ska inte ge de nyheter vi som journalister själva anser viktiga utan de som läsarna dokumenterat är intresserade av. Janne Saarikivi skriver om hur vårt liv bygger på bedövande små lögner som gör livet uthärdligt.

 

"Dis är vanligare än det klara ljuset. Mediekonsumenten förväntar stöd för den här falska bekvämlighetskänslan, små mjuka nyheter till morgonkaffet som inte hotar någon." 

 

Själv vill jag inte förringa de små mjuka nyheter Saarikivi skriver om - de har också sin funktion.

Men vi får inte låta dem ta över och bilda en dimma som döljer verkligheten. Vi ska inte ge läsarna det de behöver.

God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver.   

lördag 3 november 2018 - 17:11

Från skrivmaskin till webbmanager

Jag har nu varit off duty, emeritus, i två veckor, också om jag inte officiellt kan titulera mig pensionär förrän vid årsskiftet.

"Hur känns det?", frågar alla jag möter.

"Jotack, helt ok", brukar jag svara. Fördjupar vi oss lite säger jag något om att jag fortfarande gillade mitt hantverk men att allt har sin tid och att jag efter 36 (36,5 eller 37 beroende på hur man räknar) tycker att allt har sin tid.

 

Och att min tid är nu att logga ut.

Går vi ännu djupare in på det noterar jag att allt inte varit så kul de senaste åren. Förnyelserna och omorganiseringarna har haglat tätt och själv hade jag den förfärligaste dagen i min karriär då jag som t.f. chefredaktör tvingades hålla i yxan då styrelse och vd hade slagit fast att sju personer måste lämna redaktionen.

Det, och utsikterna att öda min tid på ledningsgruppsmöten utan att egentligen ha något att säga till om avgjorde saken - jag ville INTE ta över som ordinarie, utan valde att för de sista åren i min karriär återgå till rollen som skribent på heltid.

Det var det. klokaste beslut jag någonsin tagit.

Efter 36 (typ) år i huset och nästan 40 år totalt med allt frilansande och alla inhopp lämnar jag en bransch som ser helt annorlunda ut än då jag tog mina första stapplande steg som journalist.

Jag hann nästan med på blytiden, eller jo - hoppade in som korrläsare på ÅU efter studentexemen i maj 1974, och det skulle ju gå ytterligare fyra år innan ÅU gick över till offset.

 

Och då jag stegade in på Jakobstads Tidning som sommarfågel 1980 hade det bara gått några månader sedan man övergett blyet.

 

Hann också jobba flera år med skrivmaskinen som verktyg, och det första tekniska språnget på JT tog vi då vi gick över från mekaniska till elektriska skrivmaskiner. Men har aldrig släppt anslaget från den tiden, och tangentbord blir inte särskilt långlivade för mig.

 

Nångång i mitten av 80-talet började utvecklingen mot dagens teknik, först med att vi gick över till att själva skriva in texterna i ett redaktionssystem och gjorde ett antal sättare arbetslösa.

Några år senare gick vi in för att också redigera själva, en process som jag hade ansvar för och hjälpte JT bli en av de första tidningarna i landet som var helt skärmredigerad.

Då fick en hel kader av typografer, av vilka många kommit till huset som tonåringar och nu var medelålders herrar, gå.

Nu jobbar vi - säger fortfarande "vi" - direkt mot webben och printen är en biprodukt.

 

Var det bättre förr?

• Nej.

• Ja.

 

Nej - vi har aldrig jobbat så proffsigt, planerat och medvetet som nu. Vi vågar angripa problem, kritisera makten och paketera journalistiken bättre än någonsin.

Vi har verktyg vi inte ens kunde drömma om för 30-40 år sedan.

Vi når ut omedelbart och kan rapportera online när något viktigt händer.

 

Ja, ännu för något drygt decennium sedan kunde vi som journalister fokusera på journalistiken, inte fundera på vad som skulle locka till klick och få läsarna att dröja till texterna, tidspressen var betydligt mindre, personalen räckte till för det vi ansåg väsentligt (nåja, det tycker man ju aldrig i stridens hetta) och hade råd med att till exempel ha en egen bevakning på bokmässan i Göteborg.

Jag fick vara med om branschens glansdagar då upplagorna steg från år till år, tidningarna nyanställde och kriserna  framstod som tillfälliga avbräck från vägen som bara pekade uppåt.

Just nu går det bra för "min" tidning då papperstidningen fortfarande tar in pengar, e-tidningen visar en glädjande ökning och jakten på nya former av digital intjäning drivs med kreativitet och energi.

 

Samtidigt som branschen ser helt annorlunda ut än för 40 år sedan består det journalistiska grundupplaget; att agera samhällets vakthund, skriva om det läsarna talar om och skriva det som det de talar om. Läs meningen två gånger så förstår du skillnaden!

Världen och verktygen ändras men behovet av journalistik består.

Ska den bestå förutsätts att du och jag är villiga att betala för den.

Någon ska ju stå för mina kollegors lön.