Visa inlägg taggade med 'förälder'
Hej inifrån bebisbubblan
Det var ett tag sedan jag skrev något här. Orsaken är att mitt huvud helt enkelt inte orkat med pga alla känslor och hormoner som denna graviditet fört med sig.
Slutet på graviditeten gick både snabbt och extremt långsamt, hur nu det går ihop. Jag hade stor oro för att något skulle hända Stella. Jag började även fundera på vad som gick fel förra graviditeten och om jag på nått vis orsakat Lunas död. Allt var en enda röra i huvudet.
Allt är ännu lite rörigt och känsligt uppe i knoppen även om vi ÄNTLIGEN har vår fina fina Stella här hos oss ❤️
Hon föddes den 18.08.2020 kl. 16.17, 50cm lång och 3300g. Förlossnings berättelse på kommande. Hon är perfekt (som ni ser på bilden).❤️
Men! Jag är tillbaka och nu hoppas jag huvudet skall orka med ett inlägg i veckan. Det återstår att se :)
Kram på er!
Växtvärk i huvudet
Kan du relatera till den känslan?
Känslan av att ditt huvud fylls med så mycket nytt, så att allt snart inte får plats. Känslan av att gång på gång behöva vara med om något som tvingar dig att växa mentalt. Känslan av att huvudet snart kommer spricka om du inte får en stund av vila.
Känslan, då växtvärken blivit för stor.
Då är det dags att andas.
Växtvärken i huvudet har följt med mig genom hela livet. Redan som barn hade jag en hel massa tankar och känslor som snurrade i huvudet. Jag var väldigt känslig och hade lätt fär att börja gråta också för mindre saker och jag fick höra att jag var för känslig och för snäll. Jag funderade tidigt på stora frågor så som döden, kroppen och sexualitet på ett sätt som kanske inte är hälsosamt för ett barn, speciellt då man som barn oftast inte vet hur man skall förmedla sina tankar och känslor till en vuxen.
Jag kan också konstatera att jag har varit med om en hel del tunga saker i mitt liv, både som barn och som vuxen. Saker som jag medvetet har behövt arbeta med och bearbeta för att kunna gå vidare i livet. Det är ingen lätt sak och det kräver en hel del energi från dig själv. Men det är det värt. Såhär i efterhand är jag till och med tacksam över de svåra sakerna jag varit med om, även om jag önskar att ingen skulle behöva genomgå samma saker som jag har behövt gå igenom. Sorgen över det som varit och tacksamheten går hand i hand på ett underligt sätt. Den duon har hjälpt mig att hitta mig själv och jag har funnit en styrka och ett mod som jag aldrig trodde jag skulle få känna. Tack. <3
Tillbaka till växtvärken. Min växtvärk har en hel del sidospår, eftersom den kommer från allt det jag gått igenom i livet och jag är inte ensam om att känna denna växtvärk, tvärtom. Många av oss har gått eller går just nu igenom svåra och tunga saker. Det kan handla om ett dödsfall, sjukdom, skilsmässa, mobbning etc, själva orsaken spelar inte så stor roll egentligen. Hur vi förhåller oss till och hur vi tar oss igenom svåra stunder beror mycket på vad vi tidigare har behövt gå igenom; hur mycket växtvärk vi har behövt utstå. Till exempel kan det för någon som hela livet varit väldigt frisk, komma som en stor chock att plötsligt behöva genomgå en mer långvarig sjukdom, vilket i sin tur kan leda till mentala svårigheter så som t.ex. depression. Någon annan kan i sin tur ha behövts dras med en sjukdom redan från att de var barn, vilket gör att det är lättare att hantera. Dock är det inte så svart och vitt heller, utan det finns många faktorer som spelar in. Detta gör också att växtvärken är olika stor vid olika tillfällen i livet, samt att vissa dras med mer växtvärk än andra. Det kan kännas orättvist att just vissa personer behöver genomgå mer smärta och sorg än andra. Själv har jag känt denna orättvisa väldigt starkt, speciellt sedan Luna dog. Dock har tacksamheten också vuxit sig större i takt med att känslan av orättvisa har minskat. Växtvärken har avtagit och mognad har skett.
