DSC 200

Visa alla inlägg skrivna mars 2020

Kan man lyssna till sjukdom?

Skrivet av Sofia Svevar 31.03.2020

För några veckor sedan var jag på en föreläsning som hette "sjukdom som språk". Den handlade om att göra saker för sig själv som man mår bra av och det som själen in i det innersta vill att vi skall göra i detta liv. Följer vi inte vår innersta känsla, kan vi tappa oss själva, bli sjuka, till och med riktigt sjuka. Oftast kan en sjukdom handla om rädsla, eller andra känslor som vi gömmer undan. När kroppen försöker prata med oss, och vi inte lyssnar, börjar den göra sig känd genom t.ex. eksem, IBS, ryggproblem och till och med cancer.

Vi borde följa vår innersta känsla och lära oss att lyssna till oss själva. Gör vi som alla andra tycker blir vi sjuka till sist. Eller om vi tampas med t.ex. olika rädslor eller har dålig relation till närstående. Vi lyssnar till och med så mycket på andra att vi till och med går i våra förfäders fotspår med känslor och sjukdomar. Varför får man sjukdom genom "arv"? En intressant fråga.

Det vill säga, gömmer vi undan oss själva och inte har den kontakt vi borde ha så gör vi som vårt ego vill. Inte själen. Vi tappar oss själva längs vägen. Då blir plötsligt vardagen tråkig, deprimerande, vi börjar få ont och till slut kanske vi går in i väggen. Mår man bra i livet, känner man lycka över den situation man lever i, sitt jobb och annat som står nära till. När man lyssnar, det är då själen jublar. (Allt detta enligt föreläsaren.)

 

Med många tankar satte jag mig i bilen denna dag och körde hem...

Jag behöver lyssna till mig själv ännu mer. Tänka efter om jag vill saker, eller om jag säger "ja" bara för att tillfredsställa någon annan. Vill jag verkligen? Varför vill jag det? Och om jag inte vill så behöver jag lära mig att säga nej, för att just jag skall må bra. För att mitt innersta skall kunna gå på den väg jag är menad att gå. Av all den stress jag möter varje dag så tappar jag ännu en liten bit av mig själv, vilket gör att jag slutar lyssna. Vilket också gör att jag blir sjuk. (Vilket gör att jag kan tänka mig frisk istället, eller hur? Optimistens ord...Hehe!)

Genom meditation når jag mig själv, för det är där jag kan kommunicera som bäst med mig själv och känna efter hur jag mår och känner. Det jag inte har tänkt på, är att jag också kan känna efter vad jag borde göra, vad jag känner och hur jag skall gå till väga för att må mitt yttersta. Varför mår jag som jag mår? Läran att lägga en önskan om att ta mig hem, till den plats jag hör.

 

Tre ord jag skulle tänka varje dag:

"Ta mig hem!"

 


Vi är en del av historien

Skrivet av Sofia Svevar 19.03.2020

Kategorier:

Solens strålar skiner ner så självklart från himlen som är blå, fåglar sjunger vårsång, jag kan se hur snön smälter och känna den efterlängtade värmen av solen. Våren ger känslan av hopp, liv och längtan.

Jag kan höra hur barn leker. Ett magiskt porlande av skratt och lek. Mopeder kör förbi och jag känner doften av avgas. De avgaser som tar mig tillbaka till de riktigt unga år då man lekte ute och ungdomarna svepte förbi på sina mopeder. Människor jag möter på gatan ser glada och rofyllda ut. Jag hälsar och ger ett leende. Leendet som också i sig betyder "Ta hand om er!".

Funderingar kring vad jag känner om den situation som hela världen sitter i just nu - Många känns rädda och många känns undermedvetet rädda. Andra tar det lugnt och jag kan se hur någon blir irriterad på vad regeringen håller på med. Det är okej med känslor. Det är okej att känna som jag gör just nu.

Jag ser och hör om människor som blir hysteriska över wc- och hushållspapper, tonfisk, jäst och lagrar upp där hemma.

Känner jag panik? Jag känner ett otroligt lugn och försöker ta dagen som den kommer. Vad är meningen med allt detta? Vad kan jag få ut av det? Mitt fokus ligger på att hålla mig lugn. Det är där jag vill vara.


Jag vill fortsätta att leva på som vanligt och nu kan jag verkligen fundera kring hur jag vill få dessa dagar att gå framåt. Det är som att världen vill lugna ner befolkningen. Stressa ner alla människor. Som att höra en stilla viskning från jordens inre.

