DSC 200

A walk done memory lane

Skrivet av Sofia Svevar 28.01.2021

Precis som rubriken säger: A walk done memory lane. Jag är en typisk kräfta som håller minnen kärt. Bland annat dessa härliga barnprogram som jag själv tittade på som liten. Ännu idag älskar jag  Disney-filmer, Astrid Lindgrens filmer och andra program som får dopaminet i hjärnan att reagera positivt och får en att minnas tillbaka!

Vet ni vad? Igår slog tanken mig att eftersom jag skall bota mitt sockerberoende här snart, så är jag tvungen att bunkra upp med godis inför helgen. Jag skall nämligen ta tag i kosten nästa vecka, och då skall sötsuget puts väck. För jag så trött på att sockret alltid blir en bov i dramat vid trötthet, tristess eller just när helgen kommer.

Så idag när jag körde hem från jobbet slog tanken mig: Jag kommer väldigt bra ihåg ett barnprogram som jag alltid tittade på som liten. Det snurrade godis i tv-rutan. Drömmen. Vem ville inte delta i det barnprogrammet?

100 kilo godis! Någon som minns? 

 

Efteråt började jag fundera på olika barnprogram som visades på ljuva 90-talet. Minns ni dessa? 


Och såklart:

Oj du ljuva 90-tal! Vilka program/serier/filmer kommer du ihåg från din barndom? 


PT och kostrådgivning

Skrivet av Sofia Svevar 25.01.2021

Kategorier:
Taggar:

En god koncentration, en bättre kondition, ett starkare jag, mer jordad och spirituell, men även en mer välmående mage, glansigare hår, starkare naglar och ett större leende på läpparna - Det är mina mål för 2021. Jag skall bli den bästa jag. En ny version av mig själv. En bättre version. Nu kör vi!

Vad händer på min personliga front just nu? Jooo - jag har skaffat en PT för två månader sedan och skall nu även ta tag i kosten. Tjoho!

Ni som hängt med en stund vet att jag fick en njursjukdom för ett och ett halvt år sedan, en sjukdom som gör att njurarna inte längre vill samarbeta. Efter flera olika sorters mediciner, försvann både muskler, ork och jag började samlade vätska (+ några kg eftersom jag inte fick röra på mig pga. väldigt högt kolesterol.) Så i början av hösten började jag gå på promenader igen (väldigt långsamma promenader kan jag påstå), men med tiden började promenaderna snabbas upp och jag kände att kroppen började orka mera. I november när jag var tvungen att ta bort den ena medicinen (kortison slutade fungera på mig) för njurarna, då var det dags att börja steppa upp gamet kände jag när alla hemska biverkningar sakta började försvinna. 

Sedan 20-årsåldern har jag tränat på gym (fyller 30 i juni), men även sprungit väldigt mycket. På något vis har jag alltid trivts bäst på gymmet. Bygga muskler och känna mig stark mentalt, fysiskt och psykiskt. Det hjälpte även för att stärka min koncentration och balans efter min hjärninfarkt och därför känns det som en viktig del av mitt liv att få träna och hålla igång.

Nu har redan två månader gått efter att jag börjat träna med en PT, vilket betyder att jag har 4 månader kvar ännu. Jag har bra kommit igång med att stärka och bygga muskler och känner att jag är en bra bit på väg. Redan kan jag märka att jag känner mig piggare, har bättre koncentration och orkar mera på alla plan både hemma och på jobbet. Vilket gör att jag får en sån kick och bara vill fortsätta! 

Denna vecka skall min kondition börja tränas upp och jag känner mig så taggad för att äntligen få ta tag i det också! Jag längtar efter regniga sommardagar när jag får sätta på springskorna igen och ta mig ut på löpbanan (vilket för mig är det mest avkopplande jag vet.)

På matfronten då? 

Jag fick en tanke till mig i helgen där jag kände att nu var det dags att ta tag i kosten också. Jag behöver äta mat som stärker mitt immunförsvar, som är bra för njurarna och som samtidigt gör att jag kan bygga muskler. Detta är något som är på gång, och förhoppningsvis får jag börja med detta nästa vecka redan. En ivrig och glad skribent här på andra sidan skärmen vill jag lova! :) 

Jag ser så framemot att få stärka mig själv. Att hjälpa både kropp och knopp att må bättre. Jag hejar för ett hälsosammare och mer friskare 2021! 

 

Måste erkänna att jag knappt vågar knäppa bilder inne på gymmet ifall någon skulle se mig, därav nervös min, hehe. IMG 20201206 114713 841 1

 


Tiramisu med philadelphia

Skrivet av Sofia Svevar 14.01.2021

Kategorier:

"En solig och vacker dag sitter jag i Italien och beställer in en kaffe och en kaka. Världens godaste kaka, enligt mig - Tiramisu!" Just denna efterätt/kaka som jag har tillagat sedan jag började skriva i min personliga receptbok för 12 år sedan, har följt med mig och sedan dess varit en av mina personliga favoriter. Nu vill jag dela receptet med er: 

DSC 0188

TIRAMISU 
(Sofia specialité, hehe)

((som det så vackert står i min kokbok)) ☺

Botten: 
2 ägg
1 dl socker
1 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker

Vispa ihop ägg och socker tills det blir pösigt. Blanda sedan i resterande ingredienser. Sätt blandningen i en bakform med löstagbar botten. 
Botten skall gräddas mitt i ugnen - 200 grader i 15 minuter. 

Philadelphiablandningen: 
200g philadelphiaost
2dl grädde
2dl florsocker 

Sätt philadelphiaosten i en skål. Vispa sedan ihop grädden och florsockret i en annan skål och blanda sedan ner det tillsammans med philadelphiaosten. 

"Dränk" tårtbotten med kaffe (här skulle jag säga 1-3dl kaffe beroende på hur stark kaffesmak och hur blöt botten man vill ha). Ovanpå botten sätter man sedan philadelphiablandningen och till slut toppar man med kakao. Tadaa! ☼

DSC 0174DSC 0180


Kallsvettig och rädd

Skrivet av Sofia Svevar 10.01.2021 | 1 kommentar(er)

Har du någon gång drömt så att drömmen uppfattats som verklig? Så verklig att man kunnat känna dofter, känna att man tar fysiskt i saker och att man kunnat känna starka känslor? Det har jag gjort i helgen. Drömmen var så verklig att den ännu sitter stenhårt fast i mitt minne. Här ska ni få höra: 

DSC 0163

"Det är natt och jag ligger vaken. Pulsklockan visar 01:35.  Där ligger jag och stirrar i taket. Ut i vad som kan likna tomma intet, för det är så mörkt i rummet. Jag vänder mig om och om igen i sängen. Funderar om jag borde gå upp och dricka lite vatten, kanske. 

Tankarna snurrar... Det hjälper inte.  Min kropp får ingen ro i natt. Där ligger jag i sängen och lyssnar på en snarkande hund och en sovande andra hälft. Mina ögon blir inte trötta och kroppen känns likadan som när jag har varit ute och sprungit. 

Jag tar med täcket och kudden och bestämmer mig för att gå och lägga mig på soffan istället. 

Där bäddar jag ner mig skönt. 

Här brukar jag alltid somna när jag sover oroligt. Och vaknar utvilad nästa morgon.

Men inte i natt. 

Klockan går. 02:26. 

Till slut somnar jag. Tror jag. 

Jag ligger där, klarvaken i soffan. Tittar ut över vardagsrummet och det ser precis ut som vanligt. Lite skrämmande ändå när mörkret ligger tätt i huset. Inte ett ljus syns.

Men, plötsligt börjar det blixtra utomhus och jag känner hur jag får kalla kårar längs med ryggraden. Det känns så overkligt.

Jag känner en iskall bris svepa över rummet som landar i mig. Brisen kramar om mig och jag känner hur mina axlar börjar spänna. Hjälp, tänker jag. 

Smygandes går jag iväg över vardagsrumsgolvet, via köket och in till sovrummet där jag vet att Mathias ligger och sover. På något konstigt vis känns det som att det är mera saker på golvet än vad jag kunde minnas att det var när jag gick och la mig i soffan för en stund sedan. Kanske jag bara kommer ihåg fel.

Jag går in till sovrummet och ger min man en kram, i hopp om att det skall ge mig ett större lugn.

Då i samma stund, ser jag en man komma gåendes in till köket medan jag sitter där på sängkanten. Han är lång, stadig och bredaxlad. Han har kort hår. Ljus tröja och blåa jeans. Den här mannen liknar så mycket på min Mathias som ligger och sover. Bara att denna man ser ut vara äldre.. Runt 45-50 år kanske.

Jag känner mig lugn, men samtidigt blir jag väldigt rädd. Jag känner hur jag börjar skrika. Jag skriker, skriker och skriker.

Till slut vaknar jag och är genomsvettig. Känner hur min hals är torr efter allt skrikande. Det känns som att jag fortfarande skriker på något sätt. Jag är frusen och känner att den där kalla brisen finns inom mig, men som nu sakta släpper.. 

Sedan inser jag att det var en dröm.

Mera vaken än tidigare och med mer stirrande ögon i taket än förut, försöker jag somna om. Jag sover några timmar till tills klockan ringer."

 

På morgonen efter denna dröm berättar jag för Mathias vad som hade hänt. Han nämnde genast "Ville!" och jag tänkte precis "Men såklart var det han!!". För ni kommer väl ihåg mina berättelser om mannen som dog på vår gård? Han som håller till hos oss på gården?
(Här hittar ni blogginläggen: Mannen som dog på vår går - del 1 och del 2)
Denna natt hade han tagit sig in i min dröm: och jag är säker på att han inte ville illa, utan det kändes mera som en vänlig gest än ett hot även om jag kände mig rädd.

I fortsättningen hoppas jag att Ville fortsätter att hålla sig lugn och att han håller sig ute i vargakylan som jag snällt bett om! Och om han så gärna vill hälsa på så kan han gärna göra det på ett lite lugnare sätt.. :) 

DSC 0170 2


Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1


När panikångesten tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.12.2020 | 4 kommentar(er)

När panikångesten smyger sig på: Då tror man att man håller på att dö. 

Hej igen efter en och en halv månad med bloggandet på paus!  Jag utlovade ett inlägg som handlar om det senaste året fram till idag. Det komiska i det hela var att jag fick panikångest en stund efter mitt lovande igår - så nu svängde inlägget en del - men alltid bra med något kryddigt att skriva om. Hehe, skämt åsido. (Min skadeglädje slutar inte ens med mig själv).

 

Här kommer en berättelse från i våras:

Som tidigare skrivit så började min kropp samla vätska igen i våras. Jag kom snabbt på fötter igen och kortisonen blev högre igen. Samtidigt som detta fick jag också panikångest. 

Vi skulle åka och handla. Jag mådde helt okej. Kände mig lite hängig och led av hjärtklappningar, men det var något som jag var van vid på grund av medicin. Vi kom fram till affären i stan och jag sa åt Mathias att jag kände mig lite snurrig. 

Vi gick in till affären och plötsligt känner jag hur benen börjar vika sig under mig. Jag höll fast mig vid fruktdisken för att inte ramla på golvet. En hemsk smärta började smyga sig på och jag fick en otroligt värk i både bröstkorg och rygg. Jag kommer ihåg mina ord som jag sa åt Mathias: 

"Jag tror jag håller på att få en hjärtinfarkt". 

Han lugnade mig och sa att jag skulle gå och sätta mig i bilen medan han handlade färdigt. 

Väl i bilen satt jag. Stirrandes på akutens nummer på telefon. Borde jag ringa? Fortfarande med kraftig värk ringde jag och väl i andra sidan telefon bad dem mig att komma in. Jag trodde att jag höll på att dö. Bilturen till sjukhuset kändes då som de värsta minuterna i mitt liv (även om min kropp varit med om värre saker).

Snabbt som blixten var vi vid akuten. Jag fick lägga mig ner i en säng och låg där i några timmar. Hjärtat och kroppen lugnade sig efter en stund. Då fick jag veta att jag troligtvis hade fått en panikattack. Jag fick åka hem samma kväll. 

 

Ja, men - Vad hände igår? 

Jag steg upp som vanligt och drack en kaffekopp. Kände att jag var aningen tröttare och mer irriterad än vad jag brukar vara, men det brukar alltid gå om när man väl kommit till jobbet och får umgås med barnen på dagis. Väl där kände jag att det inte var som det skulle och jag bad om att få gå ut först på gården för att hämta luft. När jag väl var ute blev allt bara värre. Jag kände panik när jag såg massor av barn och vuxna som befann sig där. Jag höll min och försökte stå ut en stund. Mina snälla kollegor lät mig gå in och ta det lugnt en stund.

