Visa inlägg taggade med 'reporters without borders'

onsdag 5 december 2018 - 15:09

Yttrandefriheten viktigaste tecknet på självständighet

JG

Hade i dag nöjet att tala inför en ung och ärevördig publik - fick hålla talet på Jakobstads gymnasiums och Pietarsaaren lukios germensamma självständighets- och dimissionsfest.

Här är talet jag höll:

 

Mina damer och herrar, rektorer – studenter! - bästa lärare, elever,  personal , föräldrar - hyvät naiset ja herrat, rehtorit, - ylioppilaat! opettajat, oppilaat, henkilökunta ja vanhemmat.

 

Minulle on suuri ilo ja kunnia puhua näin arvovaltaiselle ja samalle kertaa nuorelle kuulijakunnalle ja vielä näin perinnerikkaassa koulutalossa.

Itse en turkulaisena ole täällä koulua käynyt, mutta kaksi tytärtäni on saanut lakkinsa täältä ja sekä isäni että hänen sisaruksensa kävivät täällä koulua, kuten myös vaimoni ja hänen äitinsä sisaruksineen.

 

 

Och min sedan länge bortgångna farfar Eilif var legendarisk lektor i historia vid gymnasiets föregångare, Jakobstads samlyceum åren 1937- 1950.

 


Farfar kom till Jakobstad från Kotka, där han verkade som rektor för Kotka svenska samskola.

 

 

Eilif sade sig ha två skäl att lämna Kotka.

För det första var han trött att som rektor ta hand om bättre familjers sämre söner som gått om en gång för mycket i Helsingfors och måste söka sig till en annan skola.

För det andra tyckte han att Kotka var för nära “Ryssen”; som han uttryckte saken.

 

Kaksi vuotta myöhemmin hän pelkonsa tulivat toteen kun talvisota syttyi marraskuussa 1939.

En kuitenkaan tällä kertaa  ajatellut syventyä muistelemaan sotia. Keskittykäämme sen sijaan miettimään mikä maassamme on hyvää, tai sanokaamme peräti parasta.Mikä on itsenäisen ja vapaan kansakunnan tärkein piirre?

Mielestäni se on sananvapaus.

 

Frihet är det bästa ting heter det, och yttrandefriheten är det fria samhällets viktigaste kännetecken.

 

Organisationen Reporters Without Borders gör varje år upp en ranking över pressfriheten i världen. Den listan toppas i år av Norge, följd av Sverige och Nederländerna. På fjärde plats kommer Finland som toppade listan ännu år 2016.

 

Miksi Suomi on tippunut kirkkaimmasta kärjestä? Lainaan  Reporters Without Borders-järjestön perusteluja:

The image of Finland’s flagship public broadcaster Yle was dented in December 2016 by the so-called “Sipilägate” scandal, in which Prime Minister Juha Sipilä allegedly pressured Yle to modify its coverage of a story involving him. Yle denied the allegations, insisting that it was no more than an internal editorial dispute between two reporters and their editor. All three subsequently resigned. The home of a journalist with Helsingin Sanomat, the country’s biggest daily, was searched in December 2017 after she reported in the newspaper that a Finnish military intelligence agency had been spying on Russia. A court ruled that, despite the search, the confidentiality of her sources had not been violated. A major enquiry is still under way to determine whether she and her colleagues broke the law by publishing classified military files.

 

Fallet till fjärde plats till trots är yttrandefriheten stor i Finland. Vi är fjärde bland 180 nationer. Sist på den listan kommer i fallande ordning Kina, Syrien, Turkmenistan, Eritrea och Nordkorea. Och man behöver inte gå så långt ned i listan för att länder där journalister fängslas och till och med torteras och dödas.,

Vi kan fortfarande vara stolta över vår frihet.

Men det har inte alltid varit så här.

 

Sana ei aina ole ollut vapaa Suomessa. Sota-aikana lehdistöä ilmeisistä syistä valvottiin hyvin tarkkaan. Kontrolli oli pikkutarkkaa ja joskus varsin naurettavaa. Sensuuriviranomaiset antoivat sotavuosina 1.501 määräystä siitä mistä sai ja ei saanut kirjoittaa.

Naurettavaksi tämän teki myös se että siitä mistä Suomessa ei saanut kirjoittaa saattoi joskus lukea ulkomaan lehdistä, ja toki Kremlissäkin luettiin Dagens Nyheter-lehteä!

