DSC 200

Visa inlägg taggade med 'tacksam'

Vårt sagobröllop - två år sedan idag!

Skrivet av Sofia Svevar 07.07.2020 | 5 kommentar(er)

Ett sagobröllop - vacker klänning, fina skor, god tårta och en riktigt stor fest - något som jag drömde om sedan barnsben! Som liten såg jag mig själv vara prinsessa för en dag, och även om min favoritfärg är blå, så stod jag fast för att mitt bröllop skulle innehålla färgen rosa - färgen som alla prinsessor skulle föredra. 

Idag är det två år sedan vi sa ja till varandra i Trefaldighetskyrkan i Vasa. En väldigt vacker dag där jag inte annat än log så att det värkte i käkarna. Min och Mathias dröm gick i uppfyllelse, han ville också ha det där stora bröllopet som gick i rosa, silver och vitt. Det var ingen tvekan för oss att bestämma plats för festen, ett ställe vid vattnet. Vi visste hur vi ville att tårtan, programblad och dukningen skulle se ut. Denna dag fyllde vi kyrkan och Seglis med 114 personer. Med alla som står oss nära på något sätt. Vi var alltid på samma spår när vi planerade denna dag, jag och Mathias. 

Som jag nämnde här ovanför så hade jag önskat sedan jag var liten att jag skulle få se ut som en prinsessa denna dag. Klänningen skulle innehålla tyll och skorna skulle vara silver. (Tyvärr har jag inga bilder på skorna, men de står fortfarande i skåpet och väntar på en ny fest.. Kanske för någon annans förlovningsfest eller bröllop... Blink, blink till alla vänner som läser detta, hehe).

Så därför tänkte jag nu idag, för att hylla min och min Mathias dag - visa er bilder (för allra första gången) från vår bröllopsfest och berätta vad vi gjorde och hur känslorna gick. 

MFM0444Han med stort H. ♥

FMF9401Denna bild ovan är tagen före vi gick in i kyrkan bakvägen. Vi fick vänta i ett annat rum tills vi hörde musiken börja spela. Jag har ALDRIG varit så nervös i hela mitt liv som jag var före vi skulle gå in i kyrkan... Sedan fick jag också höra att människorna i kyrkan hade hört när jag hade skrattat där bakom där vi stod. Haha, typiskt mig! 

MFM468Blombuketten åt mig och åt tärnorna fixade min kusin Anna! Jag ville ha en somrig bukett med beigerosa rosor och eukalyptus, men också en blandning av blommor som var tagna från Mathias mammas och pappas blomstergård i Sundom.

FMF9406

FMF9688Detta är Mathias bestmans. Älskar denna bild för att alla ser så hjärtligt glada ut! :)

FMF9516Dukningen gick i vitt, rosa och silver. Med vackra rosa pioner som Seglis själv hade valt ut. 

FMF9515

MFM0853När gästerna har satt sig. Detta är brudtärne- och bestmansbordet.

FMF9588Bilden ovan är förrätten som delades ut till alla våra nio bord + till mig och Mathias. Vi var SÅ nöjda över maten! Somrigt, gott, smakrikt.. Allt vad man kunde önska sig. 

FMF9596Detta var en av de roligare överraskningar som vår toastmadam och toastmaster bjöd på. Det började med att dem sa att "Nu skall alla som har fått en hemnyckel av Sofia någon gång komma och ge tillbaka den..." Och plötsligt stiger cirka 15 män upp och ställer sig i kö. Även om jag visste att jag inte hade gett någon nyckel till någon av dem så hann jag titta på dem alla och funderade om jag verkligen hade gett en nyckel till någon av dem.

FMF9603

Mathias skojar och säger "Jaha?! Så du har gett nyckel åt så många.". Sedan fortsatte det och toastmadam och toastmaster säger: "Nu kan alla som Mathias gett en hemnyckel åt stiga upp och lämna tillbaka den". Det var EN som steg upp, hans mamma. Haha. 


