DSC 200

Att se livet som en regnbåge

Skrivet av Sofia Svevar 09.09.2020

Vad är det som gör att en del människor är på gott humör varje dag? Hur är det möjligt att en del tar konsekvenser och sämre feedback bättre än andra? Vad är det som driver dessa människor vidare i livet? Hur är det ens möjligt att de människor som varit med om så mycket, kan vara de gladaste och mest hjärtvänliga i världen? 

Frågan jag ofta får är hur jag kan vara så positivt inställd till livet trots allt jag gått och går igenom. Vad är det som gör att jag vaknar upp till solskenet varje dag, trots att regnet öser ner? Och vad är det som gör att drivet i mig aldrig tar slut? Hur klarar jag av att vara så glad och positiv trots att jag varit riktigt sjuk och att jag nu ännu en gång får kämpa med att njurarna skall klara av att rena min kropp? Hur kan jag vara den som ser solsken dag ut och dag in?

Dessa frågor tror jag att många av de som varit svårt sjuka känner igen: Om man är en av dem som bytt ut allt negativt i världen till att kunna se det positiva i allt. 

Den senaste tiden har jag fått dessa frågor väldigt många gånger. Jag har alltid svårt att svara på dem. Hur kan jag vara så positiv och glad till livet? - Det får mig att fundera, men jag har aldrig något bra svar. Det är så här jag är och lever mitt liv. Jag känner att jag lever för ljuset i livet. Varför skall jag någonsin gräva ner mig och söka mörkret, när det finns så mycket vackert att se i livet? Något litet i vardagen kan lysa upp hela min värld. Om det så är att min man har diskat, ett barn på jobbet bakar en fin sandkaka eller en främling ler mot en.

På något vis tror jag att positiviteten handlar om tacksamhet. Tacksamhet till livet. Att jag har lyckan att få lära mig så mycket och att jag kan känna lyckan av allt jag får vara med om. Jag känner att ju mer livet prövar mig, desto starkare, tryggare, bekväm och mer glad till livet blir jag. Jag är otroligt stolt och glad att jag som 29-åring fått vara med om så mycket redan. Att jag med mina erfarenheter får lära andra att livet inte endast är svart och vitt - tittar man riktigt noga kan man se regnbågen! 

En av mina önskningar i livet är att jag någon gång skall få berätta min historia i skolor. Jag vill inspirera andra människor, få andra människor att tro på sig själv och även få andra att känna att de kan njuta av livet. Förstå lyckan att vi får finnas här, vara friska, må bra och får omge oss av vänner och vardagliga lyxigheter. Känna glädje och tacksamhet. Lära sig mer om självkänslan och hur man kan förbättra den - att få lära människor att möta glädjen i livet! 

 

Tack livet för allt du ger och allt du lär - all tacksamhet och glädje! ♥

DSC 0170 1


Min hjärninfarkt - 12 år sedan

Skrivet av Sofia Svevar 16.06.2020

Det var en vecka in i juni 2008. Löven hade slagit ut på björkarna, jag hade sjungit den blomstertid färdigt och kunde nu blicka framåt ett härligt sommarlov. Glädjande skratt och lycka. 

Jag såg framemot detta sommarlov och en vecka i Sverige hos släkten. Fart och fläng skulle det vara i vanlig ordning. Alltid skulle det hända något. Det skulle vara bad, sol, shopping, umgänge med vänner och allt roligt man kunde komma på. Sådan har jag alltid varit. Inte kunnat sitta still en sekund. För sommaren, det har alltid varit min favoritårstid. 

Denna midsommarvecka 2008, skulle komma att förändra mitt liv för gott. Det är exakt 12 år sedan nu. Den första förändringen i hjärnan uppstod midsommarveckan 2008, därefter kom två förändringar till. I detta inlägg, kommer jag nu att posta in de sex delar av min berättelse då jag fick hjärninfarkt som 16-åring, vad som hände därefter och hur jag mår idag.

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

 Hur påverkas jag idag? 

 

Jag vill även påminna om att ordspråket "lev livet som om det vore den sista" verkligen är ett ordspråk att ta på allvar. Njut av livet. Njut av allt vackert runtomkring, känn glädje för de människor som står nära och verkligen öppna ögonen och se allt vad livet har att ge. 

Allt gott! ♥

 

Denna bild är tagen i juli 2008.  

Lulea 109

 


Träning och stress

Skrivet av Sofia Svevar 24.02.2020

Förut, som många andra, tränade jag också för att se bra ut och för min del var det att bli "smalare". Alla har vi väl tänkt över både kropp och våg? Dessutom drack jag både protein och Celcius i massor. Det enda som fanns i huvudet var att gå ut, åka iväg och springa eller åka till gymmet och sådär höll det på. Som i ett ekorrhjul.


Men jag glömde bort en sak - Det viktigaste av allt: Jag lyssnade aldrig till min kropp. När jag tänker tillbaka på alla de år som jag pressat och stressat mig själv med träning, endast för att se bra ut. Inte är det väl konstigt att kroppen börjar säga till på skarpen, eller hur? För på något sätt, börjar kroppen tilltala oss när vi behandlar den fel. Precis som att sätta i öronproppar när någon pratar. Jag levde endast i huvudet.

När jag förra våren trodde att jag blev utbränd, visade sig att jag fick en njurinflammation. Vilket visade sig komma från stress. Stressen i sig kommer från alla de unga år jag gömde undan, den viktiga biten av mig själv, som jag i detta nu visat för er redan på hösten. Jag glömde bort att bearbeta stressen, som kom på köpet, när jag mådde som sämst i livet. Jag glömde att lyssna. Istället fick jag lära mig en läxa. En tacksam läxa.

Just i denna stund funderar jag mycket kring hur jag någonsin skall komma bort från den stress jag lever i, som lämnat kvar hos mig. Den sitter så nära inpå och så fort jag gör något för mycket, märker jag det både i kropp och knopp. Stress är som gift för hjärntröttheten. Den dränerar mig totalt.

Nu har jag varit utan träning i ett halvår för att kroppen inte orkat med. Jag har äntligen kunnat börja gå på promenader och känner hur kraften börjar återkomma. Som nästa steg är det att börja ta sig till gymmet igen, i både hopp och tro att jag skall klara av att lyssna till mig själv bättre denna gång.

Att lära sig hantera stress. Att jobba med den. Att våga komma den nära inpå. Det är något jag behöver öva på, samtidigt sluta vara rädd för att komma den så nära.

...Att våga möta sina rädslor! ♥

DSC 1524


Inför det kommande året

Skrivet av Sofia Svevar 31.12.2019

One decade. 10 år. Livet tar, livet ger. Livet lär och livet får en att fundera. Vi människor genomgår otroligt mycket på 1 år. Tänka sig hur mycket vi klarar av på 10 år!

Vi genomgår kärleksförklaringar, babylycka, besked om död, nytt jobb, färdig examen, nya vänner, nyp mig i armen-dagar, olika sjukdomstillstånd.. Livet går upp och ner. Glad och ledsen. Förvirrad och förbannad.

 

Under dessa 10 år har jag träffat min tvillingsjäl, rest mycket, sett mycket, blivit socionom, mist både mormor och farfar, uppnått mål, varit ledsen, varit glad, varit lycklig, gift mig, bytt namn och skaffat hund.

Men det jag är mest stolt över, är att jag kämpat med mig själv, vågade ta klivet ut i det tomma intet och visa mig själv. Blotta hjärtat.

Hej! Jag heter Sofia Svevar. Jag fick hjärninfarkt när jag var 16 år. Mitt hjärta fick sig i samma veva en törn och det fick jag veta när jag var 20 år. Jag har just genomgått en njurinflammation + nefros vid ålder av 28. Allt detta kommer för alltid att finnas i min kropp. 

