Visa inlägg taggade med 'media'

Stordrift till döds?

Skrivet av Henrik Othman 10.02.2019

I fredags blev det klart, Bonniers och norska Amedia köper svenska tidningskoncernen Mittmedia. Att något skulle hända var uppenbart. Mittmedia har länge varit ett krisföretag och den senaste veckan har det surrat av rykten om en förestående konkurs.

 

Mot den bakgrunden kan man fråga sig om ordet "köper" ens är relevant, priset måste rimligtvis ha varit nominellt och affären handlat om att ta över skulderna och - hur det nu sedan ska se ut - trygga verksamheten.

Dagens Nyheter påminner om hur ett dussin lokaltidningar kostade 1,8 miljarder kronor när Centertidningar sålde sina titlar, grundbulten i det som i dag heter Mittmedia. "När Bonnier och Amedia i dag köpte Mittmedias 28 tidningar (varav flera, som Östersunds-Posten, var med även i den gamla affären) var prislappen av allt att döma bara någon enstaka procent av den summan."

 

Det rapporteras om glädjerop från verkstadsgolvet på de 28 tidningar som ingår i köpet - detta trots att alla inser att kvasten kommer att gå åter en gång då de nya ägarna ska hitta synergieffekter för att vända ekonomin.

 

Mittmedia har sanerats flera gånger de senaste åren, och de saneringarna har också blåst bort gamla chefer.

 

Mittmedia har gått i bräschen för den digitala omställningen, och jag har själv hört en numera före detta toppchef för koncernen betyga papperstidningens snara död och vikten att snabbt gå över till en ny stolt heldigital era.

 

Mittmedia har haft ett mycket stort antal titlar och en maximerad stordrift med en stor andel gemensamt material och centraliserad redigering av samtliga 28 titlar.

 

"Om marknadsmekanismerna slår ut lokaltidningen tappar vi inte bara notiserna om vilka gator är uppgrävda, vem som står bakom den nya pizzerian eller vem som förlovat sig.

Vi går också miste om den enda vakthund som håller koll på lokala beslutsfattare. Det här är ett hot mot demokratin."

 

Det låter rationellt och bra och har kanske inneburit förlängt liv för några av tidningarna.

 

Ändå finns här en svår motsättning. Med sjunkande prenumerationssiffror och minskad annonsingång måste man ta till alla medel för att säkra inkomsterna.

 

Samtidigt är materialdelningen och samordningen ett grundskott mot själva essensen hos lokaltidningen - det lokala. Ingen - säger "ingen" - bevakar närsamhället om inte lokaltidningen gör det. Detta oavsett om bevakningen sedan distribueras på papper eller digitala medier.

Om marknadsmekanismerna slår ut lokaltidningen tappar vi inte bara notiserna om vilka gator är uppgrävda, vem som står bakom den nya pizzerian eller vem som förlovat sig.

Vi går också miste om den enda vakthund som håller koll på lokala beslutsfattare. Det här är ett hot mot demokratin.

Eller som Martin Jönsson uttrycker det i DN, "Att bryta den negativa spiralen och våga satsa på journalistik som publiken värderar blir den viktigaste uppgiften för de nya ägarna. Det vi vet i dag är att det inte finns några garantier för lokaltidningarnas överlevnad: det var bara några månader sedan Laholms Tidning blev ytterligare en i raden av nedlagda lokaltidningar och i stora delar av Sverige är det reella läget sådant att den lokala journalistiken riskerar att slås ut när nästa lågkonjunktur slår till. Till en skyhög kostnad för demokratin."

 

Mittmedia var - i alla fall för några år sedan - koncernen man mer än sneglade på inom finlandssvenska tidningshus och såg som förebild.

Koncernen hamnade kanske i blåsväder trots, inte på grund av, stordriften. Men behovet av räddning från ruinens brant är i alla fall ett memento mori.

 

Tappa inte bort det lokala!

 

Medievärlden har både rapporterat utförligt om köpet och intervjuat Bonnier-vd:n Anders Eriksson om affären.

 

 

 


Sanna nyheter kan vara dimridåer

Skrivet av Henrik Othman 02.12.2018 | 1 kommentar(er)

En av de vanligaste anklagelserna mot oss journalister ät att vi vinklar nyheter. Man ger då ordet en neqativ laddning där man menar att journalisten med avsikt väljer och väljer bort fakta för att nyheten ska matcha hens syn på verkligheten i allmänhet och den behandlade frågan i synnerhet.

