DSC 200

Möten med spöken

Skrivet av Sofia Svevar 04.05.2020 | 3 kommentar(er)

Kategorier:

När jag insåg att jag kunde se och höra ljud från andra sidan (det var 2015), blev jag förstås väldigt rädd och eftertänksam först. Hjärtat bultade, benen skakade och jag visste inte hur jag skulle kunna berätta det för någon.


Därifrån tog det ungefär ett år innan jag verkligen kunde ta till mig energierna, det jag hörde och att använda intuitionen.. Även tron på att det verkligen var på riktigt det jag hörde. Det konstiga är när man öppnar upp sig för "spöken" och den andra sidan, så börjar man plötsligt se och höra saker mycket skarpare, tydligare och mer ofta.

Som tidigare sagt så var det första jag hörde min mormors röst. Jag stod och sorterade och gjorde fint på blomborden hos mina svärföräldrar. Efter den gången tog det länge innan jag hörde av mormor igen. Efter denna händelse började jag också höra saker här hemma. Det var inte min mormor.

Det var någon annan.

Det var någon som drog våra utemöbler på verandan...

Vi hade precis gått och lagt oss. Ni vet när man håller på att slumra till, men är ännu vaken så att man vaknar till lätt.

Vi ligger där i sängen... Och plötsligt hör jag "Donk, donk, donk", "BRRRRRRRRRR", "BRRRR", "DRRRRRR" ute från verandan. Det lät precis som att någon gick på verandan och släpade vårt utemöblemang längs verandan. Jag blev livrädd. Har vi en tjuv på gården?

- Snälla, Mathias... Kan du gå och kolla?

Det roliga var att han hade i öronproppar, så han hade inte hört något...

- Nämen, varför skall du ha mig att gå och titta?? Svarar han mig.

- För jag vågar inte gå upp och titta själv. (Kolsvart ute som det var...)

Mathias gick upp och tittade. Ingen där. Inget var rört. Allt stod som det brukade.

Gissa om det var lätt att somna om sedan?

Svar: nej.

Efter att detta påbörjades och hade hållit på ett x-antal månader, bestämde jag mig först för att besöka ett medium. Bara för att få svart på vitt att jag inte var helt "bakom flöjte". Efter att jag fått bekräftat vad som hade hänt och varför det hände, blev jag mer och mer inspirerad och ivrig på att lära mig mer. Jag gick på en kurs i medialitet. Där lärde jag mig mer, fick verktyg för att öppna upp mig mer för det "overkliga" och hur jag kunde använda det.

Detta var och är en vändpunkt i mitt liv. En hobby som kom och slog mig med storm. En hobby som blev till vardag. Det bultande hjärtat började avta, den lilla flicka som alltid varit rädd för spöken och konstiga ljud, blev varmare i kläderna.

Nu skakar jag inte av rädsla längre.

Jag känner en slags eufori.
 


Bland havsluft och mineralvatten

Skrivet av Sofia Svevar 02.05.2020

DSC 1032

Några sköna dagar på skären, villan, stugan.. Kärt barn har många namn.

 

Sjöluft, bris, fåglar som kvittrar, vågornas skvalp mot stenarna i stranden... Som aldrig förr längtar jag efter sommar. Värmen mot min kind, doft av solkräm och grillat, bastu och bad, att fiska och att hålla en cider i handen som jag sitter och smådricker på bryggan ute vid vattnet (happy joe dry cider!).

På tal om alkohol. Jag druckit endast en gång sedan september. EN GÅNG. Har levt på mineralvatten de senaste sju månaderna. Kan man bli beroende av det? För så känns det. Precis som att kroppen skriker efter mineralvatten.

DSC 1001

Minus med att hålla sig på villan är alla dessa fästingar som gärna kryper på krabaten på bild här ovanför. Plockade bort sju stycken på honom. SJU. När vi väl kom hemma hade han fyra på sig, varav två hade bitit sig fast. Jag har på något vis lättare för att ta bort fästingar som kryper, än dem som sitter fast. Skulle aldrig få för mig att ta bort dem. Det får mannen sköta. Hehe.

DSC 1006

Väl på villan, där känner jag att min kropp slappnar av. Min högsta dröm vore att bo vid vattnet. Det känns som att min kropp, sinne och hjärta kan rota och lugna sig där. Jag bara är. Känner ingen press och ingen stress. Meditationerna går alltid bättre där, koncentrationen blir högre och min intuition fungerar mycket bättre. Sinnet stillar sig och klarar av att ta in det runt om kring. Det är just det som gör att jag alltid drar mig tillbaka där. För där mår jag som allra bäst. Vid vattnet. Bland fästingar, mineralvatten och grillad korv.

