DSC 200

Visa inlägg taggade med 'andra sidan'

Hallå? Finns ni där på andra sidan?

Skrivet av Sofia Svevar 17.03.2021 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Vi har de flesta av oss varit med om när någon nära gått bort. Antingen har vi fått telefonsamtalet hem eller så har vi suttit bredvid och sett det hända. Slutar livet där efter? Är det då vi aldrig mera kommer att få kontakt med denna älskvärda människa? Är det då vi borde gråta tills det inte finns mer tårar? Var detta sista gången denna människa fanns nära mig? Eller? Finns det mera än så? 

...Jag tar upp min telefon. 
Går igenom kontaktlistan.
Där finns ditt namn. 
Skall jag testa ringa en sista gång? 
För när jag raderar detta nummer nu... 
Då är det påriktigt. 
Då är det över. 

Radera kontakt?
Ja - Nej

Ja. 

POFF.
Du är borta. 
Påriktigt. 

 

Eller? 

 

När min mormor somnade in bredvid mig så hade jag inte hunnit utveckla min mediala sida ännu. Det var därefter som min förändring skulle ske. Jag har själv varit den som raderat kontakter på min telefon. Som har varit otroligt ledsen och känt hur hjärtat bränner. På något sätt kommer man över det. De fina minnen som lämnar kvar värmer hjärtat för evigt. Kärlek är stort. 

Jag var en av dem som skulle börja utveckla min mediala sida genom att en närstående somnade in. Varför? Jo - för min mormor visste att jag hade det mediala inom mig, som hon sedan hjälpte att ta fram.

Våra nära på andra sidan vill hjälpa oss förbi smärta, lära oss mera om livet, få oss att jobba med våra sämre och bättre sidor, få oss att gå framåt och utvecklas. De finns där, hela tiden. De ser till att vi fortsätter att gå längs vägen, och är det så att det bär av i diket, så hjälper dem oss upp igen.

Några av oss kan se anhöriga, några av oss kan höra dem och några förstår inte ett skvatt av vad jag pratar om. Eller kanske till och med tror jag är helt tappad som skriver om sånt här? Men ja - ALLA människor är mediala på något sätt. Oavsett om det tros på eller ej. Vi finns alla här på jorden för att vi behöver lära oss någonting eller för att vi finns här för att hjälpa till och göra denna värld bättre. Alla har vi ett mål i livet och det är att fortsätta lära oss och gå framåt. Göra saker som hjärtat snällt ber om. 

Efter att min farfar gick bort, var jag till ett medium för att få höra vad han hade att säga. Precis som förut satte mediet handen i handsken, allt hon sa, stämde precis. Alla minnen och överenskommelser som jag och min farfar gjort. Allt togs upp. Han var precis den där glada lilla gubben som jag minns, och han var väldigt överraskad över att vara på andra sidan och hur fantastiskt det kunde vara där.

Han förklarade andra sidan som: "Jag sitter här högt uppe och kan kika ner på er. Precis som att kika ner i en kikare. Jag kan bestämma vem av er jag vill titta på, och kan på det viset följa med er varje dag." 

Tro mig, min farfar var en riktig spelevink som alltid hade något "fuffens" på gång. Han skojade, skrattade och var bra på att skrämmas genom sina konstiga ljud och konstigheter (svårt att förklara, jag hoppas någon kan relatera). Han fortsätter med sina fånigheter ännu idag, och han är väldigt bra på att blinka med lampor och fortsätta skoja som han alltid gjort. Jag kan alltid känna och se inombords hur han ler när han skojar med oss. Hur den där lilla spelevinken kryper fram och hur han sedan går och sätter sig i fotöljen med händerna på magen med ett stolt och stort leende. 

När jag känner mig ledsen, kan jag alltid finna tröst i att jag även har närstående som alltid finns med mig här runt omkring, även om de känns långt borta. Närstående som vägleder och ser till att allt går vägen. Även om min väg har varit och är krokig, så vet jag att även med deras hjälp kan jag alltid ta mig framåt. Det finns alltid nya sätt att ta sig framåt, även i de svåraste stunder. 

DSC 0276