DSC 200

Jag och hjärninfarkten - del 3

Skrivet av Sofia Svevar 05.11.2019

Lite över ett år har gått sedan jag fick mitt första anfall. Under detta år konstaterade man att jag hade två förändringar i vänstra hjärnhalva. Den ena på 2cm och den andra på 7mm.

 

30.07.2009. 
Jag började få migrän konstant. Jag kunde få migrän flera gånger i månaden, och till slut fick jag medicin för det. Emconcor. En hjärtmedicin egentligen, men som också hjälper mot migrän. Hurra!

Migränen blev bättre, och jag kände mig som kung i baren. Glad, uppåt, framåt och jag tänkte att nu blir jag frisk. Jag umgicks med vänner som vanligt, i tysthet, endast de närmaste visste.
Hur jag klarade av att hantera och förklara mina symptom som yrsel och trötthet, som jag fått efter min förlamning, det förstår jag inte, men jag var jag. En envis ungdom som hade hela världen framför sina fötter. Inget kunde stoppa mig.

Tills en dag i slutet av oktober.

29.10.2009.

En riktigt ruggig och höstig dag. Dagen då jag skulle köra upp, och KANSKE lyckas få körkort. Vem var inte nervös för att göra det? (Definitivt jag!) Samma kväll slutade med att jag kollapsade i min lägenhet i stan. Allt blev svart. Ni vet när man t.ex. redigerar en kortfilm med bilder och man sätter på fademodet mellan bilderna. Exakt så kändes det. Jag och min hjärna loggade ut. Jag hann ta mig till sängen och där var det som att trycka på en off-knapp.

Klick, ett epilepsi-anfall.

 

Denna höst gick livet upp och ner. Det tog alltid tvära hopp mellan att vara glad och ledsen. Det var här som tiden hann ifatt mig. Jag visste inte vem jag var. Fotograferandet på den tiden var något som hjälpte mig. Det var en av de bästa sakerna jag visste..

Efter mitt epilepsi-anfall, skulle jag även bara någon vecka efter på EEG. När man är vaken hela natten, för att sedan på morgonen kolla hjärnan, medan patienten sover. Detta såg normalt ut.

Januari 2010 - då fick jag veta att jag hade fått en till förändring i vänstra hjärnhalva. Nu har jag alltså 3 förändringar. Då var det mycket prat om MS. Som tur, så var det inte det. För då behöver man mera förändringar (fläckar på hjärnan). Det togs ett andra ryggmärgsprov som såg perfekt ut. Glad var jag för det.

Det var här, som jag på något sätt fick ett nytt liv. Min kropp återhämtades sakta, och den första fläcken på hjärnan blev mindre. Det enda jag led av var migränen som besökta mig nu som då, men mycket mer sällan än förut. Och min trötthet... Den eviga tröttheten.

Hela 2010 mådde jag bra! Tills jag fick hem brevet att jag skulle på gastroskopi, bakom hjärtat - Hjälp!


Försöker finna lugn

Skrivet av Sofia Svevar 31.10.2019

Kategorier:

DSC 1294

Idag gjorde jag något som jag länge gått och tänkt på. Mitt absolut bästa ställe på jorden, där jag finner lugn, är skogen. Havet är också vackert och rogivande, men skogen är nog något speciellt. Alla dessa dofter. Mmmm. Hunden Casper gillar också läget. Mitt finaste och bästa sällskap.

Var finner ni mest ro? Och vad brukar ni göra när ni känner er stressade eller uppjagade?

För tillfället försöker jag finna mer lugn i min vardag. Jag försöker göra saker som får mig att må bra. I väldigt många år har jag gått som en tickande bomb, som aldrig lyssnat till hjärtat. Vilket också gjorde att bomben smällde. In med mer ljus, energi och positiva tankar så skall allt gå vägen.

Ha en hjärtligt fin dag!


Jag och hjärninfarkten - del 2

Skrivet av Sofia Svevar 30.10.2019

Saker som jag glömt bort kan jag lätt finna i min sjukjournal från denna tid. Jag hade varit väldigt trött och inte orkat gå så mycket, jag hade även huvudvärk från och till före min förlamning kom och hälsade på. Jag kunde inte prata ordentligt, eftersom jag var nedsatt i högra sidan av ansiktet. Min mamma kommer även ihåg att hon knappt kunde höra vad jag sa och att det var något som gjorde henne väldigt nervös.

