kaktus mama 3

Vilken morgon!

Skrivet av Isa Muotio 25.05.2020

Direkt rapport från sjukhusets laboratorium!

Då man är gravid kan man behöva gå på olika sorts kontroller. Sockerbelastning är en av dem och denna morgon var det min tur att dricka den söta vätskan. Själva tester går alltså till så att man är oäten och odrucken 12 h. Då minst 12 timmar gått tar man blodprov och sedan skall man dricka en söt vätska. Efter en timme tas blodprov igen och två timmar senare dricks en mängd söt vätska igen och ett nytt blodprov tas. Sen får man åka hem och äta. I alla fall är det så här som jag fick det förklarat åt mig, så enligt den tron lever jag i skrivande stund.

Jag behövde ta sockerbelastningstestet även då jag väntade Luna. Orsaken är min ålder. Om jag inte minns fel så tas testet automatiskt i vecka 24-28 på dem som är över 25 år. Jag var 32 år då jag väntade Luna och 34 år nu. Orsaken till att testet görs är att kolla så att mamman inte fått graviditetsdiabetes. Egentligen tas inte testet på normalviktiga omföderskor om inte barnet varit stort  till växte  i första graviditeten, men antagligen kollas jag extra noga pga vad som hände Luna.

Jag hade ringt och bokat tid till sjukhuset och hade fått tid idag 8.15. Jag var på plats redan 7.50 och gick till infon för att anmäla mig. Sköterskan sa jag kunde sitta ner och vänta. Kl. 8.30 hade mitt namn ännu inte kallats in, så jag gick till infon igen för att fråga hur läget var. Det visade sig att de bokat mig till en annan hälsostation! Som tur var hade de en senare tid till 9.30, men det innebar också en extra timmes väntan. Men vad gör man? Det som störde mest var att jag skulle hunnit till den andra hälsostationen om sköterskan kollat upp min bokning då jag anmälde mig.

Prick kl. 9.30 kallades jag in av en hurtig och glad sköterska som sa att testet nästan skulle kunnat glömmas bort eftersom den här tiden inte var bokad på morgonen, men som tur hade hon kollat upp det. Pjuh!

Nu ligger jag här då i ett privat rum och väntar på nästa blodprov som borde tas om ca 20 min. Min hunger och trötthet gör sig påmind, men just nu känns det bättre. Shit happens lixom. :D

Nu skall jag blunda en stund och drömma om hur jag äter en stor fet pizza. Mums!

Hoppas ni fått en lite bättre start på denna vecka.❤️

IMG 20200525 093803 077

 


Vissa dagar är svårare än andra..

Skrivet av Isa Muotio 12.05.2020

Vissa dagar är svårare än andra.

Under de senaste två veckorna har jag haft massvis av jobb, sovit dåligt och haft mardrömmar. De flesta av drömmarna har handlat om att min katt dött. Jag har vaknat upp efter att halvsovande hört mig själv gny av ångest. Efter det har jag haft svårt att somna om.

Drömmar påverkar mig väldigt mycket. Känslan i drömmen kan hänga med mig hela dagen, och på så vis påverka mig antingen negativt eller positivt. På senaste tiden har det alltså påverkat mig negativt.

Förra natten sov jag dock bättre än på länge även om jag hade mardrömmar. Dock hade drömmarna ändrat form en aning. Jag drömde att jag födde mitt andra barn, det som nu bor i min mage. Dock mindes jag inget av förlossningen hur jag än försökte att minnas. Det enda jag visste var att även detta barn dött. I drömmen visste jag inte hur jag skulle känna och jag funderade om det var på riktigt eller inte, för jag var inte säker. Denna historia vävdes sedan in i en massa andra konstiga historier med underliga karaktärer och platser.

Att drömma konstiga och verkliga drömmar är inget nytt för mig, och stress i mitt liv kommer ofta ut i form av mardrömmar. Dock är det också något som sker oftare då man är gravid, pga alla hormoner och nya känslor som kan komma upp i samband med allt som förändras runt omkring en.

Så är du gravid och drömmer konstigheter, no worries! :)

*

Jag vet inte om det beror på den dröm jag hade inatt, eller om jag annars bara haft en "sån dag", men idag har jag verkligen ogillat att se andra lägga upp bilder på sina bebisar på sociala medier. Dessa dagar av ogillande kommer och går och har gjort det ända sedan Luna dog. Det har alltså inget att göra med bilderna i sig eller personerna som lägger upp dem, utan det har att göra med den sorg, ilska och känsla av orättvisa som kommer i samband med att förlora ett barn.

Vissa dagar är helt enkelt svårare än andra.

Att förlora sin efterlängtade bebis, samtidigt som man ser andra mammor och pappor stolt visa upp sina bebisar, är något som verkligen kan skära i hjärtat. Samtidigt som det tar ont och jag är arg och ledsen, så kan även känslor av skam komma över mig. Skam över att jag ogillar dessa bilder. Skam över att jag känner att det är orättvist. Skam över att jag inte kunde hålla mitt barn vid liv när så många andra mammor kunde det.

Skammen är min största fiende.

*

Jag har pratat med andra mammor som gått igenom samma som mig, och de känner igen sig. Att veta att jag inte är ensam har hjälpt mig något otroligt och jag är väldigt tacksam över att de delat med sig. TACK! <3

Jag vet inte om det stämmer, men jag kan tänka mig att samma känslor kan dyka upp hos personer som fått missfall (tidiga eller sena), personer som har svårt att bli gravida eller som inte kan bli det. Dock är det en av de känslor som jag har svårast att förstå, speciellt då jag klarar av att tänka på det utan att blanda in mig själv och mina känslor i det hela. Sorgen och ilskan kan jag förstå, men varför finns skammen där?

Jag hoppas att DU där ute som förlorat ett barn, fått missfall, har svårt att bli gravid, har stött på svårigheter i adoptionsprocessen etc, jag hoppas att just DU skall förstå hur stark du är och att du inte har något att skämmas över.

<3

Jag vill också passa på att önska alla som på något sätt identifierar sig som mamma (kattmamma, mormor, änglamamma osv) försenade gratulationer på morsdagen.

DU är fantastisk!

<3

47067711 10161077244185006 3119941424376709120 o

Bilden är tagen av Jonas "Nunu" Axberg hösten/vintern 2018 då jag var gravid med Luna <3

 


Bland glitter och röda läppar

Skrivet av Isa Muotio 29.04.2020

Kategorier:

Glitter, dans, lösögonfransar, läder, korsetter, paljetter, komedi, drama, sorg, ilska, lycka, politik, feminism och passion.

Allt detta, och lite till, kan du stöta på då du stiger in i burleskens paljettfyllda värld.

*

Mitt namn är Kitty Lix och jag är en burlesk artist.

Jag har alltid drömt om att få stå på scen och burlesk är en konstform som jag alltid känt en speciell dragning till. Dock tog det väldigt länge innan jag skulle få chansen att testa på det. Jag var dessutom inte en person som direkt gillade att stå på scen. Jag älskade att dansa, men att dansa nykter inför andra, var något som skrämde mig nått fruktansvärt.

Men jag hade en dröm, och den drömmen skulle jag uppfylla.

Kosta vad det kosta vill!

*

Om jag inte minns fel, så var året 2014.

Jag hade nyss fått nys om att man kunde gå på burlesk timmar i Vasa. Eftersom I have no shame, så tog jag kontakt med en tjej via facebook som jag visste vem som var, men som jag egentligen inte kände personligen (ankdammen i ett nötskal). Jag visste att hon kanske hade koll på var i Vasa man kunde dansa och var man kunde få testa på burlesk. Och det hade hon!

Rätt som det var, hade jag stigit in i burleskens underbara värld!

*

Året är 2020 och burlesken har förändrat mig.

Innan jag doppade tårna i burleskens glittriga vatten, så var jag väldigt missnöjd med mig själv på flera plan. Jag har alltid varit min egen största och värsta fiende. Jag ogillade min kropp, jag kände mig ful och fet (och att vara fet är för övrigt inget som är fult!). Jag var orolig och vågade inte ta plats. Jag tog på mig skulden för allt som gick fel, och då jag skulle prata inför folk så blev jag till ett darrande asplöv.

Men jag var värd plats, och jag tog den.

*

Tack vare burlesken så har jag börjat gilla min kropp.

Den är kurvig, mjuk, fin, ojämn och jämn, men det viktigaste av allt, den är min. Bara min!

Jag har även börjat gilla att hålla föredrag, uppträda inför folk och jag tar det inte så hårt om jag någon gång gör bort mig, utan jag kan skratta åt mig själv.

