DSC 200

Visa inlägg taggade med 'hemlighet'

Jag och hjärninfarkten - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 25.10.2019

I väldigt många år har jag gömt en stor del av mitt liv. Att hålla en stor hemlighet i väldigt många år, det är något som tar på både fysiskt och psykiskt. Det är svårt tycker jag. Jag var ju bara 16 år.

Och PANG - sa det!

 

Jag befann mig hos mina småkusiner i Sverige en vecka. Plötsligt en dag blev jag riktigt orkeslös. Jag låg bara i sängen hos dem. Min kropp orkade inte. Jag trodde det berodde på migrän (som jag då hade haft sedan jag gick på nian och var 15 år.) Det man inte förstod då var att allt hade ett samband.

Veckan gick.

Där satt jag i bilen på väg till Arlanda flygplats i början av juni 2008. Jag satt i baksätet och tittade ut. Jag kommer ihåg hur snabbt bilen susade förbi de svenska skogarna ner till Stockholm. Ni vet känslan, när man tittar ut på skogen och nästan börjar känna sig yr för att träden åker så snabbt förbi.

Jag satt i baksätet, och på något vis fick jag för mig att titta på mig själv i sidospegeln. Jag försökte le. Det gick inte. Min högra sida hade slutat fungera.

- Shit, tänkte jag.

Jag steg på planet på väg hem till Vasa i Finland. Pulsen väldigt hög.

- Vad är det som händer? Tänkte jag.

Väl på flygplatsen hemma i Vasa möttes jag av min mamma.

Jag minns mina ord så väl: 

- Mamma, min högra sida fungerar inte. Titta!

Samtidigt, positiv och envis som jag alltid varit, tänkte jag inte på hur allvarligt det verkligen var.

Min mamma blev i chock och ville direkt åka till Vasa Centralsjukhus med mig. Det är just detta jag inte kommer ihåg, på något sätt fick jag min mamma övertalad om att situationen inte var så farlig. Detta klarar jag galant själv. Inga problem.

Vi åkte och handlade mat och även sommarblommor till mammas utekrukor. Min mamma såg på mig att jag inte mådde bra. Jag själv märkte att jag inte mådde bra. Mina ben höll inte längre. Alltså lilla jag, 16, snart 17 år. Jag kunde bara INTE må så här. Många tankar snurrade i huvudet, samtidigt som man höll huvudet högt.

Denna dag skulle jag även åka och träffa vänner jag inte sett på länge. Det var viktigt för mig. Min sociala vänkrets. Det betydde allt i min 16-åriga värld. Där fick jag nog ge upp. Vi åkte hem. Hem till Petalax.

Väl nästa dag. Då fick jag ge upp. Fortfarande förlamad på högra sida. Kunde varken använda högra arm eller stå ordentligt på benen. Det var här min sjukdomsresa skulle börja...