Ibland kan denna växtvärk bli för stor och just då känns det som att huvudet skall spricka. Kanske till och med explodera! I just dessa stunder är det viktigt att du får vila så att du inte bränner propparna. Om det händer, kan allt bli svart och det är svårt att hitta tillbaka till ljuset igen. Du behöver då nya friska proppar och en hel del nya fräscha glödlampor. Kanske till och med glödlampor i en annan färg än tidigare? Vissa gånger behöver man ombyte, nya tankesätt, för att gå vidare.
Ibland kan det vara svårt att inse att växtvärken blivit för stor och att du behöver sakta ner. I många fall kanske du inte vill sakta ner, pga att du då behöver ta tag i känslor som är tunga. Många kan t.ex. gräva ner sig i arbetet eller ta på sig mer ansvar än man borde så att man får annat att fundera på. Detta har även hänt mig. I stunden förstod jag det inte, men såhär i efterhand är det tydligt. Då Luna dog fanns detta beteende till viss del kvar hos mig, men samtidigt så förstod jag till sist att det här fungerar inte. Jag behövde en paus. Mitt huvud höll på att gå i bitar. Som tur var insåg jag detta i tid, detta tack vare vad jag tidigare behövt gå igenom. Mina erfarenheter räddade mig från att gå i kras än en gång.
Jag brukar se mig sjäv som en kruka med blommor. En spricka i krukan gör ingen större skada eftersom vattnet, jorden och näringen till blommorna ännu hålls kvar. Dock har krukan blivit skörare, så du får vara försiktig med hur du hanterar den. Går krukan i kras, hålls inte vattnet, jorden och näringen kvar. Blommorna klarar sig dock en stund utan vatten, jord och näring, men tar det för länge att limma ihop krukan igen, kan det ta en evighet innan blommorna får det de behöver och de dör. Med lite tålamod och hårt arbete kan krukan dock repareras. Du behöver dock starkt klister och tid. I blommorna som dog fanns det frön som du nu kan så i den reparerade krukan. Om du då ger fröna den näring, vatten, jord och solsken som de behöver, så växer det sakta men säkert upp nya blommor. Krukan är dock skörare än tidigare, så det är viktigt att du lappar alla hål som kan forma sig med tiden, eftersom jorden, vattnet och näringen kan påverka klistrets funktion.
Krukan representerar dig, blommorna ditt innersta och din lycka. Jorden representerar livet och allt vad det för med sig och som du lever mitt i och är en del av. Vattnet och näringen representerar hur du tar hand om dig själv. Sprickan representerar något som hänt och som skadat dig men som du inte bearbetat, vilket kan göra dig skör. Krukan som går i kras representerar dagen då allt blev för mycket. Att blommorna dör representerar att ditt innersta blir svart, du kanske går in i en depression eller burn out. Klistret representerar den hjälp du får genom t.ex. terapi och hur du då bearbetar det som hänt. Sakta men säkert byggs du upp igen och blir hel, dock lite skörare än tidigare. Det är därför viktigt att ta hand om dig själv och se tecken på när det är dags att ta en paus. Ibland kan andra se detta tidigare än vad du själv kan. Om någon visar att de är oroliga för dig, fundera då efter om det finns någon orsak för dem att vara orolig. Ge det en extra tanke, och du kan bespara dig själv en hel del smärta och sorg.
Ta hand om dig. Ta hand om varann.
<3
Tyvärr hade jag ingen kruka med blommor i närheten, men vi får låtsas att korgen är en kruka. :)
Änglar, finns de?
Har du, liksom jag, alltid varit intresserad av vad som finns bortom denna värld?
Händelser och känslor som får håret att resa sig i nacken. Sådant som vi kanske är lite rädda för, men som vi så gärna vill utforska och veta mer om. Kan det vara en illusion eller ett sammanträffande? Inbillar vi oss?
Människan är en varelse som vill ha svar på saker och ting. Utan något svar eller en logisk förklaring, är det svårt för oss att inse eller tro på att något verkligen kan vara på ett visst sätt. Ofta skjuter vi undan dessa händelser och kallar dem för sammanträffanden, eller så tänker vi inte på dem alls. Kanske vi inte vågar eller vill tänka på dem för att det skrämmer oss? I andra större fall så brukar vi prata om att något är övernaturligt. Dessa övernaturliga händelser är det många som försöker hitta logiska förklaringar på. I vissa fall lyckas det, i andra fall inte.
Den fråga jag brukar ställa mig själv är dock om dessa så kallade övernaturliga händelser verkligen är övernaturliga. Kanske är det så att de är lika naturliga som allt annat som händer runt om oss. Enda skillnaden är att vi inte kan förstå eller hitta en logisk förklaring på dessa fenomen, vilket gör att vi inte kan se det som något naturligt.
Sedan Luna dog har dessa frågor och tankar svevat runt i huvudet mer än vanligt.
Jag är inte religiös och tror inte på någon gud, men jag har en stark övertygelse om att det finns något större runt om oss, som vi inte kan förklara eller förstå. Jag kan dock inte lägga fingret på vad det är och jag tror inte att jag någonsin kommer att få reda på det heller. Som människa är jag rätt liten och obetydlig i stora universum, samtidigt som jag, precis som alla andra, har en viktig plats just här på jorden. I Finland. I Vasa. Här.
För ett par helger sedan besökte jag en tjej jag träffat via the internetz.
Det var en liten bit att köra hem till henne, vilket jag inte hade något emot eftersom jag gillar att köra bil. Det var varmt, men regnet hade börjat ösa ner. Mysigt sommarregn. Jag hade en bra känsla överlag och det kändes kul att få träffa denna tjej och hennes dotter och kar irl. Vi hade en mysig kaffeträff och pratade om allt möjligt. Till sist kom vi in på andlighet, spöken etc. Vi pratade också om Luna och hennes lillasyster som är på kommande. Jag kunde ha stannat och pratat hela dagen, men till sist var jag tvungen att åka hem.
Det var något magiskt i luften den här dagen, men jag kunde inte riktigt förstå vad det var.
På hemvägen var jag på väldigt bra humör. Det regnade lite smått men solen sipprade fram mellan molnen och det doftade av sommar. På radio spelades det 90-tals musik från radiokanalen Ysäri. Jag sjöng glatt med i sångerna och det kändes som att jag aldrig mått bättre.
Plötsligt dök en sång upp som jag inte hört på evigheter; "Together again" med Janet Jackson. Orden i låten sögs in i mig. De var perfekta. Denna del fick mig att brista ut i gråt:
För er som inte vet, så har jag en tatuering på armen som är dedikerad till Luna (som för övrigt betyder måne). Det är en bild på en glad Lilla My med utsläppt hår som dansar på stranden under månens sken, precis som jag alltid föreställt mig att Luna gör var hon än befinner sig. Den stjärna som nämns i texten är hennes lillasyster. Hennes namn blev bestämt för någon vecka sedan, innan denna händelse. Hon kommer att heta Stella, det latinska ordet för stjärna.
What are the odds?
Vare sig detta var ett sammanträffande eller ej, så var det något magiskt över hela situationen.
Jag grät inte pga att jag blev ledsen utan pga lycka. Det kändes som om jag inte var ensam där i bilen på väg hem. Jag var omringad av nån typ av värme, kärlek och känsla av overklighet. Det var vackert och magiskt, helt enkelt. Detta är inte första gången som något sånt här hänt efter att Luna dog. Samma sak var det efter att pappa dog också. Kanske inbillar jag mig? Kanske det verkligen är en hel drös med sammanträffanden? Eller är det något annat?
Änglar, finns de?
Jag har inget svar på den frågan. Men personligen tror jag att det finns något där ute som vi aldrig kommer att kunna förstå, men som kan ge oss sådana här tecken bara vi är villiga att ta emot dem. Jag har mer tecken att delge er, och vissa som jag just nu med spänning väntar på att få se om stämmer.
Livet är rätt magiskt ändå.
(Psst! Ni får ursäkta att mina bilder har sådn dålig kvalitet. Just nu har jag inte tillgång till en kamera. Men det är på kommande).
*