DSC 200

Visa inlägg taggade med 'historia'

Mannen som dog på vår gård - del 2

Skrivet av Sofia Svevar 29.09.2020 | 4 kommentar(er)

Tre historier om samma man. Han som gärna vill spöka på vår gård. En man som var omtänksam och envis. En man som på något vis satt kvar med ena foten i vår värld, för att livet tog honom så hastigt. Idag finns han 100% på andra sidan, men minnet efter Ville  får leva kvar när jag nu får berätta hans historia.

Berättelse 1:

En höstig och kall kväll sitter vi i vår beige soffgrupp Ektorp från IKEA. Jag sitter förstås i fotöljen och Mathias har tagit över soffan. Vi sitter som vanligt bänkade framför TV:n en vardagskväll efter arbete, kvällslänk och annat som är viktigt för oss efter jobbet. Vi sitter och pratar och diskuterar där emellan vi hör Pia Johansson (den dåvarande programledaren för "Halv åtta hos mig") diskutera med kvällens gäster i "Halv åtta hos mig".

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur mina silvriga ljuslyktor från Perfect Home  börjar röra på sig i fönstret. Jag tänker inte desto mera på det, utan tänker att det kanske beror på luftvärmepumpen eller draget från fönstret som påverkar lyktorna. 

Efter en stund står nästan den ena lyktan stilla, medan den andra börjar sväva runt i stora ringar i fönstret. Jag utbrister åt Mathias "Hördu, kolla på lyktorna!". Mathias förstår förstås ingenting, precis som jag. Vi tittar mot fönstret en stund och sedan utbrister jag "Låt lyktorna vara!" (Vilket jag har lärt mig att man skall säga åt "spöken" efter alla Nära-tidningar och eftersökningar på google). Efter en stund står lyktorna stilla igen. 

 

Berättelse 2:

När Mathias fick tanken att börja renovera upp denna växthushall år 2012, som vi lever i idag, såg det ut som ett stort kaos på gården och inne i hallen. Här växte det massor av högt gräs, träd och man kunde knappt se vägen upp till vårt nuvarande hus. Vi höll på med att sortera och kasta bort alla gamla krukor, plastkoppar, plast från det gamla växthuset, jord (MASSOR av jord) och annat som lämnat kvar efter att detta hus en gång varit en arbetsplats.

När allt detta var gjort började vi med att försöka få till en ordentlig gård. Det grävdes och plattades till för att få en ordentlig och stadig mark för både väg och gräsmatta. Vi byggde sedan en veranda och ni som känner till detta - hela köret. Nåväl, under denna tid hade jag drömmen om ett ljusblått hus. I mitt liv har alltid färgen blå varit det vackraste och den mest rogivande färgen jag vetat om. Yep, fast besluten om ett ljusblått hus. 

Jag hade även under denna tid tankar på att huset borde vara gult. Det var som att mitt huvud aldrig slutade höra rösten "Huset borde vara gult! Måla det gult!". Jag kunde inte förstå vad det var för röst som skulle påpeka eller nästan intill tvinga mig att ändra min åsikt från blå till gul. 

Dagen kom och vi skulle välja husfärg och såklart blev det blått! En väldigt vacker ljusblå färg, som passar bra högt uppe på toppen på Norrbacken bland molnen om man tittar upp från vägen som går nedanför vårt hus. Det konstiga var att jag såg syner hela tiden om det gula lilla huset, som en röst så väl påminde mig om hur det borde se ut här.

Detta tystnade efter att vi fått färgen på huset, men länge därefter funderade jag varför jag kände för det gula så starkt.

 

Berättelse 3: 

Som ni också hittar HÄR!

Vi gick och la oss som vanligt en vardagskväll för den kommande arbetsdagen. Mathias satte som vanligt i sina öronproppar, medan jag som somnar med detsamma inte behöver något i öronen för att snabbt slumra in. Däremot denna kväll hade jag svårare att somna än vanligt. 

Jag började höra ljud ute från verandan. Tänkte först att det kanske var vinden som tog tag i möblerna där ute och försökte somna om igen. Då plötsligt hör jag hur ljudet blir hårdare och hårdare. Jag känner hur jag då snart sätter hjärtat i halsgropen. Hur kroppen drar ihop sig och börjar darra försiktigt.

Jag tänker: "Vem är det som är på vår veranda?? Är det en tjuv? Är det någon som vill oss illa? Vad ska jag göra nu?"

Ljudet fortsatte och jag väckte Mathias.

Jag berättade för honom vad jag hade hört och fick honom att bli lika nervös som mig. Som tur hade han sina öronproppar i öronen och hörde inget av det ljud som jag precis berättat om, så han tog modet och gick upp och satte på utelamporna. 

Ingen där. Inte ens möblerna. För de hade vi sedan en tid tillbaka satt i garaget inför vintern. 

Gissa om det var lätt att somna om efter denna händelse?

 

Vad jag senare fick veta av ett medium:

Ett halvår senare gick jag till ett medium och där fick jag veta att denna röst jag hörde var Ville. Han hade sedan länge försökt kontakta mig på alla sätt han kunde komma på. Eftersom han visste att jag var öppen för det andliga och spirituella, kunde han genom att göra sig hörd, få mig att höra honom. Han hade otaliga gånger försökt prata med mig, kontakta mig och även skrämma mig, för att jag skulle ta till mig de han hade att säga. 

Detta gjorde att jag trodde att det var ett spöke som ville skrämmas och göra oss illa. 

Men tvärtom.

Han hade försökt säga åt mig snällt att jag skulle måla huset gult för det skulle passa bättre in i miljön här (mitt envisa jag håller faktiskt med idag, men kanske nästa gång huset skall målas så får det bli gult!) Han ville även berätta sin historia, vem han var och varför han höll till just här där vi bor idag. Han berättade även var han brukade hålla till när han inte "skrämde" oss och varför han så gärna ville vara kvar här med oss. När jag hade fått reda på allt detta av mediumet, så avslutar Ville med att säga "Det är okej att huset är blått, så länge du får Mathias att göra mer utebelysning på gården".

Hehe, tyvärr har vi ganska mycket belysning och kanske inte är i behov av mera. Däremot förstår jag precis vad han menar, för på ena gaveln är det alltid mörkt när det blir höst och vinter, och där har vi även vår badtunna. Så jag kan förstå varför han gärna skulle vilja vara här fysiskt och hjälpa till att få upp två utelampor till. 

Om han spökar här mera?

Njä. Han blev tillsagd att hålla sig lugn och hålla sig längre ut på gården för att inte skrämmas, vilket han har gjort sedan dess. Men just nu, när jag skriver detta, kan jag ändå känna en stark närvaro av envishet och skratt. Han vill fortfarande höras och synas, även om han är fullt medveten om att han är på andra sidan. 

 

Men vi är tacksamma för att Ville fortsätter att vara med oss! ♥

DSC 0403

På bilden här ovanför ser ni också glas som är kvarlämnat efter växthuset som en gång stod på gården här nedanför! Varsågod och hämta gratis, hehe. 

DSC 0417

DSC 0371


Gamla hus och dess energier

Skrivet av Sofia Svevar 15.07.2020

Ett gammalt hus, en historia som tar mig tillbaka 100 år. Även om det är slitet, kan jag känna lyckan och glädjen som sitter i dessa väggar. Detta hus är min mans mormors barndomshem. En vacker, stor gård, med många (då) ljusa rum. Vackert beläget vid gula rapsängar som utsikt. 

Klapp - låter det när jag stänger bildörren. Jag kliver ut till ett sommaridyll i Petalaxskogarna. Här är det omringat med stora björkar, tallar och granar. Jag ser ängar som lyser så gula av all raps och hör så tydligt alla fåglar som kvittrar. Där står jag, tittar mig omkring och kan bara ana hur livat det har varit här när stugan lyste vackert röd. 

När jag går där på vägen upp till huset kan jag höra skratten som detta hus innehöll, hur barnen då sprang längs med de små grusvägarna och lekte. Det var här som man upplevde somrarna som bäst med kaffe, saft och bullar ute i solen tillsammans med släkt och vänner. Detta var en säker och bra plats, med tillräckligt avstånd till grannar. Det var ändå inte för långt borta ifall man behövde begära om hjälp av sin granne eller ville bjuda hen på en kopp kaffe.

I detta hus, för väldigt längesen, hämtade man vatten ur brunnen och gick på utedass. Veden hämtade man från egen skog, och veden klövs för hand. För att få värme och mat på bordet behövde man jobba fysiskt varje dag. Man skulle mjölka kor, baka rågbröd, sylta och safta, och tänka på att man skulle kunna klara sig en längre tid på det man tog tillvara på. Inte var det konstigt att huset innehöll många rum, för man skapade ofta stora familjer för att man skulle få extra hjälp på gården. 

På den här tiden när man saknade någon skrev man brev, i hopp om att personen skulle skriva ett brev tillbaka. "Hej på dig mam! Skall försöka få ihop ett brev till dig, du undrar väl om vi dött som inte skriver nånting." Ett brev som är daterat "Petalax 28/2 1961". 

Det slår mig när jag står där inne i huset, hur denna energi kunnat klamra sig fast i väggarna. Energin känns så kärleksfull och trevlig.  Jag känner hur jag ler inombords och får till mig vackra bilder av hur det en gång såg ut och var. Även om tapeter fallit från väggen, möss springer omkring och jag kan se att i ett av rummen har golvet fallit in - så kan jag ändå känna den där harmonin och lyckan som dessa människor som levde här kände. Denna energi får mig att älska gamla hus ännu mer - för det är just detta med energier i hus, som gör att jag så gärna besöker dem. Hus som bär på en historia, historia som man hittar i just gamla brev, eller en handstil skrivet på en stock under tapeten som rasat av från väggen. 

Den gångna tiden fungerar som en saga - jag får på något vis försöka finna de riktiga bilderna inom mig och bara visualisera hur det var och vad de gjorde, våra släktingar och förfäder. Som i en vacker saga kan jag föreställa mig och se bilder. Jag kan känna deras lycka inombords. Känna att de finns med oss ännu idag. 

DSC 9117
DSC 9109DSC 9099 1DSC 9088DSC 9153DSC 9090DSC 9136DSC 9111 3DSC 9124