Visa inlägg taggade med 'media'

söndag 2 december 2018 - 17:07

Sanna nyheter kan vara dimridåer

En av de vanligaste anklagelserna mot oss journalister ät att vi vinklar nyheter. Man ger då ordet en neqativ laddning där man menar att journalisten med avsikt väljer och väljer bort fakta för att nyheten ska matcha hens syn på verkligheten i allmänhet och den behandlade frågan i synnerhet.

 

Sånt förekommer säkert.

Men om man tänker efter en smula handlar all journalistik om att vinkla. Med "vinkla" avser jag då det uppenbara, att man ständigt väljer vad man skriver om eller inte  skriver om och hur man närmar sig sitt ämne.

 

Det kan verka trivialt men måste ju sägas - som journalist eller medium kan man omöjligt beskriva allt som händer, inte ens allt det som uppfyller kriterierna på vad som betraktas som en nyhet. En vanlig definition på nyhet är ungefär "en plötslig oförutsedd händelse av intresse för allmänheten".

Det är inte ovanligt att man som journalist skrivit något som en läsare upplevt som misshagligt får höra kommentaren "har ni inget annat att skriva om?" Jo, det har vi,och det gör vi också.

 

Men urvalsprocessen är tveklöst något som påverkar läsarnas (tittarnas, lyssnarnas ... Skriver det här ur ett tidninsperspektiv, men resonemanget är så klart relevant för alla medier) uppfattning av världen och möjligheter att få en uppfattning om vad som är viktigt. Det journalisterna tar uppät det som är viktigt. 

Nyhetsdimma

I senaste numret (14/18) av finska journalistfackets tidning Journalisti för Janne Saarikivi, språkforskare som verkat som professor vid Helsingfors universitet och kolumnist också i Helsingin Sanomat en intressant kolumn där han lanserar begreppet "utu-uutinen" eller "sumu-uutinen"; "dis-" eller "dimnyhet"."Kanske det vid sidan av fakenews också finns dis- eller dimnyheter som döljer verkligheten med dunkel." 

"God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver."

Jörn Donner skrev för länge sedan i en HBL-kolumn om sina upplevelser i någon av världens eländeszoner, och hur han vid hemkomsten till flygplatsen i Sverige möttes av kvällstidningsrubriken "Pekka Langer tappade löstäderna". Donner avslutade kolumnen med "Då visste jag att jag var hemma. 

 

Det är just det här som också Saarikivi är ute efter i sin kolumn. Medierna väljer hela tiden fokus, och det man tar upp behöver inte vara falska nyheter för att dölja verkligheten.

 

"En nyhet om ett terrordåd i ett västland får hundrafaldig uppmärksamhet jämfört med ett dåd i Pakistan. Det är en disnyhet. Den bygger en värld där vi i äter krabbröra i allsköns ro i spegelsalen på ett köpcentrum om inte en ondsint människa kommer och dödar oss. Någon annanstans bortom dimmorna får andraklassmänniskor dö." 

 

Är du lite äldre minns du antagligen "Herald of Free Enterprise" som förliste i Engelska kanelen i mars 1987 och tog med sig 197 människor i döden. Förlisningen var förstasidesnyhet och gav upphov till helsidor flera dagar i följd. Det handlade alltså om 197 döda.

 

Årsdagen för "Estonias" förlisning 1994 med kring 900 får fortfarande stor uppmärksamhet.

 

Men vem minns "Doña Paz"? Hon krockade och sjönk i Filippinerna samma år som "Herald of Free Enterprise".

I den olyckan omkom 1.749 människor.

 

Eller "Le Joola" som sjönk utanför Gambia i september 2002.  1.863 uppges ha omkommit.Vid den mest ikoniska av alla fartygskatastrofer, då "Titanic" krockade med ett isberg 1912, dog 1.502 passagerare och besättningsmän. 

 

Exemplen visar hur den kulturella distansen påverkar nyhetskriterierna och vår mottaglighet för tragedier. Ingen död vid ett jordskalv i Alaska kan vara en större nyhet än 1.000 döda i Långtbortistan.

 

Disnyheterna riskerar bli ett allts större problem då nyhetsflödet styrs av det förväntade antalet klick. Vi ska inte ge de nyheter vi som journalister själva anser viktiga utan de som läsarna dokumenterat är intresserade av. Janne Saarikivi skriver om hur vårt liv bygger på bedövande små lögner som gör livet uthärdligt.

 

"Dis är vanligare än det klara ljuset. Mediekonsumenten förväntar stöd för den här falska bekvämlighetskänslan, små mjuka nyheter till morgonkaffet som inte hotar någon." 