Och jag skrattar högt.

*

I burleskens värld passar alla in.

Oavsett vad du har för kön, sexualitet, kroppsform eller stil, så passar du in. Alla är välkomna! Jag kommer i senare inlägg att gå lite mer in på olika typer av burlesk, så att just DU kan hitta något som intresserar dig. Jag kommer även gå in närmare på min tid som burlesque artist, vad jag lärt mig, vad man skall tänka på och jag kanske smyger in några små DIY tips också.

XOXO,

Kitty Lix <3

~Follow the trace of glitter and magic will happen~

madkitty 6

Foto: Eetu Keränen

 

 


Rainbow mama?

Skrivet av Isa Muotio 28.04.2020 | 3 kommentar(er)

~Har du hittat guldet vid regnbågens slut?~

Att man kan finna guld vid regnbågens slut är något som de flesta av oss (om inte alla) hört någon gång. Dock är det väl få som verkligen tror på denna Irländska myt. För mig har detta talesätt fått en ny mening det senaste året. Kanske finner jag inte en gryta med guldmynt i andra änden av regnbågen, men jag kommer att hitta något så mycket finare.

Om allt går som det ska, vill säga.

*

År 2018 var ett av de bästa, och värsta, året i mitt liv.

Året började med en hel del härliga bröllopsförberedelser. Jag och min dåvarande fästman (nuvarande man) hade bestämt att vi skulle gifta oss den 24:e februari, exakt 4 år efter att vi träffats irl för första gången. Jag hade hittat en bröllopsklänning från 50-talet i vacker vit bomullsspets, och håret skulle fixas av min fina vän Peter. I handen höll jag en rosa/vit lilja och våra vigselringar hade vi valt pga den enkla designen och pga att de var gjorda i återanvänt silver. Vi hade en liten intim vigsel med endast de närmaste närvarande och en stor bröllopsfest för släkt och vänner, med dans, karaoke och god mat.

Det var en av de finaste dagarna i våra liv <3

*

Ungefär ett par månader efter att vi gift oss, så fick vi reda på att jag var gravid.

Vi kunde inte fatta att det gått så snabbt! Jag hade alltid haft en känsla av att jag inte skulle kunna bli gravid eller att det skulle ta lång tid, pga att jag har hypotyreos (dvs underfunktion i sköldkörteln) plus att jag i ung ålder hade torterat min kropp och fått ätstörningar. Men tydligen så fungerade allt som det skulle.

Vi kunde inte vara lyckligare!

Graviditeten gick bra och vi kunde inte vänta på att få hålla vår lilla Luna. Jag hade hela graviditeten igenom varit bombsäker på att det var en flicka där inne, medan min man trodde det var en pojke. Men jag hade rätt! Där inne i magen låg en liten tjej och väntade på att få komma ut. Luna var ett namn som jag gillat sedan jag var liten. Jag och mina kompisar brukade titta på en animerad serie som hette "Sailor moon" och hon hade en katt som hette Luna. Jag hade alltid sagt att om jag får ett barn och det är en flicka, så ska hon heta Luna. Om jag inte skulle få några barn, så skulle jag ha en katt som hette så.

Så Luna fick det bli!

*

Förlossningen närmade sig med stormsteg.

Jag var både taggad och nervös. Graviditeten hade gått som smort och allt var som det skulle. Jag mådde väldigt bra och det kändes nästan som om jag mådde bättre som gravid än annars, speciellt mentalt. Jag gick upp en del i vikt, men inte så mycket som jag trodde jag skulle gå upp och jag kunde röra på mig och ta längre promenader utan problem.

Allt hade gått precis som planerat!

Luciadagen, en torsdag, kom och det var dagen innan beräknat datum. Jag hade ännu inte känt att bebisen var på väg, men jag väntade med spänning! Barnrummet var fixat och spjälsängen bäddad. Vi var redo för vår lilla tjej! Jag hade känt mig lite tröttare än vanligt den där veckan, men det är ju normalt dagarna innan man skall föda. På måndagen hade jag varit till rådgivningen och allt såg bra ut, så nu var det bara att vänta på att värkarna skulle börja.

Men de kom aldrig.

