DSC 200

Sluta bry dig i vad andra tycker!

Skrivet av Sofia Svevar 22.09.2020 | 2 kommentar(er)

Att våga vara sig själv och stå för det. Det är inte det lättaste på jorden. Vi har så mycket starka viljor och energier runt om oss som cirkulerar varje dag. Hur kan jag som människa bli bättre på att följa mitt hjärtas röst? Hur skall jag våga följa mina drömmar och känna att livet ligger precis här rakt framför mig? Vad kan jag göra för att våga stå upp för mig själv och öva upp förmågan att lyssna till mig själv? 

Som liten och som tonåring var jag alltid personen som lyssnade på andra och tog till mig av vad andra sa och berättade åt mig. När jag umgicks med en viss typ av människor, kunde jag ändra vad jag egentligen tyckte och tänkte.

Men även om jag var den i skolan som jämnt och ständigt lyssnade till andra, så vågade jag alltid använda mina coola läderbyxor i silver eller den glittrigaste tröjan jag visste. Glitter och glamour har alltid varit min grej. Alltid har jag velat bära något speciellt, vare sig det gällde nagellack, kläder, smycken eller inredning. Det gäller ännu idag. 

Detta fick också andra att koka, så jag blev mobbad en tid för min klädsel i skolan. Detta gjorde ju också att jag i dåtidens kropp mådde dåligt. Vilket jag idag skrattar åt och tänker att dessa mobbare var riktigt avundsjuka på mina snygga byxor. Och smycken - som "kompisar" gärna tog med sig hem när de kom på besök hem till mig. Och nästa dag kunde man se personen bära det i skolan... Haha.

Även om mina kläder sa något annat, så hade jag som liten och tonåring aldrig skinn på näsan att säga ifrån ifall någon sa något dumt om någon annan, eller gjorde något mot mig. Istället höll jag med eller sa inget, och kände mig sämre som människa efteråt. Jag gick alltid hand i hand med strömmen för att jag också ville vara den coola typen i skolan. Och utanför skolan såklart.

Skulle jag se mig själv idag ta emot en massa struntprat av andra, så skulle jag själv sätta mig själv på plats, och ta ett allvarligt snack med mig själv. Varför kunde jag aldrig säga emot? Säga ifrån? Eller bara gå min väg? Hur kunde jag gå med på att tycka samma saker som alla andra, även om jag hade en annan åsikt? Hur kunde jag fortsätta umgås med människor som förgiftade mitt liv? Och med människor som drev min självkänsla långt ner på djupet?

Yep, bara för att spela cool och också för att självkänslan stod på noll... Även om jag verkligen inte var cool vid dessa tidpunkter. Och jag tyckte verkligen inte att människor som drev en att vara "en i gänget" var cool heller. 

Idag däremot har jag kämpat hårt med mig själv för att nå dit jag är idag. Det är en lång väg att gå och inte lätt, men det har fungerat. När jag idag berättar om någon hobby, eller en låt som jag gillar, eller något annat som just är i min smak - och man får höra - Är du inte riktigt klok? Är du riktigt säker? Hur kan du tro på sånt? Nej, men det var nog mycket bättre så som du hade det förr.... 

Ja, ni förstår... 

Det känns konstigt om jag skulle strunta i saker som jag tycker är roliga eller intressanta, bara för att någon annan berättar för mig att jag borde tycka något annat. Eller t.ex. att jag borde hålla mig blond för att det "är min hårfärg sedan liten" (haha sorry, familjemedlemmar). I dagens läge väljer jag istället att strunta i vad andra tycker och väljer istället att följa min väg och mitt hjärta. Jag skulle inte en sekund lyssna till någon som bara pratar elakheter eller försöker föra ner någons självkänsla.

Nej, för jag struntar i vad andra tycker och lyssnar till mig själv, för att jag skall fortsätta gå på min väg jag har att gå i livet. För det är då jag känner mig som hemma, när jag fortsätter promenera. Det är då som det känns som att livet flyter på och det är då jag mår bra. När hjärtat ler - ler livet. 

