DSC 200

Visa inlägg taggade med 'hjärntrötthet'

Träning och stress

Skrivet av Sofia Svevar 24.02.2020

Förut, som många andra, tränade jag också för att se bra ut och för min del var det att bli "smalare". Alla har vi väl tänkt över både kropp och våg? Dessutom drack jag både protein och Celcius i massor. Det enda som fanns i huvudet var att gå ut, åka iväg och springa eller åka till gymmet och sådär höll det på. Som i ett ekorrhjul.


Men jag glömde bort en sak - Det viktigaste av allt: Jag lyssnade aldrig till min kropp. När jag tänker tillbaka på alla de år som jag pressat och stressat mig själv med träning, endast för att se bra ut. Inte är det väl konstigt att kroppen börjar säga till på skarpen, eller hur? För på något sätt, börjar kroppen tilltala oss när vi behandlar den fel. Precis som att sätta i öronproppar när någon pratar. Jag levde endast i huvudet.

När jag förra våren trodde att jag blev utbränd, visade sig att jag fick en njurinflammation. Vilket visade sig komma från stress. Stressen i sig kommer från alla de unga år jag gömde undan, den viktiga biten av mig själv, som jag i detta nu visat för er redan på hösten. Jag glömde bort att bearbeta stressen, som kom på köpet, när jag mådde som sämst i livet. Jag glömde att lyssna. Istället fick jag lära mig en läxa. En tacksam läxa.

Just i denna stund funderar jag mycket kring hur jag någonsin skall komma bort från den stress jag lever i, som lämnat kvar hos mig. Den sitter så nära inpå och så fort jag gör något för mycket, märker jag det både i kropp och knopp. Stress är som gift för hjärntröttheten. Den dränerar mig totalt.

Nu har jag varit utan träning i ett halvår för att kroppen inte orkat med. Jag har äntligen kunnat börja gå på promenader och känner hur kraften börjar återkomma. Som nästa steg är det att börja ta sig till gymmet igen, i både hopp och tro att jag skall klara av att lyssna till mig själv bättre denna gång.

Att lära sig hantera stress. Att jobba med den. Att våga komma den nära inpå. Det är något jag behöver öva på, samtidigt sluta vara rädd för att komma den så nära.

...Att våga möta sina rädslor! ♥

DSC 1524


Hjärninfarkt - Hur påverkas jag idag?

Skrivet av Sofia Svevar 25.11.2019

Hur kommer det sig att jag ville berätta om min hjärninfarkt, 12 år efter att det faktiskt har hänt? - Jag tror på något sätt att detta har varit en del av min utveckling. Det var först nu som jag var redo på att ta emot kommentarer och tankar av er kring min hjärninfarkt. Att göra sig redo har varit en väldigt lång resa för mig.


Idag. 25.11.2019.

Utåt sett - Jag mår väldigt bra. Jag är glad, pigg, framåt, social och en levande optimist. Det är på insidan, som jag märker av det.

Efter att jag fick hjärninfarkt, förändrades mitt liv. Jag behöver vara rädd om mig själv, och lyssna på vad kroppen säger till mig.

Som jag brukar säga: Lyssna till hjärtat, inte hjärnan.

De symptom jag känner av idag är:

Migrän, som gör att jag tappar synen, mår illa och blir svag. I dagens läge är jag väldigt bra på att hantera det och vet hur jag skall leva för att hålla bort migränen så bra som möjligt. Jag har nästan aldrig migrän mera. Väldigt sällan.

Sinnesintrycket hos mig blev väldigt högt efteråt. Om det är på grund av att jag är en känslomänniska eller om det har med infarkten att göra. Svårt att säga. Eller kanske det har med åldern att göra? ;) 

Hjärntrötthet - Det märks väl efter umgänge, arbete, träning eller något annat som stimulerar hjärnan. Oftast blir man pigg och glad av dessa saker, men jag kan känna av att jag verkligen gjort någonting. Min hjärna blir trött. Jag har många gånger fått kommentaren: "Oj, vad du ser trött ut. Har det varit en hård dag?". Men som med allt annat, man lär sig hur man skall hantera det. Och idag skulle man aldrig kunna tro att jag varit med om detta. Extra glad för att min hjärninfarkt inte var så stor. Vilket gör att jag idag varken behöver äta mediciner eller leva med något kroniskt förutom dessa små saker.

 

Som ni hört förut - Man lever som man lär. Inte konstigt att jag är en positiv optimist. Som jag själv skulle kalla mig. Jag hoppas att ni som läser känner att ni inte tar dagen för given och att ni försöker le och se det fina i vardagen. Vår vardag kan hastigt ändras och varför inte börja ändra negativa mönster redan idag? Gör som blommorna i vassen - blomma - även om det kanske inte känns som rätt ställe eller plats för dig - behandla världen väl och den behandlar dig väl tillbaka.