DSC 200

Visa alla inlägg skrivna oktober 2020

En historia om ett glädjande besked

Skrivet av Sofia Svevar 19.10.2020

För två veckor sedan fick jag ett glädjande besked av min njurläkare (jippii!): Månadens blodprov visade att mina värden har aldrig sett så bra ut som de gjorde nu. Jag fick till och med lov att dricka ett vinglas som jag nu längtat efter i över ett år. För er som inte hängt med i vad som har hänt mig det senaste året, så kommer en berättelse här:

 

På villaavslutningen 2019 var allt som vanligt. Jag drack vin, mådde gott och kände att allt var på topp. Som tidigare nämnt så tränade jag regelbundet, hade riktigt bra kondition, tränade på gym några gånger i veckan och levde ett sunt liv med riktigt bra och grön mat. Jag har alltid älskat promenader, löpturer och andra sätt att röra på mig. Jag har alltid varit intresserad av mat och alltid försökt få i mig tillräckligt med vitaminer för att hålla mig frisk och sund. Även om jag levde ett gott liv som var fyllt med träning, kärlek och skratt, så hände något under septembermånad 2019. 

Detta var jag före jag fick sjukdomen nefros.20190525 18352920190513 104152

I jobbet, som då också var bland barn, började jag känna att det drog något fruktansvärt i mina ben och speciellt på eftermiddagarna. Det kändes som att jag fick muskelvärk eller sendrag. Jag började stå och stretcha som en dåre bland barnen, vilket inte gjorde så mycket, för de tyckte mest det var roligt när jag satt på golvet och gjorde konstiga övningar. 

Efter några dagar fick jag svårt att gå. Det gjorde SÅ ont i mina ben. Det kändes som att mina muskler höll på att explodera. När jag skulle gå över gården på jobbet hann barnen springa ifrån mig och jag kom sakta lunkandes efteråt. Envisa jag. Jag höll bara ut som vanligt och tänkte inte desto mera på det.

När jag kom hem efter jobbet en dag i början av oktober 2019, skulle jag sätta på mig mina collegebyxor (som man oftast vill göra när man haft jeans på sig hela dagen). Jag drog på mig dem och de var riktigt spända. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte "Vad är detta? Hur kan jag se ut såhär?" Här ligger man i och tränar, äter bra och mår bra. Så har jag plötsligt gått upp i vikt? Jag bestämde mig för att ta av mina byxor och kolla mig en gång till i spegeln. F-Ö-R-S-K-R-Ä-C-K-L-I-G-T. Rent ut sagt. Efteråt ställde jag mig på vågen och där står det "57 kg". Jag trodde jag skulle smälla av. I vanliga fall vägde jag 47-48kg (jag är 1.57cm lång). Under cirka 3 veckor gick jag alltså upp 10 kg i vikt. 

En snabb idé kom att jag tar på mig springkläderna och beger mig ut på en löptur (i tron på att jag ändå gått upp i vikt). Springandet gick bra. Inga pauser, bara skön, frisk luft som hösten alltid bjuder på. 

Jag åkte till jobbet nästa dag och där var det samma sak igen, om inte värre. Jag kunde knappt ta mig ut på gården för det gjorde så ont. Då bestämde jag mig för att ringa akuten. Jag åkte dit, fick prata med läkare och han tyckte inte att jag verkade vara svälld. (Gissa om jag ville svära honom rakt upp i ansiktet. Hur skulle han kunna veta det som inte känner mig?). Nåväl, jag fick ta blod- och urinprov och skulle få svar några dagar efteråt.

 

Vad fick jag för svar på proven?

Proteinerna i kroppen var skyhöga, vilket då gjorde att jag började svälla av vätska. Mitt kolesterol låg på 12 och jag hade väldigt hög risk att få blodpropp i benen om jag rörde på mig (och då hade jag varit på löptur någon dag före....). Ni kan tänka er hur rädd jag blev att på grund av detta så skulle jag få en stroke igen. Tankarna fanns alltid där. 

Senare fick jag då veta att jag har en njursjukdom som heter Nefros. Som föralltid kommer att finnas i min kropp så länge jag lever. Jag fick 7 olika piller och mediciner som jag är tvungen att ta: kortison 48mg, furesis (vätskedrivande), kalk, d-vitamin, zink, losartan (blodtryckssänkande) och somac (skydd för magen). Jag fick en sjukskrivning på två månader. I december var jag då tillbaka i jobbet, trött men glad. 

 

Fem månader senare:

I mars 2020 märkte jag att vågen började ta sig uppåt igen och jag fick svårt att gå. Jag ringde läkaren och på min månadskontroll berättade hon att jag fått ett "återfall". Jag fick då en sjukskrivning igen och hamnade i riskgruppen på grund av corona. I juni fick jag reda på att kortison slutade fungera på mig och då fick jag en ny medicin - Sandimmun. 

Dessa bilder är tagna när jag fick ett skov på våren av sjukdomen och började äta 48mg kortison igen. Jag hann gå upp 6kg innan jag märkte att något var fel.

20200324 100409

Snapchat 1807218771

Idag - Ett år efter sjukdomens början:

Som jag skrev först i inlägget så fick jag ett glädjande besked för två veckor sedan om att jag nu aldrig haft så bra värden som jag har nu. Jag trappar som bäst ner med kortison och har nu endast en och en halv vecka kvar av kortison. Det som gläder mig mest är att jag då kommer befrias från många (hemska) biverkningar och dessutom (förhoppningsvis) några andra mediciner också. Det jag behöver gå igenom före är den ständiga värken i alla leder (som redan har börjat... Men då är jag på rätt väg, tänker jag).

En annan trevlig sak är att jag även börjat röra mera på mig och försöker sakta men säkert bygga upp någon slags kondition igen. Jag vet att det måste få ta den tid det tar, och att jag nu, mer än någonsin behöver lyssna till min kropp vad den behöver. Även om jag inte är på samma nivå som jag var för ett år sedan, så känner jag mig ändå gladare och mer bekväm i mig själv än någonsin!

Jag har börjat se livet på ett annat sätt: jag hinner titta mig omkring, ler åt främmande människor, känner glädje över småsaker, och det viktigaste: jag kommer ihåg att andas och leva i nuet. Ännu en gång kan jag konstatera att de påfrestningar som händer i mitt liv, bygger mig starkare och mer självsäker för varje dag. Det är så viktigt att man inte gräver sig ner, utan att man kan hitta de små stunder och sakerna i livet som gör det värt att leva. 

Så här ser jag ut idag. Gladare och tryggare i mig själv än någonsin. Denna bild är tagen den 10 oktober, 2020:

20201010 173238


Mitt innersta driv

Skrivet av Sofia Svevar 08.10.2020

En gång för väldigt längesedan såg mina drömmar så annorlunda ut mot vad de gör idag. Den lilla flicka som växte upp med söndagsklänningar och hade frisördrömmar, och som helst ville bo i ett slott där helst en prins kom ridandes på en häst - hon började titta inåt: känna glädje, stolthet och lärde sig att följa hjärtat istället för det ytliga som gick hem tidigare. 

Det är med glädje (och lite blygsel) som jag nu öppnar upp mitt hjärta och välkomnar in alla i mina drömmars värld. I detta inlägg står mina mål inom yrkeslivet i fokus. 

Drömmarna inom det estetiska byttes sakta men säkert ut mot människans tankesätt, innersta tankar, omsorg och varför människan reagerar och fungerar på olika sätt i olika situationer. Jag känner att jag är på rätt väg mot det som jag önskar mest i livet inom arbete: Att jobba med människor, självet, det sunda livet och att kunna lyssna till och förstå andra. Ett yrke där man själv känner att man mår bra och på samma gång får andra att må bra. Känslan av att veta att man kan hjälpa andra och få dem att lysa upp av glädje. Det är precis där jag vill vara. 

Jag känner ett sånt starkt driv inom mig, jag kan känna vad jag vill göra och uppnå för att kunna känna tillfredsställelse i mitt arbete. Jag har alltid känt att jag varit på rätt väg sedan jag började studera till socionom. Nu efter socionom jobbar jag som lärare inom småbarnspedagogiken, och där får jag göra andra glada och får dessutom väldigt många skratt själv i jobbet. Jag får utlopp för min kreativitet och får chansen att lära mig mera om teamarbete, solidaritet och hur man på bästa sätt går framåt tillsammans. Här finns allt. Lek, bus, skratt, kreativitet, lärande, hjälpande och även utförande kring verksamheten. 

Även om jag så starkt känner för detta, så vet jag att jag en dag kommer att göra något annat än att arbeta med barn. Hjälpa andra på ett annat sätt. Djupt där inom mig känner jag att jag kommer att jobba på samma sätt: Göra andra glada, inspirera, stärka självkänslan och kärleken till sig själv. Men jag vill gärna föreläsa också någon gång i mitt liv och visa hur man klarar av att gå framåt trots motstridigheter och sjukdom. Hur man kan svänga om sitt liv till det bättre och hur man kan lära sig att se positivt även i de svåraste dagar. Jag vill visa drivet som finns inom mig - och ge det där drivet och positiviteten till andra. Få andra att känna samma glöd till livet som jag känner. Jag vill inspirera och hjälpa, få andra människor att känna att de är bra precis som de är. Jag vill hjälpa andra att hitta lugnet och förmågan att kunna lyssna inåt. 

Jag hade mina prinsessdrömmar som liten, men någonstans har alltid den innersta känslan inom mig sagt att jag finns här för att hjälpa andra och göra andra glada. Även om jag gör det nu också, så vet jag att drivet och kraften inom mig säger mig att det är så mycket mer än detta. Jag vet att jag inte är färdig med hjälpandet. För det finns så mycket mer där ute jag kan göra ännu för att stärka och glädja andra människor. 

Lyckan i ett arbete för mig är att kunna åstadkomma något gott i människors liv, att kunna stärka och hjälpa människors självkänsla, men även få andra att förstå: att tron på att livet är så mycket mer än negativitet och påfrestningar. Att lära andra att ur det onda i livet kommer alltid något gott. Att få andra att kunna gå vidare från tråkigheter med ett leende på läpparna, precis som jag har lärt mig genom åren.

 

Det är just den där eviga längtan efter drömmen som mitt innersta ropar efter - det är den vägen jag följer - tar emot utmaningar - och när jag är redo för utmaningarna som väntar - då finns jag här och nu mer än någonsin.

DSC 9242


Pad Thai Chicken

Skrivet av Sofia Svevar 01.10.2020

Kategorier:

När vi var till Thailand på resa åt vi denna rätt väldigt många gånger. Fasligt gott för den som gillar thailändsk och lite kryddig mat. Detta är en rätt som värmer i höstmörkret. Om ni inte vill att rätten skall påminna er om höstmörkret kan ni alltid tänka på att ni sitter på en restaurang i Thailand (jag tror det är där mitt huvud sitter medan jag äter detta).

DSC 0388 3Oj, oj, oj, Corona-tider får mig att längta bort till söderhavsöar, klart vatten och god mat i värmen. Längtar sååå mycket efter att allt detta skall vara över så att jag får åka iväg och lägga mig i en solstol, simma i havet och bara njuta av en Mojito. Nåväl, här kommer receptet: 

Ingredienser:

180 g risnudlar
2 msk matolja
400 g strimlad kycklingfilé
300 g finstrimlad vitkål
1 liten strimlad morot (Vi brukar nog sätta mera morot)
1 vispat ägg
1/2 flaska woksås (à 125 ml, gärna Asian Wok Pad Thai) (Vi använder alltid en HEL flaska, för vi vill gärna ha mera sting i rätten)
1 dl grovt hackade jordnötter

Gör så här: 

Tillaga nudlarna enligt förpackningen. Bryn sedan den strimlade kycklingen i olja.
Tillsätt strimlad vitkål och morot, woka eller stek i 1-2 min på hög värme.

Gör plats i pannan och stek ägget under omrörning. Klipp nudlarna grovt, tillsätt dem och woksåsen. Rör om hastigt tills allt är varmt. Blanda i grovt hackade jordnötter och servera.

 
Till serveringen på bild använde jag mig av riven morot och torkad koriander i kryddburk. Det kan även garneras med t.ex. mungböna eller lime.

(Detta recept kommer från ica.se, med några avvikelser efter tycke och smak.)
DSC 0407