DSC 200

När livet blir en ångestladdad berg- och dalbana

Skrivet av Sofia Svevar 05.07.2020 | 0 Kommentarer

Jag ser mig själv sitta i en berg- och dalbana och ser hur håret flyger åt alla håll, jag skriker, jag tycker det är roligt, det pirrar i magen, jag blir rädd för en sekund, mår illa och till sist. Ångest.

Jag stiger ur berg- och dalbanan och klarar knappt av att stå upp. Mina ben skakar. Mitt hjärta dunkar i hastig takt. Jag mår illa. Otroligt illa. Känns som att ansiktet bleknar bort. Där står jag, undrandes över varför jag bestämmer mig för att åka berg- och dalbana när jag vet att det inte fungerar. Det är ju bara det... Det är så väldigt roligt. 

Ibland kan livet kännas likadant. Ett tag flyter livet på som om det inte finns någon annan väg än just den jag är menad att gå på. Allt är roligt, allt går vägen och allt känns bra. Från en dag till en annan kan det snabbt bytas. Som att alla positiva och glada miner byts ut mot ångest, funderingar och rädsla.

Är jag bra som jag är? Är jag bra på det jag gör? Varför sitter just jag här? Varför skall just jag behöva gå igenom saker som känns hemska och svåra? Vad är meningen med livet egentligen? Vad är det jag behöver lära mig i detta liv om jag behöver vara med om just detta? 

Där sitter jag i min ensamhet och trycker ner mig själv. Gör mig själv ledsen. Gör det svårt för mig själv. Det känns som att ingen förstår. Jag vågar inte öppna upp mig för någon med tanke på vad andra skall tycka om mig. Jag menar - Vad tycker andra om när människor mår dåligt? Det är ingen yta man vill visa upp offentligt. Nej, snarare tvärtom. Dessa känslor göms undan tills de kommer tillbaka och ryter till ännu högre. Och sådär snurrar ekorrhjulet på. 

Jag sitter på mina knän i soffan, med armen på soffans ryggstöd, stirrandes ut genom fönstret. Funderingar kring livet och varför det blev som det blev. Genom fönstret ser jag hur regnet smattrar. Jag sitter där en stund i mina egna tankar.

Från ingenstans börjar solen lysa genom molnen. Jag känner kraften att ta tag i mig själv. Precis som att någon sätter sina händer på mina axlar och säger att nu måste jag sluta trycka ner mig själv. Sluta gömma mig. Kraften som endast livet bär på. Där jag själv är mittpunkten och bestämmer själv över hur jag vill må, vem jag vill umgås med och vilka energier som får komma in i mitt kretslopp. Jag känner att det är okej att känna. Det är okej att må illa för en stund. Bara jag låter känslorna flyga förbi och försvinna ut i intet. 

Plötsligt känner jag hur känslorna lättar. Jag jordar mig själv. Jag står stadigt på marken igen. 

 

Phew. Där sitter jag i meditation och har precis upplevt något jobbigt. Jag känner hur en tår faller ner på min kind när jag precis gått igenom en hård bearbetning. Jag öppnar mina ögon och tänker i svordomar med ett leende - klar för en ny dag!

DSC 8693

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar