DSC 200

Visa alla inlägg skrivna 2020

Vi är en del av historien

Skrivet av Sofia Svevar 19.03.2020

Kategorier:

Solens strålar skiner ner så självklart från himlen som är blå, fåglar sjunger vårsång, jag kan se hur snön smälter och känna den efterlängtade värmen av solen. Våren ger känslan av hopp, liv och längtan.

Jag kan höra hur barn leker. Ett magiskt porlande av skratt och lek. Mopeder kör förbi och jag känner doften av avgas. De avgaser som tar mig tillbaka till de riktigt unga år då man lekte ute och ungdomarna svepte förbi på sina mopeder. Människor jag möter på gatan ser glada och rofyllda ut. Jag hälsar och ger ett leende. Leendet som också i sig betyder "Ta hand om er!".

Funderingar kring vad jag känner om den situation som hela världen sitter i just nu - Många känns rädda och många känns undermedvetet rädda. Andra tar det lugnt och jag kan se hur någon blir irriterad på vad regeringen håller på med. Det är okej med känslor. Det är okej att känna som jag gör just nu.

Jag ser och hör om människor som blir hysteriska över wc- och hushållspapper, tonfisk, jäst och lagrar upp där hemma.

Känner jag panik? Jag känner ett otroligt lugn och försöker ta dagen som den kommer. Vad är meningen med allt detta? Vad kan jag få ut av det? Mitt fokus ligger på att hålla mig lugn. Det är där jag vill vara.


Jag vill fortsätta att leva på som vanligt och nu kan jag verkligen fundera kring hur jag vill få dessa dagar att gå framåt. Det är som att världen vill lugna ner befolkningen. Stressa ner alla människor. Som att höra en stilla viskning från jordens inre.

Jag vill få saker gjorda som jag mår bra av. Vara kreativ. När världen just nu saktar ner, kan jag som människa också ta chansen och fundera kring hur jag kan leva för att behålla ett gott välmående, där jag kan slappna av och bara vara. Vad får mig att sjunga av lycka?

Att komma in med tankesättet att vara glad och tacksam för det som händer istället för att vara ledsen och skärrad - det är som att tänka: Varför vara rädd för döden? När jag kan vara tacksam och ta det lugnt? Jag vill inte dö genom att vara hysterisk och rädd, för den dagen jag dör, kommer jag att göra det med ett leende på läpparna. Och det är inte idag. Inte imorgon. Inte före, vad ska vi säga, 2070.

Allt som händer - händer av en orsak. Jag finns här för att lära och gå vidare. Det kommer prövningar som jag behöva bekämpa och som sedan gör mig starkare. Allt har en mening.

"Trust the path.
Trust the process.
Trust yourself.
You got this."

-Kerwin Rae

DSC 0633


När det mediala kryper fram

Skrivet av Sofia Svevar 05.03.2020

"Sofia, kan du plocka undan några röda begonior åt mig..."

Där stod jag i det stora växthuset, sommaren 2016. Ensam. Hade hela växthuset och betjäningen för mig själv (jag jobbade i byns blomstergård denna sommar). Jag stod och plockade i pelargonierna. Tog bort fula blad och snyggade upp på borden. Som vanligt lyssnade jag på en podd eller på musik som jag brukade göra när jag var ensam där. Det var en mulen dag så jag kunde bra stå med en långärmad tröja på, för att inte få kallt. I min egen värld kunde jag njuta av full blom och sommardoft. Det fungerade lite som meditation. Jag blev lugn där i all grönska och prakt.

Denna dag, gissar att det kunde vara runt lunchtid, eftersom jag var ensam där. Blev dagen då jag för första gången i mitt liv, skulle få kontakt med andevärlden.

I mina unga år har jag alltid varit rädd för spöken. Mörker. Häxor. Odjur. Mörka ting. Det som det inte finns någon förklaring på. Jag har känt så mycket rädsla, att jag behövde springa hem i mörkret som ung, ifall någon "ond människa" skulle ta mig. Ni förstår? Den rädslan. Hjärtat i halsgropen.

