DSC 200

Visa inlägg taggade med 'tankar'

Att se framåt ur ett djupare perspektiv

Skrivet av Sofia Svevar 03.01.2021 | 1 kommentar(er)

Livet alltså. En riktig gåta i sig. Dagligen läser jag om människor som varit med om hemska saker, saker som gör att min tankegång börjar snurra till det ordentligt i mitt huvud. Nästan dagligen läser jag att världen drabbas så hårt av jordbävningar, sjukdomar och av andra saker som gör att klimatet slåss för sin överlevnad. 

Och när jag läser allt detta känns det som att jag skäms över hur jag själv mår. Att jag inte klarar av att öppna mig här, även om jag vet att jag älskar att beskriva mina känslor som jag  känner just nu och att försöka förklara dem i mina egna ord. Att skriva är en grej som lättar mitt hjärta men även min själ. För att skriva gör att min själ mår bra. Den lugnar sig. Jag älskar att dela med mig och visa att alla människor bär på en medmänsklighet, att jag, och vi alla är gjord av samma "skrot och korn". Vi känner känslor; Vi är ledsna, glada, ångestfyllda, deprimerade, kära, överlyckliga... Att våga dela med sig av sina känslor är en av de finare saker en människa kan göra. Att kunna visa en sårbarhet som gör att vi känner igen oss i andra. 

Det är på så sätt jag tycker att vi kan känna igen oss med andra, hitta själsfränder, vänner för livet, andra som gått igenom samma sak. Det gör att jag som människa kan finna kärlek och lycka och gå på rätt väg i livet. 

Varför, ja varför, blir jag som mänsklig individ ändå rädd för att dela med mig? Vad är det som håller fast min rädsla? Vad är det som gör att jag så starkt kan känna att jag skall göra bort mig? Är det inte bättre att kunna dela mig sig av sina problem istället för att gömma sig långt inne i sig själv och själv styra sitt sinne till det sämre? 

Mina tankar har de senaste två månaderna varit brokiga. Jag har varit ledsen allt för många gånger. Jag har haft ångest, känt rädsla, lidit av hjärtklappningar och illamående. Jag har till och med känt mig skygg inför andra människor. 

Samtidigt så vet jag att jag har fina personer i bloggvärlden, min omgivning och på andra sidan som alltid peppar mig och ser till att min positiva sida inte försvinner. För den finns ju alltid där någonstans. Även vid de sämre dagar så finns det alltid en liten ljusglimt som gör att jag med ett leende blickar framåt. Jag tror stenhårt på mig själv. Jag vet att jag kan ta mig igenom vad som helst. För det finns alltid en drivkraft som gör att jag alltid ser framåt och ser forskande kring framtiden. 

Jag har inte kikat in här på en månad. För jag har ältat, ältat och ältat. Ska jag, ska jag inte? Men vet ni vad - den stunden jag loggade in här för en timme sedan, gjorde att jag blev glatt överraskad - vilka fina kommentarer ni hade skrivit. Det är sånt som gör att jag fortsätter att skriva, vara mig själv och vågar öppna mig. För jag ser och hör er. Jag lyssnar och tar till mig av er. Det är ni som läser och ger feedback som gör att jag vågar vara mig själv.

Så TACK alla fina människor. Vad vore jag utan er medmänsklighet och omtänksamhet. I fortsättningen önskar jag mera människorkärlek till alla och att jag nu, på något sätt, kan se ljuset i tunneln och börja blicka framåt. För nu är det ett nytt år med en ljusare och så mycket bättre energi. Jag ser framemot 2021 och vad det har att komma med. Nu tittar vi framåt!

 

Ta hand om dig själv och fortsätt att ta hand om varandra! Kram!

DSC 0030 1


När livet blir en ångestladdad berg- och dalbana

Skrivet av Sofia Svevar 05.07.2020

Jag ser mig själv sitta i en berg- och dalbana och ser hur håret flyger åt alla håll, jag skriker, jag tycker det är roligt, det pirrar i magen, jag blir rädd för en sekund, mår illa och till sist. Ångest.

Jag stiger ur berg- och dalbanan och klarar knappt av att stå upp. Mina ben skakar. Mitt hjärta dunkar i hastig takt. Jag mår illa. Otroligt illa. Känns som att ansiktet bleknar bort. Där står jag, undrandes över varför jag bestämmer mig för att åka berg- och dalbana när jag vet att det inte fungerar. Det är ju bara det... Det är så väldigt roligt. 

Ibland kan livet kännas likadant. Ett tag flyter livet på som om det inte finns någon annan väg än just den jag är menad att gå på. Allt är roligt, allt går vägen och allt känns bra. Från en dag till en annan kan det snabbt bytas. Som att alla positiva och glada miner byts ut mot ångest, funderingar och rädsla.

Är jag bra som jag är? Är jag bra på det jag gör? Varför sitter just jag här? Varför skall just jag behöva gå igenom saker som känns hemska och svåra? Vad är meningen med livet egentligen? Vad är det jag behöver lära mig i detta liv om jag behöver vara med om just detta? 

Där sitter jag i min ensamhet och trycker ner mig själv. Gör mig själv ledsen. Gör det svårt för mig själv. Det känns som att ingen förstår. Jag vågar inte öppna upp mig för någon med tanke på vad andra skall tycka om mig. Jag menar - Vad tycker andra om när människor mår dåligt? Det är ingen yta man vill visa upp offentligt. Nej, snarare tvärtom. Dessa känslor göms undan tills de kommer tillbaka och ryter till ännu högre. Och sådär snurrar ekorrhjulet på. 

Jag sitter på mina knän i soffan, med armen på soffans ryggstöd, stirrandes ut genom fönstret. Funderingar kring livet och varför det blev som det blev. Genom fönstret ser jag hur regnet smattrar. Jag sitter där en stund i mina egna tankar.

Från ingenstans börjar solen lysa genom molnen. Jag känner kraften att ta tag i mig själv. Precis som att någon sätter sina händer på mina axlar och säger att nu måste jag sluta trycka ner mig själv. Sluta gömma mig. Kraften som endast livet bär på. Där jag själv är mittpunkten och bestämmer själv över hur jag vill må, vem jag vill umgås med och vilka energier som får komma in i mitt kretslopp. Jag känner att det är okej att känna. Det är okej att må illa för en stund. Bara jag låter känslorna flyga förbi och försvinna ut i intet. 

Plötsligt känner jag hur känslorna lättar. Jag jordar mig själv. Jag står stadigt på marken igen. 

 

Phew. Där sitter jag i meditation och har precis upplevt något jobbigt. Jag känner hur en tår faller ner på min kind när jag precis gått igenom en hård bearbetning. Jag öppnar mina ögon och tänker i svordomar med ett leende - klar för en ny dag!

DSC 8693


I min undermedvetna källare

Skrivet av Sofia Svevar 08.06.2020 | 2 kommentar(er)

En ny vecka. Ännu en dag hemma. Det är en vana som börjar sitta i. Jag har varit sjukledig sedan mitten av mars. Jag har sett våren komma och sett hur sommaren växt fram i snabb takt. Ingen onödig belastning för konditionen på grund av hjärtklappningarna. Inget solande eftersom det gör huden skör i samband med kortisondosen jag äter. En av dem som befinner sig i riskgruppen.

Just idag sitter och läser Näras tidning, benen pirrar och det värker i muskler. I läsandet blir jag okoncentrerad, samt lite frustrerad. Mina händer skakar när jag håller i tidningen. Jag sätter tidningen i famnen, stirrandes på mina händer... 

Sakta går jag till spegeln. Spegelbilden som för mig nu inte är som den brukar vara. Huden ser så skör ut, mer kroppsbehåring än vanligt, samlar vätska i både ben, runt mage och i ansikte/hals.

