DSC 200

En historia om ett glädjande besked

Skrivet av Sofia Svevar 19.10.2020 | 0 Kommentarer

För två veckor sedan fick jag ett glädjande besked av min njurläkare (jippii!): Månadens blodprov visade att mina värden har aldrig sett så bra ut som de gjorde nu. Jag fick till och med lov att dricka ett vinglas som jag nu längtat efter i över ett år. För er som inte hängt med i vad som har hänt mig det senaste året, så kommer en berättelse här:

 

På villaavslutningen 2019 var allt som vanligt. Jag drack vin, mådde gott och kände att allt var på topp. Som tidigare nämnt så tränade jag regelbundet, hade riktigt bra kondition, tränade på gym några gånger i veckan och levde ett sunt liv med riktigt bra och grön mat. Jag har alltid älskat promenader, löpturer och andra sätt att röra på mig. Jag har alltid varit intresserad av mat och alltid försökt få i mig tillräckligt med vitaminer för att hålla mig frisk och sund. Även om jag levde ett gott liv som var fyllt med träning, kärlek och skratt, så hände något under septembermånad 2019. 

Detta var jag före jag fick sjukdomen nefros.20190525 18352920190513 104152

I jobbet, som då också var bland barn, började jag känna att det drog något fruktansvärt i mina ben och speciellt på eftermiddagarna. Det kändes som att jag fick muskelvärk eller sendrag. Jag började stå och stretcha som en dåre bland barnen, vilket inte gjorde så mycket, för de tyckte mest det var roligt när jag satt på golvet och gjorde konstiga övningar. 

Efter några dagar fick jag svårt att gå. Det gjorde SÅ ont i mina ben. Det kändes som att mina muskler höll på att explodera. När jag skulle gå över gården på jobbet hann barnen springa ifrån mig och jag kom sakta lunkandes efteråt. Envisa jag. Jag höll bara ut som vanligt och tänkte inte desto mera på det.

När jag kom hem efter jobbet en dag i början av oktober 2019, skulle jag sätta på mig mina collegebyxor (som man oftast vill göra när man haft jeans på sig hela dagen). Jag drog på mig dem och de var riktigt spända. Jag tittade på mig själv i spegeln och tänkte "Vad är detta? Hur kan jag se ut såhär?" Här ligger man i och tränar, äter bra och mår bra. Så har jag plötsligt gått upp i vikt? Jag bestämde mig för att ta av mina byxor och kolla mig en gång till i spegeln. F-Ö-R-S-K-R-Ä-C-K-L-I-G-T. Rent ut sagt. Efteråt ställde jag mig på vågen och där står det "57 kg". Jag trodde jag skulle smälla av. I vanliga fall vägde jag 47-48kg (jag är 1.57cm lång). Under cirka 3 veckor gick jag alltså upp 10 kg i vikt. 

En snabb idé kom att jag tar på mig springkläderna och beger mig ut på en löptur (i tron på att jag ändå gått upp i vikt). Springandet gick bra. Inga pauser, bara skön, frisk luft som hösten alltid bjuder på. 

Jag åkte till jobbet nästa dag och där var det samma sak igen, om inte värre. Jag kunde knappt ta mig ut på gården för det gjorde så ont. Då bestämde jag mig för att ringa akuten. Jag åkte dit, fick prata med läkare och han tyckte inte att jag verkade vara svälld. (Gissa om jag ville svära honom rakt upp i ansiktet. Hur skulle han kunna veta det som inte känner mig?). Nåväl, jag fick ta blod- och urinprov och skulle få svar några dagar efteråt.

 

Vad fick jag för svar på proven?

Proteinerna i kroppen var skyhöga, vilket då gjorde att jag började svälla av vätska. Mitt kolesterol låg på 12 och jag hade väldigt hög risk att få blodpropp i benen om jag rörde på mig (och då hade jag varit på löptur någon dag före....). Ni kan tänka er hur rädd jag blev att på grund av detta så skulle jag få en stroke igen. Tankarna fanns alltid där. 

Senare fick jag då veta att jag har en njursjukdom som heter Nefros. Som föralltid kommer att finnas i min kropp så länge jag lever. Jag fick 7 olika piller och mediciner som jag är tvungen att ta: kortison 48mg, furesis (vätskedrivande), kalk, d-vitamin, zink, losartan (blodtryckssänkande) och somac (skydd för magen). Jag fick en sjukskrivning på två månader. I december var jag då tillbaka i jobbet, trött men glad. 

 

Fem månader senare:

I mars 2020 märkte jag att vågen började ta sig uppåt igen och jag fick svårt att gå. Jag ringde läkaren och på min månadskontroll berättade hon att jag fått ett "återfall". Jag fick då en sjukskrivning igen och hamnade i riskgruppen på grund av corona. I juni fick jag reda på att kortison slutade fungera på mig och då fick jag en ny medicin - Sandimmun. 

Dessa bilder är tagna när jag fick ett skov på våren av sjukdomen och började äta 48mg kortison igen. Jag hann gå upp 6kg innan jag märkte att något var fel.

20200324 100409

Snapchat 1807218771

Idag - Ett år efter sjukdomens början:

Som jag skrev först i inlägget så fick jag ett glädjande besked för två veckor sedan om att jag nu aldrig haft så bra värden som jag har nu. Jag trappar som bäst ner med kortison och har nu endast en och en halv vecka kvar av kortison. Det som gläder mig mest är att jag då kommer befrias från många (hemska) biverkningar och dessutom (förhoppningsvis) några andra mediciner också. Det jag behöver gå igenom före är den ständiga värken i alla leder (som redan har börjat... Men då är jag på rätt väg, tänker jag).

En annan trevlig sak är att jag även börjat röra mera på mig och försöker sakta men säkert bygga upp någon slags kondition igen. Jag vet att det måste få ta den tid det tar, och att jag nu, mer än någonsin behöver lyssna till min kropp vad den behöver. Även om jag inte är på samma nivå som jag var för ett år sedan, så känner jag mig ändå gladare och mer bekväm i mig själv än någonsin!

Jag har börjat se livet på ett annat sätt: jag hinner titta mig omkring, ler åt främmande människor, känner glädje över småsaker, och det viktigaste: jag kommer ihåg att andas och leva i nuet. Ännu en gång kan jag konstatera att de påfrestningar som händer i mitt liv, bygger mig starkare och mer självsäker för varje dag. Det är så viktigt att man inte gräver sig ner, utan att man kan hitta de små stunder och sakerna i livet som gör det värt att leva. 

Så här ser jag ut idag. Gladare och tryggare i mig själv än någonsin. Denna bild är tagen den 10 oktober, 2020:

20201010 173238

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar