DSC 200

Visa inlägg taggade med 'livet'

Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1


Att se livet som en regnbåge

Skrivet av Sofia Svevar 09.09.2020

Vad är det som gör att en del människor är på gott humör varje dag? Hur är det möjligt att en del tar konsekvenser och sämre feedback bättre än andra? Vad är det som driver dessa människor vidare i livet? Hur är det ens möjligt att de människor som varit med om så mycket, kan vara de gladaste och mest hjärtvänliga i världen? 

Frågan jag ofta får är hur jag kan vara så positivt inställd till livet trots allt jag gått och går igenom. Vad är det som gör att jag vaknar upp till solskenet varje dag, trots att regnet öser ner? Och vad är det som gör att drivet i mig aldrig tar slut? Hur klarar jag av att vara så glad och positiv trots att jag varit riktigt sjuk och att jag nu ännu en gång får kämpa med att njurarna skall klara av att rena min kropp? Hur kan jag vara den som ser solsken dag ut och dag in?

Dessa frågor tror jag att många av de som varit svårt sjuka känner igen: Om man är en av dem som bytt ut allt negativt i världen till att kunna se det positiva i allt. 

Den senaste tiden har jag fått dessa frågor väldigt många gånger. Jag har alltid svårt att svara på dem. Hur kan jag vara så positiv och glad till livet? - Det får mig att fundera, men jag har aldrig något bra svar. Det är så här jag är och lever mitt liv. Jag känner att jag lever för ljuset i livet. Varför skall jag någonsin gräva ner mig och söka mörkret, när det finns så mycket vackert att se i livet? Något litet i vardagen kan lysa upp hela min värld. Om det så är att min man har diskat, ett barn på jobbet bakar en fin sandkaka eller en främling ler mot en.

På något vis tror jag att positiviteten handlar om tacksamhet. Tacksamhet till livet. Att jag har lyckan att få lära mig så mycket och att jag kan känna lyckan av allt jag får vara med om. Jag känner att ju mer livet prövar mig, desto starkare, tryggare, bekväm och mer glad till livet blir jag. Jag är otroligt stolt och glad att jag som 29-åring fått vara med om så mycket redan. Att jag med mina erfarenheter får lära andra att livet inte endast är svart och vitt - tittar man riktigt noga kan man se regnbågen! 

En av mina önskningar i livet är att jag någon gång skall få berätta min historia i skolor. Jag vill inspirera andra människor, få andra människor att tro på sig själv och även få andra att känna att de kan njuta av livet. Förstå lyckan att vi får finnas här, vara friska, må bra och får omge oss av vänner och vardagliga lyxigheter. Känna glädje och tacksamhet. Lära sig mer om självkänslan och hur man kan förbättra den - att få lära människor att möta glädjen i livet! 

 

Tack livet för allt du ger och allt du lär - all tacksamhet och glädje! ♥

DSC 0170 1


När livet blir en ångestladdad berg- och dalbana

Skrivet av Sofia Svevar 05.07.2020

Jag ser mig själv sitta i en berg- och dalbana och ser hur håret flyger åt alla håll, jag skriker, jag tycker det är roligt, det pirrar i magen, jag blir rädd för en sekund, mår illa och till sist. Ångest.

Jag stiger ur berg- och dalbanan och klarar knappt av att stå upp. Mina ben skakar. Mitt hjärta dunkar i hastig takt. Jag mår illa. Otroligt illa. Känns som att ansiktet bleknar bort. Där står jag, undrandes över varför jag bestämmer mig för att åka berg- och dalbana när jag vet att det inte fungerar. Det är ju bara det... Det är så väldigt roligt. 

Ibland kan livet kännas likadant. Ett tag flyter livet på som om det inte finns någon annan väg än just den jag är menad att gå på. Allt är roligt, allt går vägen och allt känns bra. Från en dag till en annan kan det snabbt bytas. Som att alla positiva och glada miner byts ut mot ångest, funderingar och rädsla.

Är jag bra som jag är? Är jag bra på det jag gör? Varför sitter just jag här? Varför skall just jag behöva gå igenom saker som känns hemska och svåra? Vad är meningen med livet egentligen? Vad är det jag behöver lära mig i detta liv om jag behöver vara med om just detta? 

Där sitter jag i min ensamhet och trycker ner mig själv. Gör mig själv ledsen. Gör det svårt för mig själv. Det känns som att ingen förstår. Jag vågar inte öppna upp mig för någon med tanke på vad andra skall tycka om mig. Jag menar - Vad tycker andra om när människor mår dåligt? Det är ingen yta man vill visa upp offentligt. Nej, snarare tvärtom. Dessa känslor göms undan tills de kommer tillbaka och ryter till ännu högre. Och sådär snurrar ekorrhjulet på. 

Jag sitter på mina knän i soffan, med armen på soffans ryggstöd, stirrandes ut genom fönstret. Funderingar kring livet och varför det blev som det blev. Genom fönstret ser jag hur regnet smattrar. Jag sitter där en stund i mina egna tankar.

Från ingenstans börjar solen lysa genom molnen. Jag känner kraften att ta tag i mig själv. Precis som att någon sätter sina händer på mina axlar och säger att nu måste jag sluta trycka ner mig själv. Sluta gömma mig. Kraften som endast livet bär på. Där jag själv är mittpunkten och bestämmer själv över hur jag vill må, vem jag vill umgås med och vilka energier som får komma in i mitt kretslopp. Jag känner att det är okej att känna. Det är okej att må illa för en stund. Bara jag låter känslorna flyga förbi och försvinna ut i intet. 

Plötsligt känner jag hur känslorna lättar. Jag jordar mig själv. Jag står stadigt på marken igen. 

 

Phew. Där sitter jag i meditation och har precis upplevt något jobbigt. Jag känner hur en tår faller ner på min kind när jag precis gått igenom en hård bearbetning. Jag öppnar mina ögon och tänker i svordomar med ett leende - klar för en ny dag!

DSC 8693


Visst är det något speciellt med sommaren?

Skrivet av Sofia Svevar 01.06.2020

Första juni. JUNI. Det betyder att nu är det sommar på riktigt. Inte vår. Inte försommar. Utan sommar. I helgen kände jag hur naturen tog stora kliv - vi fick värme, blommor slog ut och kvällssolen värmde så skönt tills den gick ner bakom träden.

Mathias nära vän Sebastian (Basti) kom hit på lördag kväll. Vi satt ute i solen och njöt av värmen. Det var så skönt där ute i kvällssolen och man kände den där ljumma värmen som sommaren för med sig. Männen drack några öl, Casper låg i gräset och ville helst gömma sig i skuggan och jag försökte fånga allt på bild. I ärligheten namn så doftade jag i Blanc-flaskan, för jag saknar en riktigt iskall öl när det är varmt.. Men jag har lovat kroppen att hålla mig borta från alkohol tills allt är återställt. Nykter i 9 månader nu. 

Sedan drog vi fram Mölkky. Älskar Mölkky. Alla spel man kan spela utomhus på sommaren hör till och det var där och då som jag insåg att nu är nog sommaren här. Den bästa årstiden på året. 

För visst är det något speciellt när sommaren kommer? Det känns som att människors humör och hela aura förändras. Som att alla skiner till. Som att något stort är på gång. Alla har vi något fantastiskt framför oss. Åka ut på havet, utflykter, vackra klänningar, shorts, sprillans nya ballerinas (ni vet, man måste ju köpa nya sommarskor till varje sommar, hehe), soliga uteterraser, aperol spritz, picknick.. Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

Så lova mig en sak: Ta vara på varje dag av denna sommar, njut av livet, håll dig i nuet och fotografera alla vackra minnen (för då kan du i vinter blicka tillbaka och känna en gnutta av samma värme och glädje du kände då). 

 

Ha en fantastisk måndag! ♥

DSC 1025

DSC 0988

DSC 1000

DSC 1018