36819770 10211578344118936 5514702535929102336 n

Detta är vår bröllopstårta. Vi valde att ha många små istället för en stor. Riktigt god var den och den passade så bra in i vårt tema! 

Bilden är tagen med en telefon eftersom vi inte hade fotografen med oss hela kvällen (vilket jag ångrar idag). Däremot var det så många som tog bilder så vi fick ändå bilder av tårta, vår första dans som gifta och lite annat smått och gott. ♥ (Tack för det fina vänner!)


MFM0984Ljusen hann bytas flera gånger, vi dansade tills vi behövde lämna stället, ölen tog slut och vi kände att detta verkligen var livets fest. Ännu idag kan vi prata om denna dag och minnas den med glädje, och ännu idag kan vi få höra hur roligt våra gäster hade det. Så tacksamt, ärofyllt, glatt och kärleksfullt! Och sedan precis som i sagorna...

...Så lever dem lyckliga i alla sina dagar! ♥♥♥


Platsen av lugn

Skrivet av Sofia Svevar 24.06.2020

Kategorier:

Högt uppe över vägen på en stor sten. Där sitter jag. Benen i kors, i avslappnande ställning. Jag ser en äng. Jag ser träd. Stora granar. Jag andas in och ut. Lugnt. Även om jag sitter i skuggan kan jag känna solen värme stråla genom trädkvistarna. 

Denna plats tilltalar mig. Jag känner att här kan kropp och själ slappna av. På denna plats kan jag bara sitta och titta eller kanske blunda om jag känner för det. Jag känner efter hur det känns i kroppen och bara sitter där i nuet. Bara är. Andas. 

När min kropp slappnar av kan jag känna (vi kan kalla det) vibrationer från anhöriga som gått bort. Ibland kan en sång dyka upp i mitt huvud och då vet jag vem som finns intill mig. Ibland kan jag få till mig fina ord eller minnen och då är det någon annan som finns intill mig. De från andra sidan som vi saknar kan hjälpa oss genom just dessa små saker. 

Men just i denna stund fylls jag med lugn. När jag blundar ser jag hav, skog och solen som sakta lyser genom trädtopparna. Här är min lugna zon. 

Om jag känner att jag behöver lugn och ro eller kanske bara känner en längtan efter dem som gått bort, kan jag finna trygghet i att åka till denna plats. Från djupet av mitt hjärta kan jag känna de vibrationer och tecken som närstående ger mig. Jag ser bilder när jag blundar och ser hur anhöriga vinkar och vill ge mig kärlek och ork för att leva den optimistiska väg jag valt.

Detta är så krångligt att förklara i ord. Det är så svårt att få andra att tro på det. Jag vill ändå få det förklarat. För detta är något som alla människor har inom sig. Alla kan göra detta, även om vi bär på olika starka krafter. Det finns där inom oss. 

Men det är ändå det som är så roligt med detta. Att jag i mitt innersta vet vad jag känner, ser och får till mig. Det är till och med svårt för mig att förstå, som en gång har varit så rädd och skeptisk till detta, att just jag en dag skulle kunna se och höra det oförklarliga. 

I mitt innersta finner jag lugn, acceptans och en slags fridfullhet. Jag är tacksam för jag lärt mig detta. 

Jag fortsätter att sitta där på min sten. Högt över vägen. Känner solens värme stråla ner på mig genom trädkvistarna. Jag tittar på ängen som står i full grönska. Jag kanske sitter fem minuter eller kanske 20. Hur som helst, det gör gott. Själ och hjärta mår bra av att slappna av.

Jag är tacksam för allt vad livet ger. 

 

Tacksam ♥

DSC 1303


Hur helar man själen?

Skrivet av Sofia Svevar 29.05.2020

Hjärtat dunkar, händerna skakar och frustrationen växer sig starkare.. Kroppen skriker på hjälp. Den kämpar och kämpar. Huvudet ser och hör massor av saker jag borde göra och genomföra. Hjärtat vill så väl och önskar att jag kunde lägga mig ner åtminstone en liten stund.

 

Där står jag. Tittandes på mig själv. Precis som i en spegelbild.

Jag kan se en ung kvinna slitas mellan alla måsten. Den unga kvinnan hör alla andra röster, men inte sin egen. Hon verkar yr. En inre stress som vägrar att släppa taget. Hon tittar åt alla håll, som om hon inte kan fokusera på endast en sak. Där ser jag henne stå, önskar att jag kunde hjälpa henne. Jag ser henne så tydligt. Vill så gärna sträcka ut en hand.

 

Jag hör alla rop och jag hör vad kroppen säger. Hjärnan fortsätter att mala på. Gör si, gör så, det skall göras och det skall göras. Planera hit och dit. I allt detta så fungerar min intuition perfekt. Den kan ta emot all kontakt från andevärlden även om den är stressad. 

Om stressen beror på min sjukdomshistoria eller om det är något annat... Det tänkte jag att jag skulle ta reda på. Har funderat mycket kring hypnosterapi som gör att man går tillbaka i tiden och till och med tillbaka till andra liv, för att se varifrån både min hjärninfarkt och njurinflammation härstammar. Detta har jag på känn är en bra början för att börja nysta upp gamla sår som satt sig som osynliga ärr.

Det jag är otroligt tacksam för är att jag får vara med om så mycket i mitt liv som gör att jag får utvecklas och jobba med mig själv. Jag älskar att utvecklas som människa och ser varje motgång som framgång. Jag lever bara detta liv en gång. Jag vill fortsätta lära mig saker om mig själv, njuta av livet och ta vara på varje dag och tillfälle, men även att hitta mer balans och harmoni i vardagen. 

 

"Var inte rädd. Låt ditt liv fyllas av tillförsikt och livsmod,
av erfarenheten att livet ständigt läks, återskapas och föds på nytt.”
– Olle Carlsson

 

DSC 0378 1


Att göra vardagsinlägg intressant

Skrivet av Sofia Svevar 19.02.2020

Ett helt vanligt vardagsinlägg. Oj, tänker jag. Vad gör jag i vardagen som skulle kunna kännas intressant för er?

Vardagsinläggen är de mest svåra att skriva, tycker jag. Speciellt svårt känns det eftersom jag jobbar som lärare inom småbarnspedagogiken, och dagarna ser ganska likadan ut. Man stiger upp, åker i jobb, är där hela dagen, åker hem, lagar mat och går ut på promenad/eller något annat vardagligt.

Men... Egentligen möter vi ju nya tankar, nya människor, nytt humör från dag till dag, olika väderfören... Allt påverkar oss, både positivt, och negativt. Därför kan våra dagar kännas olika, även om vardagen ser detsamma ut.

Så, just idag: Hur mår jag? Och vad gör jag?

Ikväll mår jag relativt bra. Jag känner mig matt och trött. Men glad och lycklig. Tacksam. Efter jobbet åkte jag iväg med hunden på lite fotografi-äventyr. Samtidigt som han får springa runt och njuta av frisk luft och motion, får jag fotografera, och ägna mig åt det som ger mig lite extra glädje. Nu sover hunden, och jag sitter här, lyssnar på meditationsmusik för att komma ner i varv, och skriver.

(Det är något fint och fridfullt med skrivandet... Det lättar på trycker samtidigt som jag får ut det kreativa inom mig).

Så...

Idag känner jag mig TACKSAM för: kaffekoppen hemma före jobb, spökpodden (finns på spotify!) som jag följer som ett tok (till och från jobbet), memoryspel med barnen före frukost, att få vara så mycket utomhus på arbetstid, omtänksamma kollegor, att det blir ljusare och ljusare ute och fotografering tillsammans med min Casper. Extra tacksam är jag just nu: för att jag i lugn och ro, kan återhämta mig i mitt eget hem inför en ny dag.

DSC 1592

DSC 1605


Inför det kommande året

Skrivet av Sofia Svevar 31.12.2019

One decade. 10 år. Livet tar, livet ger. Livet lär och livet får en att fundera. Vi människor genomgår otroligt mycket på 1 år. Tänka sig hur mycket vi klarar av på 10 år!

