lördag 3 november 2018 - 17:11

Från skrivmaskin till webbmanager

Jag har nu varit off duty, emeritus, i två veckor, också om jag inte officiellt kan titulera mig pensionär förrän vid årsskiftet.

"Hur känns det?", frågar alla jag möter.

"Jotack, helt ok", brukar jag svara. Fördjupar vi oss lite säger jag något om att jag fortfarande gillade mitt hantverk men att allt har sin tid och att jag efter 36 (36,5 eller 37 beroende på hur man räknar) tycker att allt har sin tid.

 

Och att min tid är nu att logga ut.

Går vi ännu djupare in på det noterar jag att allt inte varit så kul de senaste åren. Förnyelserna och omorganiseringarna har haglat tätt och själv hade jag den förfärligaste dagen i min karriär då jag som t.f. chefredaktör tvingades hålla i yxan då styrelse och vd hade slagit fast att sju personer måste lämna redaktionen.

Det, och utsikterna att öda min tid på ledningsgruppsmöten utan att egentligen ha något att säga till om avgjorde saken - jag ville INTE ta över som ordinarie, utan valde att för de sista åren i min karriär återgå till rollen som skribent på heltid.

Det var det. klokaste beslut jag någonsin tagit.

Efter 36 (typ) år i huset och nästan 40 år totalt med allt frilansande och alla inhopp lämnar jag en bransch som ser helt annorlunda ut än då jag tog mina första stapplande steg som journalist.

Jag hann nästan med på blytiden, eller jo - hoppade in som korrläsare på ÅU efter studentexemen i maj 1974, och det skulle ju gå ytterligare fyra år innan ÅU gick över till offset.

 

Och då jag stegade in på Jakobstads Tidning som sommarfågel 1980 hade det bara gått några månader sedan man övergett blyet.

 

Hann också jobba flera år med skrivmaskinen som verktyg, och det första tekniska språnget på JT tog vi då vi gick över från mekaniska till elektriska skrivmaskiner. Men har aldrig släppt anslaget från den tiden, och tangentbord blir inte särskilt långlivade för mig.

 

Nångång i mitten av 80-talet började utvecklingen mot dagens teknik, först med att vi gick över till att själva skriva in texterna i ett redaktionssystem och gjorde ett antal sättare arbetslösa.

Några år senare gick vi in för att också redigera själva, en process som jag hade ansvar för och hjälpte JT bli en av de första tidningarna i landet som var helt skärmredigerad.

Då fick en hel kader av typografer, av vilka många kommit till huset som tonåringar och nu var medelålders herrar, gå.

Nu jobbar vi - säger fortfarande "vi" - direkt mot webben och printen är en biprodukt.

 

Var det bättre förr?

• Nej.

• Ja.

 

Nej - vi har aldrig jobbat så proffsigt, planerat och medvetet som nu. Vi vågar angripa problem, kritisera makten och paketera journalistiken bättre än någonsin.

Vi har verktyg vi inte ens kunde drömma om för 30-40 år sedan.

Vi når ut omedelbart och kan rapportera online när något viktigt händer.

 

Ja, ännu för något drygt decennium sedan kunde vi som journalister fokusera på journalistiken, inte fundera på vad som skulle locka till klick och få läsarna att dröja till texterna, tidspressen var betydligt mindre, personalen räckte till för det vi ansåg väsentligt (nåja, det tycker man ju aldrig i stridens hetta) och hade råd med att till exempel ha en egen bevakning på bokmässan i Göteborg.

Jag fick vara med om branschens glansdagar då upplagorna steg från år till år, tidningarna nyanställde och kriserna  framstod som tillfälliga avbräck från vägen som bara pekade uppåt.

Just nu går det bra för "min" tidning då papperstidningen fortfarande tar in pengar, e-tidningen visar en glädjande ökning och jakten på nya former av digital intjäning drivs med kreativitet och energi.

 

Samtidigt som branschen ser helt annorlunda ut än för 40 år sedan består det journalistiska grundupplaget; att agera samhällets vakthund, skriva om det läsarna talar om och skriva det som det de talar om. Läs meningen två gånger så förstår du skillnaden!

Världen och verktygen ändras men behovet av journalistik består.

Ska den bestå förutsätts att du och jag är villiga att betala för den.

Någon ska ju stå för mina kollegors lön.

 

 

 

 

 

 

fredag 2 november 2018 - 17:00

Storebror är en liten parvel

Det har gått 70 år sedan Orwell skrev 1984; titeln var egentligen ett anagram på året boken skrevs (den utkom dock först därpå) men lästes ju helt korrekt också som en dystopi om en då avlägsen framtid.

Året 1984 har kommit och gått - min äldsta dotter föddes då - och somt som Orwell skrev har inte alls slagit in, annat känns helt verkligt.

Men en allmän slutsats kunde vara "Orwell hade inte en aning". Har några gånger använt frasen i rubriken, "Storebror är en liten parvel" i mina ledare då jag kommenterat övervakningssamhället.

