DSC 200

Visa alla inlägg skrivna september 2020

Mannen som dog på vår gård - del 2

Skrivet av Sofia Svevar 29.09.2020 | 4 kommentar(er)

Tre historier om samma man. Han som gärna vill spöka på vår gård. En man som var omtänksam och envis. En man som på något vis satt kvar med ena foten i vår värld, för att livet tog honom så hastigt. Idag finns han 100% på andra sidan, men minnet efter Ville  får leva kvar när jag nu får berätta hans historia.

Berättelse 1:

En höstig och kall kväll sitter vi i vår beige soffgrupp Ektorp från IKEA. Jag sitter förstås i fotöljen och Mathias har tagit över soffan. Vi sitter som vanligt bänkade framför TV:n en vardagskväll efter arbete, kvällslänk och annat som är viktigt för oss efter jobbet. Vi sitter och pratar och diskuterar där emellan vi hör Pia Johansson (den dåvarande programledaren för "Halv åtta hos mig") diskutera med kvällens gäster i "Halv åtta hos mig".

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur mina silvriga ljuslyktor från Perfect Home  börjar röra på sig i fönstret. Jag tänker inte desto mera på det, utan tänker att det kanske beror på luftvärmepumpen eller draget från fönstret som påverkar lyktorna. 

Efter en stund står nästan den ena lyktan stilla, medan den andra börjar sväva runt i stora ringar i fönstret. Jag utbrister åt Mathias "Hördu, kolla på lyktorna!". Mathias förstår förstås ingenting, precis som jag. Vi tittar mot fönstret en stund och sedan utbrister jag "Låt lyktorna vara!" (Vilket jag har lärt mig att man skall säga åt "spöken" efter alla Nära-tidningar och eftersökningar på google). Efter en stund står lyktorna stilla igen. 

 

Berättelse 2:

När Mathias fick tanken att börja renovera upp denna växthushall år 2012, som vi lever i idag, såg det ut som ett stort kaos på gården och inne i hallen. Här växte det massor av högt gräs, träd och man kunde knappt se vägen upp till vårt nuvarande hus. Vi höll på med att sortera och kasta bort alla gamla krukor, plastkoppar, plast från det gamla växthuset, jord (MASSOR av jord) och annat som lämnat kvar efter att detta hus en gång varit en arbetsplats.

När allt detta var gjort började vi med att försöka få till en ordentlig gård. Det grävdes och plattades till för att få en ordentlig och stadig mark för både väg och gräsmatta. Vi byggde sedan en veranda och ni som känner till detta - hela köret. Nåväl, under denna tid hade jag drömmen om ett ljusblått hus. I mitt liv har alltid färgen blå varit det vackraste och den mest rogivande färgen jag vetat om. Yep, fast besluten om ett ljusblått hus. 

Jag hade även under denna tid tankar på att huset borde vara gult. Det var som att mitt huvud aldrig slutade höra rösten "Huset borde vara gult! Måla det gult!". Jag kunde inte förstå vad det var för röst som skulle påpeka eller nästan intill tvinga mig att ändra min åsikt från blå till gul. 

Dagen kom och vi skulle välja husfärg och såklart blev det blått! En väldigt vacker ljusblå färg, som passar bra högt uppe på toppen på Norrbacken bland molnen om man tittar upp från vägen som går nedanför vårt hus. Det konstiga var att jag såg syner hela tiden om det gula lilla huset, som en röst så väl påminde mig om hur det borde se ut här.

Detta tystnade efter att vi fått färgen på huset, men länge därefter funderade jag varför jag kände för det gula så starkt.

 

Berättelse 3: 

Som ni också hittar HÄR!

Vi gick och la oss som vanligt en vardagskväll för den kommande arbetsdagen. Mathias satte som vanligt i sina öronproppar, medan jag som somnar med detsamma inte behöver något i öronen för att snabbt slumra in. Däremot denna kväll hade jag svårare att somna än vanligt. 

Jag började höra ljud ute från verandan. Tänkte först att det kanske var vinden som tog tag i möblerna där ute och försökte somna om igen. Då plötsligt hör jag hur ljudet blir hårdare och hårdare. Jag känner hur jag då snart sätter hjärtat i halsgropen. Hur kroppen drar ihop sig och börjar darra försiktigt.

Jag tänker: "Vem är det som är på vår veranda?? Är det en tjuv? Är det någon som vill oss illa? Vad ska jag göra nu?"

Ljudet fortsatte och jag väckte Mathias.

Jag berättade för honom vad jag hade hört och fick honom att bli lika nervös som mig. Som tur hade han sina öronproppar i öronen och hörde inget av det ljud som jag precis berättat om, så han tog modet och gick upp och satte på utelamporna. 

Ingen där. Inte ens möblerna. För de hade vi sedan en tid tillbaka satt i garaget inför vintern. 

Gissa om det var lätt att somna om efter denna händelse?

 

Vad jag senare fick veta av ett medium:

Ett halvår senare gick jag till ett medium och där fick jag veta att denna röst jag hörde var Ville. Han hade sedan länge försökt kontakta mig på alla sätt han kunde komma på. Eftersom han visste att jag var öppen för det andliga och spirituella, kunde han genom att göra sig hörd, få mig att höra honom. Han hade otaliga gånger försökt prata med mig, kontakta mig och även skrämma mig, för att jag skulle ta till mig de han hade att säga. 

Detta gjorde att jag trodde att det var ett spöke som ville skrämmas och göra oss illa. 

Men tvärtom.

Han hade försökt säga åt mig snällt att jag skulle måla huset gult för det skulle passa bättre in i miljön här (mitt envisa jag håller faktiskt med idag, men kanske nästa gång huset skall målas så får det bli gult!) Han ville även berätta sin historia, vem han var och varför han höll till just här där vi bor idag. Han berättade även var han brukade hålla till när han inte "skrämde" oss och varför han så gärna ville vara kvar här med oss. När jag hade fått reda på allt detta av mediumet, så avslutar Ville med att säga "Det är okej att huset är blått, så länge du får Mathias att göra mer utebelysning på gården".

Hehe, tyvärr har vi ganska mycket belysning och kanske inte är i behov av mera. Däremot förstår jag precis vad han menar, för på ena gaveln är det alltid mörkt när det blir höst och vinter, och där har vi även vår badtunna. Så jag kan förstå varför han gärna skulle vilja vara här fysiskt och hjälpa till att få upp två utelampor till. 

Om han spökar här mera?

Njä. Han blev tillsagd att hålla sig lugn och hålla sig längre ut på gården för att inte skrämmas, vilket han har gjort sedan dess. Men just nu, när jag skriver detta, kan jag ändå känna en stark närvaro av envishet och skratt. Han vill fortfarande höras och synas, även om han är fullt medveten om att han är på andra sidan. 

 

Men vi är tacksamma för att Ville fortsätter att vara med oss! ♥

DSC 0403

På bilden här ovanför ser ni också glas som är kvarlämnat efter växthuset som en gång stod på gården här nedanför! Varsågod och hämta gratis, hehe. 

DSC 0417

DSC 0371


Sluta bry dig i vad andra tycker!

Skrivet av Sofia Svevar 22.09.2020 | 3 kommentar(er)

Att våga vara sig själv och stå för det. Det är inte det lättaste på jorden. Vi har så mycket starka viljor och energier runt om oss som cirkulerar varje dag. Hur kan jag som människa bli bättre på att följa mitt hjärtas röst? Hur skall jag våga följa mina drömmar och känna att livet ligger precis här rakt framför mig? Vad kan jag göra för att våga stå upp för mig själv och öva upp förmågan att lyssna till mig själv? 

Som liten och som tonåring var jag alltid personen som lyssnade på andra och tog till mig av vad andra sa och berättade åt mig. När jag umgicks med en viss typ av människor, kunde jag ändra vad jag egentligen tyckte och tänkte.

Men även om jag var den i skolan som jämnt och ständigt lyssnade till andra, så vågade jag alltid använda mina coola läderbyxor i silver eller den glittrigaste tröjan jag visste. Glitter och glamour har alltid varit min grej. Alltid har jag velat bära något speciellt, vare sig det gällde nagellack, kläder, smycken eller inredning. Det gäller ännu idag. 

Detta fick också andra att koka, så jag blev mobbad en tid för min klädsel i skolan. Detta gjorde ju också att jag i dåtidens kropp mådde dåligt. Vilket jag idag skrattar åt och tänker att dessa mobbare var riktigt avundsjuka på mina snygga byxor. Och smycken - som "kompisar" gärna tog med sig hem när de kom på besök hem till mig. Och nästa dag kunde man se personen bära det i skolan... Haha.

Även om mina kläder sa något annat, så hade jag som liten och tonåring aldrig skinn på näsan att säga ifrån ifall någon sa något dumt om någon annan, eller gjorde något mot mig. Istället höll jag med eller sa inget, och kände mig sämre som människa efteråt. Jag gick alltid hand i hand med strömmen för att jag också ville vara den coola typen i skolan. Och utanför skolan såklart.

Skulle jag se mig själv idag ta emot en massa struntprat av andra, så skulle jag själv sätta mig själv på plats, och ta ett allvarligt snack med mig själv. Varför kunde jag aldrig säga emot? Säga ifrån? Eller bara gå min väg? Hur kunde jag gå med på att tycka samma saker som alla andra, även om jag hade en annan åsikt? Hur kunde jag fortsätta umgås med människor som förgiftade mitt liv? Och med människor som drev min självkänsla långt ner på djupet?

Yep, bara för att spela cool och också för att självkänslan stod på noll... Även om jag verkligen inte var cool vid dessa tidpunkter. Och jag tyckte verkligen inte att människor som drev en att vara "en i gänget" var cool heller. 

Idag däremot har jag kämpat hårt med mig själv för att nå dit jag är idag. Det är en lång väg att gå och inte lätt, men det har fungerat. När jag idag berättar om någon hobby, eller en låt som jag gillar, eller något annat som just är i min smak - och man får höra - Är du inte riktigt klok? Är du riktigt säker? Hur kan du tro på sånt? Nej, men det var nog mycket bättre så som du hade det förr.... 

Ja, ni förstår... 

Det känns konstigt om jag skulle strunta i saker som jag tycker är roliga eller intressanta, bara för att någon annan berättar för mig att jag borde tycka något annat. Eller t.ex. att jag borde hålla mig blond för att det "är min hårfärg sedan liten" (haha sorry, familjemedlemmar). I dagens läge väljer jag istället att strunta i vad andra tycker och väljer istället att följa min väg och mitt hjärta. Jag skulle inte en sekund lyssna till någon som bara pratar elakheter eller försöker föra ner någons självkänsla.

Nej, för jag struntar i vad andra tycker och lyssnar till mig själv, för att jag skall fortsätta gå på min väg jag har att gå i livet. För det är då jag känner mig som hemma, när jag fortsätter promenera. Det är då som det känns som att livet flyter på och det är då jag mår bra. När hjärtat ler - ler livet. 

Gårdagens jobb med mig själv fick mitt framtida jag att bli positiv, stark, självständig, ärlig och en som "inte tar någon skit". Andras ord som jag känner är negativa, kan jag omvandla och få direkt att försvinna. POFF. Så flög den kommentaren iväg. 

Hur blir man bra på att inte bry sig i vad andra tycker? Att inte vara den som samlar på sig dåliga energier? Hur kan jag vara det bästa jaget? 

Som jag nämnde så sker detta inte över en natt, jag jobbade i flera år med mig själv för att nå dit jag är idag. Det bästa tipset jag har för att börja öva upp detta är:

När någon kommer med en negativ kommentar, eller en kommentar som sänker dig, så tänk till - tycker du samma sak? Eller har du en annan åsikt? Berätta vad du tycker! Stå upp för dig själv! Det är då du börjar lära dig att lyssna till dig själv och lär dig att sortera bort dålig energi OCH bli ett bättre jag! :)

...Och kom ihåg att vara ljuset i ditt eget liv!

Lycka till! ♥ 

DSC 1261

 


Att se livet som en regnbåge

Skrivet av Sofia Svevar 09.09.2020

Vad är det som gör att en del människor är på gott humör varje dag? Hur är det möjligt att en del tar konsekvenser och sämre feedback bättre än andra? Vad är det som driver dessa människor vidare i livet? Hur är det ens möjligt att de människor som varit med om så mycket, kan vara de gladaste och mest hjärtvänliga i världen? 

Frågan jag ofta får är hur jag kan vara så positivt inställd till livet trots allt jag gått och går igenom. Vad är det som gör att jag vaknar upp till solskenet varje dag, trots att regnet öser ner? Och vad är det som gör att drivet i mig aldrig tar slut? Hur klarar jag av att vara så glad och positiv trots att jag varit riktigt sjuk och att jag nu ännu en gång får kämpa med att njurarna skall klara av att rena min kropp? Hur kan jag vara den som ser solsken dag ut och dag in?

Dessa frågor tror jag att många av de som varit svårt sjuka känner igen: Om man är en av dem som bytt ut allt negativt i världen till att kunna se det positiva i allt. 

Den senaste tiden har jag fått dessa frågor väldigt många gånger. Jag har alltid svårt att svara på dem. Hur kan jag vara så positiv och glad till livet? - Det får mig att fundera, men jag har aldrig något bra svar. Det är så här jag är och lever mitt liv. Jag känner att jag lever för ljuset i livet. Varför skall jag någonsin gräva ner mig och söka mörkret, när det finns så mycket vackert att se i livet? Något litet i vardagen kan lysa upp hela min värld. Om det så är att min man har diskat, ett barn på jobbet bakar en fin sandkaka eller en främling ler mot en.

På något vis tror jag att positiviteten handlar om tacksamhet. Tacksamhet till livet. Att jag har lyckan att få lära mig så mycket och att jag kan känna lyckan av allt jag får vara med om. Jag känner att ju mer livet prövar mig, desto starkare, tryggare, bekväm och mer glad till livet blir jag. Jag är otroligt stolt och glad att jag som 29-åring fått vara med om så mycket redan. Att jag med mina erfarenheter får lära andra att livet inte endast är svart och vitt - tittar man riktigt noga kan man se regnbågen! 

En av mina önskningar i livet är att jag någon gång skall få berätta min historia i skolor. Jag vill inspirera andra människor, få andra människor att tro på sig själv och även få andra att känna att de kan njuta av livet. Förstå lyckan att vi får finnas här, vara friska, må bra och får omge oss av vänner och vardagliga lyxigheter. Känna glädje och tacksamhet. Lära sig mer om självkänslan och hur man kan förbättra den - att få lära människor att möta glädjen i livet! 

 

Tack livet för allt du ger och allt du lär - all tacksamhet och glädje! ♥

DSC 0170 1


Mannen som dog på vår gård - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 07.09.2020 | 1 kommentar(er)

"Året var 1978. Vi vaknar som vanligt efter en god natts sömn. Jag går upp, tvättar mig, och klär på mig arbetskläderna. Jag kikar ut genom fönstret och kan se hur daggen smyckar bladen på äppelträdet utanför vårt köksfönster. Denna dag skulle bli något alldeles spännande, tyckte jag... Men i slutet av dagen skulle det hända något som skulle förändra våra liv för evigt."

"Jag vaknar upp till en vacker, tidig höstdag 7.9 1978. Jag stiger upp, kikar på termometern och tittar ut genom fönstret. Det ser ut att bli en riktigt vacker dag. Mätaren visar 7 grader. Dimman sveper sakta förbi nere mot byn när jag tittar ut. Äppelträdet lyser så vackert i morgonsolen när trädet är full med dagg."

"Efter en stund sitter jag och min man vid köksbordet och dricker morgonkaffet. Vi pratar, skrattar och funderar. Idag skall vi sätta igång med en ny växthusbyggnad, bara en stentrappa ner ifrån vårt hus. Vi har länge pratat om att bygga ett växthus nere på Solbacken (som tomten är döpt till eftersom solen lyser där hela dagen). Denna dag skall vi komma till skott med att påbörja bygget av det stora växthuset, där vi sedan ska börja sälja sommarblommor, även om vi har växthus uppe på gården också. Men vem behöver inte mera utrymme för mera vackra blommor? Tänker vi."

"Vi sitter där vid kaffebordet och går igenom dagen. Eftersom vi har så bra arbetskraft för dagen så vet vi att bygget skall löpa i den takt vi vill. Det är duktig arbetskraft vi har med oss. Dessutom vet jag att jag kan lita på Vilhelm (Ville), han som jag har växt upp tillsammans med. Han är duktig, händig, omtänksam och vill att saker och ting skall gå undan. Inget kan gå fel. "

"Vi går ner till bygget - jag, min man och Ville. Vi påbörjar att titta var pålarna skall läggas ner i marken för att vi skall få en stadig grund för växthuset. Ville pratar mycket om sina angelägenheter han har just nu, och verkar vara på lite dåligt humör idag, eller snarare irriterad. Han miste nämligen sin bror för en månad sedan och sorgen sitter kvar i hjärtat, samtidigt som han också har annat att tänka på."

"Vi märker ut pålarna, gräver djupa hål i marken, fyller med cement och till sist skall pålarna ner i marken med en slägga. Vi håller på hela dagen, men hinner så klart med lunch och kaffepaus också, som är minst lika viktigt för att vi skall orka jobba." 

"I slutet av dagen, runt en klockan 16:30 på eftermiddagen, håller vi på med sista pålen. Ville håller i släggan för att föra ner den sista pålen i marken, som skall ner med all mjuk cement. Han slår en gång, och plötsligt ser min man hur han börjar vingla till. Som tur hinner min man fånga honom i sina armar. Där ligger Ville i hans armar, livlös."

"Jag springer dit och ringer ambulansen..."

"När ambulansen anländer följer jag med. Jag ser hur skötarna försöker få liv i Ville. Han för elstöt efter elstöt. Inget hjälper."

"Jag känner i en snabb sekund hur Ville dras bort från mig."

"Då säger skötarna i ambulansen ´´Hjärtat har stannat´´."

"Ville är död."

 

Detta är en berättelse om gården jag, min man Mathias och vår hund Casper lever på idag. En berättelse som jag återskapat från min mans mormor, som miste Ville när han skulle hjälpa henne och hennes man att börja bygga ett växthus just här på "Solbacken" där vi bor idag. En berättelse som ännu lever vidare... Vilket nästa blogginlägg kommer att handla om. Stay tuned!

DSC 0382Stentrappan finns ännu kvar på vår gård.

DSC 0365Exakt här, där denna betong syns, är stället där Ville skulle sätta ner den sista plinten i marken.

DSC 0367Här syns den också!

DSC 0372Och det här är en bild på Ville i ung ålder.