DSC 200

Visa inlägg taggade med 'skrämmande'

Kallsvettig och rädd

Skrivet av Sofia Svevar 10.01.2021 | 1 kommentar(er)

Har du någon gång drömt så att drömmen uppfattats som verklig? Så verklig att man kunnat känna dofter, känna att man tar fysiskt i saker och att man kunnat känna starka känslor? Det har jag gjort i helgen. Drömmen var så verklig att den ännu sitter stenhårt fast i mitt minne. Här ska ni få höra: 

DSC 0163

"Det är natt och jag ligger vaken. Pulsklockan visar 01:35.  Där ligger jag och stirrar i taket. Ut i vad som kan likna tomma intet, för det är så mörkt i rummet. Jag vänder mig om och om igen i sängen. Funderar om jag borde gå upp och dricka lite vatten, kanske. 

Tankarna snurrar... Det hjälper inte.  Min kropp får ingen ro i natt. Där ligger jag i sängen och lyssnar på en snarkande hund och en sovande andra hälft. Mina ögon blir inte trötta och kroppen känns likadan som när jag har varit ute och sprungit. 

Jag tar med täcket och kudden och bestämmer mig för att gå och lägga mig på soffan istället. 

Där bäddar jag ner mig skönt. 

Här brukar jag alltid somna när jag sover oroligt. Och vaknar utvilad nästa morgon.

Men inte i natt. 

Klockan går. 02:26. 

Till slut somnar jag. Tror jag. 

Jag ligger där, klarvaken i soffan. Tittar ut över vardagsrummet och det ser precis ut som vanligt. Lite skrämmande ändå när mörkret ligger tätt i huset. Inte ett ljus syns.

Men, plötsligt börjar det blixtra utomhus och jag känner hur jag får kalla kårar längs med ryggraden. Det känns så overkligt.

Jag känner en iskall bris svepa över rummet som landar i mig. Brisen kramar om mig och jag känner hur mina axlar börjar spänna. Hjälp, tänker jag. 

Smygandes går jag iväg över vardagsrumsgolvet, via köket och in till sovrummet där jag vet att Mathias ligger och sover. På något konstigt vis känns det som att det är mera saker på golvet än vad jag kunde minnas att det var när jag gick och la mig i soffan för en stund sedan. Kanske jag bara kommer ihåg fel.

Jag går in till sovrummet och ger min man en kram, i hopp om att det skall ge mig ett större lugn.

Då i samma stund, ser jag en man komma gåendes in till köket medan jag sitter där på sängkanten. Han är lång, stadig och bredaxlad. Han har kort hår. Ljus tröja och blåa jeans. Den här mannen liknar så mycket på min Mathias som ligger och sover. Bara att denna man ser ut vara äldre.. Runt 45-50 år kanske.

Jag känner mig lugn, men samtidigt blir jag väldigt rädd. Jag känner hur jag börjar skrika. Jag skriker, skriker och skriker.

Till slut vaknar jag och är genomsvettig. Känner hur min hals är torr efter allt skrikande. Det känns som att jag fortfarande skriker på något sätt. Jag är frusen och känner att den där kalla brisen finns inom mig, men som nu sakta släpper.. 

Sedan inser jag att det var en dröm.

Mera vaken än tidigare och med mer stirrande ögon i taket än förut, försöker jag somna om. Jag sover några timmar till tills klockan ringer."

 

På morgonen efter denna dröm berättar jag för Mathias vad som hade hänt. Han nämnde genast "Ville!" och jag tänkte precis "Men såklart var det han!!". För ni kommer väl ihåg mina berättelser om mannen som dog på vår gård? Han som håller till hos oss på gården?
(Här hittar ni blogginläggen: Mannen som dog på vår går - del 1 och del 2)
Denna natt hade han tagit sig in i min dröm: och jag är säker på att han inte ville illa, utan det kändes mera som en vänlig gest än ett hot även om jag kände mig rädd.

I fortsättningen hoppas jag att Ville fortsätter att hålla sig lugn och att han håller sig ute i vargakylan som jag snällt bett om! Och om han så gärna vill hälsa på så kan han gärna göra det på ett lite lugnare sätt.. :) 

DSC 0170 2