En stund före hade ett illamående växt fram, som blev värre. Jag drack en kopp pepparmintte, som jag har lärt mig är bra för illamående, och kände hur den där samma smärtan mot både bröstkorg och rygg uppmanade sig igen. Jag kände igen mig och ringde hälsovården. Som tur fick jag tid en timme efter samtalet. 

Samtidigt hos hälsovårdaren fick jag veta att det troligtvis var panikångest som uppdagade sig på grund av att jag slutat med kortison för en och en halv vecka sedan. För har man haft panikångest en gång förut så kommer kroppen ihåg det och då kommer gärna ångesten och hälsar på igen. Vilket hände mig. 

Samtidigt denna gång märkte jag att jag var mera lugn kring situationen. Jag visste precis vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre. Jag visste hur jag skulle lugna kroppen. Precis som om hela sinnet tog sig an situationen och jag kände efter vad jag borde göra. Precis då hjälpte intuitionen mig som starkast. 


Vad är det bästa botemedlet?

En lugn promenad, spikmatta, chamomillete, en god natts sömn och ett positivt tänkande. Åtminstone hjälpte det mig för idag mår jag mycket bättre! :) 

 

"My strength did not come from lifting weights. My strength did come from lifting myself up when i was knocked down."

DSC 0076


En historia om ett glädjande besked

Skrivet av Sofia Svevar 19.10.2020

För två veckor sedan fick jag ett glädjande besked av min njurläkare (jippii!): Månadens blodprov visade att mina värden har aldrig sett så bra ut som de gjorde nu. Jag fick till och med lov att dricka ett vinglas som jag nu längtat efter i över ett år. För er som inte hängt med i vad som har hänt mig det senaste året, så kommer en berättelse här:

 

På villaavslutningen 2019 var allt som vanligt. Jag drack vin, mådde gott och kände att allt var på topp. Som tidigare nämnt så tränade jag regelbundet, hade riktigt bra kondition, tränade på gym några gånger i veckan och levde ett sunt liv med riktigt bra och grön mat. Jag har alltid älskat promenader, löpturer och andra sätt att röra på mig. Jag har alltid varit intresserad av mat och alltid försökt få i mig tillräckligt med vitaminer för att hålla mig frisk och sund. Även om jag levde ett gott liv som var fyllt med träning, kärlek och skratt, så hände något under septembermånad 2019. 

Detta var jag före jag fick sjukdomen nefros.20190525 18352920190513 104152

I jobbet, som då också var bland barn, började jag känna att det drog något fruktansvärt i mina ben och speciellt på eftermiddagarna. Det kändes som att jag fick muskelvärk eller sendrag. Jag började stå och stretcha som en dåre bland barnen, vilket inte gjorde så mycket, för de tyckte mest det var roligt när jag satt på golvet och gjorde konstiga övningar. 

Efter några dagar fick jag svårt att gå. Det gjorde SÅ ont i mina ben. Det kändes som att mina muskler höll på att explodera. När jag skulle gå över gården på jobbet hann barnen springa ifrån mig och jag kom sakta lunkandes efteråt. Envisa jag. Jag höll bara ut som vanligt och tänkte inte desto mera på det.

När jag kom hem efter jobbet en dag i början av oktober 2019, skulle jag sätta på mig mina collegebyxor (som man oftast vill göra när man haft jeans på sig hela dagen). Jag drog på mig dem och de var riktigt spända. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte "Vad är detta? Hur kan jag se ut såhär?" Här ligger man i och tränar, äter bra och mår bra. Så har jag plötsligt gått upp i vikt? Jag bestämde mig för att ta av mina byxor och kolla mig en gång till i spegeln. F-Ö-R-S-K-R-Ä-C-K-L-I-G-T. Rent ut sagt. Efteråt ställde jag mig på vågen och där står det "57 kg". Jag trodde jag skulle smälla av. I vanliga fall vägde jag 47-48kg (jag är 1.57cm lång). Under cirka 3 veckor gick jag alltså upp 10 kg i vikt. 

