DSC 200

Våga släppa taget - del 3

Skrivet av Sofia Svevar 27.11.2019

Del 1 och 2 handlade om att öppna nästa dörr och ta klivet ut i intet. Att våga se sina brister och börja kliva in i den nya tiden. Just det där otroligt, obehagliga steget, ut i världen, där man inte har en aning om var fotsteget hamnar. Ett stort svart hål. Där det någonstans finns något stabilt att stå på. Det är du som väljer var du hamnar. Om du gör det med öppet hjärta, eller kanske med en bit av frustration och osäkerhet. Bara gör det - utmaningar är bra!

När jag tänker på dagens samhälle så känns det för mig som att det är en stor blandning av ytlighet. Med ytlighet, menar jag att man just som jag sa tidigare, behandlar utsidan av sig själv mer, än vad man behandlar insidan. Vi går mot tider där ytligheten börjar sakta lösas upp och byts ut till meditation, andlighet och en känsla av att bara finnas i nuet. Att må bra, känna sig bra och en vilja att bara kunna leva i nuet och lyssna till sig själv. Och egentligen, en intressant tanke, är hur mycket känslor och egenskaper en person besitter på som inte syns utåt.

I väldigt många år (speciellt de unga åren), stod jag också för endast ytligheten av mig själv. Jag ville bära fina kläder, ha en vacker lägenhet, vara någon som jag inte är och allt i livet skulle verka vara perfekt utåt sett. Men varför? Detta tog en hel drös av energi av mig... Och innerst inne, visste jag någonstans, att detta inte skulle hålla så länge. För jag visste att det här är inte jag.

Har jag fel; Om jag säger att jag vet med stor sannolikhet att en del av er också kan känna samma sak ibland?

Bli ert eget ideal! Att lyssna till sig själv, vad man önskar och ber om. Lyssna med intuitionen och bara titta inåt. Jag bestämde mig för att släppa mina tyglar och bara vara mig själv. På detta vis, kan jag snabbt ta mig upp på vägen igen och börja gå i rätt riktning. Gå i rätt riktning, mot det som jag är menad att göra.

För det fina med livet är ju hur olika vi människor är och hur många och otaliga vackra egenskaper vi har. Alla har vi något gott att föra med oss till livet. Alla är vi här för att vi har ett mål att uppnå. Tillsammans kan vi göra vad som helst. Tillsammans kan vi hjälpa. Tillsammans är vi starka.


Hjärninfarkt - Hur påverkas jag idag?

Skrivet av Sofia Svevar 25.11.2019

Hur kommer det sig att jag ville berätta om min hjärninfarkt, 12 år efter att det faktiskt har hänt? - Jag tror på något sätt att detta har varit en del av min utveckling. Det var först nu som jag var redo på att ta emot kommentarer och tankar av er kring min hjärninfarkt. Att göra sig redo har varit en väldigt lång resa för mig.


Idag. 25.11.2019.

Utåt sett - Jag mår väldigt bra. Jag är glad, pigg, framåt, social och en levande optimist. Det är på insidan, som jag märker av det.

Efter att jag fick hjärninfarkt, förändrades mitt liv. Jag behöver vara rädd om mig själv, och lyssna på vad kroppen säger till mig.

Som jag brukar säga: Lyssna till hjärtat, inte hjärnan.

De symptom jag känner av idag är:

Migrän, som gör att jag tappar synen, mår illa och blir svag. I dagens läge är jag väldigt bra på att hantera det och vet hur jag skall leva för att hålla bort migränen så bra som möjligt. Jag har nästan aldrig migrän mera. Väldigt sällan.

Sinnesintrycket hos mig blev väldigt högt efteråt. Om det är på grund av att jag är en känslomänniska eller om det har med infarkten att göra. Svårt att säga. Eller kanske det har med åldern att göra? ;) 

Hjärntrötthet - Det märks väl efter umgänge, arbete, träning eller något annat som stimulerar hjärnan. Oftast blir man pigg och glad av dessa saker, men jag kan känna av att jag verkligen gjort någonting. Min hjärna blir trött. Jag har många gånger fått kommentaren: "Oj, vad du ser trött ut. Har det varit en hård dag?". Men som med allt annat, man lär sig hur man skall hantera det. Och idag skulle man aldrig kunna tro att jag varit med om detta. Extra glad för att min hjärninfarkt inte var så stor. Vilket gör att jag idag varken behöver äta mediciner eller leva med något kroniskt förutom dessa små saker.

