DSC 200

Visa inlägg taggade med 'medial'

I en annan dimension - Andevärlden

Skrivet av Sofia Svevar 02.06.2020 | 2 kommentar(er)

Andra sidan är ett ställe i en annan dimension - andevärlden. Där får våra anhöriga träffa sina nära som de levt med i tidigare liv. Anhöriga som finns i andevärlden har ingen fysisk kropp (därav varför vi inte kan se dem), men de har känslor och god intuition och det är därför de kan hjälpa oss här i jordelivet.

DSC 0014

På kvällarna eller nätterna när vi är om mest avslappnade är vi också som mest öppna och då passar de på att komma och hälsa på oss. Det kan vara att man uppfattar en skepnad, att någon sätter sig på sängen, att någon stryker dig i håret, att tv:n slår på.. Om blicken alltid dras mot t.ex. sovrumsdörren eller ytterdörren eller kanske någon annanstans - då är det troligt att någon från andevärlden är och hälsar på. Då beror det bara på hur öppen man är för det spirituella och hur medial man är, som gör att vi kan se dem, uppfatta dem, ta emot signaler och även höra röster och ljud. 

Våra anhöriga hjälper oss när de ser att vi har problem eller behöver vägledning. Då kan vi se dem som ljussken, vi kan höra dem säga något, vi kan höra ljud (fotsteg, slammer, dörrar som öppnas), se lampor börja svänga runt i rummet, saker flyttas och så vidare. Om vi inte tror på andevärlden och blir mer och mer medveten av vad som händer runtomkring oss i samband med en bortgångens närvaro, kan dessa saker som vi uppfattar hända runtomkring oss, bli starkare. Andevärlden försöker ta kontakt. 

Om du märker att det är något som söker din uppmärksamhet, så var vänlig och tacka för besöket och uppmärksamheten, det kan göra att den som hälsar på blir lugnare för nu vet hen att den är uppmärksammad. Om du är osäker vem det kan vara som försöker kontakta dig så går det att ställa frågan "Vem är du?", antingen får man en mental bild av någon som gått bort, eller så får du ett svar.. Det kan vara t.ex. en röst eller kanske t.o.m. en sång som påminner om en bortgången. 

Känner man ett obehag och tycker att det är jobbigt, så är det alltid skrämmande i början eftersom detta är något "som inte borde finnas". Allt nytt är skrämmande. Man kan själv säga att man vill att anden skall lugna ner sig eller sluta väsnas. De lyssnar alltid. Och kommer oftast med mycket värme och kärlek till oss. 

Om man däremot känner ett ordentligt obehag - man börjar få knuffar, det känns som att man går in i en vägg när man kommer hem eller om det händer något som inte känns rätt. Kontakta då ett medium för hjälp och vägledning. De brukar oftast göra husrensningar, hjälpa över en bortgången som "fastnat" och prata dem tillrätta. 

 

Och kom ihåg: Vi uppfattar andevärlden på olika sätt. Vi kan vara mediala från små, det mediala kan kontakta oss i vuxen ålder och det kommer med olika slags kraft. Alla behöver inte känna och höra andevärlden likadant. Vi är alla olika. Även när det kommer till andevärlden. 


Jag har sett en ängel

Skrivet av Sofia Svevar 21.11.2019

Huset som min mormor bodde i är byggt på 1800-talet. En stor och fin bondstuga mitt ute i skogen nära Pörtom. På gården ville man helst inte gå ut när det var mörkt för där fanns ingen vägbelysning. Bara skog, djur och konstiga ljud. Där fanns ett garage och en jättestor lada där de förr brukade ha sina hästar och samla hö som exempel.

Tänk er barnen i bullerbyn; de hoppar ner i höet och skrattar. Den bubbliga känslan av lycka.

...Det fick min mamma uppleva och även mina mostrar och min morbror. En tid, som vi i dagens samhälle bara kan drömma om.

Min mormor, bodde i en liten del av det stora huset. Hon hade kök, vardagsrum, badrum och sovrum. I de kalla rummen, där fanns en svunnen tid av lek. För det var rum, rum som barn lekt i en gång. Sovit i. Växt upp i. Dessa rum, kändes alltid lite spännande att gå in i och otaliga energier av de gamla känslor som de en gång känt där.

Jag har hört historier om änglar som mina närmsta anhöriga påträffat i detta hus. Änglar, som de sett fysiskt framför ögonen. Att vara medial, gör att man kan se eller höra saker. Eller båda två.

För fyra år sedan gick min mormor bort. För tre år sedan skulle min mediala sida börja prata till mig. Allvarligt - jag blev väldigt skeptisk när jag hörde något första gången - och jag blev väldigt rädd. Hjärtat dunkade så hårt bakom att jag inte visste hur jag skulle få sömn.

Under dessa tre år har jag lärt mig så mycket. Lärt mig att lyssna till min intuition, vågat berätta bilder jag sett och saker jag hört. Jag har jobbat mycket för att bli stabil i detta och det är en krånglig och lång väg. Jag har otaliga gånger bevisat för mig själv och andra att saker jag ser och hör, stämmer.

Detta är en stor och viktig del av mitt liv och det spirituella och mediala står mig väldigt nära hjärtat. Det mediala fungerar som en hobby för mig. Jag gör det jag tycker om.

Dessa bilder är tagna förra vintern vid mormors hus.20190223 13464420190223 134710 1


Jag och hjärninfarkten - del 5

Skrivet av Sofia Svevar 17.11.2019

Efter medieassistent fick jag ett arbete som morgon- och eftermiddagsledare för Folkhälsan. Här kunde jag sjunka ner, analysera och bygga starkare broar som senare skulle se till att jag äntligen slapp in på socionom 2014.

Dagen då jag slapp in på socionom, var den mest omtumlande och lyckliga dagen i mitt liv. Jag arbetade då också på byns mataffär och satt där i kassan och log som ett fån på grund av detta.

Vad ni alla kunder måste ha trott att jag led av någonting, haha.

Jag kommer ihåg att jag mest ville skratta och skoja den eftermiddagen bakom kassan.

Socionomutbildningen var det mest intressanta och välbehövliga jag behövde gå igenom. Där styrdes mitt arbete av självkänslan och självförtroendet jag byggt upp. Även mitt examensarbete handlade om självkänslan.

Stensäker höll jag mig under mina 3½ år på Novia, jag skulle klara mig igenom varje kurs och jag skulle stå där i december 2017 med betyget i hand. Jag hade förstås också dagar där jag var rädd att jag skulle misslyckas som när jag gick till medieassistent och det gjorde att jag ville kämpa ännu mer. Vill man så kan man. Har man en färdig bild i sitt huvud så skall man jobba med det.

Samtidigt under denna socionomtid, upptäckte jag något annat med mig själv. En anhörig gick bort och jag började höra saker.. Som att någon pratade med mig. Hade jag blivit dum? - Nej, det var nu som min mediala resa skulle börja...