En snabb idé kom att jag tar på mig springkläderna och beger mig ut på en löptur (i tron på att jag ändå gått upp i vikt). Springandet gick bra. Inga pauser, bara skön, frisk luft som hösten alltid bjuder på. 

Jag åkte till jobbet nästa dag och där var det samma sak igen, om inte värre. Jag kunde knappt ta mig ut på gården för det gjorde så ont. Då bestämde jag mig för att ringa akuten. Jag åkte dit, fick prata med läkare och han tyckte inte att jag verkade vara svälld. (Gissa om jag ville svära honom rakt upp i ansiktet. Hur skulle han kunna veta det som inte känner mig?). Nåväl, jag fick ta blod- och urinprov och skulle få svar några dagar efteråt.

 

Vad fick jag för svar på proven?

Proteinerna i kroppen var skyhöga, vilket då gjorde att jag började svälla av vätska. Mitt kolesterol låg på 12 och jag hade väldigt hög risk att få blodpropp i benen om jag rörde på mig (och då hade jag varit på löptur någon dag före....). Ni kan tänka er hur rädd jag blev att på grund av detta så skulle jag få en stroke igen. Tankarna fanns alltid där. 

Senare fick jag då veta att jag har en njursjukdom som heter Nefros. Som föralltid kommer att finnas i min kropp så länge jag lever. Jag fick 7 olika piller och mediciner som jag är tvungen att ta: kortison 48mg, furesis (vätskedrivande), kalk, d-vitamin, zink, losartan (blodtryckssänkande) och somac (skydd för magen). Jag fick en sjukskrivning på två månader. I december var jag då tillbaka i jobbet, trött men glad. 

 

Fem månader senare:

I mars 2020 märkte jag att vågen började ta sig uppåt igen och jag fick svårt att gå. Jag ringde läkaren och på min månadskontroll berättade hon att jag fått ett "återfall". Jag fick då en sjukskrivning igen och hamnade i riskgruppen på grund av corona. I juni fick jag reda på att kortison slutade fungera på mig och då fick jag en ny medicin - Sandimmun. 

Dessa bilder är tagna när jag fick ett skov på våren av sjukdomen och började äta 48mg kortison igen. Jag hann gå upp 6kg innan jag märkte att något var fel.

20200324 100409

Snapchat 1807218771

Idag - Ett år efter sjukdomens början:

Som jag skrev först i inlägget så fick jag ett glädjande besked för två veckor sedan om att jag nu aldrig haft så bra värden som jag har nu. Jag trappar som bäst ner med kortison och har nu endast en och en halv vecka kvar av kortison. Det som gläder mig mest är att jag då kommer befrias från många (hemska) biverkningar och dessutom (förhoppningsvis) några andra mediciner också. Det jag behöver gå igenom före är den ständiga värken i alla leder (som redan har börjat... Men då är jag på rätt väg, tänker jag).

En annan trevlig sak är att jag även börjat röra mera på mig och försöker sakta men säkert bygga upp någon slags kondition igen. Jag vet att det måste få ta den tid det tar, och att jag nu, mer än någonsin behöver lyssna till min kropp vad den behöver. Även om jag inte är på samma nivå som jag var för ett år sedan, så känner jag mig ändå gladare och mer bekväm i mig själv än någonsin!

Jag har börjat se livet på ett annat sätt: jag hinner titta mig omkring, ler åt främmande människor, känner glädje över småsaker, och det viktigaste: jag kommer ihåg att andas och leva i nuet. Ännu en gång kan jag konstatera att de påfrestningar som händer i mitt liv, bygger mig starkare och mer självsäker för varje dag. Det är så viktigt att man inte gräver sig ner, utan att man kan hitta de små stunder och sakerna i livet som gör det värt att leva. 

Så här ser jag ut idag. Gladare och tryggare i mig själv än någonsin. Denna bild är tagen den 10 oktober, 2020:

20201010 173238


Mitt innersta driv

Skrivet av Sofia Svevar 08.10.2020

En gång för väldigt längesedan såg mina drömmar så annorlunda ut mot vad de gör idag. Den lilla flicka som växte upp med söndagsklänningar och hade frisördrömmar, och som helst ville bo i ett slott där helst en prins kom ridandes på en häst - hon började titta inåt: känna glädje, stolthet och lärde sig att följa hjärtat istället för det ytliga som gick hem tidigare. 

