Visa inlägg taggade med 'journalistik'

måndag 31 december 2018 - 13:49

Never check a good story?

Spiegel

En av de första saker en journalist lär sig är den upp och nedvända pyramiden; alla nyhetstexters och notisers moder.

• Först kommer det viktigaste.

• Sedan det lite mindre viktiga.

• Och så vidare tripp trapp trull ned till minsta försumbara futilitet.

Tanken är att den som redigerar (på papper; webben är obegränsad) ska kunna klippa från slutet av texten för att få den att rymmas utan att riskera att något väsentligt går förlorat.

Det här tänket har styrt nyhetsjournalistiken i generationer; men upphovet sägs inte ligga i journalistiken utan i den tidiga telegramtrafiken i Amerika dä man aldrig visste när stormar eller indianer skulle riva ned ledningarna innan hela telegrammet hann passera.

Därför måste man prioritera.

"Struntprat", sade den Pulitzernominerade reportern och dramatikern, amerikanen John De Grooth när han för kanske 15 år sedan höll en skrivkurs på Social- och kommunalhögskolan och som jag hade förmånen att delta i.

 

Enligt De Grooth är nyheten som format passé i alla fall för papperstidningsläsaren. Hen vet redan genom andra medier (webbwn, fast den vid det här tillfället ännu inte spelade samma roll som i dag) vad som hänt.

Men om man glider över i att "intervjua" personer som inte existerar, hittar på fakta och detaljer som inte finns har man passerat alla gränser. 

Hen vill höra historien om vad som hänt.

"Remember you are storytellers", sade De Grooth. Han gav också exempel på sin vassa penna och narrativa teknik, och underströk  betydelsen av de belysande detaljerna; närbilderna som enligt principen "show, don't tell" är mer än närbilder och berättar något om den helhet man vill fånga eller person som ska porträtteras.

 

I den narrativa journalistiken kastar man alltså pyramiden över bord och tar i stället i bruk dramatikerns verktygsback med kronologiskt berättande, rekonstruerade dialoger, scenväxlingar, pregnanta miljöbilder, dramatisk båge et cetera.

 

Resultatet kan vara lysande journalistik med litterära kvaliteter - eller om man så vill skönlitteratur med journalistiskt stuk.

 

Samtidiigt tar journalisten, då hen dramatiserar scener hen aldrig sett på riktigt ett stort ansvar. Hur långt kan man som journalist i dramatiseringens namn fylla i luckorna mellan verifierade uppgifter och belagd dialog hitta på själv?

 

Det strikta svaret är naturligtvis "inget alls". Men med det strikta regelverket blir det snart sagt omöjligt att levandegöra. Så länge man skapar en dialog med vad verkliga personer rimligtvis kan ha sagt vid tillfället eller antar att någon blir blöt av det regn som enligt väderrapporten ska ha kommit den dagen är et ganska oskyldigt om än redan en promenad på minerad mark.

 

Men om man glider över i att "intervjua" personer som inte existerar, hittar på fakta och detaljer som inte finns har man passerat alla gränser.

 

Tyska tidskriften Der Spiegel hör till världens mest ansedda tidningar och är bland annat känd för sin faktakoll-avdelning som bara den lär ska ha kring 70 anställda.

 

Ändå har tidningen drabbats av en journalistisk skandal, då en av Der Spiegels stjärnreportrar, ,Claas Relotius ertappats med rena falsarier i en lång rad reportage.

 

 Vad tidningen själv skriver om fallet kan du läsa här.

 

Relotius, som nu avskedats, var flerfaldigt prisbelönt och en av Tysklands mest ansedda reportrar. Relotius har för övrigt inte bara avskedats; ham är också föremål för en förunersökning med enledning av en penningsinsamling för en påhittad adoption där pengarna gick till hans eget konto.

 

Han var den lysande stjärnan som uppenbart drabbats av fartblindhet och ett uttryck för en gammaldags journalistmyt om den tuffa (manliga) reportern som orädd rapporterar från världens krigshärdar och avlägsna orter, redo att rycka ut når något stort händer. Relotius hade en vass penna, skrev inkännande och med förmåga att iscensätta verkligheten på ett sätt som imponerade i reportage efter reportage.

 

Ändå rapporterar nyhetsledningen nu att minst fjorton är ”fullständigt påhittade eller förskönade med manipulerade citat eller annan faktafantasi”,  som DN återger det.

 

Detta alltså trots den ambitiösa faktagranskning tidningen är känd för. Hur är det möjligt?

En förklaring är skillnaden på fakta och fakta; vissa går helt enkelt inte att kolla och belägga, och en  reporter i kriszoner kan ha källor hen måste skydda och träffa människor som är omöjliga att kontakta efteråt för att belägga uppgifterna.

 

Världen är inte alltid googelbar.

 

Ändå: Ett reportage från den lilla orten Fergus Falls i Minneapolis, USA, ska vara så fylld av falsarier att en ortsbo slagit fast att "ett barn kunnat googla sig till en faktakoll".

 

En annan, pinsam orsak ligger förmodligen i Relotius stjärnstatus. Hans anseende har varit så stort att man inte trott sig ha anledning att misstro honom.