Oli paljon mistä ei saanut kirjoittaa. Hyvät suhteet aseveljeemme, Saksaan, olivat elintärkeitä, joten juutalaiskysymys, kansallissosialismi sekä suhteet valloitettuhin Tanskaan ja Norjaan olivat arkoja aiheita - vain muutaman mainitakseni.

 

Vår yttrandefrihet kan ledas tillbaka långt före den självständighet vi firar i här dag lite i förskott, och vi måste faktiskt ge en Kokkolabo hedern att ha varit pionjär på området. En av dem som drev på förordningen var Gamlakarlebyprästen Anders Chydenius.

Sveriges riksdag - Finland var ju som bekant en del av Sverige vid den tiden - antog 1766 Tryckfrihetsförordingen, vad jag vet som först i världen.

Anders Chydenius hörde till dem som ansåg att en mångfald av röster är till gagn för samhället. Chydenius ansåg det viktigt att olika åsikter fick nötas mot varandra i offentligheten - då skulle till slut sanningen komma fram, och det gynnar oss alla, menade Chydenius.

 

Mielenkiintoisana vertauksena oman aikamme keskusteluun Chydenius hyväksyi myös nimettömänä käytävän keskustelun. Tärkeintä hänen mielestään ei ollut kuka sanoi jotakin, vaan mitä sanottiin.

Myös virheelliset tai peräti valheelliset näkökohdat olivat hänen mielestään hyödyllisiä koska tällä tavalla voitiin tuoda kysymyksiä julkisuuden valoon.

 

Några sociala medier fanns ju inte på den tiden, men man debatterade flitigt genom pamfletter och flygblad. Pamflettskriverierna rentav exploderade sedan tryckfrihetsörordningen antogs 1766, men i betydligt mindre revolutionära tongångar än i Frankrike.

Det roliga varade inte så länge, Gustav III skärpte greppet om yttrandefriheten bara sex år senare och tryckfriheten förverkligades på nytt i Sverige först 1809 och i Finland 1919.

I dag, nästan 100 senare, kan vi vara stolta över vår yttrandefrihet.

 

Ordet har som sagt inte alltid varit fritt i Finland.

 

Olemme jo puhuneet sota-ajan sensuurista. Mutta osattiin sitä ennenkin, ja erityisesti Venäjän aikana lehdistöä vartioitiin hyvin tarkasti.

Tällöin suurruhtinaiskunnan alamaisille - nimenomaan alamaisille, ei kansalaisille - sai välittää vain arvoja ja kysymyksiä jotka olivat valtaapitävien hyväksymiä.

Vuonna 1865 annettiin asetus painovapaudesta, mutta tämä ei missään nimessä tarkoittanut että sana todellisuudessa olisi ollut vapaa, tämä osoittautui varsin selvästi erityisesti niin sanottuina sortovuosina.

 

Förtrycksperioden förde med sig många nedlagda tidningar. Bland annat drabbade det här tidningen Päivälehti i Helsingfors. Som så många andra tidningar började den nästan omedelbart utkomma på nytt - nu under namnet Helsingin Sanomat.

Också vår egen lokaltidning Jakobstads Tidning hamnade i censurens klor kring sekelskiftet och drogs in flera gånger men fortsatte att utkomma under ett annat namn.

 

Sisällissodan aikana kiellettiin lehtiä puolin ja toisin; valkoisten hallitsemilla alueilla työväenlehdet eivät ilmestyneet ja punaisten alueella porvarilehdet olivat pannassa. Mutta yllättävän nopeasti palattiin kuitenkin normaalijärjestykseen, ja  esimerkiksi Suomen Sosialidemokraatti saattoi ilmestyä jo joulukuussa 1918.

 

För att göra en lång historia kort var mellankrigstiden ändå föga hedervärd ut yttrandefrihetssynpunkt då kommunisttidningars tryckerier konfiskerades och Lapporörelsen bedrev hetsjakt på kommunister.

 

Den krigstida censuren har vi redan varit inne på.Efter kriget drev vi in i kalla krigets och finlandiseringens tid då yttrandefriheten formellt var fullständig men överdriven hänsyn ledde till en pinsam tystnad om förhållandena i Sovjetunionen och andra östblocksländer.

Efter kriget skrevs brottsbalkens 14 paragraf där det fjärde kapitlet kriminaliserade skymfande av främmande makt. Den här paragrafen som hävdes först på 1990-talet, har veterligen aldrig tillämpats, men nog använts som slagträ av president Kekkonen.