Det är med glädje (och lite blygsel) som jag nu öppnar upp mitt hjärta och välkomnar in alla i mina drömmars värld. I detta inlägg står mina mål inom yrkeslivet i fokus. 

Drömmarna inom det estetiska byttes sakta men säkert ut mot människans tankesätt, innersta tankar, omsorg och varför människan reagerar och fungerar på olika sätt i olika situationer. Jag känner att jag är på rätt väg mot det som jag önskar mest i livet inom arbete: Att jobba med människor, självet, det sunda livet och att kunna lyssna till och förstå andra. Ett yrke där man själv känner att man mår bra och på samma gång får andra att må bra. Känslan av att veta att man kan hjälpa andra och få dem att lysa upp av glädje. Det är precis där jag vill vara. 

Jag känner ett sånt starkt driv inom mig, jag kan känna vad jag vill göra och uppnå för att kunna känna tillfredsställelse i mitt arbete. Jag har alltid känt att jag varit på rätt väg sedan jag började studera till socionom. Nu efter socionom jobbar jag som lärare inom småbarnspedagogiken, och där får jag göra andra glada och får dessutom väldigt många skratt själv i jobbet. Jag får utlopp för min kreativitet och får chansen att lära mig mera om teamarbete, solidaritet och hur man på bästa sätt går framåt tillsammans. Här finns allt. Lek, bus, skratt, kreativitet, lärande, hjälpande och även utförande kring verksamheten. 

Även om jag så starkt känner för detta, så vet jag att jag en dag kommer att göra något annat än att arbeta med barn. Hjälpa andra på ett annat sätt. Djupt där inom mig känner jag att jag kommer att jobba på samma sätt: Göra andra glada, inspirera, stärka självkänslan och kärleken till sig själv. Men jag vill gärna föreläsa också någon gång i mitt liv och visa hur man klarar av att gå framåt trots motstridigheter och sjukdom. Hur man kan svänga om sitt liv till det bättre och hur man kan lära sig att se positivt även i de svåraste dagar. Jag vill visa drivet som finns inom mig - och ge det där drivet och positiviteten till andra. Få andra att känna samma glöd till livet som jag känner. Jag vill inspirera och hjälpa, få andra människor att känna att de är bra precis som de är. Jag vill hjälpa andra att hitta lugnet och förmågan att kunna lyssna inåt. 

Jag hade mina prinsessdrömmar som liten, men någonstans har alltid den innersta känslan inom mig sagt att jag finns här för att hjälpa andra och göra andra glada. Även om jag gör det nu också, så vet jag att drivet och kraften inom mig säger mig att det är så mycket mer än detta. Jag vet att jag inte är färdig med hjälpandet. För det finns så mycket mer där ute jag kan göra ännu för att stärka och glädja andra människor. 

Lyckan i ett arbete för mig är att kunna åstadkomma något gott i människors liv, att kunna stärka och hjälpa människors självkänsla, men även få andra att förstå: att tron på att livet är så mycket mer än negativitet och påfrestningar. Att lära andra att ur det onda i livet kommer alltid något gott. Att få andra att kunna gå vidare från tråkigheter med ett leende på läpparna, precis som jag har lärt mig genom åren.

 

Det är just den där eviga längtan efter drömmen som mitt innersta ropar efter - det är den vägen jag följer - tar emot utmaningar - och när jag är redo för utmaningarna som väntar - då finns jag här och nu mer än någonsin.

DSC 9242


Pad Thai Chicken

Skrivet av Sofia Svevar 01.10.2020

Kategorier:

När vi var till Thailand på resa åt vi denna rätt väldigt många gånger. Fasligt gott för den som gillar thailändsk och lite kryddig mat. Detta är en rätt som värmer i höstmörkret. Om ni inte vill att rätten skall påminna er om höstmörkret kan ni alltid tänka på att ni sitter på en restaurang i Thailand (jag tror det är där mitt huvud sitter medan jag äter detta).

