Visa inlägg taggade med 'populism'

Gambämark revisited – och lite NY

Skrivet av Henrik Othman 19.03.2019

Gambamark

Foto: Wasa Teater/Linus Lindholm

 

 

Såg härom veckan om humorgruppen KAJ:s musical "Gambämark" på Yle Arena , av en händelse var inspelningen gjord just den kvällen vi såg föreställningen live.

 

Den fria republiken Gambämark var värd ett återbesök; reprisen öppnade för nyanser jag missat första gången.

För den som till äventyrs vet vad jag talar om kan jag sno Wasa Teaters egen beskrivning:

"År 2018 fick invånarna i det lilla samhället Gambämark nog. Byborna enades om att det var bättre förr och kom fram till den enda rimliga lösningen – att bygga en mur kring byn och utropa sig självständiga.

Femton år senare blomstrar det konservativa samhället bakom muren där den karismatiske ledaren Kurt förverkligat sin österbottniska utopi. Det är ett paradis där det är talko varje dag, dans på paviljongen och älgjakt året runt."

 

Jag måste medge att jag var en smula skeptisk innan jag såg föreställningen – är definitivt ett KAJ-fan och har njutit stort av både de liveuppsättningar jag sett och låtarna som spelas i radio och finns på Youtube.

 

Skulle de leva upp till fornstora prestationer – och musical ...

 

Farhågorna kom på skam, Gambämark" tog mig med storm. Det är, för att ta till den slitna klichén, en föreställning som har allt – en skickligt konstruerad intrig, rolig dialog och bra låtar framförda ev förbluffande bra artister.

Men det finns ett djup i "Gambämark", man kanske missar om man inte tänker efter. Varför är föreställningen så berörande?

Nå, det bär långt med det jag säger ovan om de yttre faktorerna. Det är en lysande show med bredd i musiken från knätofs över American Songbook till rock, disco och ännu modernare toner, och ensemblen med själva KAJ;  Axel Åhman, Kevin Holmström och Jakob Norrgård, denna gång förstärkta med Jonas Bergqvist och Susanne Marins från Wasa Teater, levererar över hela det musikaliska spektret. Att KAJ kan spela och sjunga vet vi ju från förr.

 

Men till det där med djupet – i all sin enkelhet är intrigen den klassiska arketypiska berättelsen om en ung man i sin starka faders skugga som gör den långa resan till insikt om sakernas tillstånd och ett fadersuppror – denna gång dock i försoningens tecken, det är inte ett fadersmord som avslutar resan – därtill hjälpt av en äldre mentor.

 

Kan det bli mer klassiskt än så?

 

Men "Gambämark" ligger också i tiden som en politisk pastisch och bild av vår egen tid.

 

I Gambämark; republiken som bara erkänts av Nordkorea, Ryssland och Maxmo hembygdsförening, har man i femton år varit isolerad från omvärlden i den fasta övertygelsen om att denna står för allt ondskefullt och främmande. Den grundläggande tesen  ”Det var bättre förr”.

Det får byahövdingens son Josua att fråga "Men var det verkligen bättre förr? Och vad menar vi med förr? Idag blir ju också förr."

 

Denna längtan till ett storslaget förflutet fanns med i det nazistiska tankegodset om Blut und Heimat, och präglar också den Sannfinländska agendan, man längtar tillbaka till et Suomifilmernas monokulturella Finland, ett Jukola som aldrig existerat och vill utestänga allt främmande.

 

Lite som brexitianerna, då, för den delen. 

 

Så "Gambämark" handlar om mycket mer än bärplockantalko och älgjakt.

 

På västfronten någonting nytt

 

I lördags gjored jag ytterligare ett ombesök då jag såg den tvåspråkiga elevuppsättningen av "West Side Story" (WST) i Schaumansalen i Jakobstad.

Förutom filmen från 1961 var det tredje gången jag såg WST.

De två tidigare scenuppsättningarna var bägge i regi av Georg Malvius, på ÅST 1981 och Wasa Teater 2003.

 

WST är den ultimata tragedin i musikalisk kostym som tålt tidens tand. Leonard Bernsteins musik är väl vad man minns bäst, men den starka historien är så klart också viktig. Också Arthur Laurents manus har fortfarande aktualitet.

Men historien tog de ju från Shakespeare; Vweronafamiljerna Montague och Capulet blev i deras händer New York-gängen Sharks och Jets, men tro inte att Shakespeare var först ute. Själv snodde han berättelsen från en novell av italienaren Masuccio Salernitano publicerad  1476, och han i sin tur byggde historien på legender som kan vara hur gamla som helst.

Konflikter mellan släkter, klaner och gäng är arketypiskt gods.

 

"West Side Story" hade scenpremiär i slutet av femtiotalet, och sättningen som sagt bland New York gäng där äktamerikaner krockade med puertoricaner.

Om jag minns rätt var det från början tänkt att det i stället för puertoricaner skulle handla om judiska unga.

 

På något sätt tror jag berättelsen fick större allmängiltighet i den väg man valde.

Och ser man omkring sig i dag har konflikter som de i "Romeo och Julia" eller West Side Story" inte försvunnit någonbstans.

Snarare har det bara blivit värre.

 

Och  jo – nångång nästa år får vi se en remake av "West Side Story" i regi av Steven Spelberg.