Som ni hört förut - Man lever som man lär. Inte konstigt att jag är en positiv optimist. Som jag själv skulle kalla mig. Jag hoppas att ni som läser känner att ni inte tar dagen för given och att ni försöker le och se det fina i vardagen. Vår vardag kan hastigt ändras och varför inte börja ändra negativa mönster redan idag? Gör som blommorna i vassen - blomma - även om det kanske inte känns som rätt ställe eller plats för dig - behandla världen väl och den behandlar dig väl tillbaka.


Att våga släppa taget - del 2

Skrivet av Sofia Svevar 23.11.2019

Jag vet med stor sannolikhet att jag inte är den enda i världen som behöver släppa taget om de svaga stunderna i livet. Alla har vi varit med om något som format oss på ett visst sätt. Det kan handla om sjukdom, dödsfall, olycklig kärlek, elaka människor, något dumt man själv gjort... Vad som helst som ni anser har satt ett avtryck hos er.

Den svagaste punkten jag bär på är att gammalt groll (som sjukdom, svek) har satt djupa spår i mig. Mitt stjärntecken är kräftan, och det typiska hos kräftan är att den samlar på sig all negativitet och man tänker över det i hundra år. Även om jag är en optimist så har jag ändå svårt att titta endast framåt och glömma det som varit. Detta kan också vara något som gjort att jag inte vågat ta steget ut, och vågat vara mig själv. För jag har varit så rädd att göra bort mig och funderat över vad ni som läser detta, tänker om mig.

Men som ni vet med allt. Negativiteten måste man jobba med. Det hjälper bäst att bara våga. Våga släppa taget. Hoppa. Hoppas att man landar mjukt. Landar man inte mjukt så har man åtminstone lärt sig något. Samtidigt, kan man passa på att titta på utsikten när man hoppar och inse att vi lever i en helt fantastiskt värld. Så vacker. Tänk, att vi får ta del av ALLT detta. Vilken lyckträff vi gjorde!

Fortsätt ha en riktigt fantastisk dag! Kram på er! ♥


Att våga släppa taget - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 22.11.2019

I mitt innersta har jag alltid försökt att vara Fröken Duktig. Istället för att bevisa saker för mig själv har jag istället prioriterat att visa för andra. Det har för det mesta varit det ytliga. Och på något sätt, djupt inom mig, har jag blivit inpräntad att man skall visa ett gott yttre för omvärlden. Att andra människor skall tro att man har det bra, även om varje dag inte kan lysa lika starkt som solen.

Att bevisa att man är duktig, har ställt så stora krav på mig, att jag har skaffat mig en inre stress. Ytlig andning och ett tankesätt som gör att jag levt omedvetet.

Även om jag arbetat mycket med mig själv de senaste åren, har jag denna höst, i samband med min njursjukdom, fått en större insikt.

Det är tack vare läkare jag varit i kontakt med, som jag äntligen insåg att jag inte behöver vara rädd att öppna upp, och börja visa vem jag egentligen är. Jag VILL leva medvetet. Jag vill inte leva i stress. Jag vill bara hitta vägen ut ur den förbaskade dörren jag ser står på glänt. Jag vill kliva ut, öppna upp mig och börja leva och göra det jag är menad för.

Det känns som att min kropp springer mot den där dörren, men att jag samtidigt har lämnat fast med Karlssons kalasklister under fötterna, på golvet. Men tack vare er, tack vare denna blogg, så känner jag att i sakta mak, nu äntligen börjar gå framåt.

Hösten 2019, jag glömmer dig aldrig. Vad du gjorde med mig, hur du fick mig att tänka.

Att våga hoppa ut, och inte veta var man landar, det ska jag fortsätta med. För man vet aldrig - det kan slå till igen - PANG - Och då kommer jag att ångra mig.

DSC 0022


Jag har sett en ängel

Skrivet av Sofia Svevar 21.11.2019

Huset som min mormor bodde i är byggt på 1800-talet. En stor och fin bondstuga mitt ute i skogen nära Pörtom. På gården ville man helst inte gå ut när det var mörkt för där fanns ingen vägbelysning. Bara skog, djur och konstiga ljud. Där fanns ett garage och en jättestor lada där de förr brukade ha sina hästar och samla hö som exempel.

Tänk er barnen i bullerbyn; de hoppar ner i höet och skrattar. Den bubbliga känslan av lycka.

...Det fick min mamma uppleva och även mina mostrar och min morbror. En tid, som vi i dagens samhälle bara kan drömma om.

Min mormor, bodde i en liten del av det stora huset. Hon hade kök, vardagsrum, badrum och sovrum. I de kalla rummen, där fanns en svunnen tid av lek. För det var rum, rum som barn lekt i en gång. Sovit i. Växt upp i. Dessa rum, kändes alltid lite spännande att gå in i och otaliga energier av de gamla känslor som de en gång känt där.

Jag har hört historier om änglar som mina närmsta anhöriga påträffat i detta hus. Änglar, som de sett fysiskt framför ögonen. Att vara medial, gör att man kan se eller höra saker. Eller båda två.

För fyra år sedan gick min mormor bort. För tre år sedan skulle min mediala sida börja prata till mig. Allvarligt - jag blev väldigt skeptisk när jag hörde något första gången - och jag blev väldigt rädd. Hjärtat dunkade så hårt bakom att jag inte visste hur jag skulle få sömn.

Under dessa tre år har jag lärt mig så mycket. Lärt mig att lyssna till min intuition, vågat berätta bilder jag sett och saker jag hört. Jag har jobbat mycket för att bli stabil i detta och det är en krånglig och lång väg. Jag har otaliga gånger bevisat för mig själv och andra att saker jag ser och hör, stämmer.

Detta är en stor och viktig del av mitt liv och det spirituella och mediala står mig väldigt nära hjärtat. Det mediala fungerar som en hobby för mig. Jag gör det jag tycker om.

Dessa bilder är tagna förra vintern vid mormors hus.20190223 13464420190223 134710 1


Rosenkvarts

Skrivet av Sofia Svevar 19.11.2019

DSC 0223DSC 0243Idag tänkte jag dela med mig av vilken kristall som hängt kring min nacke de senaste dagarna; Rosenkvarts.

Jag brukar använda min intuition när jag väljer kristaller. Den senaste tiden har jag behövt extra mycket kärlek och lugn för som ni vet så är jag för tillfället sjukskriven med en njursjukdom och med en hjärninfarkt i bakgrunden är det lätt för mig att tappa mig själv. Nästan varje dag försöker jag jorda mig och försöker hålla mina fötter på jorden. Det hjälper inte alltid. Så de senaste dagarna har en rosenkvarts fått hänga med mig vart jag än har gått.

Rosenkvarts står för självkärlek och ger ett inre lugn. Kristallen tar fram vårt inre barn och stödjer människan på det känslomässiga planet; t.ex. tillit och sårbarhet. Rosenkvarts skänker oss extra kärlek när vi behöver det. Denna sten är en av mina storfavoriter på grund av vad den står för. En sten som medför kärlek till livet och själen. 


Jag och hjärninfarkten - del 5

Skrivet av Sofia Svevar 17.11.2019

Efter medieassistent fick jag ett arbete som morgon- och eftermiddagsledare för Folkhälsan. Här kunde jag sjunka ner, analysera och bygga starkare broar som senare skulle se till att jag äntligen slapp in på socionom 2014.

Dagen då jag slapp in på socionom, var den mest omtumlande och lyckliga dagen i mitt liv. Jag arbetade då också på byns mataffär och satt där i kassan och log som ett fån på grund av detta.

Vad ni alla kunder måste ha trott att jag led av någonting, haha.

Jag kommer ihåg att jag mest ville skratta och skoja den eftermiddagen bakom kassan.

Socionomutbildningen var det mest intressanta och välbehövliga jag behövde gå igenom. Där styrdes mitt arbete av självkänslan och självförtroendet jag byggt upp. Även mitt examensarbete handlade om självkänslan.

Stensäker höll jag mig under mina 3½ år på Novia, jag skulle klara mig igenom varje kurs och jag skulle stå där i december 2017 med betyget i hand. Jag hade förstås också dagar där jag var rädd att jag skulle misslyckas som när jag gick till medieassistent och det gjorde att jag ville kämpa ännu mer. Vill man så kan man. Har man en färdig bild i sitt huvud så skall man jobba med det.

Samtidigt under denna socionomtid, upptäckte jag något annat med mig själv. En anhörig gick bort och jag började höra saker.. Som att någon pratade med mig. Hade jag blivit dum? - Nej, det var nu som min mediala resa skulle börja...


Jag och hjärninfarkten - del 4

Skrivet av Sofia Svevar 13.11.2019

2010. Jag höll mig borta från skolan för jag orkade inte vara där. Jag orkade inte dela med mig, orkade inte vara social, orkade inte ta mig an uppgifter. Detta gjorde att jag fick gå om ett år, inte alla kurser, utan några. Detta år fick mig att bli väldigt känslig och skör. Jag hade känslan att jag hade tappat en del av mitt hjärta. En del av den passion jag haft tidigare hade - POFF - försvunnit. Bara sådär.

Att gå om ett år bara för att man inte mår bra - Alla bortförklaringar jag hade och lärare som aldrig förstod mig. Allt tryckte på och det blev som rundgångar i mitt huvud.

Hur vill vänner och samhället att man skall vara? Hur borde man beté sig? Hur borde man uppföra sig? Hur är en bra vän? Samhället och mitt huvud ställde mig svåra frågor. Jag kände att allt var som uppbyggt, där jag måste agera på ett visst sätt och lyssna till andra istället för mig själv. Jag kände att jag inte nådde upp till idealet av hur en bra människa borde vara.

 

2011. 20 år. Gastroskopi bakom hjärtat. Det värsta jag varit med om. Dunk, dunk, dunk - hjärtat slår av nervositet.

Först skall man svälja bedövning så att det inte känns obehagligt. Jättekonstig känsla att inte känna av när man sväljer. Kommer även ihåg värmen som spred sig. Man sätter sedan ett skydd i munnen för att skydda tänderna. Jag låg på höger sida,och kommer ihåg när läkaren sa:

- "Nu får du svälja".

- Påriktigt, SVÄLJA? Tänkte jag.

Ett, två, tre - SVÄLJ! Jag svalde. Och svalde och svalde. Till sist - Hej hopp, sa det bara, och slangen slank dit. Det såg bra ut, sa dem. Tills för en månad sedan. Då tydligen hade man fått fram 2011, att jag visst hade något där. I en av mina hjärtkammare. Som tur, så är det inte något som är farligt. Detta "hjärtkammarfel" kom troligtvis i samband med min hjärninfarkt. Det är något som inte går att svara på. 

 

2012 - Gnistan började sakta tändas. Böckerna om självkänsla och självförtroendet tog en stor plats av mitt liv. Jag läste och läste. Samma böcker om och om igen. Jag övade och övade. Dessa böcker gav mig hopp igen. Utan dem - hade jag inte varit så stark, glad och optimistisk, som jag är idag. Dessutom fick jag betyget i hand 2012. Jag klarade det! Jag klarade det verkligen!

Jag är så otroligt stolt över vad en livs levande människa klarar av. Stolt över mig själv. Stolt för att detta har gjort mig så stark och gett mig en känsla av hur det är att leva. 


Mjukt regn

Skrivet av Sofia Svevar 08.11.2019

(Sätt igång videon innan du läser)

"Jag sitter i min sommarstuga. I en mysig, beige soffa. Jag har precis satt igång en brasa, som sprakar så där härligt av veden. Jag är invirad i en blå filt med vita och beige båtar på. Jag läser en tidning. Tittar ut genom det stora fönstret. Det regnar ute. Jag dricker en te-kopp. Hot Rose heter den. Det är ett örtte, med smak av hibiskus, äppel, ingefära och rosenblad.
Vad skall jag göra idag? Tänker jag. Samtidigt som jag känner att; idag, är en sån dag, när jag skall ta det lugnt. Andas. Finnas. Och vara närvarande. Njuta."

Som barn brukade jag sätta på mig baddräkten och springa ut i regnet, det gav mig frid och glädje. Det var en av de roligaste sakerna jag visste. När jag blev äldre, 13-14 år, då fann jag intresset att börja springa i regnet. Lätt jogging, hårdare jogging, och kanske gång däremellan. Vilken fröjd och vilken lycka. Någonstans, djupt inom mig, är regn något som jag njuter av. Alltid gjort. Regn rensar bort gammal energi, och ger en kraft att fylla på med ny god energi.

Ta vara på dagen! <3


Kristaller och intuition

Skrivet av Sofia Svevar 06.11.2019

Kategorier:

DSC 1338

Det senaste året har jag kärat ner mig i kristaller och stenar. Inte bara för att de är vackra att titta på, utan för att jag också vill tro på att de kan hjälpa mig att bli en friskare, bättre och ett starkare jag. ​
Dessa tre på bilden har jag för tillfället i fickan varje dag, för de ger en större intitution. Jag vill vara mera närvarande, och kunna lyssna till mitt hjärta. Jag vill göra det som känns rätt för just mig. 

"I believe in intuitions and inspirations... I sometimes FEEL that I am right.
I do not KNOW that I am."
- Albert Einstein