 

Kekkosen niin sanotut myllykirjeet päätoimttajille vaikuttivat osaltaan siihen vaikenemisen ilmapiiriin joka ei taittunut ennen Berliini n muurin kaatumista.

Ilmapiiri on noista ajoista muuttunut ratkaisevasti, ja nykyään kaikesta voi puhua täysin vapaasti - vai voiko. Ja tarkoittaako sananvapaus vapautta sanoa ihan mitä tahansa ilman pelkoa rangaistuksista?

 

Frihet är som sagt det bästa ting, men hur förhåller det sig med kopplingen mellan frihet och ansvar? För etablerade massmedier finns rättesnören i såväl lagstiftning och journalistreglerna, som i varje mediums egna etiska regelverk.

Yttrandefrihet innebär nämligen inte, i motsats till vad någon kanske inbillar sig att man får säga vad som helst ostraffat. Yttrandefrihet innebär avsaknaden av förhandsgranskning.

Korrekt och sann spridning av information handlar inte bara om avsaknanden av censur, utan också om att informationen ska vara – ja just det, korrekt och sann. Till internets avarter hör möjligheterna att sprida desinformation. Det är mycket lätt att manipulera opinioner genom att sprida falsk och vinklad information på nätet.

 

Tänään netti on pullollaan julkaisuja jotka erehdyttävästi muistuttavat “oikeita” lehtiä, mutta jotka eivät seuraa mitään niistä säännöistä jotka ovat näiden lehtien toiminnan selkäranka. Somessa ilmeisen tietoisesti ei oteta mitään vastuuta julkaisdn sisällöstä, vaan vihapuhe ja valheelliset uutiset saavat velloa vapaasti.

En nyt mene väittämään etteikö niin sanotussa valtamediassa esiintyisi virheitä, mutta niissä noudatetan tiukasti niin lakeja ja säädöksiä kuin alan omaa, vapaaehtoista säännöstöä, Toimittajan ohjeita.

 

Journalistreglerna utgör branschens eget regelverk, en självregleringsmekanism som antagits gemensamt av organisationer inom branschen.

Efterföljelsen övervakas av den gemensamt tillsatta Opinionsnämnden för massmedier, tidigare Pressens opinionsnämnd.

Men låt oss backa lite och se på lagstiftningen. Yttrandefriheten till trots kan man åka dit för - och nu citerar jag lagtexten - ärekränkning, hets mot folkgrupp, grov ärekränkning  eller olaga hot, när motivet för uppmaningen eller förledandet är ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.

 

Toimittajan ohjeista ja niiden soveltamisesta voisin puhua vaikka koko päivän, olen melkein 40 vuoden toimittaja-  ja päätoimittajaurallani joutnut pähkimään näitä kysymyksiä melkein päivittäin. Tyydyn tässä vain pariin pääkohtaan.

Sääntöjen alussa todetaan seuraavasti:

Sananvapaus on demokraattisen yhteiskunnan perusta. Hyvä journalistinen tapa perustuu jokaisen oikeuteen vastaanottaa tietoja ja mielipiteitä.

Näiden ohjeiden tavoitteena on tukea sananvapauden vastuullista käyttämistä joukkoviestimissä ja edistää ammattieettistä keskustelua.

Ohjeet koskevat kaikkea journalistista työtä. Ne on laadittu vain alan itsesääntelyä varten. Ohjeita ei ole tarkoitettu käytettäviksi rikos- tai vahingonkorvausvastuun perusteena.

Sääntöjen 26. pykälä on tärkeä,  Jokaisen ihmisarvoa on kunnioitettava. Etnistä alkuperää, kansallisuutta, sukupuolta, seksuaalista suuntautumista, vakaumusta tai näihin verrattavaa ominaisuutta ei pidä tuoda esiin asiaankuulumattomasti tai halventavasti.

 

Också paragraf 30 och 32 är viktiga: 30: Även då offentligt material publiceras bör man iaktta skyddet för privatlivet. Allt offentligt material är inte nödvändigtvis publicerbart. Särskild försiktighet bör iakttas då man behandlar frågor som rör minderåriga.

Och 32: När man hanterar uppgifter som leder till identifiering är det skäl att vara försiktig så länge det gäller misstanke om brott eller åtal.

 

Österbottens Tidning   var vintern 2016 någon vecka i stormens öga då vi lät bli att publicera uppgiften om att en man misstänkt för våldtäkt i Jakobstads centrum såg “utländsk” ut.

 

Varför gjorde vi det?

