DSC 200

Jag och hjärninfarkten - del 2

Skrivet av Sofia Svevar 30.10.2019

Saker som jag glömt bort kan jag lätt finna i min sjukjournal från denna tid. Jag hade varit väldigt trött och inte orkat gå så mycket, jag hade även huvudvärk från och till före min förlamning kom och hälsade på. Jag kunde inte prata ordentligt, eftersom jag var nedsatt i högra sidan av ansiktet. Min mamma kommer även ihåg att hon knappt kunde höra vad jag sa och att det var något som gjorde henne väldigt nervös.

 

21.6.2008. Det var från och med denna dag som jag skulle vistas på sjukhuset i flera år framåt för provtagningar, magnetröntgen, lumbalpunktion, skov och återfall. Min förlamning hade blivit bättre men jag var fortfarande svag. Det togs prover och jag fick för första gången åka in i magnetröntgen 26.06.2008.

Läskigt, tyckte jag. I magnetröntgen var det ett hiskeligt ljud och dessutom skulle man vara fastspänd i ett litet trångt utrymme.

Svaret kom den 10.07.2008:

 

10.07.2008. Högsommar.

"17-årig ung flicka, som fick nedsatt högersida i ansiktet, munnen, men också problem med nedsatt sensomotorik."

"MRI (magnetröntgen) blev tagen av huvudet. Fynd som hittades var en 2cm stor, oval förändring i vänstra hjärnhalva."

"Patienten bör undersökas omedelbart. Reserverar tid till Neurologiska polikliniken."

Där satt jag på en obekväm stol, tillsammans med en, för mig, okänd läkare. Det var så ljust i rummet, nästan så man fick kisa med ögonen för att se. Jag satt med ryggen mot den vita dörren, stirrandes på fönstret framför mig. Fångad i mig själv. Skulle jag springa? Skulle jag hålla tillbaka alla känslor? - Och det var precis det jag gjorde. Med ett leende på läpparna.

Inom mig skrek jag.

Inom mig grät jag.

Jag visste inte vad jag skulle tänka.

Samma dag träffade jag en vän, och där låg jag på sängen och grät. 

- Vad skall hända med mig nu? Sa jag.


Jag och hjärninfarkten - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 25.10.2019

I väldigt många år har jag gömt en stor del av mitt liv. Att hålla en stor hemlighet i väldigt många år, det är något som tar på både fysiskt och psykiskt. Det är svårt tycker jag. Jag var ju bara 16 år.

Och PANG - sa det!

 

Jag befann mig hos mina småkusiner i Sverige en vecka. Plötsligt en dag blev jag riktigt orkeslös. Jag låg bara i sängen hos dem. Min kropp orkade inte. Jag trodde det berodde på migrän (som jag då hade haft sedan jag gick på nian och var 15 år.) Det man inte förstod då var att allt hade ett samband.

Veckan gick.

Där satt jag i bilen på väg till Arlanda flygplats i början av juni 2008. Jag satt i baksätet och tittade ut. Jag kommer ihåg hur snabbt bilen susade förbi de svenska skogarna ner till Stockholm. Ni vet känslan, när man tittar ut på skogen och nästan börjar känna sig yr för att träden åker så snabbt förbi.

Jag satt i baksätet, och på något vis fick jag för mig att titta på mig själv i sidospegeln. Jag försökte le. Det gick inte. Min högra sida hade slutat fungera.

- Shit, tänkte jag.

Jag steg på planet på väg hem till Vasa i Finland. Pulsen väldigt hög.

- Vad är det som händer? Tänkte jag.

Väl på flygplatsen hemma i Vasa möttes jag av min mamma.

Jag minns mina ord så väl: 

- Mamma, min högra sida fungerar inte. Titta!

Samtidigt, positiv och envis som jag alltid varit, tänkte jag inte på hur allvarligt det verkligen var.

Min mamma blev i chock och ville direkt åka till Vasa Centralsjukhus med mig. Det är just detta jag inte kommer ihåg, på något sätt fick jag min mamma övertalad om att situationen inte var så farlig. Detta klarar jag galant själv. Inga problem.

Vi åkte och handlade mat och även sommarblommor till mammas utekrukor. Min mamma såg på mig att jag inte mådde bra. Jag själv märkte att jag inte mådde bra. Mina ben höll inte längre. Alltså lilla jag, 16, snart 17 år. Jag kunde bara INTE må så här. Många tankar snurrade i huvudet, samtidigt som man höll huvudet högt.

Denna dag skulle jag även åka och träffa vänner jag inte sett på länge. Det var viktigt för mig. Min sociala vänkrets. Det betydde allt i min 16-åriga värld. Där fick jag nog ge upp. Vi åkte hem. Hem till Petalax.

Väl nästa dag. Då fick jag ge upp. Fortfarande förlamad på högra sida. Kunde varken använda högra arm eller stå ordentligt på benen. Det var här min sjukdomsresa skulle börja...