Gårdagens jobb med mig själv fick mitt framtida jag att bli positiv, stark, självständig, ärlig och en som "inte tar någon skit". Andras ord som jag känner är negativa, kan jag omvandla och få direkt att försvinna. POFF. Så flög den kommentaren iväg. 

Hur blir man bra på att inte bry sig i vad andra tycker? Att inte vara den som samlar på sig dåliga energier? Hur kan jag vara det bästa jaget? 

Som jag nämnde så sker detta inte över en natt, jag jobbade i flera år med mig själv för att nå dit jag är idag. Det bästa tipset jag har för att börja öva upp detta är:

När någon kommer med en negativ kommentar, eller en kommentar som sänker dig, så tänk till - tycker du samma sak? Eller har du en annan åsikt? Berätta vad du tycker! Stå upp för dig själv! Det är då du börjar lära dig att lyssna till dig själv och lär dig att sortera bort dålig energi OCH bli ett bättre jag! :)

...Och kom ihåg att vara ljuset i ditt eget liv!

Lycka till! ♥ 

DSC 1261

 


Att se livet som en regnbåge

Skrivet av Sofia Svevar 09.09.2020

Vad är det som gör att en del människor är på gott humör varje dag? Hur är det möjligt att en del tar konsekvenser och sämre feedback bättre än andra? Vad är det som driver dessa människor vidare i livet? Hur är det ens möjligt att de människor som varit med om så mycket, kan vara de gladaste och mest hjärtvänliga i världen? 

Frågan jag ofta får är hur jag kan vara så positivt inställd till livet trots allt jag gått och går igenom. Vad är det som gör att jag vaknar upp till solskenet varje dag, trots att regnet öser ner? Och vad är det som gör att drivet i mig aldrig tar slut? Hur klarar jag av att vara så glad och positiv trots att jag varit riktigt sjuk och att jag nu ännu en gång får kämpa med att njurarna skall klara av att rena min kropp? Hur kan jag vara den som ser solsken dag ut och dag in?

Dessa frågor tror jag att många av de som varit svårt sjuka känner igen: Om man är en av dem som bytt ut allt negativt i världen till att kunna se det positiva i allt. 

Den senaste tiden har jag fått dessa frågor väldigt många gånger. Jag har alltid svårt att svara på dem. Hur kan jag vara så positiv och glad till livet? - Det får mig att fundera, men jag har aldrig något bra svar. Det är så här jag är och lever mitt liv. Jag känner att jag lever för ljuset i livet. Varför skall jag någonsin gräva ner mig och söka mörkret, när det finns så mycket vackert att se i livet? Något litet i vardagen kan lysa upp hela min värld. Om det så är att min man har diskat, ett barn på jobbet bakar en fin sandkaka eller en främling ler mot en.

På något vis tror jag att positiviteten handlar om tacksamhet. Tacksamhet till livet. Att jag har lyckan att få lära mig så mycket och att jag kan känna lyckan av allt jag får vara med om. Jag känner att ju mer livet prövar mig, desto starkare, tryggare, bekväm och mer glad till livet blir jag. Jag är otroligt stolt och glad att jag som 29-åring fått vara med om så mycket redan. Att jag med mina erfarenheter får lära andra att livet inte endast är svart och vitt - tittar man riktigt noga kan man se regnbågen! 

En av mina önskningar i livet är att jag någon gång skall få berätta min historia i skolor. Jag vill inspirera andra människor, få andra människor att tro på sig själv och även få andra att känna att de kan njuta av livet. Förstå lyckan att vi får finnas här, vara friska, må bra och får omge oss av vänner och vardagliga lyxigheter. Känna glädje och tacksamhet. Lära sig mer om självkänslan och hur man kan förbättra den - att få lära människor att möta glädjen i livet! 

 

Tack livet för allt du ger och allt du lär - all tacksamhet och glädje! ♥

DSC 0170 1


Mannen som dog på vår gård - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 07.09.2020 | 1 kommentar(er)

"Året var 1978. Vi vaknar som vanligt efter en god natts sömn. Jag går upp, tvättar mig, och klär på mig arbetskläderna. Jag kikar ut genom fönstret och kan se hur daggen smyckar bladen på äppelträdet utanför vårt köksfönster. Denna dag skulle bli något alldeles spännande, tyckte jag... Men i slutet av dagen skulle det hända något som skulle förändra våra liv för evigt."

"Jag vaknar upp till en vacker, tidig höstdag 7.9 1978. Jag stiger upp, kikar på termometern och tittar ut genom fönstret. Det ser ut att bli en riktigt vacker dag. Mätaren visar 7 grader. Dimman sveper sakta förbi nere mot byn när jag tittar ut. Äppelträdet lyser så vackert i morgonsolen när trädet är full med dagg."

"Efter en stund sitter jag och min man vid köksbordet och dricker morgonkaffet. Vi pratar, skrattar och funderar. Idag skall vi sätta igång med en ny växthusbyggnad, bara en stentrappa ner ifrån vårt hus. Vi har länge pratat om att bygga ett växthus nere på Solbacken (som tomten är döpt till eftersom solen lyser där hela dagen). Denna dag skall vi komma till skott med att påbörja bygget av det stora växthuset, där vi sedan ska börja sälja sommarblommor, även om vi har växthus uppe på gården också. Men vem behöver inte mera utrymme för mera vackra blommor? Tänker vi."

"Vi sitter där vid kaffebordet och går igenom dagen. Eftersom vi har så bra arbetskraft för dagen så vet vi att bygget skall löpa i den takt vi vill. Det är duktig arbetskraft vi har med oss. Dessutom vet jag att jag kan lita på Vilhelm (Ville), han som jag har växt upp tillsammans med. Han är duktig, händig, omtänksam och vill att saker och ting skall gå undan. Inget kan gå fel. "

"Vi går ner till bygget - jag, min man och Ville. Vi påbörjar att titta var pålarna skall läggas ner i marken för att vi skall få en stadig grund för växthuset. Ville pratar mycket om sina angelägenheter han har just nu, och verkar vara på lite dåligt humör idag, eller snarare irriterad. Han miste nämligen sin bror för en månad sedan och sorgen sitter kvar i hjärtat, samtidigt som han också har annat att tänka på."

"Vi märker ut pålarna, gräver djupa hål i marken, fyller med cement och till sist skall pålarna ner i marken med en slägga. Vi håller på hela dagen, men hinner så klart med lunch och kaffepaus också, som är minst lika viktigt för att vi skall orka jobba." 

"I slutet av dagen, runt en klockan 16:30 på eftermiddagen, håller vi på med sista pålen. Ville håller i släggan för att föra ner den sista pålen i marken, som skall ner med all mjuk cement. Han slår en gång, och plötsligt ser min man hur han börjar vingla till. Som tur hinner min man fånga honom i sina armar. Där ligger Ville i hans armar, livlös."

"Jag springer dit och ringer ambulansen..."

"När ambulansen anländer följer jag med. Jag ser hur skötarna försöker få liv i Ville. Han för elstöt efter elstöt. Inget hjälper."

"Jag känner i en snabb sekund hur Ville dras bort från mig."

"Då säger skötarna i ambulansen ´´Hjärtat har stannat´´."

"Ville är död."

 

Detta är en berättelse om gården jag, min man Mathias och vår hund Casper lever på idag. En berättelse som jag återskapat från min mans mormor, som miste Ville när han skulle hjälpa henne och hennes man att börja bygga ett växthus just här på "Solbacken" där vi bor idag. En berättelse som ännu lever vidare... Vilket nästa blogginlägg kommer att handla om. Stay tuned!

DSC 0382Stentrappan finns ännu kvar på vår gård.

DSC 0365Exakt här, där denna betong syns, är stället där Ville skulle sätta ner den sista plinten i marken.

DSC 0367Här syns den också!

DSC 0372Och det här är en bild på Ville i ung ålder. 


Det var bara en dröm

Skrivet av Sofia Svevar 05.08.2020 | 1 kommentar(er)

Det börjar bli sensommar. Jag sitter och tittar ut över havet, sittandes på verandan en bit från vattnet. Känner en otrolig dragningskraft till vattnet. Jag stiger upp och går ut till bryggan. Står och stirrar ut över havet. Det är så vackert.

