kaktus mama 3

Vissa dagar är svårare än andra..

Skrivet av Isa Muotio 12.05.2020 | 0 Kommentarer

Vissa dagar är svårare än andra.

Under de senaste två veckorna har jag haft massvis av jobb, sovit dåligt och haft mardrömmar. De flesta av drömmarna har handlat om att min katt dött. Jag har vaknat upp efter att halvsovande hört mig själv gny av ångest. Efter det har jag haft svårt att somna om.

Drömmar påverkar mig väldigt mycket. Känslan i drömmen kan hänga med mig hela dagen, och på så vis påverka mig antingen negativt eller positivt. På senaste tiden har det alltså påverkat mig negativt.

Förra natten sov jag dock bättre än på länge även om jag hade mardrömmar. Dock hade drömmarna ändrat form en aning. Jag drömde att jag födde mitt andra barn, det som nu bor i min mage. Dock mindes jag inget av förlossningen hur jag än försökte att minnas. Det enda jag visste var att även detta barn dött. I drömmen visste jag inte hur jag skulle känna och jag funderade om det var på riktigt eller inte, för jag var inte säker. Denna historia vävdes sedan in i en massa andra konstiga historier med underliga karaktärer och platser.

Att drömma konstiga och verkliga drömmar är inget nytt för mig, och stress i mitt liv kommer ofta ut i form av mardrömmar. Dock är det också något som sker oftare då man är gravid, pga alla hormoner och nya känslor som kan komma upp i samband med allt som förändras runt omkring en.

Så är du gravid och drömmer konstigheter, no worries! :)

*

Jag vet inte om det beror på den dröm jag hade inatt, eller om jag annars bara haft en "sån dag", men idag har jag verkligen ogillat att se andra lägga upp bilder på sina bebisar på sociala medier. Dessa dagar av ogillande kommer och går och har gjort det ända sedan Luna dog. Det har alltså inget att göra med bilderna i sig eller personerna som lägger upp dem, utan det har att göra med den sorg, ilska och känsla av orättvisa som kommer i samband med att förlora ett barn.

Vissa dagar är helt enkelt svårare än andra.

Att förlora sin efterlängtade bebis, samtidigt som man ser andra mammor och pappor stolt visa upp sina bebisar, är något som verkligen kan skära i hjärtat. Samtidigt som det tar ont och jag är arg och ledsen, så kan även känslor av skam komma över mig. Skam över att jag ogillar dessa bilder. Skam över att jag känner att det är orättvist. Skam över att jag inte kunde hålla mitt barn vid liv när så många andra mammor kunde det.

Skammen är min största fiende.

*

Jag har pratat med andra mammor som gått igenom samma som mig, och de känner igen sig. Att veta att jag inte är ensam har hjälpt mig något otroligt och jag är väldigt tacksam över att de delat med sig. TACK! <3

Jag vet inte om det stämmer, men jag kan tänka mig att samma känslor kan dyka upp hos personer som fått missfall (tidiga eller sena), personer som har svårt att bli gravida eller som inte kan bli det. Dock är det en av de känslor som jag har svårast att förstå, speciellt då jag klarar av att tänka på det utan att blanda in mig själv och mina känslor i det hela. Sorgen och ilskan kan jag förstå, men varför finns skammen där?

Jag hoppas att DU där ute som förlorat ett barn, fått missfall, har svårt att bli gravid, har stött på svårigheter i adoptionsprocessen etc, jag hoppas att just DU skall förstå hur stark du är och att du inte har något att skämmas över.

<3

Jag vill också passa på att önska alla som på något sätt identifierar sig som mamma (kattmamma, mormor, änglamamma osv) försenade gratulationer på morsdagen.

DU är fantastisk!

<3

47067711 10161077244185006 3119941424376709120 o

Bilden är tagen av Jonas "Nunu" Axberg hösten/vintern 2018 då jag var gravid med Luna <3

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar