DSC 200

Visa inlägg taggade med 'självförtroende'

Jag och hjärninfarkten - del 4

Skrivet av Sofia Svevar 13.11.2019

2010. Jag höll mig borta från skolan för jag orkade inte vara där. Jag orkade inte dela med mig, orkade inte vara social, orkade inte ta mig an uppgifter. Detta gjorde att jag fick gå om ett år, inte alla kurser, utan några. Detta år fick mig att bli väldigt känslig och skör. Jag hade känslan att jag hade tappat en del av mitt hjärta. En del av den passion jag haft tidigare hade - POFF - försvunnit. Bara sådär.

Att gå om ett år bara för att man inte mår bra - Alla bortförklaringar jag hade och lärare som aldrig förstod mig. Allt tryckte på och det blev som rundgångar i mitt huvud.

Hur vill vänner och samhället att man skall vara? Hur borde man beté sig? Hur borde man uppföra sig? Hur är en bra vän? Samhället och mitt huvud ställde mig svåra frågor. Jag kände att allt var som uppbyggt, där jag måste agera på ett visst sätt och lyssna till andra istället för mig själv. Jag kände att jag inte nådde upp till idealet av hur en bra människa borde vara.

 

2011. 20 år. Gastroskopi bakom hjärtat. Det värsta jag varit med om. Dunk, dunk, dunk - hjärtat slår av nervositet.

Först skall man svälja bedövning så att det inte känns obehagligt. Jättekonstig känsla att inte känna av när man sväljer. Kommer även ihåg värmen som spred sig. Man sätter sedan ett skydd i munnen för att skydda tänderna. Jag låg på höger sida,och kommer ihåg när läkaren sa:

- "Nu får du svälja".

- Påriktigt, SVÄLJA? Tänkte jag.

Ett, två, tre - SVÄLJ! Jag svalde. Och svalde och svalde. Till sist - Hej hopp, sa det bara, och slangen slank dit. Det såg bra ut, sa dem. Tills för en månad sedan. Då tydligen hade man fått fram 2011, att jag visst hade något där. I en av mina hjärtkammare. Som tur, så är det inte något som är farligt. Detta "hjärtkammarfel" kom troligtvis i samband med min hjärninfarkt. Det är något som inte går att svara på. 

 

2012 - Gnistan började sakta tändas. Böckerna om självkänsla och självförtroendet tog en stor plats av mitt liv. Jag läste och läste. Samma böcker om och om igen. Jag övade och övade. Dessa böcker gav mig hopp igen. Utan dem - hade jag inte varit så stark, glad och optimistisk, som jag är idag. Dessutom fick jag betyget i hand 2012. Jag klarade det! Jag klarade det verkligen!

Jag är så otroligt stolt över vad en livs levande människa klarar av. Stolt över mig själv. Stolt för att detta har gjort mig så stark och gett mig en känsla av hur det är att leva.