kaktus mama 3

Rainbow mama?

Skrivet av Isa Muotio 28.04.2020 | 3 Kommentarer

~Har du hittat guldet vid regnbågens slut?~

Att man kan finna guld vid regnbågens slut är något som de flesta av oss (om inte alla) hört någon gång. Dock är det väl få som verkligen tror på denna Irländska myt. För mig har detta talesätt fått en ny mening det senaste året. Kanske finner jag inte en gryta med guldmynt i andra änden av regnbågen, men jag kommer att hitta något så mycket finare.

Om allt går som det ska, vill säga.

*

År 2018 var ett av de bästa, och värsta, året i mitt liv.

Året började med en hel del härliga bröllopsförberedelser. Jag och min dåvarande fästman (nuvarande man) hade bestämt att vi skulle gifta oss den 24:e februari, exakt 4 år efter att vi träffats irl för första gången. Jag hade hittat en bröllopsklänning från 50-talet i vacker vit bomullsspets, och håret skulle fixas av min fina vän Peter. I handen höll jag en rosa/vit lilja och våra vigselringar hade vi valt pga den enkla designen och pga att de var gjorda i återanvänt silver. Vi hade en liten intim vigsel med endast de närmaste närvarande och en stor bröllopsfest för släkt och vänner, med dans, karaoke och god mat.

Det var en av de finaste dagarna i våra liv <3

*

Ungefär ett par månader efter att vi gift oss, så fick vi reda på att jag var gravid.

Vi kunde inte fatta att det gått så snabbt! Jag hade alltid haft en känsla av att jag inte skulle kunna bli gravid eller att det skulle ta lång tid, pga att jag har hypotyreos (dvs underfunktion i sköldkörteln) plus att jag i ung ålder hade torterat min kropp och fått ätstörningar. Men tydligen så fungerade allt som det skulle.

Vi kunde inte vara lyckligare!

Graviditeten gick bra och vi kunde inte vänta på att få hålla vår lilla Luna. Jag hade hela graviditeten igenom varit bombsäker på att det var en flicka där inne, medan min man trodde det var en pojke. Men jag hade rätt! Där inne i magen låg en liten tjej och väntade på att få komma ut. Luna var ett namn som jag gillat sedan jag var liten. Jag och mina kompisar brukade titta på en animerad serie som hette "Sailor moon" och hon hade en katt som hette Luna. Jag hade alltid sagt att om jag får ett barn och det är en flicka, så ska hon heta Luna. Om jag inte skulle få några barn, så skulle jag ha en katt som hette så.

Så Luna fick det bli!

*

Förlossningen närmade sig med stormsteg.

Jag var både taggad och nervös. Graviditeten hade gått som smort och allt var som det skulle. Jag mådde väldigt bra och det kändes nästan som om jag mådde bättre som gravid än annars, speciellt mentalt. Jag gick upp en del i vikt, men inte så mycket som jag trodde jag skulle gå upp och jag kunde röra på mig och ta längre promenader utan problem.

Allt hade gått precis som planerat!

Luciadagen, en torsdag, kom och det var dagen innan beräknat datum. Jag hade ännu inte känt att bebisen var på väg, men jag väntade med spänning! Barnrummet var fixat och spjälsängen bäddad. Vi var redo för vår lilla tjej! Jag hade känt mig lite tröttare än vanligt den där veckan, men det är ju normalt dagarna innan man skall föda. På måndagen hade jag varit till rådgivningen och allt såg bra ut, så nu var det bara att vänta på att värkarna skulle börja.

Men de kom aldrig.

Under Luciadagen hade jag inte känt lika många rörelser som tidigare, men det hade jag också förstått att var normalt så nära beräknat datum, så jag var inte speciellt orolig. Kvällen kom och det var dags att lägga sig. Luna var oftast som livligast just då jag hade lagt mig ner för att sova, så jag väntade mig samma sak denna kväll. Men jag kände inga sparkar. Inte en enda liten rörelse.

Oron steg.

Jag ringde till sjukhuset för att be om råd och de bad mig ta en varm dusch och äta något kallt, då brukade bebisarna kunna sparka till.  Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd, men inget hände.

Panik.

Vi tog oss till sjukhuset där sköterskorna började leta efter hjärtljuden. "Nu börjar hon väl röra på sig då vi tagit oss hit", sa jag skämtsamt, medan oron gnagde i bakhuvudet. Sköterskan hittade endast min puls och bad då läkaren kolla läget med ultraljud för att se att allt var som det skulle.

Det var det inte.

*

"Tyvärr hittar jag inga hjärtljud"

Vad?

Jag kunde inte riktigt förstå vad som hände. Jag började gråta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag såg oron i min mans ögon. Han är finskspråkig, så jag var inte säker på om han hade förstått vad som hänt. Jag var i chock.

Jag har svårt att exakt minnas vad som hände sedan. Men jag fick ett piller som jag tog. Kommer inte ihåg vad det var. De pratade om att jag skulle bli igångsatt om ett par dagar. Jag skulle alltså föda mitt döda barn.

Vi fick välja om vi ville åka hem, eller om vi skulle stanna där. Jag ville inte hem. Jag ville bara att allt skulle vara över och att vi skulle få försöka bli gravida igen. Jag tyckte så synd om min man. Jag ville inte han skulle vara ledsen.

Det var ju inte såhär det skulle gå!

*

Den 16.12.2018, kl. 18.49 föddes vår dotter Luna i stillhet.

Hon var 52 cm lång, vägde lite under 3 kg, hade mörkt hår och hade den sötaste lilla näsan man kan tänka sig.

Hon var perfekt. Vår första dotter. Vår Luna.

Hon fick aldrig sova i sin spjälsäng eller mysa med de gosedjur vi hade skaffat åt henne. Vi skulle aldrig få ta henne hem och visa upp henne för omvärlden.

Det var den vackraste och mest fruktansvärda dagen i våra liv.

*

Men var kommer regnbågen in i bilden?

Efter Lunas födelse fick jag kontakt med andra föräldrar som varit med om samma sak som oss. Efter att knappt ha hört om att sådant här kunde hända, så var plötsligt internet och instagram fullproppade med historier från världen över där föräldrar berättade om hur de fött sina barn i stillhet och där de stolt visade upp sina änglar.

Från att ha känt mig extremt ensam och skamsen, så började jag förstå att detta sker mer än man tror. Och ofta finns det inte ens en orsak till varför det händer. Så var det också för oss. Men många av dessa historier visade också på ett liv efter en sådan här händelse. Föräldrar visade upp och berättade om hur de efter sitt ängla barn fått friska, levande barn.

Dessa barn kallas regnbågsbarn.

*

Efter ungefär ett år av väntan, blev jag gravid igen.

Denna gången gick det alltså inte lika snabbt som då jag blev gravid med Luna. Men jag blev gravid igen. Det är jag och min man väldigt glada för. Även om vi inte tror på någon gud, så känner vi oss välsignade.

I skrivande stund sitter jag här med en liten kula på magen. Det bor nu en till tjej där inne och vi kan inte vänta på att hon skall komma till världen. Vi har så mycket kärlek att ge henne, och vi vill berätta för henne hur stolt hennes storasyster Luna är över sin lillasyster.

Jag kan inte vänta på att få bli en rainbow mama.

*

I senare inlägg kommer jag berätta mer om hur graviditeten med Luna var, själva förlossningen, begravningen och hur livet efter en sån här händelse kan se ut.

Luna kommer alltid finnas med oss. Hon är en del av våra liv och kommer alltid vara vår äldsta dotter. Även om hon inte finns med oss fysiskt, så finns hon med själsligt.

~If you continue your journey, after the rain has poured down, you might be lucky enough to find gold at the end of the rainbow~

 

49711602 10161207288790006 6961399713388036096 o3

Här var jag gravid med vår Luna <3

Bilden är tagen av IG: photos_mpt

 

Kommentarer

  • Sara 02/05/2020 9:34pm (26 dagar sen)

    Så vackert berättat. Och vilken glädje att ett nytt liv växer fram. Tack för att du delar med dej!

    • Isa Muotio 02/05/2020 11:51pm (25 dagar sen)

      Tack snälla <3 Jag hoppas att jag kan hjälpa någon i samma sits att känna sig lite mindre ensam genom att läsa vår historia. :)

  • TIDSTJUVEN 02/05/2020 9:38pm (26 dagar sen)

    Hej! Vi har gemensamma vänner, och jag har tänkt så mycket på dig ända sedan jag hörde om vad som hände lilla Luna. Min Amelie och Luna hade varit jämngamla. Jag blev så genuint glad för er skull när jag läste att ett regnbågsbarn är på kommande. <3 <3 <3 Du har en beundransvärd inställning till livet Isa, och jag är säker på att lillasyster kommer känna sig älskad från första stund. Både av er och av Luna. <3

    • Isa Muotio 02/05/2020 11:48pm (25 dagar sen)

      Tack snälla för de orden <3 <3 Jag blev så känslosam så tappade alla ord. Tack <3 :)

  • Erica 06/05/2020 12:19pm (22 dagar sen)

    Tack för din modiga berättelse och grattis till kommande lillasyster!
    Min historia påminner om din även om jag aldrig hann komma lika långt i graviditeten. Vi fick på andra ultrat i v. 21 veta att vår son skulle ha levt ett (kort) liv i lidande om han fötts levande, så vi beslöt att avsluta graviditeten. Det stack till i bröstet när jag läste det du skrivit om att dagen för förlossningen var den vackraste och mest fruktansvärda dagen i er liv, för precis så kände jag också. Jag skulle aldrig vilja vara utan upplevelsen även om jag konstigt nog önskar att ingen skulle behöva vara med om samma. Motsägelsefullt, men så är det.
    Nu är jag gravid igen och oerhört lycklig över det (även om oron alltid är närvarande). Vi kommer alltid bära minnet av vår son med oss och precis som du skriver så känns det som att han alltid är med oss själsligt. Jag tror vi regnbågsmammor alltid har lite extra kärlek med oss. :) Fortsätt hedra minnet av Luna! Du är redan en super-mama!

    • Isa Muotio 12/05/2020 6:54pm (16 dagar sen)

      Sitter med tårar i ögonen efter att ha läst din kommentar. Det känns fint, men sorgligt, att någon annan varit med om något liknande och att man inte är ensam. Som du säger, så även om man inte önskar att någon skall behöva vara med om samma, så vill man inte vara utan upplevelsen. Luna hann på den korta tid hon fanns med oss i min mage, ge oss så mycket och hennes död gav en styrka som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Det hela är så motsägelsefullt, vackert och sorgligt i en enda röra.
      Jag önskar dig/er all lycka i denna graviditet och jag hoppas att vi båda får ta med oss våra bebisar hem och ge dem all kärlek som vi samlat på oss. <3 Vi är båda super-mamas med en extra styrka som inte alla (som tur) får uppleva <3

Skriv en kommentar