DSC 200

Visa inlägg taggade med 'känsla'

Mitt innersta driv

Skrivet av Sofia Svevar 08.10.2020

En gång för väldigt längesedan såg mina drömmar så annorlunda ut mot vad de gör idag. Den lilla flicka som växte upp med söndagsklänningar och hade frisördrömmar, och som helst ville bo i ett slott där helst en prins kom ridandes på en häst - hon började titta inåt: känna glädje, stolthet och lärde sig att följa hjärtat istället för det ytliga som gick hem tidigare. 

Det är med glädje (och lite blygsel) som jag nu öppnar upp mitt hjärta och välkomnar in alla i mina drömmars värld. I detta inlägg står mina mål inom yrkeslivet i fokus. 

Drömmarna inom det estetiska byttes sakta men säkert ut mot människans tankesätt, innersta tankar, omsorg och varför människan reagerar och fungerar på olika sätt i olika situationer. Jag känner att jag är på rätt väg mot det som jag önskar mest i livet inom arbete: Att jobba med människor, självet, det sunda livet och att kunna lyssna till och förstå andra. Ett yrke där man själv känner att man mår bra och på samma gång får andra att må bra. Känslan av att veta att man kan hjälpa andra och få dem att lysa upp av glädje. Det är precis där jag vill vara. 

Jag känner ett sånt starkt driv inom mig, jag kan känna vad jag vill göra och uppnå för att kunna känna tillfredsställelse i mitt arbete. Jag har alltid känt att jag varit på rätt väg sedan jag började studera till socionom. Nu efter socionom jobbar jag som lärare inom småbarnspedagogiken, och där får jag göra andra glada och får dessutom väldigt många skratt själv i jobbet. Jag får utlopp för min kreativitet och får chansen att lära mig mera om teamarbete, solidaritet och hur man på bästa sätt går framåt tillsammans. Här finns allt. Lek, bus, skratt, kreativitet, lärande, hjälpande och även utförande kring verksamheten. 

Även om jag så starkt känner för detta, så vet jag att jag en dag kommer att göra något annat än att arbeta med barn. Hjälpa andra på ett annat sätt. Djupt där inom mig känner jag att jag kommer att jobba på samma sätt: Göra andra glada, inspirera, stärka självkänslan och kärleken till sig själv. Men jag vill gärna föreläsa också någon gång i mitt liv och visa hur man klarar av att gå framåt trots motstridigheter och sjukdom. Hur man kan svänga om sitt liv till det bättre och hur man kan lära sig att se positivt även i de svåraste dagar. Jag vill visa drivet som finns inom mig - och ge det där drivet och positiviteten till andra. Få andra att känna samma glöd till livet som jag känner. Jag vill inspirera och hjälpa, få andra människor att känna att de är bra precis som de är. Jag vill hjälpa andra att hitta lugnet och förmågan att kunna lyssna inåt. 

Jag hade mina prinsessdrömmar som liten, men någonstans har alltid den innersta känslan inom mig sagt att jag finns här för att hjälpa andra och göra andra glada. Även om jag gör det nu också, så vet jag att drivet och kraften inom mig säger mig att det är så mycket mer än detta. Jag vet att jag inte är färdig med hjälpandet. För det finns så mycket mer där ute jag kan göra ännu för att stärka och glädja andra människor. 

Lyckan i ett arbete för mig är att kunna åstadkomma något gott i människors liv, att kunna stärka och hjälpa människors självkänsla, men även få andra att förstå: att tron på att livet är så mycket mer än negativitet och påfrestningar. Att lära andra att ur det onda i livet kommer alltid något gott. Att få andra att kunna gå vidare från tråkigheter med ett leende på läpparna, precis som jag har lärt mig genom åren.

 

Det är just den där eviga längtan efter drömmen som mitt innersta ropar efter - det är den vägen jag följer - tar emot utmaningar - och när jag är redo för utmaningarna som väntar - då finns jag här och nu mer än någonsin.

DSC 9242


Energier från plats till plats

Skrivet av Sofia Svevar 24.05.2020

Kategorier:
Taggar:

Tick, tack, tick, tack... Hör jag klockan. Ett öga upp. Jag vaknar upp vid villan. Sträcker på mig. Stiger upp och går ut och drar in frisk luft. Lyssnar en stund. Jag hör fåglar, brus av vinden och vågorna som idag styrs in mot land. Tittar ut över vattnet och hela kroppen fylls av lugn. Jag njuter av varje sekund jag står här. 

Jag går in igen och gör morgongröten på gasspisen. Bara det gör att jag känner mig mer levande. Längre bort från vardagen och det "lyxiga" man är van vid. Det är något speciellt att vara här. Sinnet stillar sig. 

I helgen har vi spenderat all vår tid utomhus. Vi håller på att göra nya räck runt verandan. Mathias bygger och jag målar. Det som slår mig är att när man jobbar på villan så kan man hålla på hela dagen utan problem. Är man hemma och gör samma sak så är det en helt annan känsla som infinner sig. 

Varför är det så?

Jag har länge funderat kring om det kan bero på platsen där vi bor nu har varit en arbetsplats, vilket gör att vi känner den gamla stress som satt sig som Karlssons kalasklister i väggarna. Gamla energier trafikerar snabbt genom luften och gör att man börjar känna sig trött. Energier som gör att vi inte orkar på samma sätt om man jämför med villan. Här kan vi hålla på en hel dag och vara lika nöjda och glada ändå. För här har det alltid stått lika lugnt och stilla. Energierna är mer harmoniska här. Fridfulla.

DSC 0705

DSC 0701

DSC 0720

DSC 0758


Energitjuvar

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2020

Kategorier:

Vi människor består av en viss mängd energi. Den energin vi har inom oss, håller vår koncentration uppe, behåller vår motivation i arbetet och denna energi ser till att vi håller oss positiva och klarar av det vardagliga livet. Levande människor behöver kärlek, omsorg och närhet. Det mår vi bra av.

Människor som får oss att må bra och ger oss den energin vi behöver, ger oss mer levnadsglädje. Det är dessa människor vi bör behålla i vårt liv som får oss motiverade att gå framåt. Människor som får vårt humör att lyckas. Människor som får vår energi att höjas till skyarna. Dessa människor/vänner/familjemedlemmar är dem som vi bör hålla oss nära för att vi skall må bra.

Då finns det också så kallade energitjuvar. Det är personer som vi känner dränerar oss på energi. När vi umgåtts eller varit i närheten av dessa människor, blir vi trötta, okoncentrerade, på sämre humör, vi får ett negativare tankesätt... Vi kan även känna skam, maktlöshet, svartsjuka och vi vågar inte säga ifrån. Energitjuvar tar det positiva känslorna från oss. Det positiva vi känner byts ut mot negativa tankar och sättet att se på oss själva. Energitjuvar ger inte tillbaka god energi, de tar endast den från dig. Känner man detta bör man fundera över om relationen verkligen är bra för en.

Vår energi som strömmar genom oss, är nyckeln till vår egen lycka. Vår energi, inom oss, skapar vägen för framgång och ett gott liv.

 

Hur skall man göra för att komma bort från energitjuvarna då?

● Börja med att släppa taget om de personer, som du känner tar din energi. Människor som klagar, dömer eller endast delar med sig av negativa händelser. Var inte någons skräpkorg.

● Jobba med dig själv och känn efter vem som ger dig god energi. Håll t.ex. löften och arbeta för att bli en bättre människa. Detta gör att man blir starkare och kan sedan hålla sig borta från den negativa energin.

● Umgås med människor som håller ditt humör uppe och som du känner får dig att må bra.

● Rensa garderoben, kökshyllorna eller något annat som ger dig negativ energi i hemmet. Detta bygger också upp din känsla för vilka personer som för med sig negativ energi till dig. Det stärker ditt mentala sätt och samtidigt ger det dig mer känsla att gå på.

● Och slutligen! Lyssna till dig själv. Vad behöver jag? Vad mår jag bra av? Vem vill jag umgås med? Du ger dig själv kärlek, genom att lyssna och vara medveten om vad just du behöver.

 


Hoppas att detta hjälper någon som kanske känner att det finns någon person i din närhet som tar din energi. Våga stå på dig. Gå din egen väg. Det är ditt liv, och du lever just nu!

KRAM och ha en bra dag! ♥

DSC 1428


Jag och hjärninfarkten - del 4

Skrivet av Sofia Svevar 13.11.2019

2010. Jag höll mig borta från skolan för jag orkade inte vara där. Jag orkade inte dela med mig, orkade inte vara social, orkade inte ta mig an uppgifter. Detta gjorde att jag fick gå om ett år, inte alla kurser, utan några. Detta år fick mig att bli väldigt känslig och skör. Jag hade känslan att jag hade tappat en del av mitt hjärta. En del av den passion jag haft tidigare hade - POFF - försvunnit. Bara sådär.

Att gå om ett år bara för att man inte mår bra - Alla bortförklaringar jag hade och lärare som aldrig förstod mig. Allt tryckte på och det blev som rundgångar i mitt huvud.

Hur vill vänner och samhället att man skall vara? Hur borde man beté sig? Hur borde man uppföra sig? Hur är en bra vän? Samhället och mitt huvud ställde mig svåra frågor. Jag kände att allt var som uppbyggt, där jag måste agera på ett visst sätt och lyssna till andra istället för mig själv. Jag kände att jag inte nådde upp till idealet av hur en bra människa borde vara.

 

2011. 20 år. Gastroskopi bakom hjärtat. Det värsta jag varit med om. Dunk, dunk, dunk - hjärtat slår av nervositet.

Först skall man svälja bedövning så att det inte känns obehagligt. Jättekonstig känsla att inte känna av när man sväljer. Kommer även ihåg värmen som spred sig. Man sätter sedan ett skydd i munnen för att skydda tänderna. Jag låg på höger sida,och kommer ihåg när läkaren sa:

- "Nu får du svälja".

- Påriktigt, SVÄLJA? Tänkte jag.

Ett, två, tre - SVÄLJ! Jag svalde. Och svalde och svalde. Till sist - Hej hopp, sa det bara, och slangen slank dit. Det såg bra ut, sa dem. Tills för en månad sedan. Då tydligen hade man fått fram 2011, att jag visst hade något där. I en av mina hjärtkammare. Som tur, så är det inte något som är farligt. Detta "hjärtkammarfel" kom troligtvis i samband med min hjärninfarkt. Det är något som inte går att svara på. 

 

2012 - Gnistan började sakta tändas. Böckerna om självkänsla och självförtroendet tog en stor plats av mitt liv. Jag läste och läste. Samma böcker om och om igen. Jag övade och övade. Dessa böcker gav mig hopp igen. Utan dem - hade jag inte varit så stark, glad och optimistisk, som jag är idag. Dessutom fick jag betyget i hand 2012. Jag klarade det! Jag klarade det verkligen!

Jag är så otroligt stolt över vad en livs levande människa klarar av. Stolt över mig själv. Stolt för att detta har gjort mig så stark och gett mig en känsla av hur det är att leva.