DSC 200

Visa alla inlägg skrivna 2021

När det är läge att säga ifrån

Skrivet av Sofia Svevar 06.05.2021

Kategorier:

I ärlighetens namn - Dagarna känns inte på topp just nu. Jag känner mig nedstämd och känner mig verkligen inte som mig själv. Det är väldigt mycket som försiggår i min kropp just nu och jag har väldigt lätt för att få känslorna att svalla över.

Jag har den senaste tiden hunnit tänka väldigt mycket - tack vare psykoterapin, men också tack vare sköldkörteln som gör mig mera skör. Jag har känslor som rinner över som jag inte tänkt på att bearbeta i mitt liv. Det känns nästan som att jag ser saker på ett helt annat sätt, och försöker förstå vidden av -varför- i all sin dar har jag gömt undan allt detta. Det som skrämt mig som mest i livet och gjort mig rädd och ledsen har jag alltid omvandlat till styrka och glädje, vilket gör att jag just nu genomgår världens mest turbulenta tid i mitt liv. 

Tidigare har jag berättat om min hjärninfarkt, min njursjukdom nefros samt sköldkörteln. Det finns även annat i mitt liv som skänkt mig rädsla, som alltid funnits där sedan liten. Jag gömmer mig, blundar, och låtsas att allt är okej. Men det är det inte.

- Hur mår du? Frågar någon. 

- Joooo jag mår bra! (Svarar jag alltid)

Även om jag vet hur smärtan känns inom mig, och där står jag och trycker ner den ännu mer. Hälsosamt? Verkligen inte. Tji fick jag för alla positiva svar jag gett åt andra i mitt liv. 

Så, här står jag och alla känslor svallar över. Vad borde jag göra för att må bättre? Jo, jag bestämde mig för att sluta lyssna till andra, sluta hjälpa andra när jag själv inte orkar, sluta svara ja på frågor när jag vill säga nej. Jag behöver bli mer självisk för att ta mig igenom detta. Det är tid för mig att tänka på mig själv, få mig själv på fötter innan jag kan nå den glada, friska och hälsosamma jag igen som alltid är så spontan och positiv. 

Att skriva är något som står mig väldigt nära hjärtat, men på grund av omständigheter och sjukdom, så har jag sämre koncentration, hittar inte rätta orden och säger ofta fel när jag pratar. Mitt skrivande här känns inte på topp och inte mitt instagramkonto heller. Därför har jag bestämt mig att nu måste jag ta en paus från dessa två. Jag måste satsa på mig själv och det som är det mest viktiga i mitt liv just nu. Jag behöver landa och ladda om batterierna. 

Den dagen jag ställer mig upp igen och känner att benen inte skakar, känslorna inte svallar lika mycket och jag känner mig starkare än någonsin: Då lovar jag med handen på hjärtat att jag skall fortsätta skriva, inspirera och ge dig all den kreativitet jag har inom mig. För den kreativiteten finns alltid i hjärtat. Jag hoppas för min egen skull, och för dig som gillar mina inlägg, att denna paus inte blir så långvarig och att jag snart kommer tillbaka med ny energi. Du vet var du hittar mina gamla inlägg om du känner att du vill bli inspirerad på något plan, eller om du annars bara vill läsa något från andevärlden, ärliga tankar, positiva ord eller om min hjärninfarkt.

Glöm aldrig bort att du är den viktigaste i ditt liv!
Säg nej ifall du känner att det är något du känner innerst inne!
Gå aldrig efter vad andra tycker!
Sköt om dig och kom ihåg att lyssna till dig själv!

Vi ses! :)

DSC 0331


Elände och passion

Skrivet av Sofia Svevar 19.04.2021

Kategorier:

Bristen på arrangemang, glädje, lekfullhet, kreativitet och den annars goda optimism jag brukar ha är ännu försvunnen. Fortfarande är min sköldkörtel helt ur balans och jag har nu i snart tre månader haft en sköldkörtel i underfunktion (något som tydligen kan komma efter att man slutar med kortison). En annars rak och ärlig person som jag är, har hållit tyst för att jag tycker det börjar räcka med elände och negativitet i mitt liv - samtidigt som jag vet att jag mår bättre av att kasta ut allt på bordet och avslöja mig själv - även om det är för er som jag inte känner, familj eller vänner. 

Sköldkörteln har gjort att jag känner mig väldigt nere, jag tappar hår, får ont i leder och muskler, är väldigt trött och koncentration ligger på noll. Jag klarar inte heller av att träna, vilket gör att jag tappar stinget ännu mer. Jag har sökt hjälp via sjukhuset och även via arbetshälsovård. Ännu sitter jag här, med samma symptom som infunnits i min kropp i flera månader. Jag blir galen. GALEN. 

Samtidigt i allt elände försöker jag finna de små, små positiva ting jag kan se som små glipor av sol. Jag har t.ex. kommit att lära känna mig själv ÄNNU bättre (vilket jag inte trodde var möjligt vid det här laget och vilket för mig är positivt). Jag försöker rannsaka mig själv och fortsätter att gå till en psykoterapeut (som jag nämnde tidigare) men också till en zonterapeut. (För nu ska den här kvinnan bli frisk, stark och mer strålande än aldrig förr!).
Dessutom planerar vi att bygga hus (japp, du läste rätt!!), och det får mig att drömma mig bort och titta framåt. Så de senaste två veckorna när jag har suttit hemma har jag haft tid att sitta och rita på vårt hus. Vi har även fått det första utkastet av arkitekten på huset. Därför sitter jag idag och gör ändringar, och funderar på hur vi vill att det slutliga resultatet skall bli. Vad behöver vi? Vad är viktigt? Vad får oss att älska vårt hem? Vad är det som gör att just detta hem skall skänka oss lugn? 

Även i bristen på arrangemang och glädje, försöker jag alltid finna passionen i andra saker. Få sinnet att leva ut i allt det jag tycker om. I de mest negativa stunder i mitt liv, är det alltid viktigt att jag hittar något jag brinner för. Något som gör att jag kommer vidare, något som får mig att tänka på annat. Livet är och skall vara upp och ner - och vid det här laget börjar jag nog känna till berg- och dalbanan som livet skapar åt mig. Men visst, ibland önskar jag nog att jag kanske bara skulle få sitta på en bänk och äta glass också, och bara titta på. Du vet, bara kunna njuta av stunden, känna glädjen av att få vara frisk, känna glöd för livet men även för mig själv. 

Kameran har inte varit framme förutom när jag fotograferat hos mina svärföräldrar. Därför får dagens bild bestå av en blomma som jag känner kan stå för min känsla just nu. En ensam blomma omringad av grönska. En blomma som söker sig själv, men även empati från andra. Denna blomma behöver styrka, kärlek och gödsel för att överleva. Just like me. 

DSC 6832


Numerologi och ditt personliga år

Skrivet av Sofia Svevar 27.03.2021

Numerologi - en plan över våra liv och ett sätt att se hur det kommande året kommer att se ut. Ett intressant verktyg som kan leda oss fram i livet och för att få en förståelse när det är rätt tid att göra saker. Denna livscykel uppstår när du föds och fortsätter nio år framåt, och sedan börjar det om igen. 

numerologi rakna ut ditt odestal 682x336(Lånad bild från tarotguiderna.se)

Var i livscykeln befinner du dig nu? Här tar vi reda på svaret!

För att börja behöver du först räkna ut till ett ensiffrigt tal genom att addera ditt födelsedatum, månad och det nuvarande året. Om jag tar mitt födelsedatum som exempel skulle det se ut så här: 

27.6.2021 = 2+7+6+2+0+2+1 = 20 = 2+0 = 2

Mitt personliga år blir då nummer 2. 

 

 Här nedan kan du sedan läsa om ditt kommande år: 

Personligt år 1: 

Du befinner dig i början av en ny, nio år lång cykel. Nu gäller det att börja så frön och börja planera för framtiden. Vad vill jag? Vad behöver jag? Saker som planeras och påbörjas här sätter grogrunden för de nio kommande åren i din livscykel. Det kan vara bra att släppa på gamla saker i denna cykel som pressar på mentalt, för att få fröet att börja växa och bli till liv. Här gäller det att börja stå på egna ben och tro på dig själv att du klarar av saker som kommer i din väg!

Personligt år 2:

Detta år går ut på att du samarbetar med andra för att utveckla det du påbörjade förra året. Även att du fortsätter att följa de planer du satte upp. Det där fröet som såddes förra året har börjat gro, men behöver tålamod och mer tid för att det skall fortsätta växa. Det kan uppkomma hinder på din väg men låt tiden ha sin gång och fundera om det kanske finns något som du kan bli bättre på eller utveckla under tiden?

Personligt år 3: 

Du börjar se fröet växa. Äntligen byts förra årets långsamma takt mot en mer ivrig och fartfylld tillväxt. Du känner en ström av skapelse och fantasi, idéer kommer flygandes som på räls och den sociala vänkretsen blir mera fartfylld. Du vill njuta av livet och vad det har att bjuda på - Men kom ihåg att stanna upp för en andningspaus också! 

Personligt år 4: 

Idéerna som flödade förra året är det dags att ta tag i. Det är nu du skall ta tag i det du tänkte på och förverkliga dina drömmar. Det är ingen dans på rosor, det kan hända att du behöver anstränga dig och arbeta hårt för att nå din dröm. Planering och strukturering fungerar bra! Eftersom du behöver jobba hårt för att nå belöning, är det extra viktigt att du också lyssnar inåt. Vill man bygga en stabil grund för framtiden behöver man vila emellanåt! Ta stöd av familjen!

Personligt år 5: 

Eftersom förra året bestod av mycket arbete är det nu det lättar. Nu kommer ett år som är fyllt med spänning och äventyr. Detta år en bra tid att bryta dig loss från situationer eller personer som håller dig tillbaka. Njut av livet medan förändringar sker i en bättre riktning!

Personligt år 6: 

Detta år innebär vanligtvis större ansvar och ett fokus på dina nära och käras behov. Det är ett år där du kan glömma dig själv lite grann och tänka mer på dem du håller kär. Du har slitit mycket det senaste året, så nu är det tid för frid, harmoni och gruppaktiviteter! 

Personligt år 7: 

Förra året bestod mycket av att ta hand om nära och kära. I år är det dags för att lyssna inåt och lita på din intuition! Analysera tankar och reflektera. Det är en bra tid att satsa mer på meditation, eller kanske lära sig att meditera om du aldrig gjort det? Den oro och hopplöshet som den senaste tiden har varit aktiv för dig, bör bytas ut mot en större tillit. Tro på dig själv och tro på att det som är meningen att ske kommer skänka dig en större betydelse!

Personligt år 8: 

Vad hade för planer i början av livscykeln? Kan du känna att de frön som du sådde har grott till vackra alster? Har du skött dessa frön så bra att du kan börja skörda dess framgång? Även om du närmar dig en viss framgång, är det viktigt att ta viktiga beslut och fortsätta jobba vidare på det. Ge inte upp och kom ihåg att hålla balansen så att du klarar av att stå på båda benen!

Personligt år 9:

De planer du satte upp i första livscykeln kan nu ge belöning. Även om du känner av belöning är detta också året när du behöver avsluta ogjorda saker som inte är fullbordade. Du kan också behöva lämna människor som inte längre behövs vara kvar i ditt liv, för att ge plats åt nya människor som ger dig mera. Detta år ger dig även belöning i kärlek och en större förståelse, men även ett resultat som kan skänka en bättre ekonomisk ställning. Detta år ger fulländning innan det är dags att börja om från den första livscykeln igen!

 

Stämde numerologin för dig? Eller fick du kanske ta dig en funderare kring vad du egentligen borde koncentrera dig mera på i år? 


När livet bestämmer sig för en helomvändning

Skrivet av Sofia Svevar 24.03.2021

Visst är det så att livet har snabba vändningar. I vår vardag möter vi och kan förvänta oss att kompisen, kollegan, den roliga gubben i kassan på citymarket och andra i vår omgivning har varit med om saker som vi inte har någon aning om. Det kan vara händelser, sjukdomar eller kanske dödsfall som påverkat dessa människor. Händelserna har påverkat personligheten och hur denna person ter sig med andra människor. En del ter sig negativa, en del positiva, andra är otroligt omtänksamma och en del bär på så tunga saker att det nästan känns som att man kan nudda känslan i luften.

Sedan en tid tillbaka har jag märkt att alla känslor och händelser som inträffat i mitt liv har gjort mig stressad och gett mig ångest. Vilket jag också kan gissa gett mig problem med njurar och nu senast sköldkörteln. Jag har nu varit sjukskriven i tre veckor och under dessa veckor har små, små lösningar sakta men säkert börja uppstå. Eller, åtminstone en början på en lösning. 

Även om jag är den typiskt gula personen, med inslag av grönt (japp, jag har läst "omgiven av idioter", hehe), så känner jag att detta personlighetsdrag har på något sätt börjat suddas ut för mig. Vanligtvis är jag den där sociala, entusiastiska optimisten som alltid ställer upp. Den senaste tiden har den där spralliga "tösen" med många järn i elden upplösts och kanske blivit mer diskret, okoncentrerad och allmänt nere. Jag känner att lusten för de saker jag gillar blir bortglömda för att jag ofta sitter kvar i mina tankar. Tankar som snurrar, snurrar och snurrar. Det tar aldrig slut.

"Jag tänker för mycket.
Jag tänker före,
jag tänker efter.
Jag tänker åt sidan,
jag tänker på allt.
Om det finns,
har jag redan tänkt på det."

 

Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att det var det dags för mig att ta tag i mina problem. Jag bokade tid till en psykoterapeut. Jag sökte febrilt efter en bra psykolog ÖVERALLT. Antingen fick jag inte tag i personen, eller så skulle väntetiden vara över en månad. Ni som vet och varit med om detta, vet att man INTE kan vänta så länge när man behöver prata med någon. 

Till slut kom jag i kontakt med en psykoterapeut istället. Läste lite om personen, läste om vad psykoterapi innebar och kände att här har jag hittat rätt. I hopp om att detta som händer mig nu inte är en tillfällig lösning, utan att detta skall hjälpa mig med alla hinder, blockeringar och allt gammalt groll som har satt sig lika hårt som fettet på köksfläkten (haha ja, väldigt lättrelaterat eller hur?). 

Jag vill så gärna att någon av er andra tar åt er, som läser detta, som kanske också känner som jag: att man inte behöver vara rädd för att visa sig känslig, mänsklig och att vi alla bär på en historia. Att vi inte ska skämmas över att känna rädsla för att visa andra hur vi mår. Vi är bara människor, med sköra hjärtan, väldigt många tankar och som behöver bekräftelse och kärlek. Vi lever för att få sånt. Människan behöver kärlek. ♥

Jag brukar alltid avsluta mina blogginlägg med en positiv slutkläm, eftersom det är det jag brinner för att få andra att orka framåt och se den där ljusglimten i all stress, tvång och det negativa som kan ta över ens tankar. Jag gör det för att jag har innerst inne alltid förstått hur jag själv mår. Jag mår bra av att hjälpa andra med hjälp av min optimism. Därför känner jag en sån tacksamhet att en utomstående kan se på mig, helt ovetandes och bara ge mig komplimangen: "Om du inte skulle varit så stark och positiv som du är, så skulle man lättare se på dig att du mår dåligt. Men du verkar alltid vara så glad, man blir glad av det." 

 

Så jag fortsätter att skänka glädje. För det är det som gör att jag orkar vakna varje morgon. Att få skriva av mig och få hela Österbotten (och alla er andra som läser detta) att skina ikapp med solen. Att man efter varje inlägg jag skrivit kanske kan känna hopp och glädje, om att det faktiskt finns en väg att gå på, även om den inte alltid är så synlig och rak som man önskar att den skulle vara. "Våga vara stjärnan i ditt liv!" ♥

 

DSC 0288


Hallå? Finns ni där på andra sidan?

Skrivet av Sofia Svevar 17.03.2021 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Vi har de flesta av oss varit med om när någon nära gått bort. Antingen har vi fått telefonsamtalet hem eller så har vi suttit bredvid och sett det hända. Slutar livet där efter? Är det då vi aldrig mera kommer att få kontakt med denna älskvärda människa? Är det då vi borde gråta tills det inte finns mer tårar? Var detta sista gången denna människa fanns nära mig? Eller? Finns det mera än så? 

...Jag tar upp min telefon. 
Går igenom kontaktlistan.
Där finns ditt namn. 
Skall jag testa ringa en sista gång? 
För när jag raderar detta nummer nu... 
Då är det påriktigt. 
Då är det över. 

Radera kontakt?
Ja - Nej

Ja. 

POFF.
Du är borta. 
Påriktigt. 

 

Eller? 

 

När min mormor somnade in bredvid mig så hade jag inte hunnit utveckla min mediala sida ännu. Det var därefter som min förändring skulle ske. Jag har själv varit den som raderat kontakter på min telefon. Som har varit otroligt ledsen och känt hur hjärtat bränner. På något sätt kommer man över det. De fina minnen som lämnar kvar värmer hjärtat för evigt. Kärlek är stort. 

Jag var en av dem som skulle börja utveckla min mediala sida genom att en närstående somnade in. Varför? Jo - för min mormor visste att jag hade det mediala inom mig, som hon sedan hjälpte att ta fram.

Våra nära på andra sidan vill hjälpa oss förbi smärta, lära oss mera om livet, få oss att jobba med våra sämre och bättre sidor, få oss att gå framåt och utvecklas. De finns där, hela tiden. De ser till att vi fortsätter att gå längs vägen, och är det så att det bär av i diket, så hjälper dem oss upp igen.

Några av oss kan se anhöriga, några av oss kan höra dem och några förstår inte ett skvatt av vad jag pratar om. Eller kanske till och med tror jag är helt tappad som skriver om sånt här? Men ja - ALLA människor är mediala på något sätt. Oavsett om det tros på eller ej. Vi finns alla här på jorden för att vi behöver lära oss någonting eller för att vi finns här för att hjälpa till och göra denna värld bättre. Alla har vi ett mål i livet och det är att fortsätta lära oss och gå framåt. Göra saker som hjärtat snällt ber om. 

Efter att min farfar gick bort, var jag till ett medium för att få höra vad han hade att säga. Precis som förut satte mediet handen i handsken, allt hon sa, stämde precis. Alla minnen och överenskommelser som jag och min farfar gjort. Allt togs upp. Han var precis den där glada lilla gubben som jag minns, och han var väldigt överraskad över att vara på andra sidan och hur fantastiskt det kunde vara där.

Han förklarade andra sidan som: "Jag sitter här högt uppe och kan kika ner på er. Precis som att kika ner i en kikare. Jag kan bestämma vem av er jag vill titta på, och kan på det viset följa med er varje dag." 

Tro mig, min farfar var en riktig spelevink som alltid hade något "fuffens" på gång. Han skojade, skrattade och var bra på att skrämmas genom sina konstiga ljud och konstigheter (svårt att förklara, jag hoppas någon kan relatera). Han fortsätter med sina fånigheter ännu idag, och han är väldigt bra på att blinka med lampor och fortsätta skoja som han alltid gjort. Jag kan alltid känna och se inombords hur han ler när han skojar med oss. Hur den där lilla spelevinken kryper fram och hur han sedan går och sätter sig i fotöljen med händerna på magen med ett stolt och stort leende. 

När jag känner mig ledsen, kan jag alltid finna tröst i att jag även har närstående som alltid finns med mig här runt omkring, även om de känns långt borta. Närstående som vägleder och ser till att allt går vägen. Även om min väg har varit och är krokig, så vet jag att även med deras hjälp kan jag alltid ta mig framåt. Det finns alltid nya sätt att ta sig framåt, även i de svåraste stunder. 

DSC 0276


A walk done memory lane

Skrivet av Sofia Svevar 28.01.2021

Precis som rubriken säger: A walk done memory lane. Jag är en typisk kräfta som håller minnen kärt. Bland annat dessa härliga barnprogram som jag själv tittade på som liten. Ännu idag älskar jag  Disney-filmer, Astrid Lindgrens filmer och andra program som får dopaminet i hjärnan att reagera positivt och får en att minnas tillbaka!

Vet ni vad? Igår slog tanken mig att eftersom jag skall bota mitt sockerberoende här snart, så är jag tvungen att bunkra upp med godis inför helgen. Jag skall nämligen ta tag i kosten nästa vecka, och då skall sötsuget puts väck. För jag så trött på att sockret alltid blir en bov i dramat vid trötthet, tristess eller just när helgen kommer.

Så idag när jag körde hem från jobbet slog tanken mig: Jag kommer väldigt bra ihåg ett barnprogram som jag alltid tittade på som liten. Det snurrade godis i tv-rutan. Drömmen. Vem ville inte delta i det barnprogrammet?

100 kilo godis! Någon som minns? 

 

Efteråt började jag fundera på olika barnprogram som visades på ljuva 90-talet. Minns ni dessa? 


Och såklart:

Oj du ljuva 90-tal! Vilka program/serier/filmer kommer du ihåg från din barndom? 


PT och kostrådgivning

Skrivet av Sofia Svevar 25.01.2021

Kategorier:
Taggar:

En god koncentration, en bättre kondition, ett starkare jag, mer jordad och spirituell, men även en mer välmående mage, glansigare hår, starkare naglar och ett större leende på läpparna - Det är mina mål för 2021. Jag skall bli den bästa jag. En ny version av mig själv. En bättre version. Nu kör vi!

Vad händer på min personliga front just nu? Jooo - jag har skaffat en PT för två månader sedan och skall nu även ta tag i kosten. Tjoho!

Ni som hängt med en stund vet att jag fick en njursjukdom för ett och ett halvt år sedan, en sjukdom som gör att njurarna inte längre vill samarbeta. Efter flera olika sorters mediciner, försvann både muskler, ork och jag började samlade vätska (+ några kg eftersom jag inte fick röra på mig pga. väldigt högt kolesterol.) Så i början av hösten började jag gå på promenader igen (väldigt långsamma promenader kan jag påstå), men med tiden började promenaderna snabbas upp och jag kände att kroppen började orka mera. I november när jag var tvungen att ta bort den ena medicinen (kortison slutade fungera på mig) för njurarna, då var det dags att börja steppa upp gamet kände jag när alla hemska biverkningar sakta började försvinna. 

Sedan 20-årsåldern har jag tränat på gym (fyller 30 i juni), men även sprungit väldigt mycket. På något vis har jag alltid trivts bäst på gymmet. Bygga muskler och känna mig stark mentalt, fysiskt och psykiskt. Det hjälpte även för att stärka min koncentration och balans efter min hjärninfarkt och därför känns det som en viktig del av mitt liv att få träna och hålla igång.

Nu har redan två månader gått efter att jag börjat träna med en PT, vilket betyder att jag har 4 månader kvar ännu. Jag har bra kommit igång med att stärka och bygga muskler och känner att jag är en bra bit på väg. Redan kan jag märka att jag känner mig piggare, har bättre koncentration och orkar mera på alla plan både hemma och på jobbet. Vilket gör att jag får en sån kick och bara vill fortsätta! 

Denna vecka skall min kondition börja tränas upp och jag känner mig så taggad för att äntligen få ta tag i det också! Jag längtar efter regniga sommardagar när jag får sätta på springskorna igen och ta mig ut på löpbanan (vilket för mig är det mest avkopplande jag vet.)

På matfronten då? 

Jag fick en tanke till mig i helgen där jag kände att nu var det dags att ta tag i kosten också. Jag behöver äta mat som stärker mitt immunförsvar, som är bra för njurarna och som samtidigt gör att jag kan bygga muskler. Detta är något som är på gång, och förhoppningsvis får jag börja med detta nästa vecka redan. En ivrig och glad skribent här på andra sidan skärmen vill jag lova! :) 

Jag ser så framemot att få stärka mig själv. Att hjälpa både kropp och knopp att må bättre. Jag hejar för ett hälsosammare och mer friskare 2021! 

 

Måste erkänna att jag knappt vågar knäppa bilder inne på gymmet ifall någon skulle se mig, därav nervös min, hehe. IMG 20201206 114713 841 1

 


Tiramisu med philadelphia

Skrivet av Sofia Svevar 14.01.2021

Kategorier:

"En solig och vacker dag sitter jag i Italien och beställer in en kaffe och en kaka. Världens godaste kaka, enligt mig - Tiramisu!" Just denna efterätt/kaka som jag har tillagat sedan jag började skriva i min personliga receptbok för 12 år sedan, har följt med mig och sedan dess varit en av mina personliga favoriter. Nu vill jag dela receptet med er: 

DSC 0188

TIRAMISU 
(Sofia specialité, hehe)

((som det så vackert står i min kokbok)) ☺

Botten: 
2 ägg
1 dl socker
1 dl vetemjöl
½ tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker

Vispa ihop ägg och socker tills det blir pösigt. Blanda sedan i resterande ingredienser. Sätt blandningen i en bakform med löstagbar botten. 
Botten skall gräddas mitt i ugnen - 200 grader i 15 minuter. 

Philadelphiablandningen: 
200g philadelphiaost
2dl grädde
2dl florsocker 

Sätt philadelphiaosten i en skål. Vispa sedan ihop grädden och florsockret i en annan skål och blanda sedan ner det tillsammans med philadelphiaosten. 

"Dränk" tårtbotten med kaffe (här skulle jag säga 1-3dl kaffe beroende på hur stark kaffesmak och hur blöt botten man vill ha). Ovanpå botten sätter man sedan philadelphiablandningen och till slut toppar man med kakao. Tadaa! ☼

DSC 0174DSC 0180


Kallsvettig och rädd

Skrivet av Sofia Svevar 10.01.2021 | 1 kommentar(er)

Har du någon gång drömt så att drömmen uppfattats som verklig? Så verklig att man kunnat känna dofter, känna att man tar fysiskt i saker och att man kunnat känna starka känslor? Det har jag gjort i helgen. Drömmen var så verklig att den ännu sitter stenhårt fast i mitt minne. Här ska ni få höra: 

DSC 0163

"Det är natt och jag ligger vaken. Pulsklockan visar 01:35.  Där ligger jag och stirrar i taket. Ut i vad som kan likna tomma intet, för det är så mörkt i rummet. Jag vänder mig om och om igen i sängen. Funderar om jag borde gå upp och dricka lite vatten, kanske. 

Tankarna snurrar... Det hjälper inte.  Min kropp får ingen ro i natt. Där ligger jag i sängen och lyssnar på en snarkande hund och en sovande andra hälft. Mina ögon blir inte trötta och kroppen känns likadan som när jag har varit ute och sprungit. 

Jag tar med täcket och kudden och bestämmer mig för att gå och lägga mig på soffan istället. 

Där bäddar jag ner mig skönt. 

Här brukar jag alltid somna när jag sover oroligt. Och vaknar utvilad nästa morgon.

Men inte i natt. 

Klockan går. 02:26. 

Till slut somnar jag. Tror jag. 

Jag ligger där, klarvaken i soffan. Tittar ut över vardagsrummet och det ser precis ut som vanligt. Lite skrämmande ändå när mörkret ligger tätt i huset. Inte ett ljus syns.

Men, plötsligt börjar det blixtra utomhus och jag känner hur jag får kalla kårar längs med ryggraden. Det känns så overkligt.

Jag känner en iskall bris svepa över rummet som landar i mig. Brisen kramar om mig och jag känner hur mina axlar börjar spänna. Hjälp, tänker jag. 

Smygandes går jag iväg över vardagsrumsgolvet, via köket och in till sovrummet där jag vet att Mathias ligger och sover. På något konstigt vis känns det som att det är mera saker på golvet än vad jag kunde minnas att det var när jag gick och la mig i soffan för en stund sedan. Kanske jag bara kommer ihåg fel.

Jag går in till sovrummet och ger min man en kram, i hopp om att det skall ge mig ett större lugn.

Då i samma stund, ser jag en man komma gåendes in till köket medan jag sitter där på sängkanten. Han är lång, stadig och bredaxlad. Han har kort hår. Ljus tröja och blåa jeans. Den här mannen liknar så mycket på min Mathias som ligger och sover. Bara att denna man ser ut vara äldre.. Runt 45-50 år kanske.

Jag känner mig lugn, men samtidigt blir jag väldigt rädd. Jag känner hur jag börjar skrika. Jag skriker, skriker och skriker.

Till slut vaknar jag och är genomsvettig. Känner hur min hals är torr efter allt skrikande. Det känns som att jag fortfarande skriker på något sätt. Jag är frusen och känner att den där kalla brisen finns inom mig, men som nu sakta släpper.. 

Sedan inser jag att det var en dröm.

Mera vaken än tidigare och med mer stirrande ögon i taket än förut, försöker jag somna om. Jag sover några timmar till tills klockan ringer."

 

På morgonen efter denna dröm berättar jag för Mathias vad som hade hänt. Han nämnde genast "Ville!" och jag tänkte precis "Men såklart var det han!!". För ni kommer väl ihåg mina berättelser om mannen som dog på vår gård? Han som håller till hos oss på gården?
(Här hittar ni blogginläggen: Mannen som dog på vår går - del 1 och del 2)
Denna natt hade han tagit sig in i min dröm: och jag är säker på att han inte ville illa, utan det kändes mera som en vänlig gest än ett hot även om jag kände mig rädd.

I fortsättningen hoppas jag att Ville fortsätter att hålla sig lugn och att han håller sig ute i vargakylan som jag snällt bett om! Och om han så gärna vill hälsa på så kan han gärna göra det på ett lite lugnare sätt.. :) 

DSC 0170 2


Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1