En fin dag önskar jag alla som läser detta! KRAM!


Färgklick

Skrivet av Sofia Svevar 20.04.2020 | 1 kommentar(er)

När jag skriver blogginlägg lyssnar jag oftast på meditationsmusik. Oftast meditationsmusik som jag känner att jag behöver för stunden, men ibland också musik som jag vill skall framhävas i ett inlägg. Det kan vara allt från att rensa energier, positivt tankesätt, glädje, hopp, lugnande eller upplyftande.. Det finns så många olika varianter att välja mellan.


Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på meditationsmusik som höjer kreativiteten och "artisten" i mig själv. Detta är en del av mig som jag försöker få att blomma ut just nu. Eftersom det betyder så mycket för mig att jobba kreativt.

I yngre år skulle jag hetsat fram saker jag vill göra. Det skulle hända med detsamma. I dagens läge försöker jag sakta men säkert trippa på tå, smyga och titta långsiktigt framåt. Saker som jag trivs med, vill jag skall finnas i min vardag i stort sett varje dag på något sätt. Därför försöker jag sätta små färgklickar av kreativiteten för att sakta nå mina mål. Varför hetsa? Jag har hela livet framför mig att lära mig nya saker, ta in det och därefter jobba med de tidsfördriv jag tycker om.

Sakta och försiktigt. Njuta av stunden. Det är ju också en variant av färgklick.


Våren, det är något med dig

Skrivet av Sofia Svevar 19.04.2020

Kategorier:
Taggar:

DSC 558

Solen värmer, snön smälter, fåglar kvittrar och sinnet växer till liv igen. Är det då jag förväntar mig att våren skall ta mig med stormsteg?

Jag kan nästan inbilla mig, känna och se hur knoppar brister, hur mina höstsådda tulpaner börjar ta fart i rabatten. Solnedgångarna lyser röd och vårjackan åker hastigt på. För nu är det vår. Fräscht och nytt. Hela hjärtat fylls upp av ljus och glädje. Det sprider sig vidare ut i kroppen. Ny härlig energi. Glädje. Nya visioner och många idéer föds.

Våren. Det är som att starta om kroppen. Sinnet och hjärtat.

Det är nu jag kan känna en kraft för förnyelse och tillväxt. Jag vill göra allt och lite till.

Våren. Du gör mig galen.

Jag blir som korna. Kosläpp i hagen. Glädjande skutt, skratt och tårar. Glädjens dag. Fullt med ljus och ståt.

Det är så våren är för mig. Glädjens dag. Varje dag.


Jag skall måla hela världen lilla mamma

Skrivet av Sofia Svevar 17.04.2020

Tjatat mycket om kreativitet på sistone. Jag fotograferar, redigerar, laddar upp.. Många planer finns i huvudet, men få av dem blir gjorda. En sak i taget tänker jag.

Jag älskar att fotografera och lära mig mer. Att försöka hitta känslor i bilder eller att få fram känslorna ännu mera via redigering. Speciellt älskar jag att fotografera på nära håll. Det är främst de bilderna som gör att jag ler varje gång jag sitter och redigerar dem.

Idag skall jag ta tag i en annan kreativitet. Jag har nämligen köpt en vitrinskåp. I furu. Den skall jag måla vit. Skall börja med den idag, och förhoppningsvis vara klar med den till nästa vecka. Hoppas jag. Den behöver målas några gånger. Instagram får väl hålla er informerade av hur det går. ;)

 


Denna suddiga filur var inte riktigt med i skärpan denna gång. Så går det när man kör manuellt ibland.

Men även om man misslyckas ibland, så får man aldrig ge upp. Eller hur? ♥

DSC 0519


Kreativitet är livet

Skrivet av Sofia Svevar 06.04.2020

Kategorier:
Taggar:

Gång på gång ställer jag mig samma fråga. Gång på gång får jag alltid samma svar. I en värld full av virrvarr står alltid svaret framför ögonen på mig. Jag lyssnar. Tar in. Glömmer bort det. Lyssnar. Tar in. Försöker uppnå känslan, men igen, glömmer jag bort det.

I vardagens rutiner och göromål glömmer jag så lätt bort vad det verkligen är som gör mig lycklig.

Sedan barnsben har jag alltid haft en kreativ sida. Jag har mått bra av att pyssla, måla, skriva, sjunga, dekorera och inreda. Jag stod stenhårt för att jag skulle bli frisör eller kosmetolog när jag blev stor. Men vindarna tog mig till media istället. Under uppväxten gick jag även på bildkonstskola i fyra år vilket gjorde att jag kunde upptäcka stora delar av den kreativa sida jag bär på. Inte kan jag kalla mig konstnär, men en liten kreativ själ, det bort det inom mig.