 

Själv vill jag inte förringa de små mjuka nyheter Saarikivi skriver om - de har också sin funktion.

Men vi får inte låta dem ta över och bilda en dimma som döljer verkligheten. Vi ska inte ge läsarna det de behöver.

God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver.   

lördag 3 november 2018 - 17:11

Från skrivmaskin till webbmanager

Jag har nu varit off duty, emeritus, i två veckor, också om jag inte officiellt kan titulera mig pensionär förrän vid årsskiftet.

"Hur känns det?", frågar alla jag möter.

"Jotack, helt ok", brukar jag svara. Fördjupar vi oss lite säger jag något om att jag fortfarande gillade mitt hantverk men att allt har sin tid och att jag efter 36 (36,5 eller 37 beroende på hur man räknar) tycker att allt har sin tid.

 

Och att min tid är nu att logga ut.

Går vi ännu djupare in på det noterar jag att allt inte varit så kul de senaste åren. Förnyelserna och omorganiseringarna har haglat tätt och själv hade jag den förfärligaste dagen i min karriär då jag som t.f. chefredaktör tvingades hålla i yxan då styrelse och vd hade slagit fast att sju personer måste lämna redaktionen.

Det, och utsikterna att öda min tid på ledningsgruppsmöten utan att egentligen ha något att säga till om avgjorde saken - jag ville INTE ta över som ordinarie, utan valde att för de sista åren i min karriär återgå till rollen som skribent på heltid.

Det var det. klokaste beslut jag någonsin tagit.

Efter 36 (typ) år i huset och nästan 40 år totalt med allt frilansande och alla inhopp lämnar jag en bransch som ser helt annorlunda ut än då jag tog mina första stapplande steg som journalist.

Jag hann nästan med på blytiden, eller jo - hoppade in som korrläsare på ÅU efter studentexemen i maj 1974, och det skulle ju gå ytterligare fyra år innan ÅU gick över till offset.

 

Och då jag stegade in på Jakobstads Tidning som sommarfågel 1980 hade det bara gått några månader sedan man övergett blyet.

 

Hann också jobba flera år med skrivmaskinen som verktyg, och det första tekniska språnget på JT tog vi då vi gick över från mekaniska till elektriska skrivmaskiner. Men har aldrig släppt anslaget från den tiden, och tangentbord blir inte särskilt långlivade för mig.

 

Nångång i mitten av 80-talet började utvecklingen mot dagens teknik, först med att vi gick över till att själva skriva in texterna i ett redaktionssystem och gjorde ett antal sättare arbetslösa.

Några år senare gick vi in för att också redigera själva, en process som jag hade ansvar för och hjälpte JT bli en av de första tidningarna i landet som var helt skärmredigerad.

Då fick en hel kader av typografer, av vilka många kommit till huset som tonåringar och nu var medelålders herrar, gå.

Nu jobbar vi - säger fortfarande "vi" - direkt mot webben och printen är en biprodukt.

 

Var det bättre förr?

• Nej.

• Ja.

 

Nej - vi har aldrig jobbat så proffsigt, planerat och medvetet som nu. Vi vågar angripa problem, kritisera makten och paketera journalistiken bättre än någonsin.

Vi har verktyg vi inte ens kunde drömma om för 30-40 år sedan.

Vi når ut omedelbart och kan rapportera online när något viktigt händer.

 

Ja, ännu för något drygt decennium sedan kunde vi som journalister fokusera på journalistiken, inte fundera på vad som skulle locka till klick och få läsarna att dröja till texterna, tidspressen var betydligt mindre, personalen räckte till för det vi ansåg väsentligt (nåja, det tycker man ju aldrig i stridens hetta) och hade råd med att till exempel ha en egen bevakning på bokmässan i Göteborg.

Jag fick vara med om branschens glansdagar då upplagorna steg från år till år, tidningarna nyanställde och kriserna  framstod som tillfälliga avbräck från vägen som bara pekade uppåt.

Just nu går det bra för "min" tidning då papperstidningen fortfarande tar in pengar, e-tidningen visar en glädjande ökning och jakten på nya former av digital intjäning drivs med kreativitet och energi.

 

Samtidigt som branschen ser helt annorlunda ut än för 40 år sedan består det journalistiska grundupplaget; att agera samhällets vakthund, skriva om det läsarna talar om och skriva det som det de talar om. Läs meningen två gånger så förstår du skillnaden!

Världen och verktygen ändras men behovet av journalistik består.

Ska den bestå förutsätts att du och jag är villiga att betala för den.

Någon ska ju stå för mina kollegors lön.