 

21.6.2008. Det var från och med denna dag som jag skulle vistas på sjukhuset i flera år framåt för provtagningar, magnetröntgen, lumbalpunktion, skov och återfall. Min förlamning hade blivit bättre men jag var fortfarande svag. Det togs prover och jag fick för första gången åka in i magnetröntgen 26.06.2008.

Läskigt, tyckte jag. I magnetröntgen var det ett hiskeligt ljud och dessutom skulle man vara fastspänd i ett litet trångt utrymme.

Svaret kom den 10.07.2008:

 

10.07.2008. Högsommar.

"17-årig ung flicka, som fick nedsatt högersida i ansiktet, munnen, men också problem med nedsatt sensomotorik."

"MRI (magnetröntgen) blev tagen av huvudet. Fynd som hittades var en 2cm stor, oval förändring i vänstra hjärnhalva."

"Patienten bör undersökas omedelbart. Reserverar tid till Neurologiska polikliniken."

Där satt jag på en obekväm stol, tillsammans med en, för mig, okänd läkare. Det var så ljust i rummet, nästan så man fick kisa med ögonen för att se. Jag satt med ryggen mot den vita dörren, stirrandes på fönstret framför mig. Fångad i mig själv. Skulle jag springa? Skulle jag hålla tillbaka alla känslor? - Och det var precis det jag gjorde. Med ett leende på läpparna.

Inom mig skrek jag.

Inom mig grät jag.

Jag visste inte vad jag skulle tänka.

Samma dag träffade jag en vän, och där låg jag på sängen och grät. 

- Vad skall hända med mig nu? Sa jag.


Jag och hjärninfarkten - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 25.10.2019

I väldigt många år har jag gömt en stor del av mitt liv. Att hålla en stor hemlighet i väldigt många år, det är något som tar på både fysiskt och psykiskt. Det är svårt tycker jag. Jag var ju bara 16 år.

Och PANG - sa det!

 

Jag befann mig hos mina småkusiner i Sverige en vecka. Plötsligt en dag blev jag riktigt orkeslös. Jag låg bara i sängen hos dem. Min kropp orkade inte. Jag trodde det berodde på migrän (som jag då hade haft sedan jag gick på nian och var 15 år.) Det man inte förstod då var att allt hade ett samband.

Veckan gick.

Där satt jag i bilen på väg till Arlanda flygplats i början av juni 2008. Jag satt i baksätet och tittade ut. Jag kommer ihåg hur snabbt bilen susade förbi de svenska skogarna ner till Stockholm. Ni vet känslan, när man tittar ut på skogen och nästan börjar känna sig yr för att träden åker så snabbt förbi.

Jag satt i baksätet, och på något vis fick jag för mig att titta på mig själv i sidospegeln. Jag försökte le. Det gick inte. Min högra sida hade slutat fungera.

- Shit, tänkte jag.

Jag steg på planet på väg hem till Vasa i Finland. Pulsen väldigt hög.

- Vad är det som händer? Tänkte jag.

Väl på flygplatsen hemma i Vasa möttes jag av min mamma.

Jag minns mina ord så väl: 

- Mamma, min högra sida fungerar inte. Titta!

Samtidigt, positiv och envis som jag alltid varit, tänkte jag inte på hur allvarligt det verkligen var.

Min mamma blev i chock och ville direkt åka till Vasa Centralsjukhus med mig. Det är just detta jag inte kommer ihåg, på något sätt fick jag min mamma övertalad om att situationen inte var så farlig. Detta klarar jag galant själv. Inga problem.

Vi åkte och handlade mat och även sommarblommor till mammas utekrukor. Min mamma såg på mig att jag inte mådde bra. Jag själv märkte att jag inte mådde bra. Mina ben höll inte längre. Alltså lilla jag, 16, snart 17 år. Jag kunde bara INTE må så här. Många tankar snurrade i huvudet, samtidigt som man höll huvudet högt.

Denna dag skulle jag även åka och träffa vänner jag inte sett på länge. Det var viktigt för mig. Min sociala vänkrets. Det betydde allt i min 16-åriga värld. Där fick jag nog ge upp. Vi åkte hem. Hem till Petalax.

Väl nästa dag. Då fick jag ge upp. Fortfarande förlamad på högra sida. Kunde varken använda högra arm eller stå ordentligt på benen. Det var här min sjukdomsresa skulle börja...