DSC 200

Numerologi och ditt personliga år

Skrivet av Sofia Svevar 27.03.2021

Numerologi - en plan över våra liv och ett sätt att se hur det kommande året kommer att se ut. Ett intressant verktyg som kan leda oss fram i livet och för att få en förståelse när det är rätt tid att göra saker. Denna livscykel uppstår när du föds och fortsätter nio år framåt, och sedan börjar det om igen. 

numerologi rakna ut ditt odestal 682x336(Lånad bild från tarotguiderna.se)

Var i livscykeln befinner du dig nu? Här tar vi reda på svaret!

För att börja behöver du först räkna ut till ett ensiffrigt tal genom att addera ditt födelsedatum, månad och det nuvarande året. Om jag tar mitt födelsedatum som exempel skulle det se ut så här: 

27.6.2021 = 2+7+6+2+0+2+1 = 20 = 2+0 = 2

Mitt personliga år blir då nummer 2. 

 

 Här nedan kan du sedan läsa om ditt kommande år: 

Personligt år 1: 

Du befinner dig i början av en ny, nio år lång cykel. Nu gäller det att börja så frön och börja planera för framtiden. Vad vill jag? Vad behöver jag? Saker som planeras och påbörjas här sätter grogrunden för de nio kommande åren i din livscykel. Det kan vara bra att släppa på gamla saker i denna cykel som pressar på mentalt, för att få fröet att börja växa och bli till liv. Här gäller det att börja stå på egna ben och tro på dig själv att du klarar av saker som kommer i din väg!

Personligt år 2:

Detta år går ut på att du samarbetar med andra för att utveckla det du påbörjade förra året. Även att du fortsätter att följa de planer du satte upp. Det där fröet som såddes förra året har börjat gro, men behöver tålamod och mer tid för att det skall fortsätta växa. Det kan uppkomma hinder på din väg men låt tiden ha sin gång och fundera om det kanske finns något som du kan bli bättre på eller utveckla under tiden?

Personligt år 3: 

Du börjar se fröet växa. Äntligen byts förra årets långsamma takt mot en mer ivrig och fartfylld tillväxt. Du känner en ström av skapelse och fantasi, idéer kommer flygandes som på räls och den sociala vänkretsen blir mera fartfylld. Du vill njuta av livet och vad det har att bjuda på - Men kom ihåg att stanna upp för en andningspaus också! 

Personligt år 4: 

Idéerna som flödade förra året är det dags att ta tag i. Det är nu du skall ta tag i det du tänkte på och förverkliga dina drömmar. Det är ingen dans på rosor, det kan hända att du behöver anstränga dig och arbeta hårt för att nå din dröm. Planering och strukturering fungerar bra! Eftersom du behöver jobba hårt för att nå belöning, är det extra viktigt att du också lyssnar inåt. Vill man bygga en stabil grund för framtiden behöver man vila emellanåt! Ta stöd av familjen!

Personligt år 5: 

Eftersom förra året bestod av mycket arbete är det nu det lättar. Nu kommer ett år som är fyllt med spänning och äventyr. Detta år en bra tid att bryta dig loss från situationer eller personer som håller dig tillbaka. Njut av livet medan förändringar sker i en bättre riktning!

Personligt år 6: 

Detta år innebär vanligtvis större ansvar och ett fokus på dina nära och käras behov. Det är ett år där du kan glömma dig själv lite grann och tänka mer på dem du håller kär. Du har slitit mycket det senaste året, så nu är det tid för frid, harmoni och gruppaktiviteter! 

Personligt år 7: 

Förra året bestod mycket av att ta hand om nära och kära. I år är det dags för att lyssna inåt och lita på din intuition! Analysera tankar och reflektera. Det är en bra tid att satsa mer på meditation, eller kanske lära sig att meditera om du aldrig gjort det? Den oro och hopplöshet som den senaste tiden har varit aktiv för dig, bör bytas ut mot en större tillit. Tro på dig själv och tro på att det som är meningen att ske kommer skänka dig en större betydelse!

Personligt år 8: 

Vad hade för planer i början av livscykeln? Kan du känna att de frön som du sådde har grott till vackra alster? Har du skött dessa frön så bra att du kan börja skörda dess framgång? Även om du närmar dig en viss framgång, är det viktigt att ta viktiga beslut och fortsätta jobba vidare på det. Ge inte upp och kom ihåg att hålla balansen så att du klarar av att stå på båda benen!

Personligt år 9:

De planer du satte upp i första livscykeln kan nu ge belöning. Även om du känner av belöning är detta också året när du behöver avsluta ogjorda saker som inte är fullbordade. Du kan också behöva lämna människor som inte längre behövs vara kvar i ditt liv, för att ge plats åt nya människor som ger dig mera. Detta år ger dig även belöning i kärlek och en större förståelse, men även ett resultat som kan skänka en bättre ekonomisk ställning. Detta år ger fulländning innan det är dags att börja om från den första livscykeln igen!

 

Stämde numerologin för dig? Eller fick du kanske ta dig en funderare kring vad du egentligen borde koncentrera dig mera på i år? 


När livet bestämmer sig för en helomvändning

Skrivet av Sofia Svevar 24.03.2021

Visst är det så att livet har snabba vändningar. I vår vardag möter vi och kan förvänta oss att kompisen, kollegan, den roliga gubben i kassan på citymarket och andra i vår omgivning har varit med om saker som vi inte har någon aning om. Det kan vara händelser, sjukdomar eller kanske dödsfall som påverkat dessa människor. Händelserna har påverkat personligheten och hur denna person ter sig med andra människor. En del ter sig negativa, en del positiva, andra är otroligt omtänksamma och en del bär på så tunga saker att det nästan känns som att man kan nudda känslan i luften.

Sedan en tid tillbaka har jag märkt att alla känslor och händelser som inträffat i mitt liv har gjort mig stressad och gett mig ångest. Vilket jag också kan gissa gett mig problem med njurar och nu senast sköldkörteln. Jag har nu varit sjukskriven i tre veckor och under dessa veckor har små, små lösningar sakta men säkert börja uppstå. Eller, åtminstone en början på en lösning. 

Även om jag är den typiskt gula personen, med inslag av grönt (japp, jag har läst "omgiven av idioter", hehe), så känner jag att detta personlighetsdrag har på något sätt börjat suddas ut för mig. Vanligtvis är jag den där sociala, entusiastiska optimisten som alltid ställer upp. Den senaste tiden har den där spralliga "tösen" med många järn i elden upplösts och kanske blivit mer diskret, okoncentrerad och allmänt nere. Jag känner att lusten för de saker jag gillar blir bortglömda för att jag ofta sitter kvar i mina tankar. Tankar som snurrar, snurrar och snurrar. Det tar aldrig slut.

"Jag tänker för mycket.
Jag tänker före,
jag tänker efter.
Jag tänker åt sidan,
jag tänker på allt.
Om det finns,
har jag redan tänkt på det."

 

Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att det var det dags för mig att ta tag i mina problem. Jag bokade tid till en psykoterapeut. Jag sökte febrilt efter en bra psykolog ÖVERALLT. Antingen fick jag inte tag i personen, eller så skulle väntetiden vara över en månad. Ni som vet och varit med om detta, vet att man INTE kan vänta så länge när man behöver prata med någon. 

Till slut kom jag i kontakt med en psykoterapeut istället. Läste lite om personen, läste om vad psykoterapi innebar och kände att här har jag hittat rätt. I hopp om att detta som händer mig nu inte är en tillfällig lösning, utan att detta skall hjälpa mig med alla hinder, blockeringar och allt gammalt groll som har satt sig lika hårt som fettet på köksfläkten (haha ja, väldigt lättrelaterat eller hur?). 

Jag vill så gärna att någon av er andra tar åt er, som läser detta, som kanske också känner som jag: att man inte behöver vara rädd för att visa sig känslig, mänsklig och att vi alla bär på en historia. Att vi inte ska skämmas över att känna rädsla för att visa andra hur vi mår. Vi är bara människor, med sköra hjärtan, väldigt många tankar och som behöver bekräftelse och kärlek. Vi lever för att få sånt. Människan behöver kärlek. ♥

Jag brukar alltid avsluta mina blogginlägg med en positiv slutkläm, eftersom det är det jag brinner för att få andra att orka framåt och se den där ljusglimten i all stress, tvång och det negativa som kan ta över ens tankar. Jag gör det för att jag har innerst inne alltid förstått hur jag själv mår. Jag mår bra av att hjälpa andra med hjälp av min optimism. Därför känner jag en sån tacksamhet att en utomstående kan se på mig, helt ovetandes och bara ge mig komplimangen: "Om du inte skulle varit så stark och positiv som du är, så skulle man lättare se på dig att du mår dåligt. Men du verkar alltid vara så glad, man blir glad av det." 

 

Så jag fortsätter att skänka glädje. För det är det som gör att jag orkar vakna varje morgon. Att få skriva av mig och få hela Österbotten (och alla er andra som läser detta) att skina ikapp med solen. Att man efter varje inlägg jag skrivit kanske kan känna hopp och glädje, om att det faktiskt finns en väg att gå på, även om den inte alltid är så synlig och rak som man önskar att den skulle vara. "Våga vara stjärnan i ditt liv!" ♥

 

DSC 0288


Hallå? Finns ni där på andra sidan?

Skrivet av Sofia Svevar 17.03.2021 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Vi har de flesta av oss varit med om när någon nära gått bort. Antingen har vi fått telefonsamtalet hem eller så har vi suttit bredvid och sett det hända. Slutar livet där efter? Är det då vi aldrig mera kommer att få kontakt med denna älskvärda människa? Är det då vi borde gråta tills det inte finns mer tårar? Var detta sista gången denna människa fanns nära mig? Eller? Finns det mera än så? 

...Jag tar upp min telefon. 
Går igenom kontaktlistan.
Där finns ditt namn. 
Skall jag testa ringa en sista gång? 
För när jag raderar detta nummer nu... 
Då är det påriktigt. 
Då är det över. 

Radera kontakt?
Ja - Nej

Ja. 

POFF.
Du är borta. 
Påriktigt. 

 

Eller? 

 

När min mormor somnade in bredvid mig så hade jag inte hunnit utveckla min mediala sida ännu. Det var därefter som min förändring skulle ske. Jag har själv varit den som raderat kontakter på min telefon. Som har varit otroligt ledsen och känt hur hjärtat bränner. På något sätt kommer man över det. De fina minnen som lämnar kvar värmer hjärtat för evigt. Kärlek är stort. 

Jag var en av dem som skulle börja utveckla min mediala sida genom att en närstående somnade in. Varför? Jo - för min mormor visste att jag hade det mediala inom mig, som hon sedan hjälpte att ta fram.

Våra nära på andra sidan vill hjälpa oss förbi smärta, lära oss mera om livet, få oss att jobba med våra sämre och bättre sidor, få oss att gå framåt och utvecklas. De finns där, hela tiden. De ser till att vi fortsätter att gå längs vägen, och är det så att det bär av i diket, så hjälper dem oss upp igen.

Några av oss kan se anhöriga, några av oss kan höra dem och några förstår inte ett skvatt av vad jag pratar om. Eller kanske till och med tror jag är helt tappad som skriver om sånt här? Men ja - ALLA människor är mediala på något sätt. Oavsett om det tros på eller ej. Vi finns alla här på jorden för att vi behöver lära oss någonting eller för att vi finns här för att hjälpa till och göra denna värld bättre. Alla har vi ett mål i livet och det är att fortsätta lära oss och gå framåt. Göra saker som hjärtat snällt ber om. 

Efter att min farfar gick bort, var jag till ett medium för att få höra vad han hade att säga. Precis som förut satte mediet handen i handsken, allt hon sa, stämde precis. Alla minnen och överenskommelser som jag och min farfar gjort. Allt togs upp. Han var precis den där glada lilla gubben som jag minns, och han var väldigt överraskad över att vara på andra sidan och hur fantastiskt det kunde vara där.

Han förklarade andra sidan som: "Jag sitter här högt uppe och kan kika ner på er. Precis som att kika ner i en kikare. Jag kan bestämma vem av er jag vill titta på, och kan på det viset följa med er varje dag." 

Tro mig, min farfar var en riktig spelevink som alltid hade något "fuffens" på gång. Han skojade, skrattade och var bra på att skrämmas genom sina konstiga ljud och konstigheter (svårt att förklara, jag hoppas någon kan relatera). Han fortsätter med sina fånigheter ännu idag, och han är väldigt bra på att blinka med lampor och fortsätta skoja som han alltid gjort. Jag kan alltid känna och se inombords hur han ler när han skojar med oss. Hur den där lilla spelevinken kryper fram och hur han sedan går och sätter sig i fotöljen med händerna på magen med ett stolt och stort leende. 

