DSC 200

Visa inlägg taggade med 'positiv'

När livet bestämmer sig för en helomvändning

Skrivet av Sofia Svevar 24.03.2021

Visst är det så att livet har snabba vändningar. I vår vardag möter vi och kan förvänta oss att kompisen, kollegan, den roliga gubben i kassan på citymarket och andra i vår omgivning har varit med om saker som vi inte har någon aning om. Det kan vara händelser, sjukdomar eller kanske dödsfall som påverkat dessa människor. Händelserna har påverkat personligheten och hur denna person ter sig med andra människor. En del ter sig negativa, en del positiva, andra är otroligt omtänksamma och en del bär på så tunga saker att det nästan känns som att man kan nudda känslan i luften.

Sedan en tid tillbaka har jag märkt att alla känslor och händelser som inträffat i mitt liv har gjort mig stressad och gett mig ångest. Vilket jag också kan gissa gett mig problem med njurar och nu senast sköldkörteln. Jag har nu varit sjukskriven i tre veckor och under dessa veckor har små, små lösningar sakta men säkert börja uppstå. Eller, åtminstone en början på en lösning. 

Även om jag är den typiskt gula personen, med inslag av grönt (japp, jag har läst "omgiven av idioter", hehe), så känner jag att detta personlighetsdrag har på något sätt börjat suddas ut för mig. Vanligtvis är jag den där sociala, entusiastiska optimisten som alltid ställer upp. Den senaste tiden har den där spralliga "tösen" med många järn i elden upplösts och kanske blivit mer diskret, okoncentrerad och allmänt nere. Jag känner att lusten för de saker jag gillar blir bortglömda för att jag ofta sitter kvar i mina tankar. Tankar som snurrar, snurrar och snurrar. Det tar aldrig slut.

"Jag tänker för mycket.
Jag tänker före,
jag tänker efter.
Jag tänker åt sidan,
jag tänker på allt.
Om det finns,
har jag redan tänkt på det."

 

Därför bestämde jag mig för några veckor sedan att det var det dags för mig att ta tag i mina problem. Jag bokade tid till en psykoterapeut. Jag sökte febrilt efter en bra psykolog ÖVERALLT. Antingen fick jag inte tag i personen, eller så skulle väntetiden vara över en månad. Ni som vet och varit med om detta, vet att man INTE kan vänta så länge när man behöver prata med någon. 

Till slut kom jag i kontakt med en psykoterapeut istället. Läste lite om personen, läste om vad psykoterapi innebar och kände att här har jag hittat rätt. I hopp om att detta som händer mig nu inte är en tillfällig lösning, utan att detta skall hjälpa mig med alla hinder, blockeringar och allt gammalt groll som har satt sig lika hårt som fettet på köksfläkten (haha ja, väldigt lättrelaterat eller hur?). 

Jag vill så gärna att någon av er andra tar åt er, som läser detta, som kanske också känner som jag: att man inte behöver vara rädd för att visa sig känslig, mänsklig och att vi alla bär på en historia. Att vi inte ska skämmas över att känna rädsla för att visa andra hur vi mår. Vi är bara människor, med sköra hjärtan, väldigt många tankar och som behöver bekräftelse och kärlek. Vi lever för att få sånt. Människan behöver kärlek. ♥

Jag brukar alltid avsluta mina blogginlägg med en positiv slutkläm, eftersom det är det jag brinner för att få andra att orka framåt och se den där ljusglimten i all stress, tvång och det negativa som kan ta över ens tankar. Jag gör det för att jag har innerst inne alltid förstått hur jag själv mår. Jag mår bra av att hjälpa andra med hjälp av min optimism. Därför känner jag en sån tacksamhet att en utomstående kan se på mig, helt ovetandes och bara ge mig komplimangen: "Om du inte skulle varit så stark och positiv som du är, så skulle man lättare se på dig att du mår dåligt. Men du verkar alltid vara så glad, man blir glad av det." 

 

Så jag fortsätter att skänka glädje. För det är det som gör att jag orkar vakna varje morgon. Att få skriva av mig och få hela Österbotten (och alla er andra som läser detta) att skina ikapp med solen. Att man efter varje inlägg jag skrivit kanske kan känna hopp och glädje, om att det faktiskt finns en väg att gå på, även om den inte alltid är så synlig och rak som man önskar att den skulle vara. "Våga vara stjärnan i ditt liv!" ♥

 

DSC 0288


Att se livet som en regnbåge

Skrivet av Sofia Svevar 09.09.2020

Vad är det som gör att en del människor är på gott humör varje dag? Hur är det möjligt att en del tar konsekvenser och sämre feedback bättre än andra? Vad är det som driver dessa människor vidare i livet? Hur är det ens möjligt att de människor som varit med om så mycket, kan vara de gladaste och mest hjärtvänliga i världen? 

Frågan jag ofta får är hur jag kan vara så positivt inställd till livet trots allt jag gått och går igenom. Vad är det som gör att jag vaknar upp till solskenet varje dag, trots att regnet öser ner? Och vad är det som gör att drivet i mig aldrig tar slut? Hur klarar jag av att vara så glad och positiv trots att jag varit riktigt sjuk och att jag nu ännu en gång får kämpa med att njurarna skall klara av att rena min kropp? Hur kan jag vara den som ser solsken dag ut och dag in?

Dessa frågor tror jag att många av de som varit svårt sjuka känner igen: Om man är en av dem som bytt ut allt negativt i världen till att kunna se det positiva i allt. 

Den senaste tiden har jag fått dessa frågor väldigt många gånger. Jag har alltid svårt att svara på dem. Hur kan jag vara så positiv och glad till livet? - Det får mig att fundera, men jag har aldrig något bra svar. Det är så här jag är och lever mitt liv. Jag känner att jag lever för ljuset i livet. Varför skall jag någonsin gräva ner mig och söka mörkret, när det finns så mycket vackert att se i livet? Något litet i vardagen kan lysa upp hela min värld. Om det så är att min man har diskat, ett barn på jobbet bakar en fin sandkaka eller en främling ler mot en.

På något vis tror jag att positiviteten handlar om tacksamhet. Tacksamhet till livet. Att jag har lyckan att få lära mig så mycket och att jag kan känna lyckan av allt jag får vara med om. Jag känner att ju mer livet prövar mig, desto starkare, tryggare, bekväm och mer glad till livet blir jag. Jag är otroligt stolt och glad att jag som 29-åring fått vara med om så mycket redan. Att jag med mina erfarenheter får lära andra att livet inte endast är svart och vitt - tittar man riktigt noga kan man se regnbågen! 

En av mina önskningar i livet är att jag någon gång skall få berätta min historia i skolor. Jag vill inspirera andra människor, få andra människor att tro på sig själv och även få andra att känna att de kan njuta av livet. Förstå lyckan att vi får finnas här, vara friska, må bra och får omge oss av vänner och vardagliga lyxigheter. Känna glädje och tacksamhet. Lära sig mer om självkänslan och hur man kan förbättra den - att få lära människor att möta glädjen i livet! 

 

Tack livet för allt du ger och allt du lär - all tacksamhet och glädje! ♥

DSC 0170 1


Hjärninfarkt - Hur påverkas jag idag?

Skrivet av Sofia Svevar 25.11.2019

Hur kommer det sig att jag ville berätta om min hjärninfarkt, 12 år efter att det faktiskt har hänt? - Jag tror på något sätt att detta har varit en del av min utveckling. Det var först nu som jag var redo på att ta emot kommentarer och tankar av er kring min hjärninfarkt. Att göra sig redo har varit en väldigt lång resa för mig.


Idag. 25.11.2019.

Utåt sett - Jag mår väldigt bra. Jag är glad, pigg, framåt, social och en levande optimist. Det är på insidan, som jag märker av det.

Efter att jag fick hjärninfarkt, förändrades mitt liv. Jag behöver vara rädd om mig själv, och lyssna på vad kroppen säger till mig.

Som jag brukar säga: Lyssna till hjärtat, inte hjärnan.

De symptom jag känner av idag är:

Migrän, som gör att jag tappar synen, mår illa och blir svag. I dagens läge är jag väldigt bra på att hantera det och vet hur jag skall leva för att hålla bort migränen så bra som möjligt. Jag har nästan aldrig migrän mera. Väldigt sällan.

Sinnesintrycket hos mig blev väldigt högt efteråt. Om det är på grund av att jag är en känslomänniska eller om det har med infarkten att göra. Svårt att säga. Eller kanske det har med åldern att göra? ;) 

Hjärntrötthet - Det märks väl efter umgänge, arbete, träning eller något annat som stimulerar hjärnan. Oftast blir man pigg och glad av dessa saker, men jag kan känna av att jag verkligen gjort någonting. Min hjärna blir trött. Jag har många gånger fått kommentaren: "Oj, vad du ser trött ut. Har det varit en hård dag?". Men som med allt annat, man lär sig hur man skall hantera det. Och idag skulle man aldrig kunna tro att jag varit med om detta. Extra glad för att min hjärninfarkt inte var så stor. Vilket gör att jag idag varken behöver äta mediciner eller leva med något kroniskt förutom dessa små saker.

 

Som ni hört förut - Man lever som man lär. Inte konstigt att jag är en positiv optimist. Som jag själv skulle kalla mig. Jag hoppas att ni som läser känner att ni inte tar dagen för given och att ni försöker le och se det fina i vardagen. Vår vardag kan hastigt ändras och varför inte börja ändra negativa mönster redan idag? Gör som blommorna i vassen - blomma - även om det kanske inte känns som rätt ställe eller plats för dig - behandla världen väl och den behandlar dig väl tillbaka.