 

Så här skrev vår dåvarande chefredaktör Sonja Finholm i sin ledare den 8 februari: Det handlar inte om att censurera eller att ha skygglappar. Våldtäkt är ett grymt brott oavsett vem som drabbas och vi som tidning gör vad vi kan för att hjälpa polisen få fram ögonvittnen. Och i det fallet säger begreppet “utländsk” ingenting om vare sig hudfärg, religion eller huruvida man är flykting, invandrare eller kanske på resa. Utländsk är inget signalement som gör att man kan känna igen en person.

 

Det här ledde till en kommentarstorm på vår webbplats med ett femtiotal för det mesta totalt oförstående inlägg.

 

Meitä syytettiin  viranomaisinformaation pimittämisestä ja osallisuudesta valtamediamafiaan. Joku näsäviisas kaikkitietävä ehdotti  että olisimme kirjoittaneet miehen “epäeurooppalaisesta” ulkonäöstä.

Me emme muka “uskaltaneet” kirjoittaa että kyseessä oli turvapaikanhakja.

 

Nej, det var inte så att vi inte vågade. Vi, lika lite som någon annan visste det. Och även om så varit - det hade, som alltid då ett brott begås, varit  en individ som varit gärningsmannen. Inte en kategori, eller en folkgrupp.

Det fanns alltså de som ansåg sig veta. Tonen i vårt kommentarflöde var hätsk och höll sig bara med knapp marginal inom vad som får sägas utan att det handlar om hets mot folkgrupp, och lynchmentaliteteten svävade stark över diskussionen.

 

Nå, några veckor senare hade mannen både gripits, häktats och släppts på fri fot i väntan på rättegång. Han dömdes också sedermera till två års fängelse.

Samtidigt hade stämningarna lugnat ned sig och kritiken mot ÖT tystnat. Varför det?

Inte väl för att mannen, som ÖT valde att formulera det, var “EU-medborgare”, och alltså inte alls så utländsk som de hätska debattörerna haft för sig.

 

Vår formulering om mannens härstamning var noga övervägd.

Vi ville få fram vad han INTE var, men ansåg det inte vara förenligt med journalistreglerna att nämna hans nationalitet - jag påminner om paragraf 26: Etniskt ursprung, nationalitet, kön, sexuell orientering, övertygelse eller därmed jämförbar egenskap ska inte framställas på ett ovidkommande eller nedlåtande sätt.

 

I sammanhanget hade det varit ovidkommande och dessutom utpekande mot hans landsmän att skriva ut hans hemland.

 

Sananvapaus on jatkuvaa tasapainoilua. Pääkirjoitustoimittajana olin myös vastuussa yleisönoasastosta, ja jossain vaiheessa toimin myös nettikommentien moderaattorina.

 

 

Niissä tehtävissä, varsinkin nettikeskustelua valvoessani, jouduin usein kieltäytymään julkaisemasta tarjottuja kirjoituksia.

Tämä kuitenkaan ei ollut sensuuria, käytin vain sitä vastuuta joka minulle oli annettu.

 

Åsikts- och yttrandefriheten i Finland är stor men inte gränslös. Det är en stor skillnad mellan att förespråka en restriktiv invandringspolitik och att skriva, låt säga att muslimer är våldtäktsmän eller att vi ska låta flyktingar drunkna i Medelhavet.

 Lika lite rymmer yttrandefriheten hot mot journalister. Det finns alltför många exempel på hur speciellt kvinnliga journalister också i Finland utsatts för hot och repressalier på sociala medier.

 

Onneksi tähän on sentään herätty, ja jokin aikaa sitten MV-lehden julkaisija Ilja Janitskin tuomittiin viharikoksista vankilan.

Tämä ei ole esimerkki sananvapauden kaventamisesta, päinvastoin.

 

Det är däremot alla försök att skrämma journalister till tystnad.

 

Juhlimme huomenna Suomen 101-vuotista itsenäisyyttä, muistakaamme silloin vapaan kansakunnan tärkeimpiä ominaispiirteitä, sananvapautta ja kokoontumisvapautta.

 

Då vi minns dem som offrat sig för vår frihet ska vi minnas att det de stred för var ett öppet, fritt samhälle som betecknas av solidaritet med våra medmänniskor, en solidaritet som också omfattar människor i sämre lottade länder.

Näillä sanoilla toivotan kaikille hyvää itsenäisyyspäivää.

Med dessa ord tillönskar jag alla en trevlig självständighetsdag.