När jag känner mig ledsen, kan jag alltid finna tröst i att jag även har närstående som alltid finns med mig här runt omkring, även om de känns långt borta. Närstående som vägleder och ser till att allt går vägen. Även om min väg har varit och är krokig, så vet jag att även med deras hjälp kan jag alltid ta mig framåt. Det finns alltid nya sätt att ta sig framåt, även i de svåraste stunder. 

DSC 0276


A walk done memory lane

Skrivet av Sofia Svevar 28.01.2021

Precis som rubriken säger: A walk done memory lane. Jag är en typisk kräfta som håller minnen kärt. Bland annat dessa härliga barnprogram som jag själv tittade på som liten. Ännu idag älskar jag  Disney-filmer, Astrid Lindgrens filmer och andra program som får dopaminet i hjärnan att reagera positivt och får en att minnas tillbaka!

Vet ni vad? Igår slog tanken mig att eftersom jag skall bota mitt sockerberoende här snart, så är jag tvungen att bunkra upp med godis inför helgen. Jag skall nämligen ta tag i kosten nästa vecka, och då skall sötsuget puts väck. För jag så trött på att sockret alltid blir en bov i dramat vid trötthet, tristess eller just när helgen kommer.

Så idag när jag körde hem från jobbet slog tanken mig: Jag kommer väldigt bra ihåg ett barnprogram som jag alltid tittade på som liten. Det snurrade godis i tv-rutan. Drömmen. Vem ville inte delta i det barnprogrammet?

100 kilo godis! Någon som minns? 

 

Efteråt började jag fundera på olika barnprogram som visades på ljuva 90-talet. Minns ni dessa? 


Och såklart:

Oj du ljuva 90-tal! Vilka program/serier/filmer kommer du ihåg från din barndom? 


PT och kostrådgivning

Skrivet av Sofia Svevar 25.01.2021

Kategorier:
Taggar:

En god koncentration, en bättre kondition, ett starkare jag, mer jordad och spirituell, men även en mer välmående mage, glansigare hår, starkare naglar och ett större leende på läpparna - Det är mina mål för 2021. Jag skall bli den bästa jag. En ny version av mig själv. En bättre version. Nu kör vi!

Vad händer på min personliga front just nu? Jooo - jag har skaffat en PT för två månader sedan och skall nu även ta tag i kosten. Tjoho!

Ni som hängt med en stund vet att jag fick en njursjukdom för ett och ett halvt år sedan, en sjukdom som gör att njurarna inte längre vill samarbeta. Efter flera olika sorters mediciner, försvann både muskler, ork och jag började samlade vätska (+ några kg eftersom jag inte fick röra på mig pga. väldigt högt kolesterol.) Så i början av hösten började jag gå på promenader igen (väldigt långsamma promenader kan jag påstå), men med tiden började promenaderna snabbas upp och jag kände att kroppen började orka mera. I november när jag var tvungen att ta bort den ena medicinen (kortison slutade fungera på mig) för njurarna, då var det dags att börja steppa upp gamet kände jag när alla hemska biverkningar sakta började försvinna. 

Sedan 20-årsåldern har jag tränat på gym (fyller 30 i juni), men även sprungit väldigt mycket. På något vis har jag alltid trivts bäst på gymmet. Bygga muskler och känna mig stark mentalt, fysiskt och psykiskt. Det hjälpte även för att stärka min koncentration och balans efter min hjärninfarkt och därför känns det som en viktig del av mitt liv att få träna och hålla igång.

Nu har redan två månader gått efter att jag börjat träna med en PT, vilket betyder att jag har 4 månader kvar ännu. Jag har bra kommit igång med att stärka och bygga muskler och känner att jag är en bra bit på väg. Redan kan jag märka att jag känner mig piggare, har bättre koncentration och orkar mera på alla plan både hemma och på jobbet. Vilket gör att jag får en sån kick och bara vill fortsätta! 

Denna vecka skall min kondition börja tränas upp och jag känner mig så taggad för att äntligen få ta tag i det också! Jag längtar efter regniga sommardagar när jag får sätta på springskorna igen och ta mig ut på löpbanan (vilket för mig är det mest avkopplande jag vet.)

På matfronten då? 

Jag fick en tanke till mig i helgen där jag kände att nu var det dags att ta tag i kosten också. Jag behöver äta mat som stärker mitt immunförsvar, som är bra för njurarna och som samtidigt gör att jag kan bygga muskler. Detta är något som är på gång, och förhoppningsvis får jag börja med detta nästa vecka redan. En ivrig och glad skribent här på andra sidan skärmen vill jag lova! :) 

Jag ser så framemot att få stärka mig själv. Att hjälpa både kropp och knopp att må bättre. Jag hejar för ett hälsosammare och mer friskare 2021! 

 

Måste erkänna att jag knappt vågar knäppa bilder inne på gymmet ifall någon skulle se mig, därav nervös min, hehe. IMG 20201206 114713 841 1

 


Tiramisu med philadelphia

Skrivet av Sofia Svevar 14.01.2021

Kategorier:

"En solig och vacker dag sitter jag i Italien och beställer in en kaffe och en kaka. Världens godaste kaka, enligt mig - Tiramisu!" Just denna efterätt/kaka som jag har tillagat sedan jag började skriva i min personliga receptbok för 12 år sedan, har följt med mig och sedan dess varit en av mina personliga favoriter. Nu vill jag dela receptet med er: 

DSC 0188

TIRAMISU 
(Sofia specialité, hehe)

((som det så vackert står i min kokbok)) ☺

Botten: 
2 ägg
1 dl socker
1 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker

Vispa ihop ägg och socker tills det blir pösigt. Blanda sedan i resterande ingredienser. Sätt blandningen i en bakform med löstagbar botten. 
Botten skall gräddas mitt i ugnen - 200 grader i 15 minuter. 

Philadelphiablandningen: 
200g philadelphiaost
2dl grädde
2dl florsocker 

Sätt philadelphiaosten i en skål. Vispa sedan ihop grädden och florsockret i en annan skål och blanda sedan ner det tillsammans med philadelphiaosten. 

"Dränk" tårtbotten med kaffe (här skulle jag säga 1-3dl kaffe beroende på hur stark kaffesmak och hur blöt botten man vill ha). Ovanpå botten sätter man sedan philadelphiablandningen och till slut toppar man med kakao. Tadaa! ☼

DSC 0174DSC 0180


Kallsvettig och rädd

Skrivet av Sofia Svevar 10.01.2021 | 1 kommentar(er)

Har du någon gång drömt så att drömmen uppfattats som verklig? Så verklig att man kunnat känna dofter, känna att man tar fysiskt i saker och att man kunnat känna starka känslor? Det har jag gjort i helgen. Drömmen var så verklig att den ännu sitter stenhårt fast i mitt minne. Här ska ni få höra: 

DSC 0163

"Det är natt och jag ligger vaken. Pulsklockan visar 01:35.  Där ligger jag och stirrar i taket. Ut i vad som kan likna tomma intet, för det är så mörkt i rummet. Jag vänder mig om och om igen i sängen. Funderar om jag borde gå upp och dricka lite vatten, kanske. 

Tankarna snurrar... Det hjälper inte.  Min kropp får ingen ro i natt. Där ligger jag i sängen och lyssnar på en snarkande hund och en sovande andra hälft. Mina ögon blir inte trötta och kroppen känns likadan som när jag har varit ute och sprungit. 

Jag tar med täcket och kudden och bestämmer mig för att gå och lägga mig på soffan istället. 

Där bäddar jag ner mig skönt. 

Här brukar jag alltid somna när jag sover oroligt. Och vaknar utvilad nästa morgon.

Men inte i natt. 

Klockan går. 02:26. 

Till slut somnar jag. Tror jag. 

Jag ligger där, klarvaken i soffan. Tittar ut över vardagsrummet och det ser precis ut som vanligt. Lite skrämmande ändå när mörkret ligger tätt i huset. Inte ett ljus syns.

Men, plötsligt börjar det blixtra utomhus och jag känner hur jag får kalla kårar längs med ryggraden. Det känns så overkligt.

Jag känner en iskall bris svepa över rummet som landar i mig. Brisen kramar om mig och jag känner hur mina axlar börjar spänna. Hjälp, tänker jag. 

Smygandes går jag iväg över vardagsrumsgolvet, via köket och in till sovrummet där jag vet att Mathias ligger och sover. På något konstigt vis känns det som att det är mera saker på golvet än vad jag kunde minnas att det var när jag gick och la mig i soffan för en stund sedan. Kanske jag bara kommer ihåg fel.

Jag går in till sovrummet och ger min man en kram, i hopp om att det skall ge mig ett större lugn.

Då i samma stund, ser jag en man komma gåendes in till köket medan jag sitter där på sängkanten. Han är lång, stadig och bredaxlad. Han har kort hår. Ljus tröja och blåa jeans. Den här mannen liknar så mycket på min Mathias som ligger och sover. Bara att denna man ser ut vara äldre.. Runt 45-50 år kanske.

Jag känner mig lugn, men samtidigt blir jag väldigt rädd. Jag känner hur jag börjar skrika. Jag skriker, skriker och skriker.

Till slut vaknar jag och är genomsvettig. Känner hur min hals är torr efter allt skrikande. Det känns som att jag fortfarande skriker på något sätt. Jag är frusen och känner att den där kalla brisen finns inom mig, men som nu sakta släpper.. 

Sedan inser jag att det var en dröm.

Mera vaken än tidigare och med mer stirrande ögon i taket än förut, försöker jag somna om. Jag sover några timmar till tills klockan ringer."

 

På morgonen efter denna dröm berättar jag för Mathias vad som hade hänt. Han nämnde genast "Ville!" och jag tänkte precis "Men såklart var det han!!". För ni kommer väl ihåg mina berättelser om mannen som dog på vår gård? Han som håller till hos oss på gården?
(Här hittar ni blogginläggen: Mannen som dog på vår går - del 1 och del 2)
Denna natt hade han tagit sig in i min dröm: och jag är säker på att han inte ville illa, utan det kändes mera som en vänlig gest än ett hot även om jag kände mig rädd.

I fortsättningen hoppas jag att Ville fortsätter att hålla sig lugn och att han håller sig ute i vargakylan som jag snällt bett om! Och om han så gärna vill hälsa på så kan han gärna göra det på ett lite lugnare sätt.. :) 

DSC 0170 2


Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1


När panikångesten tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.12.2020 | 4 kommentar(er)

När panikångesten smyger sig på: Då tror man att man håller på att dö. 

Hej igen efter en och en halv månad med bloggandet på paus!  Jag utlovade ett inlägg som handlar om det senaste året fram till idag. Det komiska i det hela var att jag fick panikångest en stund efter mitt lovande igår - så nu svängde inlägget en del - men alltid bra med något kryddigt att skriva om. Hehe, skämt åsido. (Min skadeglädje slutar inte ens med mig själv).

 

Här kommer en berättelse från i våras:

Som tidigare skrivit så började min kropp samla vätska igen i våras. Jag kom snabbt på fötter igen och kortisonen blev högre igen. Samtidigt som detta fick jag också panikångest. 

Vi skulle åka och handla. Jag mådde helt okej. Kände mig lite hängig och led av hjärtklappningar, men det var något som jag var van vid på grund av medicin. Vi kom fram till affären i stan och jag sa åt Mathias att jag kände mig lite snurrig. 

Vi gick in till affären och plötsligt känner jag hur benen börjar vika sig under mig. Jag höll fast mig vid fruktdisken för att inte ramla på golvet. En hemsk smärta började smyga sig på och jag fick en otroligt värk i både bröstkorg och rygg. Jag kommer ihåg mina ord som jag sa åt Mathias: 

"Jag tror jag håller på att få en hjärtinfarkt". 

Han lugnade mig och sa att jag skulle gå och sätta mig i bilen medan han handlade färdigt. 

Väl i bilen satt jag. Stirrandes på akutens nummer på telefon. Borde jag ringa? Fortfarande med kraftig värk ringde jag och väl i andra sidan telefon bad dem mig att komma in. Jag trodde att jag höll på att dö. Bilturen till sjukhuset kändes då som de värsta minuterna i mitt liv (även om min kropp varit med om värre saker).

Snabbt som blixten var vi vid akuten. Jag fick lägga mig ner i en säng och låg där i några timmar. Hjärtat och kroppen lugnade sig efter en stund. Då fick jag veta att jag troligtvis hade fått en panikattack. Jag fick åka hem samma kväll. 

 

Ja, men - Vad hände igår? 

Jag steg upp som vanligt och drack en kaffekopp. Kände att jag var aningen tröttare och mer irriterad än vad jag brukar vara, men det brukar alltid gå om när man väl kommit till jobbet och får umgås med barnen på dagis. Väl där kände jag att det inte var som det skulle och jag bad om att få gå ut först på gården för att hämta luft. När jag väl var ute blev allt bara värre. Jag kände panik när jag såg massor av barn och vuxna som befann sig där. Jag höll min och försökte stå ut en stund. Mina snälla kollegor lät mig gå in och ta det lugnt en stund.

En stund före hade ett illamående växt fram, som blev värre. Jag drack en kopp pepparmintte, som jag har lärt mig är bra för illamående, och kände hur den där samma smärtan mot både bröstkorg och rygg uppmanade sig igen. Jag kände igen mig och ringde hälsovården. Som tur fick jag tid en timme efter samtalet. 

Samtidigt hos hälsovårdaren fick jag veta att det troligtvis var panikångest som uppdagade sig på grund av att jag slutat med kortison för en och en halv vecka sedan. För har man haft panikångest en gång förut så kommer kroppen ihåg det och då kommer gärna ångesten och hälsar på igen. Vilket hände mig. 

Samtidigt denna gång märkte jag att jag var mera lugn kring situationen. Jag visste precis vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre. Jag visste hur jag skulle lugna kroppen. Precis som om hela sinnet tog sig an situationen och jag kände efter vad jag borde göra. Precis då hjälpte intuitionen mig som starkast. 


Vad är det bästa botemedlet?

En lugn promenad, spikmatta, chamomillete, en god natts sömn och ett positivt tänkande. Åtminstone hjälpte det mig för idag mår jag mycket bättre! :) 

 

"My strength did not come from lifting weights. My strength did come from lifting myself up when i was knocked down."

DSC 0076


En historia om ett glädjande besked

Skrivet av Sofia Svevar 19.10.2020

För två veckor sedan fick jag ett glädjande besked av min njurläkare (jippii!): Månadens blodprov visade att mina värden har aldrig sett så bra ut som de gjorde nu. Jag fick till och med lov att dricka ett vinglas som jag nu längtat efter i över ett år. För er som inte hängt med i vad som har hänt mig det senaste året, så kommer en berättelse här:

 

På villaavslutningen 2019 var allt som vanligt. Jag drack vin, mådde gott och kände att allt var på topp. Som tidigare nämnt så tränade jag regelbundet, hade riktigt bra kondition, tränade på gym några gånger i veckan och levde ett sunt liv med riktigt bra och grön mat. Jag har alltid älskat promenader, löpturer och andra sätt att röra på mig. Jag har alltid varit intresserad av mat och alltid försökt få i mig tillräckligt med vitaminer för att hålla mig frisk och sund. Även om jag levde ett gott liv som var fyllt med träning, kärlek och skratt, så hände något under septembermånad 2019. 

Detta var jag före jag fick sjukdomen nefros.20190525 18352920190513 104152

I jobbet, som då också var bland barn, började jag känna att det drog något fruktansvärt i mina ben och speciellt på eftermiddagarna. Det kändes som att jag fick muskelvärk eller sendrag. Jag började stå och stretcha som en dåre bland barnen, vilket inte gjorde så mycket, för de tyckte mest det var roligt när jag satt på golvet och gjorde konstiga övningar. 

Efter några dagar fick jag svårt att gå. Det gjorde SÅ ont i mina ben. Det kändes som att mina muskler höll på att explodera. När jag skulle gå över gården på jobbet hann barnen springa ifrån mig och jag kom sakta lunkandes efteråt. Envisa jag. Jag höll bara ut som vanligt och tänkte inte desto mera på det.

När jag kom hem efter jobbet en dag i början av oktober 2019, skulle jag sätta på mig mina collegebyxor (som man oftast vill göra när man haft jeans på sig hela dagen). Jag drog på mig dem och de var riktigt spända. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte "Vad är detta? Hur kan jag se ut såhär?" Här ligger man i och tränar, äter bra och mår bra. Så har jag plötsligt gått upp i vikt? Jag bestämde mig för att ta av mina byxor och kolla mig en gång till i spegeln. F-Ö-R-S-K-R-Ä-C-K-L-I-G-T. Rent ut sagt. Efteråt ställde jag mig på vågen och där står det "57 kg". Jag trodde jag skulle smälla av. I vanliga fall vägde jag 47-48kg (jag är 1.57cm lång). Under cirka 3 veckor gick jag alltså upp 10 kg i vikt. 

En snabb idé kom att jag tar på mig springkläderna och beger mig ut på en löptur (i tron på att jag ändå gått upp i vikt). Springandet gick bra. Inga pauser, bara skön, frisk luft som hösten alltid bjuder på. 

Jag åkte till jobbet nästa dag och där var det samma sak igen, om inte värre. Jag kunde knappt ta mig ut på gården för det gjorde så ont. Då bestämde jag mig för att ringa akuten. Jag åkte dit, fick prata med läkare och han tyckte inte att jag verkade vara svälld. (Gissa om jag ville svära honom rakt upp i ansiktet. Hur skulle han kunna veta det som inte känner mig?). Nåväl, jag fick ta blod- och urinprov och skulle få svar några dagar efteråt.

 

Vad fick jag för svar på proven?

Proteinerna i kroppen var skyhöga, vilket då gjorde att jag började svälla av vätska. Mitt kolesterol låg på 12 och jag hade väldigt hög risk att få blodpropp i benen om jag rörde på mig (och då hade jag varit på löptur någon dag före....). Ni kan tänka er hur rädd jag blev att på grund av detta så skulle jag få en stroke igen. Tankarna fanns alltid där. 

Senare fick jag då veta att jag har en njursjukdom som heter Nefros. Som föralltid kommer att finnas i min kropp så länge jag lever. Jag fick 7 olika piller och mediciner som jag är tvungen att ta: kortison 48mg, furesis (vätskedrivande), kalk, d-vitamin, zink, losartan (blodtryckssänkande) och somac (skydd för magen). Jag fick en sjukskrivning på två månader. I december var jag då tillbaka i jobbet, trött men glad. 

 

Fem månader senare:

I mars 2020 märkte jag att vågen började ta sig uppåt igen och jag fick svårt att gå. Jag ringde läkaren och på min månadskontroll berättade hon att jag fått ett "återfall". Jag fick då en sjukskrivning igen och hamnade i riskgruppen på grund av corona. I juni fick jag reda på att kortison slutade fungera på mig och då fick jag en ny medicin - Sandimmun. 

Dessa bilder är tagna när jag fick ett skov på våren av sjukdomen och började äta 48mg kortison igen. Jag hann gå upp 6kg innan jag märkte att något var fel.

20200324 100409

Snapchat 1807218771

Idag - Ett år efter sjukdomens början:

Som jag skrev först i inlägget så fick jag ett glädjande besked för två veckor sedan om att jag nu aldrig haft så bra värden som jag har nu. Jag trappar som bäst ner med kortison och har nu endast en och en halv vecka kvar av kortison. Det som gläder mig mest är att jag då kommer befrias från många (hemska) biverkningar och dessutom (förhoppningsvis) några andra mediciner också. Det jag behöver gå igenom före är den ständiga värken i alla leder (som redan har börjat... Men då är jag på rätt väg, tänker jag).

En annan trevlig sak är att jag även börjat röra mera på mig och försöker sakta men säkert bygga upp någon slags kondition igen. Jag vet att det måste få ta den tid det tar, och att jag nu, mer än någonsin behöver lyssna till min kropp vad den behöver. Även om jag inte är på samma nivå som jag var för ett år sedan, så känner jag mig ändå gladare och mer bekväm i mig själv än någonsin!

Jag har börjat se livet på ett annat sätt: jag hinner titta mig omkring, ler åt främmande människor, känner glädje över småsaker, och det viktigaste: jag kommer ihåg att andas och leva i nuet. Ännu en gång kan jag konstatera att de påfrestningar som händer i mitt liv, bygger mig starkare och mer självsäker för varje dag. Det är så viktigt att man inte gräver sig ner, utan att man kan hitta de små stunder och sakerna i livet som gör det värt att leva. 

Så här ser jag ut idag. Gladare och tryggare i mig själv än någonsin. Denna bild är tagen den 10 oktober, 2020:

20201010 173238