Under Luciadagen hade jag inte känt lika många rörelser som tidigare, men det hade jag också förstått att var normalt så nära beräknat datum, så jag var inte speciellt orolig. Kvällen kom och det var dags att lägga sig. Luna var oftast som livligast just då jag hade lagt mig ner för att sova, så jag väntade mig samma sak denna kväll. Men jag kände inga sparkar. Inte en enda liten rörelse.

Oron steg.

Jag ringde till sjukhuset för att be om råd och de bad mig ta en varm dusch och äta något kallt, då brukade bebisarna kunna sparka till.  Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd, men inget hände.

Panik.

Vi tog oss till sjukhuset där sköterskorna började leta efter hjärtljuden. "Nu börjar hon väl röra på sig då vi tagit oss hit", sa jag skämtsamt, medan oron gnagde i bakhuvudet. Sköterskan hittade endast min puls och bad då läkaren kolla läget med ultraljud för att se att allt var som det skulle.

Det var det inte.

*

"Tyvärr hittar jag inga hjärtljud"

Vad?

Jag kunde inte riktigt förstå vad som hände. Jag började gråta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag såg oron i min mans ögon. Han är finskspråkig, så jag var inte säker på om han hade förstått vad som hänt. Jag var i chock.

Jag har svårt att exakt minnas vad som hände sedan. Men jag fick ett piller som jag tog. Kommer inte ihåg vad det var. De pratade om att jag skulle bli igångsatt om ett par dagar. Jag skulle alltså föda mitt döda barn.

Vi fick välja om vi ville åka hem, eller om vi skulle stanna där. Jag ville inte hem. Jag ville bara att allt skulle vara över och att vi skulle få försöka bli gravida igen. Jag tyckte så synd om min man. Jag ville inte han skulle vara ledsen.

Det var ju inte såhär det skulle gå!

*

Den 16.12.2018, kl. 18.49 föddes vår dotter Luna i stillhet.

Hon var 52 cm lång, vägde lite under 3 kg, hade mörkt hår och hade den sötaste lilla näsan man kan tänka sig.

Hon var perfekt. Vår första dotter. Vår Luna.

Hon fick aldrig sova i sin spjälsäng eller mysa med de gosedjur vi hade skaffat åt henne. Vi skulle aldrig få ta henne hem och visa upp henne för omvärlden.

Det var den vackraste och mest fruktansvärda dagen i våra liv.

*

Men var kommer regnbågen in i bilden?

Efter Lunas födelse fick jag kontakt med andra föräldrar som varit med om samma sak som oss. Efter att knappt ha hört om att sådant här kunde hända, så var plötsligt internet och instagram fullproppade med historier från världen över där föräldrar berättade om hur de fött sina barn i stillhet och där de stolt visade upp sina änglar.

Från att ha känt mig extremt ensam och skamsen, så började jag förstå att detta sker mer än man tror. Och ofta finns det inte ens en orsak till varför det händer. Så var det också för oss. Men många av dessa historier visade också på ett liv efter en sådan här händelse. Föräldrar visade upp och berättade om hur de efter sitt ängla barn fått friska, levande barn.

Dessa barn kallas regnbågsbarn.

*

Efter ungefär ett år av väntan, blev jag gravid igen.

Denna gången gick det alltså inte lika snabbt som då jag blev gravid med Luna. Men jag blev gravid igen. Det är jag och min man väldigt glada för. Även om vi inte tror på någon gud, så känner vi oss välsignade.

I skrivande stund sitter jag här med en liten kula på magen. Det bor nu en till tjej där inne och vi kan inte vänta på att hon skall komma till världen. Vi har så mycket kärlek att ge henne, och vi vill berätta för henne hur stolt hennes storasyster Luna är över sin lillasyster.

Jag kan inte vänta på att få bli en rainbow mama.

*

I senare inlägg kommer jag berätta mer om hur graviditeten med Luna var, själva förlossningen, begravningen och hur livet efter en sån här händelse kan se ut.

Luna kommer alltid finnas med oss. Hon är en del av våra liv och kommer alltid vara vår äldsta dotter. Även om hon inte finns med oss fysiskt, så finns hon med själsligt.

~If you continue your journey, after the rain has poured down, you might be lucky enough to find gold at the end of the rainbow~

 

49711602 10161207288790006 6961399713388036096 o3

Här var jag gravid med vår Luna <3

Bilden är tagen av IG: photos_mpt