Tankarna gick igen till Storebror då jag läste Aftonbladet i helgen och Peter Kadhammars reportage (foto: Urban Andersson) om hur Kina bygger ett systen för minutiös bevakning av sina medborgare.

"Kameror - överallt övervakningskameror" skriver Kadhammar, och inte nog med att de kinesiska storstäderna är översållade med kameror. De allseende ögonen är kopplade till en databas och ett avancerat program för ansiktsigenkänning.

Det kinesiska företaget Intellifusion har utvecklat programvaran som i skrivande stund hade lagrat 20 miljarder (!) bilder av 20 miljoner individer och kopplat dem till all tillgänglig persondata. Om ett år beräknas man vara upp i 100 miljarder bilder.

"Vi har troligen ansiktet på varje individ som bor i Shenzen i vårt system", säger Ruby Yan på Intellifusions marknadsavelning i reportaget. 

Den kinesiska polisen ska redan  ha löst 5.000 brott med hjälp av tekniken.

Men det ju naivt att inbilla sig att bevakningen stannar vid att hitta cykeltjuvar, kidnappare och våldsmän på nolltid som Ruby Yan stolt berättar om.

Kina har stolta (nå ja) traditioner som kontrollsamhälle och har aldrig släppt greppet om sina medborgare. Ansiktsigenkänning och avancerad AI ger helt nya verktyg i jakten på oliktänkare.

Om kineserna kan, kan garanterat också amerikanerna och ryssarna, och varför inte vi i Europa och Finland. 

De flesta av oss lämnar dagligen djupa spår med att handla med kort, surfa på nätet, skriva på sociala medier och låta mobilen veta exakt var vi befinner oss.

Vi har bara sett början.

Orwells storbror ter sig allt mer som den lilla parvel jag för länge sedan kallt honom.

 

 

 

 

torsdag 1 november 2018 - 13:50

Resan börjar

Jag hade en gång en blogg ...

Eller egentligen två. Eller tre, om man så vill.

"Otis kulturblogg" startade på Blogspot i början av 2000-talet, och finns till min förvåning fortfarande kvar där i det vi då kallade för cyberspace.

Den migrerade sedan till  numera nedlagda Bloggen.fi, och de inläggen lär jag inte hitta mera.

För något år sedan gjorde jag ett tappert försök här på Sevendays att blogga om film och filmteknik, men tiden räckte inte till och jag fick ge upp.

 

Men nu är jag pensionär (nja, egentligen bara hangaroundmedlem i sällskapet och på semester till årsskiftet) och har om inte all tid i världen så i alla fall chansen att starta på nytt.

"I tid och Otis" var vinjetten för en kolumn jag hade under min tid som kulturredaktör å Jakobstads Tidning, och "I tid och Otis" är också namnet på et här forumet där jag kommer att blogga om politik, kultur, samhälle i största allmänhet och tja, får väl se vad som rinner mig i hågen.

Vem vet om jag inte delar med mig något från mina erfarenheter vid spisen, tankar om öl och kanske en och annan bild.

 

Välkommen ombord!

torsdag 1 november 2018 - 08:00

"1900" for ever

Bernardo Bertolucci är död. Han hörde till de där riktigt stora, klassiska regissörerna, en kreatör i paritet med en Fellini, Bergman eller Truffaut.

Tyvärr lämnade han denna världen med befläckat rykte, hans anseende är för evigt skadat av hans beteende mot blott 19-åriga Maria Schneider i "Sista tangon i Paris" där våldtäktsscenen som inte fanns i det manus hon fått läsa blev mycket konkret.

Både Bertolucci och hennes motspelare Marlon Brando hade fått se sin karriär krascha i dagens metoo-klimat.

Men får det förringa hans eftermäle överlag?

Det tycker jaq vore orättvist.

Han har bara med sin monumentala diptyk "1900" (Novecento) inmutat sig en plats i filmhistorien.

"1900" är en italiensk paralllell till de två filmatiseringarna av Torpartrilogin. Men där Edvin Laines "Här under Polstjärnan" och "Akseli oh Elina" är en patetisk serie tablåer och Koivusalos nyfilmatisering nu bara är patetisk i största allmänhet, är "1900" film med stort F.

Bägge projekten kan sägas handla om torparnas kamp för frigörelse och fascismens framväxt under förra hälften av 1900-talet. Men där Laine och Koivusalo går bet på att få liv i Linnas roman skapar Bertolucci en poetisk och gripande berättelse som följer regeln show, don't tell.

1900 

Till detta bidrar starkt Vittorio Storaros underbara foto.

Storaro, född 1940, hör till de verkligt stora cinematograferna i paritet med en Sven Nykvist, Gregg Toland eller Haskel Wexler. På hans meritlista finns bland annat Coppola "Apocalypse Now", och han är fortfarande aktiv med filmer under produktion, för och efterarbete.

Det finns inget som rättfärdigar Bertoluccis beteende då man filmad tangon, men må det inte kasta skugga över hans betydelse för filmhistorien.