Mina ögon dras uppåt. Plötsligt drar mörka moln in över himlen. De täcker hela himlen. Jag börjar känna mig rädd. En uns av ångest. Jag börjar gå upp mot land igen med högre puls än innan. Men plötsligt, dras jag ner i vattnet. Ner under vattenytan. Längre och längre ner. Jag får ingen luft. Jag försöker simma och använda armarna, men jag kommer ingenstans. PANIK. JAG KOMMER ATT DRUNKNA.

DET BLIR SVART.

Ögonen slår upp. Ytlig andning. Snabb andning. Förvirrad. Mittemellan dröm och verklighet tittar jag till sidan. Puh. Mathias ligger där ännu. Snabbt återhämtar jag mig och börjar förstå att jag bara är hemma i min säng. Men ångesten, den ligger där och vilar, undermedvetet. Konstigt nog sitter detta i en stund innan det lugnar sig. Precis som att jag precis levde i verkligheten.

Drömmar brukar återspegla det som hänt under dagen. Också sånt som man undermedvetet behöver, eller kanske vill ha. Drömmar kan spegla sånt som man drömmer om eller sånt man gått och tänkt på en längre tid. I stort sett handlar oftast drömmarna om hur man själv mår.

Så kanske nästa gång du drömmer något annorlunda, eller något du undrar över vad det kan betyda... Sök upp det, så kanske du får en bättre förståelse vad du behöver just nu.

...Det får mig att fundera... Är jag undermedvetet stressad nu, eller kanske annars bara har mycket att fundera på? Vad är det som spökar hos mig undermedvetet? Tre djupa andetag. 

Det är okej.

 DSC 0557


Gamla hus och dess energier

Skrivet av Sofia Svevar 15.07.2020

Ett gammalt hus, en historia som tar mig tillbaka 100 år. Även om det är slitet, kan jag känna lyckan och glädjen som sitter i dessa väggar. Detta hus är min mans mormors barndomshem. En vacker, stor gård, med många (då) ljusa rum. Vackert beläget vid gula rapsängar som utsikt. 

Klapp - låter det när jag stänger bildörren. Jag kliver ut till ett sommaridyll i Petalaxskogarna. Här är det omringat med stora björkar, tallar och granar. Jag ser ängar som lyser så gula av all raps och hör så tydligt alla fåglar som kvittrar. Där står jag, tittar mig omkring och kan bara ana hur livat det har varit här när stugan lyste vackert röd. 

När jag går där på vägen upp till huset kan jag höra skratten som detta hus innehöll, hur barnen då sprang längs med de små grusvägarna och lekte. Det var här som man upplevde somrarna som bäst med kaffe, saft och bullar ute i solen tillsammans med släkt och vänner. Detta var en säker och bra plats, med tillräckligt avstånd till grannar. Det var ändå inte för långt borta ifall man behövde begära om hjälp av sin granne eller ville bjuda hen på en kopp kaffe.

I detta hus, för väldigt längesen, hämtade man vatten ur brunnen och gick på utedass. Veden hämtade man från egen skog, och veden klövs för hand. För att få värme och mat på bordet behövde man jobba fysiskt varje dag. Man skulle mjölka kor, baka rågbröd, sylta och safta, och tänka på att man skulle kunna klara sig en längre tid på det man tog tillvara på. Inte var det konstigt att huset innehöll många rum, för man skapade ofta stora familjer för att man skulle få extra hjälp på gården. 

På den här tiden när man saknade någon skrev man brev, i hopp om att personen skulle skriva ett brev tillbaka. "Hej på dig mam! Skall försöka få ihop ett brev till dig, du undrar väl om vi dött som inte skriver nånting." Ett brev som är daterat "Petalax 28/2 1961". 