Vi genomgår kärleksförklaringar, babylycka, besked om död, nytt jobb, färdig examen, nya vänner, nyp mig i armen-dagar, olika sjukdomstillstånd.. Livet går upp och ner. Glad och ledsen. Förvirrad och förbannad.

 

Under dessa 10 år har jag träffat min tvillingsjäl, rest mycket, sett mycket, blivit socionom, mist både mormor och farfar, uppnått mål, varit ledsen, varit glad, varit lycklig, gift mig, bytt namn och skaffat hund.

Men det jag är mest stolt över, är att jag kämpat med mig själv, vågade ta klivet ut i det tomma intet och visa mig själv. Blotta hjärtat.

Hej! Jag heter Sofia Svevar. Jag fick hjärninfarkt när jag var 16 år. Mitt hjärta fick sig i samma veva en törn och det fick jag veta när jag var 20 år. Jag har just genomgått en njurinflammation + nefros vid ålder av 28. Allt detta kommer för alltid att finnas i min kropp. 

 

Jag lever. Jag lär. Jag tar. Jag ger. Jag kliver in i det nya året, seklet, med mera hopp, optimism och framåtanda och en dröm om att leva mera i nuet och leva sunt för att hålla mig frisk. Livet ses med helt andra ögon. Klokare ögon.

Tack för dessa 10 år livet. Med tacksamhet öppnar jag mina armar för de 10 kommande åren. Jag är beredd på allt och skall försöka omfamna allt med kärlek och den positivitet jag vet att jag bär på. Tack.

 


En 10 år gammal bild på det. GOTT NYTT ÅR! ♥♥♥

Photo on 2011 02 10 at 13.49 3


Med ännu en lärdom i ryggsäcken

Skrivet av Sofia Svevar 10.12.2019

Händelser och arbetet med sig själv är viktigt för att man skall kunna växa som människa.

Min kropp reagerade väldigt hårt i höst och man kunde nästan höra orden "STOPP!!!". Jag insåg att jag måste hitta mitt inre lugn, lyssna till mig själv och göra saker som får mig att slappna av. Därför känner jag nu att efter mina 8 veckor hemma som sjukskriven, hjälpt mig väldigt mycket och fått mig att landa i mig själv lite mer. Jag har tagit tillvara tiden och försökt göra saker för att hitta tillbaka till min ursprungskärna och för att inse att det finns så mycket annat än stress och arbete här i världen.

När jag fick veta att jag hade fått nefros i höst, alltså en njurinflammation. Fick jag också veta att alla mina värden var jättedåliga. Mitt kolesterolvärde var 12, hög blodproppsrisk, högre blodtryck än vanligt, njurarna klarade inte av att rena min kropp och för att inte prata om vilka biverkningar jag fick av medicinen. I detta skede fick jag veta att det var riskabelt att röra på mig, så mina veckor har gått åt att sitta still.

Hohho, må jag säga.

Så där satt jag vid läkaren med öppen mun: Från att ha tränat tre gånger i veckan, regelbundet, till att inte få träna alls. Min kropp skriker efter att få åka ut på löptur, åka till gymmet, simma... ALLT.

MEN, IDAG!

Har jag för första gången sedan i början av oktober, gått på en lite längre promenad. Dessutom, som grädde på moset, kunde jag även ta in luften, andas, le och verkligen njuta av promenaden. Förut skulle jag bara gått och inte tänkt på annat. Bara gå. Gå. Gå. Gå.

Det behöver hända saker i våra liv, för att man skall förstå, vad man egentligen behöver. Även om det kändes som att jag fick en (ursäkta) helvetes-jävla läxa för att förstå det. Så går det, när man inte lyssnar till sig själv.

Men det hjälpte. Tacksam. Lycka. Det är vad jag känner.

Snart är jag frisk.

Med ännu en lärdom i ryggsäcken.

DSC 0019