DSC 0388 3Oj, oj, oj, Corona-tider får mig att längta bort till söderhavsöar, klart vatten och god mat i värmen. Längtar sååå mycket efter att allt detta skall vara över så att jag får åka iväg och lägga mig i en solstol, simma i havet och bara njuta av en Mojito. Nåväl, här kommer receptet: 

Ingredienser:

180 g risnudlar
2 msk matolja
400 g strimlad kycklingfilé
300 g finstrimlad vitkål
1 liten strimlad morot (Vi brukar nog sätta mera morot)
1 vispat ägg
1/2 flaska woksås (à 125 ml, gärna Asian Wok Pad Thai) (Vi använder alltid en HEL flaska, för vi vill gärna ha mera sting i rätten)
1 dl grovt hackade jordnötter

Gör så här: 

Tillaga nudlarna enligt förpackningen. Bryn sedan den strimlade kycklingen i olja.
Tillsätt strimlad vitkål och morot, woka eller stek i 1-2 min på hög värme.

Gör plats i pannan och stek ägget under omrörning. Klipp nudlarna grovt, tillsätt dem och woksåsen. Rör om hastigt tills allt är varmt. Blanda i grovt hackade jordnötter och servera.

 
Till serveringen på bild använde jag mig av riven morot och torkad koriander i kryddburk. Det kan även garneras med t.ex. mungböna eller lime.

(Detta recept kommer från ica.se, med några avvikelser efter tycke och smak.)
DSC 0407


Mannen som dog på vår gård - del 2

Skrivet av Sofia Svevar 29.09.2020 | 4 kommentar(er)

Tre historier om samma man. Han som gärna vill spöka på vår gård. En man som var omtänksam och envis. En man som på något vis satt kvar med ena foten i vår värld, för att livet tog honom så hastigt. Idag finns han 100% på andra sidan, men minnet efter Ville  får leva kvar när jag nu får berätta hans historia.

Berättelse 1:

En höstig och kall kväll sitter vi i vår beige soffgrupp Ektorp från IKEA. Jag sitter förstås i fotöljen och Mathias har tagit över soffan. Vi sitter som vanligt bänkade framför TV:n en vardagskväll efter arbete, kvällslänk och annat som är viktigt för oss efter jobbet. Vi sitter och pratar och diskuterar där emellan vi hör Pia Johansson (den dåvarande programledaren för "Halv åtta hos mig") diskutera med kvällens gäster i "Halv åtta hos mig".

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur mina silvriga ljuslyktor från Perfect Home  börjar röra på sig i fönstret. Jag tänker inte desto mera på det, utan tänker att det kanske beror på luftvärmepumpen eller draget från fönstret som påverkar lyktorna. 

Efter en stund står nästan den ena lyktan stilla, medan den andra börjar sväva runt i stora ringar i fönstret. Jag utbrister åt Mathias "Hördu, kolla på lyktorna!". Mathias förstår förstås ingenting, precis som jag. Vi tittar mot fönstret en stund och sedan utbrister jag "Låt lyktorna vara!" (Vilket jag har lärt mig att man skall säga åt "spöken" efter alla Nära-tidningar och eftersökningar på google). Efter en stund står lyktorna stilla igen. 

 

Berättelse 2:

När Mathias fick tanken att börja renovera upp denna växthushall år 2012, som vi lever i idag, såg det ut som ett stort kaos på gården och inne i hallen. Här växte det massor av högt gräs, träd och man kunde knappt se vägen upp till vårt nuvarande hus. Vi höll på med att sortera och kasta bort alla gamla krukor, plastkoppar, plast från det gamla växthuset, jord (MASSOR av jord) och annat som lämnat kvar efter att detta hus en gång varit en arbetsplats.

När allt detta var gjort började vi med att försöka få till en ordentlig gård. Det grävdes och plattades till för att få en ordentlig och stadig mark för både väg och gräsmatta. Vi byggde sedan en veranda och ni som känner till detta - hela köret. Nåväl, under denna tid hade jag drömmen om ett ljusblått hus. I mitt liv har alltid färgen blå varit det vackraste och den mest rogivande färgen jag vetat om. Yep, fast besluten om ett ljusblått hus. 