Det slår mig när jag står där inne i huset, hur denna energi kunnat klamra sig fast i väggarna. Energin känns så kärleksfull och trevlig.  Jag känner hur jag ler inombords och får till mig vackra bilder av hur det en gång såg ut och var. Även om tapeter fallit från väggen, möss springer omkring och jag kan se att i ett av rummen har golvet fallit in - så kan jag ändå känna den där harmonin och lyckan som dessa människor som levde här kände. Denna energi får mig att älska gamla hus ännu mer - för det är just detta med energier i hus, som gör att jag så gärna besöker dem. Hus som bär på en historia, historia som man hittar i just gamla brev, eller en handstil skrivet på en stock under tapeten som rasat av från väggen. 

Den gångna tiden fungerar som en saga - jag får på något vis försöka finna de riktiga bilderna inom mig och bara visualisera hur det var och vad de gjorde, våra släktingar och förfäder. Som i en vacker saga kan jag föreställa mig och se bilder. Jag kan känna deras lycka inombords. Känna att de finns med oss ännu idag. 

DSC 9117
DSC 9109DSC 9099 1DSC 9088DSC 9153DSC 9090DSC 9136DSC 9111 3DSC 9124

 


Vårt sagobröllop - två år sedan idag!

Skrivet av Sofia Svevar 07.07.2020 | 5 kommentar(er)

Ett sagobröllop - vacker klänning, fina skor, god tårta och en riktigt stor fest - något som jag drömde om sedan barnsben! Som liten såg jag mig själv vara prinsessa för en dag, och även om min favoritfärg är blå, så stod jag fast för att mitt bröllop skulle innehålla färgen rosa - färgen som alla prinsessor skulle föredra. 

Idag är det två år sedan vi sa ja till varandra i Trefaldighetskyrkan i Vasa. En väldigt vacker dag där jag inte annat än log så att det värkte i käkarna. Min och Mathias dröm gick i uppfyllelse, han ville också ha det där stora bröllopet som gick i rosa, silver och vitt. Det var ingen tvekan för oss att bestämma plats för festen, ett ställe vid vattnet. Vi visste hur vi ville att tårtan, programblad och dukningen skulle se ut. Denna dag fyllde vi kyrkan och Seglis med 114 personer. Med alla som står oss nära på något sätt. Vi var alltid på samma spår när vi planerade denna dag, jag och Mathias. 

Som jag nämnde här ovanför så hade jag önskat sedan jag var liten att jag skulle få se ut som en prinsessa denna dag. Klänningen skulle innehålla tyll och skorna skulle vara silver. (Tyvärr har jag inga bilder på skorna, men de står fortfarande i skåpet och väntar på en ny fest.. Kanske för någon annans förlovningsfest eller bröllop... Blink, blink till alla vänner som läser detta, hehe).

Så därför tänkte jag nu idag, för att hylla min och min Mathias dag - visa er bilder (för allra första gången) från vår bröllopsfest och berätta vad vi gjorde och hur känslorna gick. 

MFM0444Han med stort H. ♥

FMF9401Denna bild ovan är tagen före vi gick in i kyrkan bakvägen. Vi fick vänta i ett annat rum tills vi hörde musiken börja spela. Jag har ALDRIG varit så nervös i hela mitt liv som jag var före vi skulle gå in i kyrkan... Sedan fick jag också höra att människorna i kyrkan hade hört när jag hade skrattat där bakom där vi stod. Haha, typiskt mig! 

MFM468Blombuketten åt mig och åt tärnorna fixade min kusin Anna! Jag ville ha en somrig bukett med beigerosa rosor och eukalyptus, men också en blandning av blommor som var tagna från Mathias mammas och pappas blomstergård i Sundom.

FMF9406

FMF9688Detta är Mathias bestmans. Älskar denna bild för att alla ser så hjärtligt glada ut! :)

FMF9516Dukningen gick i vitt, rosa och silver. Med vackra rosa pioner som Seglis själv hade valt ut. 

FMF9515

MFM0853När gästerna har satt sig. Detta är brudtärne- och bestmansbordet.

FMF9588Bilden ovan är förrätten som delades ut till alla våra nio bord + till mig och Mathias. Vi var SÅ nöjda över maten! Somrigt, gott, smakrikt.. Allt vad man kunde önska sig. 

FMF9596Detta var en av de roligare överraskningar som vår toastmadam och toastmaster bjöd på. Det började med att dem sa att "Nu skall alla som har fått en hemnyckel av Sofia någon gång komma och ge tillbaka den..." Och plötsligt stiger cirka 15 män upp och ställer sig i kö. Även om jag visste att jag inte hade gett någon nyckel till någon av dem så hann jag titta på dem alla och funderade om jag verkligen hade gett en nyckel till någon av dem.

FMF9603

Mathias skojar och säger "Jaha?! Så du har gett nyckel åt så många.". Sedan fortsatte det och toastmadam och toastmaster säger: "Nu kan alla som Mathias gett en hemnyckel åt stiga upp och lämna tillbaka den". Det var EN som steg upp, hans mamma. Haha. 


36819770 10211578344118936 5514702535929102336 n

Detta är vår bröllopstårta. Vi valde att ha många små istället för en stor. Riktigt god var den och den passade så bra in i vårt tema! 

Bilden är tagen med en telefon eftersom vi inte hade fotografen med oss hela kvällen (vilket jag ångrar idag). Däremot var det så många som tog bilder så vi fick ändå bilder av tårta, vår första dans som gifta och lite annat smått och gott. ♥ (Tack för det fina vänner!)


MFM0984Ljusen hann bytas flera gånger, vi dansade tills vi behövde lämna stället, ölen tog slut och vi kände att detta verkligen var livets fest. Ännu idag kan vi prata om denna dag och minnas den med glädje, och ännu idag kan vi få höra hur roligt våra gäster hade det. Så tacksamt, ärofyllt, glatt och kärleksfullt! Och sedan precis som i sagorna...

...Så lever dem lyckliga i alla sina dagar! ♥♥♥


När livet blir en ångestladdad berg- och dalbana

Skrivet av Sofia Svevar 05.07.2020

Jag ser mig själv sitta i en berg- och dalbana och ser hur håret flyger åt alla håll, jag skriker, jag tycker det är roligt, det pirrar i magen, jag blir rädd för en sekund, mår illa och till sist. Ångest.

Jag stiger ur berg- och dalbanan och klarar knappt av att stå upp. Mina ben skakar. Mitt hjärta dunkar i hastig takt. Jag mår illa. Otroligt illa. Känns som att ansiktet bleknar bort. Där står jag, undrandes över varför jag bestämmer mig för att åka berg- och dalbana när jag vet att det inte fungerar. Det är ju bara det... Det är så väldigt roligt. 

Ibland kan livet kännas likadant. Ett tag flyter livet på som om det inte finns någon annan väg än just den jag är menad att gå på. Allt är roligt, allt går vägen och allt känns bra. Från en dag till en annan kan det snabbt bytas. Som att alla positiva och glada miner byts ut mot ångest, funderingar och rädsla.

Är jag bra som jag är? Är jag bra på det jag gör? Varför sitter just jag här? Varför skall just jag behöva gå igenom saker som känns hemska och svåra? Vad är meningen med livet egentligen? Vad är det jag behöver lära mig i detta liv om jag behöver vara med om just detta? 

Där sitter jag i min ensamhet och trycker ner mig själv. Gör mig själv ledsen. Gör det svårt för mig själv. Det känns som att ingen förstår. Jag vågar inte öppna upp mig för någon med tanke på vad andra skall tycka om mig. Jag menar - Vad tycker andra om när människor mår dåligt? Det är ingen yta man vill visa upp offentligt. Nej, snarare tvärtom. Dessa känslor göms undan tills de kommer tillbaka och ryter till ännu högre. Och sådär snurrar ekorrhjulet på. 

Jag sitter på mina knän i soffan, med armen på soffans ryggstöd, stirrandes ut genom fönstret. Funderingar kring livet och varför det blev som det blev. Genom fönstret ser jag hur regnet smattrar. Jag sitter där en stund i mina egna tankar.

