DSC 200

Visa inlägg taggade med 'berättelse'

När panikångesten tar över

Skrivet av Sofia Svevar 03.12.2020 | 4 kommentar(er)

När panikångesten smyger sig på: Då tror man att man håller på att dö. 

Hej igen efter en och en halv månad med bloggandet på paus!  Jag utlovade ett inlägg som handlar om det senaste året fram till idag. Det komiska i det hela var att jag fick panikångest en stund efter mitt lovande igår - så nu svängde inlägget en del - men alltid bra med något kryddigt att skriva om. Hehe, skämt åsido. (Min skadeglädje slutar inte ens med mig själv).

 

Här kommer en berättelse från i våras:

Som tidigare skrivit så började min kropp samla vätska igen i våras. Jag kom snabbt på fötter igen och kortisonen blev högre igen. Samtidigt som detta fick jag också panikångest. 

Vi skulle åka och handla. Jag mådde helt okej. Kände mig lite hängig och led av hjärtklappningar, men det var något som jag var van vid på grund av medicin. Vi kom fram till affären i stan och jag sa åt Mathias att jag kände mig lite snurrig. 

Vi gick in till affären och plötsligt känner jag hur benen börjar vika sig under mig. Jag höll fast mig vid fruktdisken för att inte ramla på golvet. En hemsk smärta började smyga sig på och jag fick en otroligt värk i både bröstkorg och rygg. Jag kommer ihåg mina ord som jag sa åt Mathias: 

"Jag tror jag håller på att få en hjärtinfarkt". 

Han lugnade mig och sa att jag skulle gå och sätta mig i bilen medan han handlade färdigt. 

Väl i bilen satt jag. Stirrandes på akutens nummer på telefon. Borde jag ringa? Fortfarande med kraftig värk ringde jag och väl i andra sidan telefon bad dem mig att komma in. Jag trodde att jag höll på att dö. Bilturen till sjukhuset kändes då som de värsta minuterna i mitt liv (även om min kropp varit med om värre saker).

Snabbt som blixten var vi vid akuten. Jag fick lägga mig ner i en säng och låg där i några timmar. Hjärtat och kroppen lugnade sig efter en stund. Då fick jag veta att jag troligtvis hade fått en panikattack. Jag fick åka hem samma kväll. 

 

Ja, men - Vad hände igår? 

Jag steg upp som vanligt och drack en kaffekopp. Kände att jag var aningen tröttare och mer irriterad än vad jag brukar vara, men det brukar alltid gå om när man väl kommit till jobbet och får umgås med barnen på dagis. Väl där kände jag att det inte var som det skulle och jag bad om att få gå ut först på gården för att hämta luft. När jag väl var ute blev allt bara värre. Jag kände panik när jag såg massor av barn och vuxna som befann sig där. Jag höll min och försökte stå ut en stund. Mina snälla kollegor lät mig gå in och ta det lugnt en stund.

En stund före hade ett illamående växt fram, som blev värre. Jag drack en kopp pepparmintte, som jag har lärt mig är bra för illamående, och kände hur den där samma smärtan mot både bröstkorg och rygg uppmanade sig igen. Jag kände igen mig och ringde hälsovården. Som tur fick jag tid en timme efter samtalet. 

Samtidigt hos hälsovårdaren fick jag veta att det troligtvis var panikångest som uppdagade sig på grund av att jag slutat med kortison för en och en halv vecka sedan. För har man haft panikångest en gång förut så kommer kroppen ihåg det och då kommer gärna ångesten och hälsar på igen. Vilket hände mig. 

Samtidigt denna gång märkte jag att jag var mera lugn kring situationen. Jag visste precis vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre. Jag visste hur jag skulle lugna kroppen. Precis som om hela sinnet tog sig an situationen och jag kände efter vad jag borde göra. Precis då hjälpte intuitionen mig som starkast. 


Vad är det bästa botemedlet?

En lugn promenad, spikmatta, chamomillete, en god natts sömn och ett positivt tänkande. Åtminstone hjälpte det mig för idag mår jag mycket bättre! :) 

 

"My strength did not come from lifting weights. My strength did come from lifting myself up when i was knocked down."

DSC 0076


Min hjärninfarkt - 12 år sedan

Skrivet av Sofia Svevar 16.06.2020

Det var en vecka in i juni 2008. Löven hade slagit ut på björkarna, jag hade sjungit den blomstertid färdigt och kunde nu blicka framåt ett härligt sommarlov. Glädjande skratt och lycka. 

Jag såg framemot detta sommarlov och en vecka i Sverige hos släkten. Fart och fläng skulle det vara i vanlig ordning. Alltid skulle det hända något. Det skulle vara bad, sol, shopping, umgänge med vänner och allt roligt man kunde komma på. Sådan har jag alltid varit. Inte kunnat sitta still en sekund. För sommaren, det har alltid varit min favoritårstid. 

Denna midsommarvecka 2008, skulle komma att förändra mitt liv för gott. Det är exakt 12 år sedan nu. Den första förändringen i hjärnan uppstod midsommarveckan 2008, därefter kom två förändringar till. I detta inlägg, kommer jag nu att posta in de sex delar av min berättelse då jag fick hjärninfarkt som 16-åring, vad som hände därefter och hur jag mår idag.

Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

 Hur påverkas jag idag? 

 

Jag vill även påminna om att ordspråket "lev livet som om det vore den sista" verkligen är ett ordspråk att ta på allvar. Njut av livet. Njut av allt vackert runtomkring, känn glädje för de människor som står nära och verkligen öppna ögonen och se allt vad livet har att ge. 

Allt gott! ♥

 

Denna bild är tagen i juli 2008.  

Lulea 109