Jag hade även under denna tid tankar på att huset borde vara gult. Det var som att mitt huvud aldrig slutade höra rösten "Huset borde vara gult! Måla det gult!". Jag kunde inte förstå vad det var för röst som skulle påpeka eller nästan intill tvinga mig att ändra min åsikt från blå till gul. 

Dagen kom och vi skulle välja husfärg och såklart blev det blått! En väldigt vacker ljusblå färg, som passar bra högt uppe på toppen på Norrbacken bland molnen om man tittar upp från vägen som går nedanför vårt hus. Det konstiga var att jag såg syner hela tiden om det gula lilla huset, som en röst så väl påminde mig om hur det borde se ut här.

Detta tystnade efter att vi fått färgen på huset, men länge därefter funderade jag varför jag kände för det gula så starkt.

 

Berättelse 3: 

Som ni också hittar HÄR!

Vi gick och la oss som vanligt en vardagskväll för den kommande arbetsdagen. Mathias satte som vanligt i sina öronproppar, medan jag som somnar med detsamma inte behöver något i öronen för att snabbt slumra in. Däremot denna kväll hade jag svårare att somna än vanligt. 

Jag började höra ljud ute från verandan. Tänkte först att det kanske var vinden som tog tag i möblerna där ute och försökte somna om igen. Då plötsligt hör jag hur ljudet blir hårdare och hårdare. Jag känner hur jag då snart sätter hjärtat i halsgropen. Hur kroppen drar ihop sig och börjar darra försiktigt.

Jag tänker: "Vem är det som är på vår veranda?? Är det en tjuv? Är det någon som vill oss illa? Vad ska jag göra nu?"

Ljudet fortsatte och jag väckte Mathias.

Jag berättade för honom vad jag hade hört och fick honom att bli lika nervös som mig. Som tur hade han sina öronproppar i öronen och hörde inget av det ljud som jag precis berättat om, så han tog modet och gick upp och satte på utelamporna. 

Ingen där. Inte ens möblerna. För de hade vi sedan en tid tillbaka satt i garaget inför vintern. 

Gissa om det var lätt att somna om efter denna händelse?

 

Vad jag senare fick veta av ett medium:

Ett halvår senare gick jag till ett medium och där fick jag veta att denna röst jag hörde var Ville. Han hade sedan länge försökt kontakta mig på alla sätt han kunde komma på. Eftersom han visste att jag var öppen för det andliga och spirituella, kunde han genom att göra sig hörd, få mig att höra honom. Han hade otaliga gånger försökt prata med mig, kontakta mig och även skrämma mig, för att jag skulle ta till mig de han hade att säga. 

Detta gjorde att jag trodde att det var ett spöke som ville skrämmas och göra oss illa. 

Men tvärtom.

Han hade försökt säga åt mig snällt att jag skulle måla huset gult för det skulle passa bättre in i miljön här (mitt envisa jag håller faktiskt med idag, men kanske nästa gång huset skall målas så får det bli gult!) Han ville även berätta sin historia, vem han var och varför han höll till just här där vi bor idag. Han berättade även var han brukade hålla till när han inte "skrämde" oss och varför han så gärna ville vara kvar här med oss. När jag hade fått reda på allt detta av mediumet, så avslutar Ville med att säga "Det är okej att huset är blått, så länge du får Mathias att göra mer utebelysning på gården".

Hehe, tyvärr har vi ganska mycket belysning och kanske inte är i behov av mera. Däremot förstår jag precis vad han menar, för på ena gaveln är det alltid mörkt när det blir höst och vinter, och där har vi även vår badtunna. Så jag kan förstå varför han gärna skulle vilja vara här fysiskt och hjälpa till att få upp två utelampor till. 

Om han spökar här mera?

Njä. Han blev tillsagd att hålla sig lugn och hålla sig längre ut på gården för att inte skrämmas, vilket han har gjort sedan dess. Men just nu, när jag skriver detta, kan jag ändå känna en stark närvaro av envishet och skratt. Han vill fortfarande höras och synas, även om han är fullt medveten om att han är på andra sidan. 

 

Men vi är tacksamma för att Ville fortsätter att vara med oss! ♥

DSC 0403

På bilden här ovanför ser ni också glas som är kvarlämnat efter växthuset som en gång stod på gården här nedanför! Varsågod och hämta gratis, hehe. 

DSC 0417

DSC 0371