 

Jag lever. Jag lär. Jag tar. Jag ger. Jag kliver in i det nya året, seklet, med mera hopp, optimism och framåtanda och en dröm om att leva mera i nuet och leva sunt för att hålla mig frisk. Livet ses med helt andra ögon. Klokare ögon.

Tack för dessa 10 år livet. Med tacksamhet öppnar jag mina armar för de 10 kommande åren. Jag är beredd på allt och skall försöka omfamna allt med kärlek och den positivitet jag vet att jag bär på. Tack.

 


En 10 år gammal bild på det. GOTT NYTT ÅR! ♥♥♥

Photo on 2011 02 10 at 13.49 3


Hjärninfarkt - Hur påverkas jag idag?

Skrivet av Sofia Svevar 25.11.2019

Hur kommer det sig att jag ville berätta om min hjärninfarkt, 12 år efter att det faktiskt har hänt? - Jag tror på något sätt att detta har varit en del av min utveckling. Det var först nu som jag var redo på att ta emot kommentarer och tankar av er kring min hjärninfarkt. Att göra sig redo har varit en väldigt lång resa för mig.


Idag. 25.11.2019.

Utåt sett - Jag mår väldigt bra. Jag är glad, pigg, framåt, social och en levande optimist. Det är på insidan, som jag märker av det.

Efter att jag fick hjärninfarkt, förändrades mitt liv. Jag behöver vara rädd om mig själv, och lyssna på vad kroppen säger till mig.

Som jag brukar säga: Lyssna till hjärtat, inte hjärnan.

De symptom jag känner av idag är:

Migrän, som gör att jag tappar synen, mår illa och blir svag. I dagens läge är jag väldigt bra på att hantera det och vet hur jag skall leva för att hålla bort migränen så bra som möjligt. Jag har nästan aldrig migrän mera. Väldigt sällan.

Sinnesintrycket hos mig blev väldigt högt efteråt. Om det är på grund av att jag är en känslomänniska eller om det har med infarkten att göra. Svårt att säga. Eller kanske det har med åldern att göra? ;) 

Hjärntrötthet - Det märks väl efter umgänge, arbete, träning eller något annat som stimulerar hjärnan. Oftast blir man pigg och glad av dessa saker, men jag kan känna av att jag verkligen gjort någonting. Min hjärna blir trött. Jag har många gånger fått kommentaren: "Oj, vad du ser trött ut. Har det varit en hård dag?". Men som med allt annat, man lär sig hur man skall hantera det. Och idag skulle man aldrig kunna tro att jag varit med om detta. Extra glad för att min hjärninfarkt inte var så stor. Vilket gör att jag idag varken behöver äta mediciner eller leva med något kroniskt förutom dessa små saker.

 

Som ni hört förut - Man lever som man lär. Inte konstigt att jag är en positiv optimist. Som jag själv skulle kalla mig. Jag hoppas att ni som läser känner att ni inte tar dagen för given och att ni försöker le och se det fina i vardagen. Vår vardag kan hastigt ändras och varför inte börja ändra negativa mönster redan idag? Gör som blommorna i vassen - blomma - även om det kanske inte känns som rätt ställe eller plats för dig - behandla världen väl och den behandlar dig väl tillbaka.


Jag och hjärninfarkten - del 5

Skrivet av Sofia Svevar 17.11.2019

Efter medieassistent fick jag ett arbete som morgon- och eftermiddagsledare för Folkhälsan. Här kunde jag sjunka ner, analysera och bygga starkare broar som senare skulle se till att jag äntligen slapp in på socionom 2014.

Dagen då jag slapp in på socionom, var den mest omtumlande och lyckliga dagen i mitt liv. Jag arbetade då också på byns mataffär och satt där i kassan och log som ett fån på grund av detta.

Vad ni alla kunder måste ha trott att jag led av någonting, haha.

Jag kommer ihåg att jag mest ville skratta och skoja den eftermiddagen bakom kassan.

Socionomutbildningen var det mest intressanta och välbehövliga jag behövde gå igenom. Där styrdes mitt arbete av självkänslan och självförtroendet jag byggt upp. Även mitt examensarbete handlade om självkänslan.

Stensäker höll jag mig under mina 3½ år på Novia, jag skulle klara mig igenom varje kurs och jag skulle stå där i december 2017 med betyget i hand. Jag hade förstås också dagar där jag var rädd att jag skulle misslyckas som när jag gick till medieassistent och det gjorde att jag ville kämpa ännu mer. Vill man så kan man. Har man en färdig bild i sitt huvud så skall man jobba med det.

Samtidigt under denna socionomtid, upptäckte jag något annat med mig själv. En anhörig gick bort och jag började höra saker.. Som att någon pratade med mig. Hade jag blivit dum? - Nej, det var nu som min mediala resa skulle börja...


Jag och hjärninfarkten - del 4

Skrivet av Sofia Svevar 13.11.2019

2010. Jag höll mig borta från skolan för jag orkade inte vara där. Jag orkade inte dela med mig, orkade inte vara social, orkade inte ta mig an uppgifter. Detta gjorde att jag fick gå om ett år, inte alla kurser, utan några. Detta år fick mig att bli väldigt känslig och skör. Jag hade känslan att jag hade tappat en del av mitt hjärta. En del av den passion jag haft tidigare hade - POFF - försvunnit. Bara sådär.

Att gå om ett år bara för att man inte mår bra - Alla bortförklaringar jag hade och lärare som aldrig förstod mig. Allt tryckte på och det blev som rundgångar i mitt huvud.

Hur vill vänner och samhället att man skall vara? Hur borde man beté sig? Hur borde man uppföra sig? Hur är en bra vän? Samhället och mitt huvud ställde mig svåra frågor. Jag kände att allt var som uppbyggt, där jag måste agera på ett visst sätt och lyssna till andra istället för mig själv. Jag kände att jag inte nådde upp till idealet av hur en bra människa borde vara.

 

2011. 20 år. Gastroskopi bakom hjärtat. Det värsta jag varit med om. Dunk, dunk, dunk - hjärtat slår av nervositet.

Först skall man svälja bedövning så att det inte känns obehagligt. Jättekonstig känsla att inte känna av när man sväljer. Kommer även ihåg värmen som spred sig. Man sätter sedan ett skydd i munnen för att skydda tänderna. Jag låg på höger sida,och kommer ihåg när läkaren sa:

- "Nu får du svälja".

- Påriktigt, SVÄLJA? Tänkte jag.

Ett, två, tre - SVÄLJ! Jag svalde. Och svalde och svalde. Till sist - Hej hopp, sa det bara, och slangen slank dit. Det såg bra ut, sa dem. Tills för en månad sedan. Då tydligen hade man fått fram 2011, att jag visst hade något där. I en av mina hjärtkammare. Som tur, så är det inte något som är farligt. Detta "hjärtkammarfel" kom troligtvis i samband med min hjärninfarkt. Det är något som inte går att svara på. 

 

2012 - Gnistan började sakta tändas. Böckerna om självkänsla och självförtroendet tog en stor plats av mitt liv. Jag läste och läste. Samma böcker om och om igen. Jag övade och övade. Dessa böcker gav mig hopp igen. Utan dem - hade jag inte varit så stark, glad och optimistisk, som jag är idag. Dessutom fick jag betyget i hand 2012. Jag klarade det! Jag klarade det verkligen!

Jag är så otroligt stolt över vad en livs levande människa klarar av. Stolt över mig själv. Stolt för att detta har gjort mig så stark och gett mig en känsla av hur det är att leva. 


Jag och hjärninfarkten - del 3

Skrivet av Sofia Svevar 05.11.2019

Lite över ett år har gått sedan jag fick mitt första anfall. Under detta år konstaterade man att jag hade två förändringar i vänstra hjärnhalva. Den ena på 2cm och den andra på 7mm.

 

30.07.2009. 
Jag började få migrän konstant. Jag kunde få migrän flera gånger i månaden, och till slut fick jag medicin för det. Emconcor. En hjärtmedicin egentligen, men som också hjälper mot migrän. Hurra!

Migränen blev bättre, och jag kände mig som kung i baren. Glad, uppåt, framåt och jag tänkte att nu blir jag frisk. Jag umgicks med vänner som vanligt, i tysthet, endast de närmaste visste.
Hur jag klarade av att hantera och förklara mina symptom som yrsel och trötthet, som jag fått efter min förlamning, det förstår jag inte, men jag var jag. En envis ungdom som hade hela världen framför sina fötter. Inget kunde stoppa mig.

Tills en dag i slutet av oktober.

29.10.2009.

En riktigt ruggig och höstig dag. Dagen då jag skulle köra upp, och KANSKE lyckas få körkort. Vem var inte nervös för att göra det? (Definitivt jag!) Samma kväll slutade med att jag kollapsade i min lägenhet i stan. Allt blev svart. Ni vet när man t.ex. redigerar en kortfilm med bilder och man sätter på fademodet mellan bilderna. Exakt så kändes det. Jag och min hjärna loggade ut. Jag hann ta mig till sängen och där var det som att trycka på en off-knapp.

Klick, ett epilepsi-anfall.

 

Denna höst gick livet upp och ner. Det tog alltid tvära hopp mellan att vara glad och ledsen. Det var här som tiden hann ifatt mig. Jag visste inte vem jag var. Fotograferandet på den tiden var något som hjälpte mig. Det var en av de bästa sakerna jag visste..

Efter mitt epilepsi-anfall, skulle jag även bara någon vecka efter på EEG. När man är vaken hela natten, för att sedan på morgonen kolla hjärnan, medan patienten sover. Detta såg normalt ut.

Januari 2010 - då fick jag veta att jag hade fått en till förändring i vänstra hjärnhalva. Nu har jag alltså 3 förändringar. Då var det mycket prat om MS. Som tur, så var det inte det. För då behöver man mera förändringar (fläckar på hjärnan). Det togs ett andra ryggmärgsprov som såg perfekt ut. Glad var jag för det.

Det var här, som jag på något sätt fick ett nytt liv. Min kropp återhämtades sakta, och den första fläcken på hjärnan blev mindre. Det enda jag led av var migränen som besökta mig nu som då, men mycket mer sällan än förut. Och min trötthet... Den eviga tröttheten.

Hela 2010 mådde jag bra! Tills jag fick hem brevet att jag skulle på gastroskopi, bakom hjärtat - Hjälp!


Jag och hjärninfarkten - del 2

Skrivet av Sofia Svevar 30.10.2019

Saker som jag glömt bort kan jag lätt finna i min sjukjournal från denna tid. Jag hade varit väldigt trött och inte orkat gå så mycket, jag hade även huvudvärk från och till före min förlamning kom och hälsade på. Jag kunde inte prata ordentligt, eftersom jag var nedsatt i högra sidan av ansiktet. Min mamma kommer även ihåg att hon knappt kunde höra vad jag sa och att det var något som gjorde henne väldigt nervös.

 

21.6.2008. Det var från och med denna dag som jag skulle vistas på sjukhuset i flera år framåt för provtagningar, magnetröntgen, lumbalpunktion, skov och återfall. Min förlamning hade blivit bättre men jag var fortfarande svag. Det togs prover och jag fick för första gången åka in i magnetröntgen 26.06.2008.

Läskigt, tyckte jag. I magnetröntgen var det ett hiskeligt ljud och dessutom skulle man vara fastspänd i ett litet trångt utrymme.

Svaret kom den 10.07.2008:

 

10.07.2008. Högsommar.

"17-årig ung flicka, som fick nedsatt högersida i ansiktet, munnen, men också problem med nedsatt sensomotorik."

"MRI (magnetröntgen) blev tagen av huvudet. Fynd som hittades var en 2cm stor, oval förändring i vänstra hjärnhalva."

"Patienten bör undersökas omedelbart. Reserverar tid till Neurologiska polikliniken."

Där satt jag på en obekväm stol, tillsammans med en, för mig, okänd läkare. Det var så ljust i rummet, nästan så man fick kisa med ögonen för att se. Jag satt med ryggen mot den vita dörren, stirrandes på fönstret framför mig. Fångad i mig själv. Skulle jag springa? Skulle jag hålla tillbaka alla känslor? - Och det var precis det jag gjorde. Med ett leende på läpparna.

Inom mig skrek jag.

Inom mig grät jag.

Jag visste inte vad jag skulle tänka.

Samma dag träffade jag en vän, och där låg jag på sängen och grät. 

- Vad skall hända med mig nu? Sa jag.


Jag och hjärninfarkten - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 25.10.2019

I väldigt många år har jag gömt en stor del av mitt liv. Att hålla en stor hemlighet i väldigt många år, det är något som tar på både fysiskt och psykiskt. Det är svårt tycker jag. Jag var ju bara 16 år.

Och PANG - sa det!

 

Jag befann mig hos mina småkusiner i Sverige en vecka. Plötsligt en dag blev jag riktigt orkeslös. Jag låg bara i sängen hos dem. Min kropp orkade inte. Jag trodde det berodde på migrän (som jag då hade haft sedan jag gick på nian och var 15 år.) Det man inte förstod då var att allt hade ett samband.

Veckan gick.

Där satt jag i bilen på väg till Arlanda flygplats i början av juni 2008. Jag satt i baksätet och tittade ut. Jag kommer ihåg hur snabbt bilen susade förbi de svenska skogarna ner till Stockholm. Ni vet känslan, när man tittar ut på skogen och nästan börjar känna sig yr för att träden åker så snabbt förbi.

Jag satt i baksätet, och på något vis fick jag för mig att titta på mig själv i sidospegeln. Jag försökte le. Det gick inte. Min högra sida hade slutat fungera.

- Shit, tänkte jag.

Jag steg på planet på väg hem till Vasa i Finland. Pulsen väldigt hög.

- Vad är det som händer? Tänkte jag.

Väl på flygplatsen hemma i Vasa möttes jag av min mamma.

Jag minns mina ord så väl: 

- Mamma, min högra sida fungerar inte. Titta!

Samtidigt, positiv och envis som jag alltid varit, tänkte jag inte på hur allvarligt det verkligen var.

Min mamma blev i chock och ville direkt åka till Vasa Centralsjukhus med mig. Det är just detta jag inte kommer ihåg, på något sätt fick jag min mamma övertalad om att situationen inte var så farlig. Detta klarar jag galant själv. Inga problem.

Vi åkte och handlade mat och även sommarblommor till mammas utekrukor. Min mamma såg på mig att jag inte mådde bra. Jag själv märkte att jag inte mådde bra. Mina ben höll inte längre. Alltså lilla jag, 16, snart 17 år. Jag kunde bara INTE må så här. Många tankar snurrade i huvudet, samtidigt som man höll huvudet högt.

Denna dag skulle jag även åka och träffa vänner jag inte sett på länge. Det var viktigt för mig. Min sociala vänkrets. Det betydde allt i min 16-åriga värld. Där fick jag nog ge upp. Vi åkte hem. Hem till Petalax.

Väl nästa dag. Då fick jag ge upp. Fortfarande förlamad på högra sida. Kunde varken använda högra arm eller stå ordentligt på benen. Det var här min sjukdomsresa skulle börja...