Men, det var här, för första gången, som jag kunde känna ett lugn över det hela...

Under denna lunchtid, hör jag plötsligt en röst.

En kvinnas röst. Jag tar av mig hörlurarna. Tittar mig runt. Ingen människa där. Ingen bil på gården. Ingen annan medarbetare på plats. Jag sökte alla förklaringar jag kunde komma på.

På något underligt sätt, får jag en känsla. Jag ringer min mamma.

- "Hej mamma! Jag undrar, tyckte mormor om begonior?"

- "Joo, det gjorde hon. Kommer du inte ihåg att hon brukade ha köksfönstret radade med röda begonior?"

Jag isade till för en sekund. Berättade vad som just hade hänt.

Och sa till min mamma..:

- Jag tror att jag har fått kontakt med mormor.

DSC 0891


När drömmar tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.03.2020

Kategorier:

Känslor. Som i en virvelvind.

Jag vaknar upp med en djup suck. En stor ångest. Tittar mig runt i rummet.

Ligger mannen bredvid? Var är hunden? Vad är klockan? Och alla dess hundra tankar som hinner flyga förbi i farten.

- Ahh, det var bara en dröm, tänker jag.

Om det så handlar om att drunkna, att sin käresta är otrogen, att man blir jagad av hemska odjur, att någon nära dör eller något annat som gör att man känner panik, rädsla och en isande känsla i hjärtat.

Där ligger jag i sängen. Hjärtat pumpar.

Försöker ta en lättnande suck. Försöker tänka mindfulnesstanken "det är okej", "här och nu".

I vissa stunder hjälper det otroligt. I vissa stunder hjälper det inte alls.

Det konstiga är att drömmar som verkligen får mig att känna panik, etsar sig fast under dagen. Huvudet känns lika mörbultat som efter en hård löprunda. Eller som när jag är riktigt bakfull. Lika mycket kämpar hjärnan med vad jag gått igenom under natten.

Varför är det så? Drömmar borde försvinna snabbt, tycker jag. Medan vissa drömmar lägger sig som ett mörkt moln över en hela dagen.. Varför? Är det något jag behöver bearbeta? Vad betyder drömmen?

Tusen tankar.

En mörbultad hjärna.

Ett slitet sinne.

Ibland kan det vara så.

Men i ärlighetens namn.

Det är okej.

DSC 0440 1


Röda kristaller

Skrivet av Sofia Svevar 26.02.2020

Känner du av värk i nedre ryggen? Har ont i höfterna? Och brist på energi? Det kan betyda att du är underaktiv i rotchakrat.

Rotchakrat sitter på baksidan av nedre ryggen. Detta chakra fungerar som det stabila i vårt liv. Är rotchakrat i balans, känner vi oss jordade och stadiga på marken. Ni vet när man brukar säga "Hen har båda fötterna på jorden". Då är man balanserad och stadig.

Därför tänkte jag nu berätta lite om röda stenar. Allt från rubiner, röd jaspis, granat och korall (osv)... Det finns väldigt många olika varianter, och i det stora hela står de röda stenarna för samma sak - även om det kan finnas små variationer.

Rubin - Inre eld och livskraft
Röd jaspis - Naturlig skönhet och kraft
Granat - Energi och uthållighet
Korall - Överlevnadskraft och lust
(kristallrummet.se)

De röda kristallerna fungerar bra de dagar man känner sig trött, orkeslös och annars har dålig energi. Kristallerna gör att man blir mer positiv, de är uppiggande och får dig lättare att komma igång med ett nytt projekt. Röda stenar kan även ge dig känslan av trygghet om man t.ex. är på ett nytt ställe, ny arbetsplats eller ute på en resa.

I det stora hela är de röda stenarna bra för att skänka mera livsglädje i livet, den balanserar och den kan hjälpa dig med ryggvärk. Om du känner att du är svävande/flygande och behöver balans och stabilitet, använd ett smycke med en röd kristall.

Detta halsband brukar jag använda när jag känner att jag behöver mera balans och stadighet. Eller som nu, när jag plötsligt fått ont i ryggen från ingenstans (ryggont kan också betyda stress). Några dagar brukar jag använda halsbandet, tills jag känner att "symptomen" blivit bättre.

DSC 0048 1


Träning och stress

Skrivet av Sofia Svevar 24.02.2020

Förut, som många andra, tränade jag också för att se bra ut och för min del var det att bli "smalare". Alla har vi väl tänkt över både kropp och våg? Dessutom drack jag både protein och Celcius i massor. Det enda som fanns i huvudet var att gå ut, åka iväg och springa eller åka till gymmet och sådär höll det på. Som i ett ekorrhjul.


Men jag glömde bort en sak - Det viktigaste av allt: Jag lyssnade aldrig till min kropp. När jag tänker tillbaka på alla de år som jag pressat och stressat mig själv med träning, endast för att se bra ut. Inte är det väl konstigt att kroppen börjar säga till på skarpen, eller hur? För på något sätt, börjar kroppen tilltala oss när vi behandlar den fel. Precis som att sätta i öronproppar när någon pratar. Jag levde endast i huvudet.

När jag förra våren trodde att jag blev utbränd, visade sig att jag fick en njurinflammation. Vilket visade sig komma från stress. Stressen i sig kommer från alla de unga år jag gömde undan, den viktiga biten av mig själv, som jag i detta nu visat för er redan på hösten. Jag glömde bort att bearbeta stressen, som kom på köpet, när jag mådde som sämst i livet. Jag glömde att lyssna. Istället fick jag lära mig en läxa. En tacksam läxa.

Just i denna stund funderar jag mycket kring hur jag någonsin skall komma bort från den stress jag lever i, som lämnat kvar hos mig. Den sitter så nära inpå och så fort jag gör något för mycket, märker jag det både i kropp och knopp. Stress är som gift för hjärntröttheten. Den dränerar mig totalt.

Nu har jag varit utan träning i ett halvår för att kroppen inte orkat med. Jag har äntligen kunnat börja gå på promenader och känner hur kraften börjar återkomma. Som nästa steg är det att börja ta sig till gymmet igen, i både hopp och tro att jag skall klara av att lyssna till mig själv bättre denna gång.

Att lära sig hantera stress. Att jobba med den. Att våga komma den nära inpå. Det är något jag behöver öva på, samtidigt sluta vara rädd för att komma den så nära.

...Att våga möta sina rädslor! ♥

DSC 1524


Att göra vardagsinlägg intressant

Skrivet av Sofia Svevar 19.02.2020

Ett helt vanligt vardagsinlägg. Oj, tänker jag. Vad gör jag i vardagen som skulle kunna kännas intressant för er?

Vardagsinläggen är de mest svåra att skriva, tycker jag. Speciellt svårt känns det eftersom jag jobbar som lärare inom småbarnspedagogiken, och dagarna ser ganska likadan ut. Man stiger upp, åker i jobb, är där hela dagen, åker hem, lagar mat och går ut på promenad/eller något annat vardagligt.

Men... Egentligen möter vi ju nya tankar, nya människor, nytt humör från dag till dag, olika väderfören... Allt påverkar oss, både positivt, och negativt. Därför kan våra dagar kännas olika, även om vardagen ser detsamma ut.

Så, just idag: Hur mår jag? Och vad gör jag?

Ikväll mår jag relativt bra. Jag känner mig matt och trött. Men glad och lycklig. Tacksam. Efter jobbet åkte jag iväg med hunden på lite fotografi-äventyr. Samtidigt som han får springa runt och njuta av frisk luft och motion, får jag fotografera, och ägna mig åt det som ger mig lite extra glädje. Nu sover hunden, och jag sitter här, lyssnar på meditationsmusik för att komma ner i varv, och skriver.

(Det är något fint och fridfullt med skrivandet... Det lättar på trycker samtidigt som jag får ut det kreativa inom mig).

Så...

Idag känner jag mig TACKSAM för: kaffekoppen hemma före jobb, spökpodden (finns på spotify!) som jag följer som ett tok (till och från jobbet), memoryspel med barnen före frukost, att få vara så mycket utomhus på arbetstid, omtänksamma kollegor, att det blir ljusare och ljusare ute och fotografering tillsammans med min Casper. Extra tacksam är jag just nu: för att jag i lugn och ro, kan återhämta mig i mitt eget hem inför en ny dag.

DSC 1592

DSC 1605


Hur känns det att gå på grus?

Skrivet av Sofia Svevar 17.02.2020

Kategorier:

Naturen. Att gå på en lugn promenad. Eller kanske en powerwalk. Hur som, glöm inte bort att andas och ta in omgivningen. Att leva i nuet. Här och nu. Att just du, är på den plats du är nu. I den stressiga vardag, är det så viktigt att komma ihåg dig själv. Att finna trygghet och jordning, att bara känna att du står stadigt. Naturen, är en kraft där man hämtar den bästa energin för både kropp och knopp. Den lugnar, ger hopp och ny energi.

Så länge jag kommer ihåg har jag alltid njutit av naturen. Havet. Skogen. Doften. Ljuden. Synen av allt det vackra. Naturen är kraftfull. Magisk.

Som liten lekte jag mycket i skogen och jag kommer ihåg alla otaliga promenader jag gick med både farmor och mormor i skogen. För att bara ta en promenad. Eller för att söka bär eller svamp.

När jag blev lite äldre började jag gå egna promenader och sprang mycket. Långa turer ute vid ängar och skogsvägar. Kommer speciellt ihåg en sommar, kanske jag var 14 år? Jag hade blåa fotbollsshorts, en vit topp och blond i håret som jag var då. Jag sprang över ängar, den ljumma vinden smekte mina kinder och jag kände hur endorfinerna av sprinten gjorde mig lycklig. Fågelkvitter och doften av grönska. Hela livet fanns framför ens fötter. Men för den stunden fanns man bara där och då.

Idag har jag gått tillbaka till de mer lugna promenaderna som jag först växte upp med. Det är då jag kan ta in allt det vackra och sköna med naturen. Doft av träd, mossa, bark och allt som hör till. Att bara finnas där och då. Att glädjas åt allt det vackra ögat kan se, att kunna höra vinden, fåglar och allt annat brus runtomkring. Jag känner marken under fötterna. Hur snön eller sanden knastrar under fötterna. Tänk vilket under att just jag går här. Just nu.

Jag tar in allt ljud jag kan höra. Alla bilder som susar förbi. Jag låter det snabbt försvinna, för att inte huvudet skall få för mycket intryck. Jag försöker tänka: Här och nu. Hur känner jag nu? Var känns det bra just nu? Låter tankarna komma och låter dem gå lika snabbt. Det är okej. Det är okej att tänka och det är okej att låta tankarna gå. Andas in. Andas ut.

Naturen. Den ger ny kraft. Energi.


En vändag i allsköns ro

Skrivet av Sofia Svevar 14.02.2020

Kategorier:
Taggar:

Alla hjärtans dag. Vän-dagen. En dag som jag tar i allsköns ro. Jag känner aldrig stress över att jag skulle behöva uppvakta varken Mathias, hunden eller någon annan. Vän-dagen var något som tillkom så sent i livet för mig, så det blev aldrig något som nästlade sig fast någonstans. (Vad jag kommer ihåg åtminstone. Som sagt, minnet sviker även om jag inte kan skylla på att jag är pensionär.)

Det som ändå gör denna dag speciell är vår förlovningsdag. Det är fem år sedan idag. Dessutom blev vi tillsammans någon gång i februari, så vi brukar alltid slå ihop detta. Även om alla hjärtans dag är något som par oftast firar för dagen, brukar vi aldrig på det viset tänka att vi måste ut och fira just det. Vi firar årsdagar och det känns viktigt. Kärleken till varandra. Det råkar att vara 14 februari. (Även om jag vet att Mathias villigt ställde sig ner på knä för att han visste att det var alla hjärtans dag för fem år sedan.)

Jag hade så tur. Mathias valde att vara tillsammans med mig trots att han visste hur sjuk jag var då. Vi var då 20 år. Han har stått där vid min sida trots mina åkommor, sjukdomar och skov. Han har alltid stöttat och visat kärlek. Han har aldrig tänkt en annan tanke. Det uppskattar jag. Som en trygg klippa står han så stadigt bredvid mig.

Så för att fira vår årsdag, som vi kommer att göra en dag för sent - imorgon - är det till viss del en blandning av alla hjärtans dag, men samtidigt för att fira att han orkar stå ut med mig. Och att jag får visa uppskattning och all den kärlek jag kan ge tillbaka.

Att genomgå mycket tillsammans gör att man växer och bildar starka band. Ta vara på era kärlekar!

Och jag vill önska er alla en riktigt härlig alla hjärtans dag! ♥

 
Bilden är från 2015. Förlovningsbild.

DSC 224


Baskurs inom mindfulness

Skrivet av Sofia Svevar 02.02.2020

Kategorier:
Taggar:

Okej!!!! Nu är det dags att berätta.

Jag har anmält mig till en baskurs inom mindfulness. I flera år har jag varit intresserad av olika sätt hur man själv kan styra sin kropp till att må bättre, det spirituella och meditationer. Mindfulness hjälper mig som lider av daglig stress och hur jag kan hjälpa mig själv, och andra, för att uppnå en lugnare vardag. Ett bra sätt att motverka stress i arbete och privatliv. Dessutom fördjupar man sina kunskaper inom självkännedom, bättre livskvalité och en ökad närvaro.

MEN, för att göra detta behöver jag åka fem timmar söderut. Sova i enkelrum i tre nätter och sen köra uppåt igen i fem timmar. Alldeles själv.

Detta är en resa som jag förhoppningsvis kommer att växa av och sedan kunna använda i dagens och framtida jobb. Idag åker jag äntligen ner till Esbo. Så spännande!

Snapchat 10533225241


Tog ni någon andningspaus idag?

Skrivet av Sofia Svevar 24.01.2020

Kategorier:
Taggar:

Tänk er: I denna värld lever det nästan 8 miljarder människor. Tänk hur många av dem som kan ta vår energi? Och hur många som kan ge oss god energi tillbaka?

När ni är på jobbet - Kan ni då snabbt känna av vem som tar er energi? Och vem som ni känner ger er god energi? Det är ju klart att vi vill jobba tillsammans med dem som ger oss energi. Det är ju dem som vi mår bra av att vara tillsammans med åtta timmar om dagen.

Hur vet jag att det är dålig energi jag har drabbats av?

För det första märker man snabbt av att man blir trött, man blir kanske på dåligt humör, man känner att man vill stänga in sig på toaletten och bara sitta där resten av dagen. Koncentrationen börjar falera och man känner att de 100% man just hade koll på, har plötsligt sjunkit till 32%. I denna stund börjar man fundera "vad i hela friden hände?" - "Hur blev det så här? "

Då har du förmodligen drabbats av dålig energi. En energi som snabbt kunde ta sig in på din aura och hela din inre värld. Din inre frid blev omskakad och plötsligt var den som bortblåst.

Om detta händer dig: Så är det helt okej att säga att man inte mår bra. Att våga ta paus. Och att våga säga att man behöver en lugn stund. Alla människor behöver pausa ibland. Det är bra att hämta andan om man jobbar kring och med många människor. Speciellt om man är högkänslig och har lätt att ta in andras energier.

När ni sedan tar er lilla stund för er själv - Kanske var det till toaletten du gick? Eller kanske det var kontoret? Eller kafferummet?

Ett snabbt tips i denna stund är att: Andas djupt, ner i magen, fyra gånger! Ni kan föreställa er att den dåliga energin skjuts bort ur er kropp - och att det sedan byts ut till en ny, fräsch, positiv och ljus energi.

Plötsligt - Så känns det lite bättre igen! :)

DSC 1325 1