headerr

"Du glömmer smärtan direkt" Nej.

Skrivet av Isabelle Härtull 10.10.2019 | 5 Kommentarer

Har velat om jag ska skriva detta inlägg eller inte, men nu blir det så! Var och varannan dag tänker jag på förlossningen och det gör mig skrämd, yr och illamående. Jag vill ändå dela med mig.CxFEqL9SLWqY7bzijfTEw26 februari föddes Lykke i vecka 37, jag hade varit inne på förlossningsavdelningen ca en vecka i ett observationsrum för att hålla koll på blodtrycket, jag hade fått lindrig havandeskapsförgiftning och därför blev förlossningen igångsatt. Just då i stunden kände jag mig ensam, rädd och visste inte alls vad som skulle hända, jag var inte heller redo men man kunde ju inte pausa graviditeten, tror man aldrig är riktigt redo för vad som ska hända. Minns det som igår hur jag bara fick ligga där i sängen, helst utan tv eller telefon och med en finsk tidning framför mig, personalen kom in och mätte blodtrycket med jämna mellanrum utan att prata något extra. h1C41SjGSvqbsjUiUiQSbwIgångsättningen skedde kl 9 på måndagen och jag var väldigt trött, värkarna började någon timme efter och kroppen gjorde vad den skulle. Mot kvällen hade värkarna blivit värre och jag fick prova tens som är en form av smärtlindring, det är små tejplappar man klistrar fast någonstans på kroppen och det ger små stötar från en dosa (tror jag?), jag var hungrig hela tiden och de glömde att ge mig middag den dagen så jag åt bara rågmackor och joghurt. För att vara helt ärlig så fick min sambo sitta och skala en mandarin så att jag fick ligga i sängen och äta den gråtandes. När det var senare på kvällen var jag ensam där igen och värkarna var igång på riktigt, jag fick smärtlindring i form av spruta för att kunna sova, istället blev jag bara väldigt hög och kunde inte sova alls.897E6CA7 0E18 496C BEF6 24349E7DFA652FB7571D 1A9B 468C 873C 83BA7A7E6E5DMin barnmorska som hade nattskifte visade mig till deras "spa" som jag kallade det, jag fick bada och kände mig äntligen lite mer levande igen. Jag gick sen omkring på förlossningsavdelningen helt ensam i mitt rosa nattlinne och såg inte en enda människa, jag var så borta av medicinen så hittade inte till mitt rum även om det bara var rak väg haha. 3 timmar före hon föddes så gick jag till förlossningssalen, sambon kom dit ca en halvtimme senare, härifrån minns jag inte så mycket. Barnmorskan kom in efter en tid och såg då på mig att jag inte klarade av att hantera mina värkar utan smärtlindring längre, hon kopplade in lustgasen och sa till mig varje gång jag skulle andas in den. Lite senare fick jag PCB bedövning av en läkare, det tog såååå ont att få själva bedövningen och jag vet inte om den hjälpte. IMG 54639df12230 0c0a 41f1 8057 a9052f952ffeJag har ingen tidsuppfattning alls från denna natten, allt var så rörigt. Jag ville ha mera smärtlindring men det var för sent, när det var dags för henne att födas var sambon, 2 barnmorskor och en läkare där. Jag trodde att jag skulle dö av smärtan jag upplevde, ville bara att allt skulle vara över men nej det gick ju inte att hoppa över. Själva förlossningen tog 4 timmar och 30 min, alltså väldigt snabbt. 

Jag hade aldrig någonsin kunnat tänka mig en sån smärta, det kändes helt overkligt och jag visste inte att jag skulle klara det. Smärtan som jag kände under förlossningen men även månader efteråt, omg. När jag tänker tillbaka på denna natten så blir jag yr och illamående, jag blir svag i kroppen och måste sätta mig ner. T.o.m blir jag alldeles yr av att känna samma doft någonstans som barnmorskan hade på sin parfym.. Alla säger bara "haha jaa du, man glömmer så fort" men nej, det tror jag inte, jag tror helt ärligt inte att jag någonsin glömmer detta och jag vill aldrig uppleva detta igen. Folk skrattar och förminskar mig när de frågar om jag skulle kunna göra om en förlossning, men även om detta så är alla olika och jag tycker inte att man ska jämföra varandras förlossningar eller förminska någon annan.

Kommentarer

  • Caroline 08/10/2019 8:16am (14 dagar sen)

    Fint ändå att du vågar dela med dig av en förlossningsberättelse som inte är rosenskimrande. Säger jag, som trots allt ska gå igenom en förlossning mycket snart.
    Har du fått diskutera med någon sjukvårdspersonal / barnmorska om din förlossning, varför vissa saker skedde på vissa sätt, för att bearbeta förlossningen? 😊

    • Isabelle Härtull 13/10/2019 6:28pm (9 dagar sen)

      Tack! Nej endast det som man gick genom på bb med en barnmorska, nu i efterhand vid rådgivningen är all fokus på barnet och jag har lite svårt för att ta upp det med dem.. :)

  • Julia Andersson 10/10/2019 5:24pm (12 dagar sen)

    Vilket bra inlägg! ❤️ Känner så igen mig att ha haft en traumatisk förlossning förminskas och alla tar förgivet att man kommer vilja göra det igen. Även om kärleken till Adrian är oändlig och jag alltid önskat mig flera barn så vet jag inte om jag kommer våga.. men då har jag fått svar som ”du glömmer” ”man gör de ändå” osv 😔

  • Nina 10/10/2019 5:27pm (12 dagar sen)

    Låter hemskt. Du kanske borde kontakta din barnmorska och be att få tala om det med någon!

  • Malin 11/10/2019 1:36pm (11 dagar sen)

    Ett hej från en som också hade en traumatisk första förlossning. Låter som att du varit väldigt ensam och fått otillräckligt med stöd. Att bli eller känna sig felbehandlad vid förlossning är ett ämne som borde tas upp mer. Modigt att du skriver detta.
    Under första året efter traumat lät jag mig förminskas av både vårdpersonal och släktingar. Frasen "huvudsaken är ju att bebin mår bra" fick jag höra ofta då någon frågade om förlossningen.
    Men det är lika viktigt att mamman också mår bra. Det är över 5 år sedan mitt trauma och det bearbetar jag ännu. Har haft två riktigt fina förlossningar efter det, men de negativa känslorna lever ändå kvar.
    Tack för att du skrev inlägget!

  • Maria 11/10/2019 10:17pm (11 dagar sen)

    Jag tror dig och känner med dig! Jag har fött tre barn, den sista förlossningen var den värsta. Jag kommer aldrig någonsin att glömma den smärtan.
    Men nu, många år senare, ser jag på det med lite andra ögon. Jag förminskar inte min upplevelse och jag glömmer aldrig någonsin, men jag ser på mitt barn och är så tacksam att jag har honom och att det gick bra till slut. Jag är glad att jag haft två andra förlossningar där åtminstone den ena gick bra och var någorlunda hanterbar. Det kan verkligen vara så olika och man måste lyssna på varandra och tro dem som verkligen haft det jobbigt.

Skriv en kommentar