Här och nu. Precis i detta ögonblick, stirrar jag på mig själv i spegeln. Undrandes över när allt detta skall vara över. Undrandes över när allt kan gå tillbaka till det normala igen. Då jag äntligen kan få njuta av kläder, smink och naglar på samma sätt som förut. För just nu i denna stund, får jag ångest över att inget sitter som det ska, att sminket inte längre hjälper min svullna ögonlock och kinder. För att inte prata om dubbelhakan som snabbt satt sig på mig. Jag som aldrig haft någon sådan. 

Just i denna stund funderar jag kring vad det är som gör att just jag skall behöva vara med om allt detta? Varför behöver jag gång på gång öva upp min självkänsla. Det räcker inte med IBS och hjärninfarkt, utan då skall det gärna sättas in en njurinflammation/nefros också. 

Denna måndag ligger jag och gräver i min undermedvetna källare, där det samlats mycket tankar och saker genom åren. Är det denna källare som jag nu behöver städa upp? Städa upp och sortera för att kroppen skall orka röra sig framåt? Är det nu jag skall fortsätta våga vara mig själv trots allt som händer i min kropp och hjärna? Är det nu jag skall ta som mest "selfies" för att bevisa för mig själv att jag vågar leva och vara mig själv, trots hur kortison påverkar mig? Kanske det. Kanske är det så att det är just nu jag skall visa mig som mest levnadsglad, så att njurarna äntligen skall förstå att jag är på rätt spår. Det är nu jag skall börja leva på riktigt. För att motbevisa alla besvär och organ att jag kan ta mig igenom vad som helst. 

När jag gräver där i min källare... Så är det precis det jag känner: Att även om jag sitter här med dubbelhaka, svullna ögon och en hud som spricker... Så vill jag ändå leva varje stund, varje dag. Jag vill leva och se varje ögonblick. Leva i nuet. Ta in allt vackert. Le åt varje människa, skratta, skoja och ha roligt. Bevisa för världen att jag inte ger upp, slutar aldrig att vara rädd och bär tacksamt med mig allt vad livet har att ge. För något gott kommer ur varje negativ händelse. Även ur denna. 

Snapchat 1432264498

Snapchat 1419878070


Att göra vardagsinlägg intressant

Skrivet av Sofia Svevar 19.02.2020

Ett helt vanligt vardagsinlägg. Oj, tänker jag. Vad gör jag i vardagen som skulle kunna kännas intressant för er?

Vardagsinläggen är de mest svåra att skriva, tycker jag. Speciellt svårt känns det eftersom jag jobbar som lärare inom småbarnspedagogiken, och dagarna ser ganska likadan ut. Man stiger upp, åker i jobb, är där hela dagen, åker hem, lagar mat och går ut på promenad/eller något annat vardagligt.

Men... Egentligen möter vi ju nya tankar, nya människor, nytt humör från dag till dag, olika väderfören... Allt påverkar oss, både positivt, och negativt. Därför kan våra dagar kännas olika, även om vardagen ser detsamma ut.

Så, just idag: Hur mår jag? Och vad gör jag?

Ikväll mår jag relativt bra. Jag känner mig matt och trött. Men glad och lycklig. Tacksam. Efter jobbet åkte jag iväg med hunden på lite fotografi-äventyr. Samtidigt som han får springa runt och njuta av frisk luft och motion, får jag fotografera, och ägna mig åt det som ger mig lite extra glädje. Nu sover hunden, och jag sitter här, lyssnar på meditationsmusik för att komma ner i varv, och skriver.

(Det är något fint och fridfullt med skrivandet... Det lättar på trycker samtidigt som jag får ut det kreativa inom mig).

Så...

Idag känner jag mig TACKSAM för: kaffekoppen hemma före jobb, spökpodden (finns på spotify!) som jag följer som ett tok (till och från jobbet), memoryspel med barnen före frukost, att få vara så mycket utomhus på arbetstid, omtänksamma kollegor, att det blir ljusare och ljusare ute och fotografering tillsammans med min Casper. Extra tacksam är jag just nu: för att jag i lugn och ro, kan återhämta mig i mitt eget hem inför en ny dag.

DSC 1592

DSC 1605