 

Sånt förekommer säkert.

Men om man tänker efter en smula handlar all journalistik om att vinkla. Med "vinkla" avser jag då det uppenbara, att man ständigt väljer vad man skriver om eller inte  skriver om och hur man närmar sig sitt ämne.

 

Det kan verka trivialt men måste ju sägas - som journalist eller medium kan man omöjligt beskriva allt som händer, inte ens allt det som uppfyller kriterierna på vad som betraktas som en nyhet. En vanlig definition på nyhet är ungefär "en plötslig oförutsedd händelse av intresse för allmänheten".

Det är inte ovanligt att man som journalist skrivit något som en läsare upplevt som misshagligt får höra kommentaren "har ni inget annat att skriva om?" Jo, det har vi,och det gör vi också.

 

Men urvalsprocessen är tveklöst något som påverkar läsarnas (tittarnas, lyssnarnas ... Skriver det här ur ett tidninsperspektiv, men resonemanget är så klart relevant för alla medier) uppfattning av världen och möjligheter att få en uppfattning om vad som är viktigt. Det journalisterna tar uppät det som är viktigt. 

Nyhetsdimma

I senaste numret (14/18) av finska journalistfackets tidning Journalisti för Janne Saarikivi, språkforskare som verkat som professor vid Helsingfors universitet och kolumnist också i Helsingin Sanomat en intressant kolumn där han lanserar begreppet "utu-uutinen" eller "sumu-uutinen"; "dis-" eller "dimnyhet"."Kanske det vid sidan av fakenews också finns dis- eller dimnyheter som döljer verkligheten med dunkel." 

"God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver."

Jörn Donner skrev för länge sedan i en HBL-kolumn om sina upplevelser i någon av världens eländeszoner, och hur han vid hemkomsten till flygplatsen i Sverige möttes av kvällstidningsrubriken "Pekka Langer tappade löstäderna". Donner avslutade kolumnen med "Då visste jag att jag var hemma. 

 

Det är just det här som också Saarikivi är ute efter i sin kolumn. Medierna väljer hela tiden fokus, och det man tar upp behöver inte vara falska nyheter för att dölja verkligheten.

 

"En nyhet om ett terrordåd i ett västland får hundrafaldig uppmärksamhet jämfört med ett dåd i Pakistan. Det är en disnyhet. Den bygger en värld där vi i äter krabbröra i allsköns ro i spegelsalen på ett köpcentrum om inte en ondsint människa kommer och dödar oss. Någon annanstans bortom dimmorna får andraklassmänniskor dö." 

 

Är du lite äldre minns du antagligen "Herald of Free Enterprise" som förliste i Engelska kanelen i mars 1987 och tog med sig 197 människor i döden. Förlisningen var förstasidesnyhet och gav upphov till helsidor flera dagar i följd. Det handlade alltså om 197 döda.

 

Årsdagen för "Estonias" förlisning 1994 med kring 900 får fortfarande stor uppmärksamhet.

 

Men vem minns "Doña Paz"? Hon krockade och sjönk i Filippinerna samma år som "Herald of Free Enterprise".

I den olyckan omkom 1.749 människor.

 

Eller "Le Joola" som sjönk utanför Gambia i september 2002.  1.863 uppges ha omkommit.Vid den mest ikoniska av alla fartygskatastrofer, då "Titanic" krockade med ett isberg 1912, dog 1.502 passagerare och besättningsmän. 

 

Exemplen visar hur den kulturella distansen påverkar nyhetskriterierna och vår mottaglighet för tragedier. Ingen död vid ett jordskalv i Alaska kan vara en större nyhet än 1.000 döda i Långtbortistan.

 

Disnyheterna riskerar bli ett allts större problem då nyhetsflödet styrs av det förväntade antalet klick. Vi ska inte ge de nyheter vi som journalister själva anser viktiga utan de som läsarna dokumenterat är intresserade av. Janne Saarikivi skriver om hur vårt liv bygger på bedövande små lögner som gör livet uthärdligt.

 

"Dis är vanligare än det klara ljuset. Mediekonsumenten förväntar stöd för den här falska bekvämlighetskänslan, små mjuka nyheter till morgonkaffet som inte hotar någon." 

 

Själv vill jag inte förringa de små mjuka nyheter Saarikivi skriver om - de har också sin funktion.

Men vi får inte låta dem ta över och bilda en dimma som döljer verkligheten. Vi ska inte ge läsarna det de behöver.

God journalistik ger läsarna det de inte vet att de behöver.   


Från skrivmaskin till webbmanager

Skrivet av Henrik Othman 03.11.2018 | 1 kommentar(er)

Jag har nu varit off duty, emeritus, i två veckor, också om jag inte officiellt kan titulera mig pensionär förrän vid årsskiftet.

"Hur känns det?", frågar alla jag möter.

"Jotack, helt ok", brukar jag svara. Fördjupar vi oss lite säger jag något om att jag fortfarande gillade mitt hantverk men att allt har sin tid och att jag efter 36 (36,5 eller 37 beroende på hur man räknar) tycker att allt har sin tid.

 

Och att min tid är nu att logga ut.

Går vi ännu djupare in på det noterar jag att allt inte varit så kul de senaste åren. Förnyelserna och omorganiseringarna har haglat tätt och själv hade jag den förfärligaste dagen i min karriär då jag som t.f. chefredaktör tvingades hålla i yxan då styrelse och vd hade slagit fast att sju personer måste lämna redaktionen.

Det, och utsikterna att öda min tid på ledningsgruppsmöten utan att egentligen ha något att säga till om avgjorde saken - jag ville INTE ta över som ordinarie, utan valde att för de sista åren i min karriär återgå till rollen som skribent på heltid.

Det var det. klokaste beslut jag någonsin tagit.

Efter 36 (typ) år i huset och nästan 40 år totalt med allt frilansande och alla inhopp lämnar jag en bransch som ser helt annorlunda ut än då jag tog mina första stapplande steg som journalist.

Jag hann nästan med på blytiden, eller jo - hoppade in som korrläsare på ÅU efter studentexemen i maj 1974, och det skulle ju gå ytterligare fyra år innan ÅU gick över till offset.

 

Och då jag stegade in på Jakobstads Tidning som sommarfågel 1980 hade det bara gått några månader sedan man övergett blyet.

 

Hann också jobba flera år med skrivmaskinen som verktyg, och det första tekniska språnget på JT tog vi då vi gick över från mekaniska till elektriska skrivmaskiner. Men har aldrig släppt anslaget från den tiden, och tangentbord blir inte särskilt långlivade för mig.

 

Nångång i mitten av 80-talet började utvecklingen mot dagens teknik, först med att vi gick över till att själva skriva in texterna i ett redaktionssystem och gjorde ett antal sättare arbetslösa.

Några år senare gick vi in för att också redigera själva, en process som jag hade ansvar för och hjälpte JT bli en av de första tidningarna i landet som var helt skärmredigerad.

Då fick en hel kader av typografer, av vilka många kommit till huset som tonåringar och nu var medelålders herrar, gå.

Nu jobbar vi - säger fortfarande "vi" - direkt mot webben och printen är en biprodukt.

 

Var det bättre förr?

• Nej.

• Ja.

 

Nej - vi har aldrig jobbat så proffsigt, planerat och medvetet som nu. Vi vågar angripa problem, kritisera makten och paketera journalistiken bättre än någonsin.

Vi har verktyg vi inte ens kunde drömma om för 30-40 år sedan.

Vi når ut omedelbart och kan rapportera online när något viktigt händer.

 

Ja, ännu för något drygt decennium sedan kunde vi som journalister fokusera på journalistiken, inte fundera på vad som skulle locka till klick och få läsarna att dröja till texterna, tidspressen var betydligt mindre, personalen räckte till för det vi ansåg väsentligt (nåja, det tycker man ju aldrig i stridens hetta) och hade råd med att till exempel ha en egen bevakning på bokmässan i Göteborg.

Jag fick vara med om branschens glansdagar då upplagorna steg från år till år, tidningarna nyanställde och kriserna  framstod som tillfälliga avbräck från vägen som bara pekade uppåt.

Just nu går det bra för "min" tidning då papperstidningen fortfarande tar in pengar, e-tidningen visar en glädjande ökning och jakten på nya former av digital intjäning drivs med kreativitet och energi.

 

Samtidigt som branschen ser helt annorlunda ut än för 40 år sedan består det journalistiska grundupplaget; att agera samhällets vakthund, skriva om det läsarna talar om och skriva det som det de talar om. Läs meningen två gånger så förstår du skillnaden!

Världen och verktygen ändras men behovet av journalistik består.

Ska den bestå förutsätts att du och jag är villiga att betala för den.

Någon ska ju stå för mina kollegors lön.