DSC 200

Visa inlägg taggade med 'hjärtat har stannat'

Mannen som dog på vår gård - del 1

Skrivet av Sofia Svevar 07.09.2020 | 1 kommentar(er)

"Året var 1978. Vi vaknar som vanligt efter en god natts sömn. Jag går upp, tvättar mig, och klär på mig arbetskläderna. Jag kikar ut genom fönstret och kan se hur daggen smyckar bladen på äppelträdet utanför vårt köksfönster. Denna dag skulle bli något alldeles spännande, tyckte jag... Men i slutet av dagen skulle det hända något som skulle förändra våra liv för evigt."

"Jag vaknar upp till en vacker, tidig höstdag 7.9 1978. Jag stiger upp, kikar på termometern och tittar ut genom fönstret. Det ser ut att bli en riktigt vacker dag. Mätaren visar 7 grader. Dimman sveper sakta förbi nere mot byn när jag tittar ut. Äppelträdet lyser så vackert i morgonsolen när trädet är full med dagg."

"Efter en stund sitter jag och min man vid köksbordet och dricker morgonkaffet. Vi pratar, skrattar och funderar. Idag skall vi sätta igång med en ny växthusbyggnad, bara en stentrappa ner ifrån vårt hus. Vi har länge pratat om att bygga ett växthus nere på Solbacken (som tomten är döpt till eftersom solen lyser där hela dagen). Denna dag skall vi komma till skott med att påbörja bygget av det stora växthuset, där vi sedan ska börja sälja sommarblommor, även om vi har växthus uppe på gården också. Men vem behöver inte mera utrymme för mera vackra blommor? Tänker vi."

"Vi sitter där vid kaffebordet och går igenom dagen. Eftersom vi har så bra arbetskraft för dagen så vet vi att bygget skall löpa i den takt vi vill. Det är duktig arbetskraft vi har med oss. Dessutom vet jag att jag kan lita på Vilhelm (Ville), han som jag har växt upp tillsammans med. Han är duktig, händig, omtänksam och vill att saker och ting skall gå undan. Inget kan gå fel. "

"Vi går ner till bygget - jag, min man och Ville. Vi påbörjar att titta var pålarna skall läggas ner i marken för att vi skall få en stadig grund för växthuset. Ville pratar mycket om sina angelägenheter han har just nu, och verkar vara på lite dåligt humör idag, eller snarare irriterad. Han miste nämligen sin bror för en månad sedan och sorgen sitter kvar i hjärtat, samtidigt som han också har annat att tänka på."

"Vi märker ut pålarna, gräver djupa hål i marken, fyller med cement och till sist skall pålarna ner i marken med en slägga. Vi håller på hela dagen, men hinner så klart med lunch och kaffepaus också, som är minst lika viktigt för att vi skall orka jobba." 

"I slutet av dagen, runt en klockan 16:30 på eftermiddagen, håller vi på med sista pålen. Ville håller i släggan för att föra ner den sista pålen i marken, som skall ner med all mjuk cement. Han slår en gång, och plötsligt ser min man hur han börjar vingla till. Som tur hinner min man fånga honom i sina armar. Där ligger Ville i hans armar, livlös."

"Jag springer dit och ringer ambulansen..."

"När ambulansen anländer följer jag med. Jag ser hur skötarna försöker få liv i Ville. Han för elstöt efter elstöt. Inget hjälper."

"Jag känner i en snabb sekund hur Ville dras bort från mig."

"Då säger skötarna i ambulansen ´´Hjärtat har stannat´´."

"Ville är död."

 

Detta är en berättelse om gården jag, min man Mathias och vår hund Casper lever på idag. En berättelse som jag återskapat från min mans mormor, som miste Ville när han skulle hjälpa henne och hennes man att börja bygga ett växthus just här på "Solbacken" där vi bor idag. En berättelse som ännu lever vidare... Vilket nästa blogginlägg kommer att handla om. Stay tuned!

DSC 0382Stentrappan finns ännu kvar på vår gård.

DSC 0365Exakt här, där denna betong syns, är stället där Ville skulle sätta ner den sista plinten i marken.

DSC 0367Här syns den också!

DSC 0372Och det här är en bild på Ville i ung ålder.