Never check a good story?

Skrivet av Henrik Othman 31.12.2018 | 0 Kommentarer

Spiegel

En av de första saker en journalist lär sig är den upp och nedvända pyramiden; alla nyhetstexters och notisers moder.

• Först kommer det viktigaste.

• Sedan det lite mindre viktiga.

• Och så vidare tripp trapp trull ned till minsta försumbara futilitet.

Tanken är att den som redigerar (på papper; webben är obegränsad) ska kunna klippa från slutet av texten för att få den att rymmas utan att riskera att något väsentligt går förlorat.

Det här tänket har styrt nyhetsjournalistiken i generationer; men upphovet sägs inte ligga i journalistiken utan i den tidiga telegramtrafiken i Amerika dä man aldrig visste när stormar eller indianer skulle riva ned ledningarna innan hela telegrammet hann passera.

Därför måste man prioritera.

"Struntprat", sade den Pulitzernominerade reportern och dramatikern, amerikanen John De Grooth när han för kanske 15 år sedan höll en skrivkurs på Social- och kommunalhögskolan och som jag hade förmånen att delta i.

 

Enligt De Grooth är nyheten som format passé i alla fall för papperstidningsläsaren. Hen vet redan genom andra medier (webbwn, fast den vid det här tillfället ännu inte spelade samma roll som i dag) vad som hänt.

Men om man glider över i att "intervjua" personer som inte existerar, hittar på fakta och detaljer som inte finns har man passerat alla gränser. 

Hen vill höra historien om vad som hänt.

"Remember you are storytellers", sade De Grooth. Han gav också exempel på sin vassa penna och narrativa teknik, och underströk  betydelsen av de belysande detaljerna; närbilderna som enligt principen "show, don't tell" är mer än närbilder och berättar något om den helhet man vill fånga eller person som ska porträtteras.

 

I den narrativa journalistiken kastar man alltså pyramiden över bord och tar i stället i bruk dramatikerns verktygsback med kronologiskt berättande, rekonstruerade dialoger, scenväxlingar, pregnanta miljöbilder, dramatisk båge et cetera.

 

Resultatet kan vara lysande journalistik med litterära kvaliteter - eller om man så vill skönlitteratur med journalistiskt stuk.

 

Samtidiigt tar journalisten, då hen dramatiserar scener hen aldrig sett på riktigt ett stort ansvar. Hur långt kan man som journalist i dramatiseringens namn fylla i luckorna mellan verifierade uppgifter och belagd dialog hitta på själv?

 

Det strikta svaret är naturligtvis "inget alls". Men med det strikta regelverket blir det snart sagt omöjligt att levandegöra. Så länge man skapar en dialog med vad verkliga personer rimligtvis kan ha sagt vid tillfället eller antar att någon blir blöt av det regn som enligt väderrapporten ska ha kommit den dagen är et ganska oskyldigt om än redan en promenad på minerad mark.

 

Men om man glider över i att "intervjua" personer som inte existerar, hittar på fakta och detaljer som inte finns har man passerat alla gränser.

 

Tyska tidskriften Der Spiegel hör till världens mest ansedda tidningar och är bland annat känd för sin faktakoll-avdelning som bara den lär ska ha kring 70 anställda.

 

Ändå har tidningen drabbats av en journalistisk skandal, då en av Der Spiegels stjärnreportrar, ,Claas Relotius ertappats med rena falsarier i en lång rad reportage.

 

 Vad tidningen själv skriver om fallet kan du läsa här.

 

Relotius, som nu avskedats, var flerfaldigt prisbelönt och en av Tysklands mest ansedda reportrar. Relotius har för övrigt inte bara avskedats; ham är också föremål för en förunersökning med enledning av en penningsinsamling för en påhittad adoption där pengarna gick till hans eget konto.

 

Han var den lysande stjärnan som uppenbart drabbats av fartblindhet och ett uttryck för en gammaldags journalistmyt om den tuffa (manliga) reportern som orädd rapporterar från världens krigshärdar och avlägsna orter, redo att rycka ut når något stort händer. Relotius hade en vass penna, skrev inkännande och med förmåga att iscensätta verkligheten på ett sätt som imponerade i reportage efter reportage.

 

Ändå rapporterar nyhetsledningen nu att minst fjorton är ”fullständigt påhittade eller förskönade med manipulerade citat eller annan faktafantasi”,  som DN återger det.

 

Detta alltså trots den ambitiösa faktagranskning tidningen är känd för. Hur är det möjligt?

En förklaring är skillnaden på fakta och fakta; vissa går helt enkelt inte att kolla och belägga, och en  reporter i kriszoner kan ha källor hen måste skydda och träffa människor som är omöjliga att kontakta efteråt för att belägga uppgifterna.

 

Världen är inte alltid googelbar.

 

Ändå: Ett reportage från den lilla orten Fergus Falls i Minneapolis, USA, ska vara så fylld av falsarier att en ortsbo slagit fast att "ett barn kunnat googla sig till en faktakoll".

 

En annan, pinsam orsak ligger förmodligen i Relotius stjärnstatus. Hans anseende har varit så stort att man inte trott sig ha anledning att misstro honom.

 

 

Ska vi med det här förkasta hela konceptet med den narrativa journalistiken och berättelsen som verktyg för reportern?

Nej, det tycker jag inte. Jag har löst lysande reportage och faction i romanformat och fortsätta med det.

 

Men greppet kräver - som sagt - ett enormt ansvar av reportern och mediet som publicerar journalistiken.

Always check a good story! 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar