DSC 200

Visa inlägg taggade med 'medmänsklighet'

Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1