Från ingenstans börjar solen lysa genom molnen. Jag känner kraften att ta tag i mig själv. Precis som att någon sätter sina händer på mina axlar och säger att nu måste jag sluta trycka ner mig själv. Sluta gömma mig. Kraften som endast livet bär på. Där jag själv är mittpunkten och bestämmer själv över hur jag vill må, vem jag vill umgås med och vilka energier som får komma in i mitt kretslopp. Jag känner att det är okej att känna. Det är okej att må illa för en stund. Bara jag låter känslorna flyga förbi och försvinna ut i intet. 

Plötsligt känner jag hur känslorna lättar. Jag jordar mig själv. Jag står stadigt på marken igen. 

 

Phew. Där sitter jag i meditation och har precis upplevt något jobbigt. Jag känner hur en tår faller ner på min kind när jag precis gått igenom en hård bearbetning. Jag öppnar mina ögon och tänker i svordomar med ett leende - klar för en ny dag!

DSC 8693


Kristallen Hematit

Skrivet av Sofia Svevar 03.07.2020 | 2 kommentar(er)

Hematit - sinnets och rotchakrats kristall. Kan också kallas för järnglans eller blodsten. Denna kristall hittas i järnmalm som bryts ner på olika ställen i världen. En sten med en unik gåva som omvandlar negativa energier till mer positiva, och skyddar din aura från ogynnsamma energier. 

En magisk och vacker kristall - som sägs lugna vid stressiga situationer, stärka problemlösning, är skyddande och grundande. Den hjälper dig att omvandla dina negativa tankar till positiva. Kristallen får dig att komma ner på jorden och ordnar upp saker i dina tankar. Den har fina egenskaper som kan hjälpa mot psykiska och fysiska åkommor; t.ex. huvudvärk, värk i nacke och reumatism. 

Kristallen Hematit kan hjälpa dig att släppa på dina egna begränsningar och för dig framåt för att du skall hållas på rätt väg mot just din speciella talang i livet.  Hematiten balanserar även yin och yang som står för - manligt och kvinnligt.

För att inte prata om den fina gåva den har som kan hjälpa till att dra ut olika sjukdomar ur din kropp. Eftersom denna sten också kallas för blodsten sägs den också hjälpa till att bota olika blodsjukdomar och för avgiftning av lever. (Och för dig med tuff smärta vid mens kan denna sten hjälpa dig att lindra åkomman).

Bär Hematiten när du känner att du behöver balans och stabilitet i ditt liv, eller när du har svårigheter med att fokusera på energier. Eller varför inte vid en arbetsintervju för att stärka självförtroendet.

Ps. Eftersom detta är en magnetisk sten, så bör man inte använda den om man har pacemaker. 
DSC 8746

DSC 8749


Reikihealing - vad är det?

Skrivet av Sofia Svevar 29.06.2020 | 3 kommentar(er)

Pirret i händerna. Bilderna som strömmar genom mitt inre. Där står jag och känner mig så lycklig. Att kunna hjälpa människor från det riktigt innersta. En dröm som jag så länge drömt om. I helgen gick jag äntligen kursen i reikihealing - a dream come true!

 

Vad är Reikihealing?

Reiki betyder universell livsenergi. Denna healing upptäcktes av dr Mikao Usui i Japan 1914. Det är en avslappnande och mjuk form av healing som innebär att man ger över ny energi till människan man behandlar. Reikihealing kan ges till en själv, andra människor, djur och kan även ges till växter. Reikihealing kan ges till alla, och även om man inte tror på andlighet/det spirituella kan man bli behandlad. Man behöver inte tro på healing. 

Hur går det till?

Healingen går till så att personen som blir behandlad lägger sig ner på en behandlingsbänk, blundar och slappnar av (alla kläder får vara på). Den som behandlar för sina händer över personen, antingen i personens aura eller så sätter man händerna fysiskt på kroppen. Detta gör att personen som utför reiki kanaliserar energi som löser upp blockeringar i klientens kropp, ökar energiflödet och stärker kroppens läkningsförmåga. Reikihealing jobbar på många plan samtidigt när behandlingen utförs; t.ex. genom den fysiska beröringen som sätter igång må-bra-hormonet oxytocin i kroppen, vilket gör oss glada och lugna. Det subtila energisystemet (våra chakran) blir också påverkade och börjar jobba i kroppen. Reiki hjälper kroppen att läka på alla nivåer, så som det mentala, fysiska, känslomässiga och andliga planet. Reiki ger människan ett ökat välbefinnande och mera energi. På slutet diskuterar man tillsammans om hur behandlingen upplevdes. 

Vad är reiki bra för?

Människan fungerar så att vår kropp signalerar att vi har ont någonstans om vi känner oss stressade, oroliga, sorg eller undanträngda känslor. Då kan reiki hjälpa till att lösgöra dessa känslor och få dem att komma upp till ytan. Reikihealing är också bra mot t.ex. sömnproblem, en hjärna som går på högvarv, mensvärk, muskelvärk, ischias, mentala och fysiska spänningar. Healingen hjälper kroppen att börja läka.

Efter behandlingen? 

Efter en behandling kan man känna sig trött, utvilad, lugn, pigg, få mer energi eller kanske gråta. Detta är beroende från person till person, men låt det komma ut det som behöver komma.  Allt som händer efteråt tyder på att en healing har satt igång i kroppen, vilket är bra. För att nå ett lyckat resultat så mår kroppen bäst av att få flera behandlingar i följd för att nå en långsiktig effekt av healingen.  Efter behandlingen bör man dricka mycket vatten och ta det lugnt. En promenad i naturen gör gott för kropp och själ. 

 

Om det finns frågor är det bara att höra av sig! ♥

DSC 384


Platsen av lugn

Skrivet av Sofia Svevar 24.06.2020

Kategorier:

Högt uppe över vägen på en stor sten. Där sitter jag. Benen i kors, i avslappnande ställning. Jag ser en äng. Jag ser träd. Stora granar. Jag andas in och ut. Lugnt. Även om jag sitter i skuggan kan jag känna solen värme stråla genom trädkvistarna. 

Denna plats tilltalar mig. Jag känner att här kan kropp och själ slappna av. På denna plats kan jag bara sitta och titta eller kanske blunda om jag känner för det. Jag känner efter hur det känns i kroppen och bara sitter där i nuet. Bara är. Andas. 

När min kropp slappnar av kan jag känna (vi kan kalla det) vibrationer från anhöriga som gått bort. Ibland kan en sång dyka upp i mitt huvud och då vet jag vem som finns intill mig. Ibland kan jag få till mig fina ord eller minnen och då är det någon annan som finns intill mig. De från andra sidan som vi saknar kan hjälpa oss genom just dessa små saker. 

Men just i denna stund fylls jag med lugn. När jag blundar ser jag hav, skog och solen som sakta lyser genom trädtopparna. Här är min lugna zon. 

Om jag känner att jag behöver lugn och ro eller kanske bara känner en längtan efter dem som gått bort, kan jag finna trygghet i att åka till denna plats. Från djupet av mitt hjärta kan jag känna de vibrationer och tecken som närstående ger mig. Jag ser bilder när jag blundar och ser hur anhöriga vinkar och vill ge mig kärlek och ork för att leva den optimistiska väg jag valt.

Detta är så krångligt att förklara i ord. Det är så svårt att få andra att tro på det. Jag vill ändå få det förklarat. För detta är något som alla människor har inom sig. Alla kan göra detta, även om vi bär på olika starka krafter. Det finns där inom oss. 

Men det är ändå det som är så roligt med detta. Att jag i mitt innersta vet vad jag känner, ser och får till mig. Det är till och med svårt för mig att förstå, som en gång har varit så rädd och skeptisk till detta, att just jag en dag skulle kunna se och höra det oförklarliga. 

I mitt innersta finner jag lugn, acceptans och en slags fridfullhet. Jag är tacksam för jag lärt mig detta. 

Jag fortsätter att sitta där på min sten. Högt över vägen. Känner solens värme stråla ner på mig genom trädkvistarna. Jag tittar på ängen som står i full grönska. Jag kanske sitter fem minuter eller kanske 20. Hur som helst, det gör gott. Själ och hjärta mår bra av att slappna av.

Jag är tacksam för allt vad livet ger. 

 

Tacksam ♥

DSC 1303