Visa inlägg taggade med 'inkeriläiset'

Morfar var kolchosbonde

Skrivet av Henrik Othman 07.01.2019 | 1 kommentar(er)

Paavo

Min morfar Paavo Kiippa på ett av de mycket få foton som finns av honom.

 

Min morfar var kolchosbonde. 

Själv har jag alltså invandrarbakgrund, och min mor tillbringade sin första tid i Finland på flyktingläger.

I september hade det förflutit 75 år sedan mor Helvi och hennes familj, tillsammans med 63.000 andra, evakuerades från Ingermanland till Finland.

Ingermanland är området som omger S:t Petersburg – då Leningrad – och har sedan 1600-talet haft finsk bosättning.

Ingermanländarna utsattes för svåra repressalier under Stalintiden då tiotals tusen deporterades till andra delar asv Sovjetuionen, hamnade i fångläger eller avrättades.

 

Under andra världskriget låg området mitt i krigszonen och den tyska belägringsringen runt Leningrad gick precis vid min mors hemby Kavelahti i Tuutari socken.

Evakueringen år 1943 var ändå ingen humanitär aktion, utan en samfälld finsk tysk operation för att fylla på arbetskraften i ett Finland där männen var vid fronten.

Ingermanlandare

Ingermanländare vid baracker i lägret i Hatsina. Foto:Antti Hämäläinen.

 

Då freden kom 1944 krävde Sovjetunionen att ingermanländarna skulle återbördas. 55.000–57.000 – siffrorna varierar – sattes på tåg österut, tåg som inte stannade i de återbördades hembyar utan i avlägsna regioiner av Sovjetimperiet.

3.000 ingermanländare valde att fly till Sverige. Deras öde skildras i en fin dokumentär av Anneli Kustfält var far hör till den gruppen och som gick på SVT härom kvällen.

Något tusental vågade stanna i Finland, bland dem mormor Maria och hennes sju barn.

Utvisningen av de 57.000 är en av den finländska historiens stora skamfläckar, liksom tystnade efteråt. I Sverige väckte den så kallade Baltutlämningen då man efter kriget gav efter krav från Sovjetunionen återbördade 167 baltiska soldater som  stridit på axelmakternas sida en enorm debatt och ett ramaskri från allmänheten.

I Finland teg man i 40 år om 57.000 män, kvinnor och barn.

167 och 57.000.

 

Paavos grop fick en direktträff av en rysk granat. Han dog praktiskt taget inför familjens ögon.

Det var min mor som hittade honom livlös i gropen.

 

I Anneli Kustfälts dokumentär berättades om svält, umbäranden och förföljelser. Min mors livshistoria innehöll också dramatik och tragedier.

Så här berättade jag för några år sedan då jag var sommarpratare i Radio Vega:

 

"Belägringen började enligt historieböckerna den 8 september 1941.
Det var en måndag. Onsdagen därpå, den 10 september, betecknar min mor lite lakoniskt i sina anteckningar som “familjens ödesdag”.
Byn var utsatt för kraftig granateld, och morfar Paavo hade grävt en grop där han sökte skydd, resten av familjen sökte skydd i en annan, mycket väl skyddad grop som morfar grävt tvärs över gården på andra sidan.
Paavos grop fick en direktträff av en rysk granat. Han dog praktiskt taget inför familjens ögon.

Det var min mor som hittade honom livlös i gropen.
Inte nog med det, familjens hus brann ner och den enda kon dog.
Som en grotesk detalj skriver min mor att de livlösa hönorna av explosionens kraft hade slungats upp i ett träd."

 

Helvi var då 17 år gammal. Som 17-åring var mina bekymmer av betydligt lindrigare art.

I dag ger hennes berättelse perspektiv på min läsning av nyheter från Syrien eller Jemen.

Låt mig ta ett stycke till ur mitt sommarprat, om de umbäranden som följde efter min morfars död.

 

"Helvi skriver om den svåra vintern 1942 då familjen överlevde på hö och torv. Man kokade höet, torkade det i ugn och gräddade sedan det finsmulade höet till något slag av kokor som gick att äta. Hon skriver att de yngsta barnen var så svaga att de orkade gå upp ur sina sängar bara för att äta.
Mirakulöst nog överlevde hela familjen.
Läget förbättrades när min mor fick jobba i tyskarnas kantin och mormor Maria tog hand om deras tvätt. Helvi fick med sig potatisskal som Maria torkade i ugnen, malde och bakade till bröd.
Ibland kunde Helvi få ett helt bröd, någon gång fick de en kanna olja."

 

Hö och potatisskal. Makes you think hur mycket av det som irriterar mig i dag är i-landsproblem. Ska tänka på det nästa gång jag retar mig på brödutbudet hos min lokala handelsman.