 

 

Ska vi med det här förkasta hela konceptet med den narrativa journalistiken och berättelsen som verktyg för reportern?

Nej, det tycker jag inte. Jag har löst lysande reportage och faction i romanformat och fortsätta med det.

 

Men greppet kräver - som sagt - ett enormt ansvar av reportern och mediet som publicerar journalistiken.

Always check a good story! 

söndag 2 december 2018 - 17:07

Sanna nyheter kan vara dimridåer

En av de vanligaste anklagelserna mot oss journalister ät att vi vinklar nyheter. Man ger då ordet en neqativ laddning där man menar att journalisten med avsikt väljer och väljer bort fakta för att nyheten ska matcha hens syn på verkligheten i allmänhet och den behandlade frågan i synnerhet.

 

Sånt förekommer säkert.

Men om man tänker efter en smula handlar all journalistik om att vinkla. Med "vinkla" avser jag då det uppenbara, att man ständigt väljer vad man skriver om eller inte  skriver om och hur man närmar sig sitt ämne.

 

Det kan verka trivialt men måste ju sägas - som journalist eller medium kan man omöjligt beskriva allt som händer, inte ens allt det som uppfyller kriterierna på vad som betraktas som en nyhet. En vanlig definition på nyhet är ungefär "en plötslig oförutsedd händelse av intresse för allmänheten".

Det är inte ovanligt att man som journalist skrivit något som en läsare upplevt som misshagligt får höra kommentaren "har ni inget annat att skriva om?" Jo, det har vi,och det gör vi också.

 

Men urvalsprocessen är tveklöst något som påverkar läsarnas (tittarnas, lyssnarnas ... Skriver det här ur ett tidninsperspektiv, men resonemanget är så klart relevant för alla medier) uppfattning av världen och möjligheter att få en uppfattning om vad som är viktigt. Det journalisterna tar uppät det som är viktigt. 

Nyhetsdimma

I senaste numret (14/18) av finska journalistfackets tidning Journalisti för Janne Saarikivi, språkforskare som verkat som professor vid Helsingfors universitet och kolumnist också i Helsingin Sanomat en intressant kolumn där han lanserar begreppet "utu-uutinen" eller "sumu-uutinen"; "dis-" eller "dimnyhet"."Kanske det vid sidan av fakenews också finns dis- eller dimnyheter som döljer verkligheten med dunkel." 

"God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver."

Jörn Donner skrev för länge sedan i en HBL-kolumn om sina upplevelser i någon av världens eländeszoner, och hur han vid hemkomsten till flygplatsen i Sverige möttes av kvällstidningsrubriken "Pekka Langer tappade löstäderna". Donner avslutade kolumnen med "Då visste jag att jag var hemma. 

 

Det är just det här som också Saarikivi är ute efter i sin kolumn. Medierna väljer hela tiden fokus, och det man tar upp behöver inte vara falska nyheter för att dölja verkligheten.

 

"En nyhet om ett terrordåd i ett västland får hundrafaldig uppmärksamhet jämfört med ett dåd i Pakistan. Det är en disnyhet. Den bygger en värld där vi i äter krabbröra i allsköns ro i spegelsalen på ett köpcentrum om inte en ondsint människa kommer och dödar oss. Någon annanstans bortom dimmorna får andraklassmänniskor dö." 

 

Är du lite äldre minns du antagligen "Herald of Free Enterprise" som förliste i Engelska kanelen i mars 1987 och tog med sig 197 människor i döden. Förlisningen var förstasidesnyhet och gav upphov till helsidor flera dagar i följd. Det handlade alltså om 197 döda.

 

Årsdagen för "Estonias" förlisning 1994 med kring 900 får fortfarande stor uppmärksamhet.

 

Men vem minns "Doña Paz"? Hon krockade och sjönk i Filippinerna samma år som "Herald of Free Enterprise".

I den olyckan omkom 1.749 människor.

 

Eller "Le Joola" som sjönk utanför Gambia i september 2002.  1.863 uppges ha omkommit.Vid den mest ikoniska av alla fartygskatastrofer, då "Titanic" krockade med ett isberg 1912, dog 1.502 passagerare och besättningsmän. 

 

Exemplen visar hur den kulturella distansen påverkar nyhetskriterierna och vår mottaglighet för tragedier. Ingen död vid ett jordskalv i Alaska kan vara en större nyhet än 1.000 döda i Långtbortistan.

 

Disnyheterna riskerar bli ett allts större problem då nyhetsflödet styrs av det förväntade antalet klick. Vi ska inte ge de nyheter vi som journalister själva anser viktiga utan de som läsarna dokumenterat är intresserade av. Janne Saarikivi skriver om hur vårt liv bygger på bedövande små lögner som gör livet uthärdligt.

 

"Dis är vanligare än det klara ljuset. Mediekonsumenten förväntar stöd för den här falska bekvämlighetskänslan, små mjuka nyheter till morgonkaffet som inte hotar någon." 

 

Själv vill jag inte förringa de små mjuka nyheter Saarikivi skriver om - de har också sin funktion.

Men vi får inte låta dem ta över och bilda en dimma som döljer verkligheten. Vi ska inte ge läsarna det de behöver.

God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver.