DSC 200

Visa inlägg taggade med 'nefros'

I min undermedvetna källare

Skrivet av Sofia Svevar 08.06.2020 | 2 kommentar(er)

En ny vecka. Ännu en dag hemma. Det är en vana som börjar sitta i. Jag har varit sjukledig sedan mitten av mars. Jag har sett våren komma och sett hur sommaren växt fram i snabb takt. Ingen onödig belastning för konditionen på grund av hjärtklappningarna. Inget solande eftersom det gör huden skör i samband med kortisondosen jag äter. En av dem som befinner sig i riskgruppen.

Just idag sitter och läser Näras tidning, benen pirrar och det värker i muskler. I läsandet blir jag okoncentrerad, samt lite frustrerad. Mina händer skakar när jag håller i tidningen. Jag sätter tidningen i famnen, stirrandes på mina händer... 

Sakta går jag till spegeln. Spegelbilden som för mig nu inte är som den brukar vara. Huden ser så skör ut, mer kroppsbehåring än vanligt, samlar vätska i både ben, runt mage och i ansikte/hals.

Här och nu. Precis i detta ögonblick, stirrar jag på mig själv i spegeln. Undrandes över när allt detta skall vara över. Undrandes över när allt kan gå tillbaka till det normala igen. Då jag äntligen kan få njuta av kläder, smink och naglar på samma sätt som förut. För just nu i denna stund, får jag ångest över att inget sitter som det ska, att sminket inte längre hjälper min svullna ögonlock och kinder. För att inte prata om dubbelhakan som snabbt satt sig på mig. Jag som aldrig haft någon sådan. 

Just i denna stund funderar jag kring vad det är som gör att just jag skall behöva vara med om allt detta? Varför behöver jag gång på gång öva upp min självkänsla. Det räcker inte med IBS och hjärninfarkt, utan då skall det gärna sättas in en njurinflammation/nefros också. 

Denna måndag ligger jag och gräver i min undermedvetna källare, där det samlats mycket tankar och saker genom åren. Är det denna källare som jag nu behöver städa upp? Städa upp och sortera för att kroppen skall orka röra sig framåt? Är det nu jag skall fortsätta våga vara mig själv trots allt som händer i min kropp och hjärna? Är det nu jag skall ta som mest "selfies" för att bevisa för mig själv att jag vågar leva och vara mig själv, trots hur kortison påverkar mig? Kanske det. Kanske är det så att det är just nu jag skall visa mig som mest levnadsglad, så att njurarna äntligen skall förstå att jag är på rätt spår. Det är nu jag skall börja leva på riktigt. För att motbevisa alla besvär och organ att jag kan ta mig igenom vad som helst. 

När jag gräver där i min källare... Så är det precis det jag känner: Att även om jag sitter här med dubbelhaka, svullna ögon och en hud som spricker... Så vill jag ändå leva varje stund, varje dag. Jag vill leva och se varje ögonblick. Leva i nuet. Ta in allt vackert. Le åt varje människa, skratta, skoja och ha roligt. Bevisa för världen att jag inte ger upp, slutar aldrig att vara rädd och bär tacksamt med mig allt vad livet har att ge. För något gott kommer ur varje negativ händelse. Även ur denna. 

Snapchat 1432264498

Snapchat 1419878070