Jag vill få saker gjorda som jag mår bra av. Vara kreativ. När världen just nu saktar ner, kan jag som människa också ta chansen och fundera kring hur jag kan leva för att behålla ett gott välmående, där jag kan slappna av och bara vara. Vad får mig att sjunga av lycka?

Att komma in med tankesättet att vara glad och tacksam för det som händer istället för att vara ledsen och skärrad - det är som att tänka: Varför vara rädd för döden? När jag kan vara tacksam och ta det lugnt? Jag vill inte dö genom att vara hysterisk och rädd, för den dagen jag dör, kommer jag att göra det med ett leende på läpparna. Och det är inte idag. Inte imorgon. Inte före, vad ska vi säga, 2070.

Allt som händer - händer av en orsak. Jag finns här för att lära och gå vidare. Det kommer prövningar som jag behöva bekämpa och som sedan gör mig starkare. Allt har en mening.

"Trust the path.
Trust the process.
Trust yourself.
You got this."

-Kerwin Rae

DSC 0633


När det mediala kryper fram

Skrivet av Sofia Svevar 05.03.2020

"Sofia, kan du plocka undan några röda begonior åt mig..."

Där stod jag i det stora växthuset, sommaren 2016. Ensam. Hade hela växthuset och betjäningen för mig själv (jag jobbade i byns blomstergård denna sommar). Jag stod och plockade i pelargonierna. Tog bort fula blad och snyggade upp på borden. Som vanligt lyssnade jag på en podd eller på musik som jag brukade göra när jag var ensam där. Det var en mulen dag så jag kunde bra stå med en långärmad tröja på, för att inte få kallt. I min egen värld kunde jag njuta av full blom och sommardoft. Det fungerade lite som meditation. Jag blev lugn där i all grönska och prakt.

Denna dag, gissar att det kunde vara runt lunchtid, eftersom jag var ensam där. Blev dagen då jag för första gången i mitt liv, skulle få kontakt med andevärlden.

I mina unga år har jag alltid varit rädd för spöken. Mörker. Häxor. Odjur. Mörka ting. Det som det inte finns någon förklaring på. Jag har känt så mycket rädsla, att jag behövde springa hem i mörkret som ung, ifall någon "ond människa" skulle ta mig. Ni förstår? Den rädslan. Hjärtat i halsgropen.

Men, det var här, för första gången, som jag kunde känna ett lugn över det hela...

Under denna lunchtid, hör jag plötsligt en röst.

En kvinnas röst. Jag tar av mig hörlurarna. Tittar mig runt. Ingen människa där. Ingen bil på gården. Ingen annan medarbetare på plats. Jag sökte alla förklaringar jag kunde komma på.

På något underligt sätt, får jag en känsla. Jag ringer min mamma.

- "Hej mamma! Jag undrar, tyckte mormor om begonior?"

- "Joo, det gjorde hon. Kommer du inte ihåg att hon brukade ha köksfönstret radade med röda begonior?"

Jag isade till för en sekund. Berättade vad som just hade hänt.

Och sa till min mamma..:

- Jag tror att jag har fått kontakt med mormor.

DSC 0891


När drömmar tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.03.2020

Kategorier:

Känslor. Som i en virvelvind.

Jag vaknar upp med en djup suck. En stor ångest. Tittar mig runt i rummet.

Ligger mannen bredvid? Var är hunden? Vad är klockan? Och alla dess hundra tankar som hinner flyga förbi i farten.

- Ahh, det var bara en dröm, tänker jag.

Om det så handlar om att drunkna, att sin käresta är otrogen, att man blir jagad av hemska odjur, att någon nära dör eller något annat som gör att man känner panik, rädsla och en isande känsla i hjärtat.

Där ligger jag i sängen. Hjärtat pumpar.

Försöker ta en lättnande suck. Försöker tänka mindfulnesstanken "det är okej", "här och nu".

I vissa stunder hjälper det otroligt. I vissa stunder hjälper det inte alls.

Det konstiga är att drömmar som verkligen får mig att känna panik, etsar sig fast under dagen. Huvudet känns lika mörbultat som efter en hård löprunda. Eller som när jag är riktigt bakfull. Lika mycket kämpar hjärnan med vad jag gått igenom under natten.

Varför är det så? Drömmar borde försvinna snabbt, tycker jag. Medan vissa drömmar lägger sig som ett mörkt moln över en hela dagen.. Varför? Är det något jag behöver bearbeta? Vad betyder drömmen?

Tusen tankar.

En mörbultad hjärna.

Ett slitet sinne.

Ibland kan det vara så.

Men i ärlighetens namn.

Det är okej.

DSC 0440 1