Detta år har denna sida lockats fram av mig ännu mer. Mitt hjärta dras dit. Att få pyssla med färger, bild och form. Inte konstigt att socionomen i mig knackade på och riktade in mig på småbarnspedagogiken. Just där finns det så mycket kreativitet. Glad kreativitet. Spontan och lystergivande.

I hela mitt liv har det kreativa kretsat kring mig. Nära släktingar som målar allt från tavlor till korgar, någon är bra på att sy och pyssla, någon brinner för musiken och där står jag mitt emellan alltihop. Jag älskar varje liten detalj av vad livet försöker bära upp för mig. Älskar det kreativa som alltid uppenbarar sig på något vis. Det finns alltid där. Vart jag än tittar.

Det är verkligen känslan av lycka. Kreativitet är livet.

DSC 0369 1


Lycka och solsken

Skrivet av Sofia Svevar 04.04.2020

DSC 0332

Livet just nu är lite omtumlande och inte så varierande (jag försöker mitt bästa i dessa coronatider). Jag försöker att se positivt, framåt och gör saker här hemma som jag mår bra av. Jag fotograferar, mediterar och tar hand om mig själv så gott jag kan.

20200404 111518

Det fina med vår värld är att jag som människa kan styra med mitt tankesätt precis hur jag vill att dagen skall löpa. Den optimistiska sida jag har hjälper mig genom allt det negativa som både världen och min kropp ger mig just nu. "Allt kommer att bli bra", intalar jag mig själv. "Jag vet att allt kommer att bli bra".

Jag tar dagen som den kommer och försöker hitta positiva sidor i varje dag. Igår när jag vaknade hade det kommit massor av snö. WOW. Så vackert. Idag när jag vaknade lyste solen. WOW. Titta så fint solen speglar sig i snön. Det bildar små, små kristaller. Vackert så.

DSC 0399 1


Kan man lyssna till sjukdom?

Skrivet av Sofia Svevar 31.03.2020

För några veckor sedan var jag på en föreläsning som hette "sjukdom som språk". Den handlade om att göra saker för sig själv som man mår bra av och det som själen in i det innersta vill att vi skall göra i detta liv. Följer vi inte vår innersta känsla, kan vi tappa oss själva, bli sjuka, till och med riktigt sjuka. Oftast kan en sjukdom handla om rädsla, eller andra känslor som vi gömmer undan. När kroppen försöker prata med oss, och vi inte lyssnar, börjar den göra sig känd genom t.ex. eksem, IBS, ryggproblem och till och med cancer.

Vi borde följa vår innersta känsla och lära oss att lyssna till oss själva. Gör vi som alla andra tycker blir vi sjuka till sist. Eller om vi tampas med t.ex. olika rädslor eller har dålig relation till närstående. Vi lyssnar till och med så mycket på andra att vi till och med går i våra förfäders fotspår med känslor och sjukdomar. Varför får man sjukdom genom "arv"? En intressant fråga.

Det vill säga, gömmer vi undan oss själva och inte har den kontakt vi borde ha så gör vi som vårt ego vill. Inte själen. Vi tappar oss själva längs vägen. Då blir plötsligt vardagen tråkig, deprimerande, vi börjar få ont och till slut kanske vi går in i väggen. Mår man bra i livet, känner man lycka över den situation man lever i, sitt jobb och annat som står nära till. När man lyssnar, det är då själen jublar. (Allt detta enligt föreläsaren.)

 

Med många tankar satte jag mig i bilen denna dag och körde hem...

Jag behöver lyssna till mig själv ännu mer. Tänka efter om jag vill saker, eller om jag säger "ja" bara för att tillfredsställa någon annan. Vill jag verkligen? Varför vill jag det? Och om jag inte vill så behöver jag lära mig att säga nej, för att just jag skall må bra. För att mitt innersta skall kunna gå på den väg jag är menad att gå. Av all den stress jag möter varje dag så tappar jag ännu en liten bit av mig själv, vilket gör att jag slutar lyssna. Vilket också gör att jag blir sjuk. (Vilket gör att jag kan tänka mig frisk istället, eller hur? Optimistens ord...Hehe!)

Genom meditation når jag mig själv, för det är där jag kan kommunicera som bäst med mig själv och känna efter hur jag mår och känner. Det jag inte har tänkt på, är att jag också kan känna efter vad jag borde göra, vad jag känner och hur jag skall gå till väga för att må mitt yttersta. Varför mår jag som jag mår? Läran att lägga en önskan om att ta mig hem, till den plats jag hör.

 

Tre ord jag skulle tänka varje dag:

"Ta mig hem!"

 


Vi är en del av historien

Skrivet av Sofia Svevar 19.03.2020

Kategorier:

Solens strålar skiner ner så självklart från himlen som är blå, fåglar sjunger vårsång, jag kan se hur snön smälter och känna den efterlängtade värmen av solen. Våren ger känslan av hopp, liv och längtan.

Jag kan höra hur barn leker. Ett magiskt porlande av skratt och lek. Mopeder kör förbi och jag känner doften av avgas. De avgaser som tar mig tillbaka till de riktigt unga år då man lekte ute och ungdomarna svepte förbi på sina mopeder. Människor jag möter på gatan ser glada och rofyllda ut. Jag hälsar och ger ett leende. Leendet som också i sig betyder "Ta hand om er!".

Funderingar kring vad jag känner om den situation som hela världen sitter i just nu - Många känns rädda och många känns undermedvetet rädda. Andra tar det lugnt och jag kan se hur någon blir irriterad på vad regeringen håller på med. Det är okej med känslor. Det är okej att känna som jag gör just nu.

Jag ser och hör om människor som blir hysteriska över wc- och hushållspapper, tonfisk, jäst och lagrar upp där hemma.

Känner jag panik? Jag känner ett otroligt lugn och försöker ta dagen som den kommer. Vad är meningen med allt detta? Vad kan jag få ut av det? Mitt fokus ligger på att hålla mig lugn. Det är där jag vill vara.


Jag vill fortsätta att leva på som vanligt och nu kan jag verkligen fundera kring hur jag vill få dessa dagar att gå framåt. Det är som att världen vill lugna ner befolkningen. Stressa ner alla människor. Som att höra en stilla viskning från jordens inre.

Jag vill få saker gjorda som jag mår bra av. Vara kreativ. När världen just nu saktar ner, kan jag som människa också ta chansen och fundera kring hur jag kan leva för att behålla ett gott välmående, där jag kan slappna av och bara vara. Vad får mig att sjunga av lycka?

Att komma in med tankesättet att vara glad och tacksam för det som händer istället för att vara ledsen och skärrad - det är som att tänka: Varför vara rädd för döden? När jag kan vara tacksam och ta det lugnt? Jag vill inte dö genom att vara hysterisk och rädd, för den dagen jag dör, kommer jag att göra det med ett leende på läpparna. Och det är inte idag. Inte imorgon. Inte före, vad ska vi säga, 2070.

Allt som händer - händer av en orsak. Jag finns här för att lära och gå vidare. Det kommer prövningar som jag behöva bekämpa och som sedan gör mig starkare. Allt har en mening.

"Trust the path.
Trust the process.
Trust yourself.
You got this."

-Kerwin Rae

DSC 0633


När det mediala kryper fram

Skrivet av Sofia Svevar 05.03.2020

"Sofia, kan du plocka undan några röda begonior åt mig..."

Där stod jag i det stora växthuset, sommaren 2016. Ensam. Hade hela växthuset och betjäningen för mig själv (jag jobbade i byns blomstergård denna sommar). Jag stod och plockade i pelargonierna. Tog bort fula blad och snyggade upp på borden. Som vanligt lyssnade jag på en podd eller på musik som jag brukade göra när jag var ensam där. Det var en mulen dag så jag kunde bra stå med en långärmad tröja på, för att inte få kallt. I min egen värld kunde jag njuta av full blom och sommardoft. Det fungerade lite som meditation. Jag blev lugn där i all grönska och prakt.

Denna dag, gissar att det kunde vara runt lunchtid, eftersom jag var ensam där. Blev dagen då jag för första gången i mitt liv, skulle få kontakt med andevärlden.

I mina unga år har jag alltid varit rädd för spöken. Mörker. Häxor. Odjur. Mörka ting. Det som det inte finns någon förklaring på. Jag har känt så mycket rädsla, att jag behövde springa hem i mörkret som ung, ifall någon "ond människa" skulle ta mig. Ni förstår? Den rädslan. Hjärtat i halsgropen.

Men, det var här, för första gången, som jag kunde känna ett lugn över det hela...

Under denna lunchtid, hör jag plötsligt en röst.

En kvinnas röst. Jag tar av mig hörlurarna. Tittar mig runt. Ingen människa där. Ingen bil på gården. Ingen annan medarbetare på plats. Jag sökte alla förklaringar jag kunde komma på.

På något underligt sätt, får jag en känsla. Jag ringer min mamma.

- "Hej mamma! Jag undrar, tyckte mormor om begonior?"

- "Joo, det gjorde hon. Kommer du inte ihåg att hon brukade ha köksfönstret radade med röda begonior?"

Jag isade till för en sekund. Berättade vad som just hade hänt.

Och sa till min mamma..:

- Jag tror att jag har fått kontakt med mormor.

DSC 0891