DSC 200

Visa inlägg taggade med 'trötthet'

Träning och stress

Skrivet av Sofia Svevar 24.02.2020

Förut, som många andra, tränade jag också för att se bra ut och för min del var det att bli "smalare". Alla har vi väl tänkt över både kropp och våg? Dessutom drack jag både protein och Celcius i massor. Det enda som fanns i huvudet var att gå ut, åka iväg och springa eller åka till gymmet och sådär höll det på. Som i ett ekorrhjul.


Men jag glömde bort en sak - Det viktigaste av allt: Jag lyssnade aldrig till min kropp. När jag tänker tillbaka på alla de år som jag pressat och stressat mig själv med träning, endast för att se bra ut. Inte är det väl konstigt att kroppen börjar säga till på skarpen, eller hur? För på något sätt, börjar kroppen tilltala oss när vi behandlar den fel. Precis som att sätta i öronproppar när någon pratar. Jag levde endast i huvudet.

När jag förra våren trodde att jag blev utbränd, visade sig att jag fick en njurinflammation. Vilket visade sig komma från stress. Stressen i sig kommer från alla de unga år jag gömde undan, den viktiga biten av mig själv, som jag i detta nu visat för er redan på hösten. Jag glömde bort att bearbeta stressen, som kom på köpet, när jag mådde som sämst i livet. Jag glömde att lyssna. Istället fick jag lära mig en läxa. En tacksam läxa.

Just i denna stund funderar jag mycket kring hur jag någonsin skall komma bort från den stress jag lever i, som lämnat kvar hos mig. Den sitter så nära inpå och så fort jag gör något för mycket, märker jag det både i kropp och knopp. Stress är som gift för hjärntröttheten. Den dränerar mig totalt.

Nu har jag varit utan träning i ett halvår för att kroppen inte orkat med. Jag har äntligen kunnat börja gå på promenader och känner hur kraften börjar återkomma. Som nästa steg är det att börja ta sig till gymmet igen, i både hopp och tro att jag skall klara av att lyssna till mig själv bättre denna gång.

Att lära sig hantera stress. Att jobba med den. Att våga komma den nära inpå. Det är något jag behöver öva på, samtidigt sluta vara rädd för att komma den så nära.

...Att våga möta sina rädslor! ♥

DSC 1524


Hjärninfarkt - Hur påverkas jag idag?

Skrivet av Sofia Svevar 25.11.2019

Hur kommer det sig att jag ville berätta om min hjärninfarkt, 12 år efter att det faktiskt har hänt? - Jag tror på något sätt att detta har varit en del av min utveckling. Det var först nu som jag var redo på att ta emot kommentarer och tankar av er kring min hjärninfarkt. Att göra sig redo har varit en väldigt lång resa för mig.


Idag. 25.11.2019.

Utåt sett - Jag mår väldigt bra. Jag är glad, pigg, framåt, social och en levande optimist. Det är på insidan, som jag märker av det.

Efter att jag fick hjärninfarkt, förändrades mitt liv. Jag behöver vara rädd om mig själv, och lyssna på vad kroppen säger till mig.

Som jag brukar säga: Lyssna till hjärtat, inte hjärnan.

De symptom jag känner av idag är:

Migrän, som gör att jag tappar synen, mår illa och blir svag. I dagens läge är jag väldigt bra på att hantera det och vet hur jag skall leva för att hålla bort migränen så bra som möjligt. Jag har nästan aldrig migrän mera. Väldigt sällan.

Sinnesintrycket hos mig blev väldigt högt efteråt. Om det är på grund av att jag är en känslomänniska eller om det har med infarkten att göra. Svårt att säga. Eller kanske det har med åldern att göra? ;) 

Hjärntrötthet - Det märks väl efter umgänge, arbete, träning eller något annat som stimulerar hjärnan. Oftast blir man pigg och glad av dessa saker, men jag kan känna av att jag verkligen gjort någonting. Min hjärna blir trött. Jag har många gånger fått kommentaren: "Oj, vad du ser trött ut. Har det varit en hård dag?". Men som med allt annat, man lär sig hur man skall hantera det. Och idag skulle man aldrig kunna tro att jag varit med om detta. Extra glad för att min hjärninfarkt inte var så stor. Vilket gör att jag idag varken behöver äta mediciner eller leva med något kroniskt förutom dessa små saker.

 

Som ni hört förut - Man lever som man lär. Inte konstigt att jag är en positiv optimist. Som jag själv skulle kalla mig. Jag hoppas att ni som läser känner att ni inte tar dagen för given och att ni försöker le och se det fina i vardagen. Vår vardag kan hastigt ändras och varför inte börja ändra negativa mönster redan idag? Gör som blommorna i vassen - blomma - även om det kanske inte känns som rätt ställe eller plats för dig - behandla världen väl och den behandlar dig väl tillbaka.


Jag och hjärninfarkten - del 3

Skrivet av Sofia Svevar 05.11.2019

Lite över ett år har gått sedan jag fick mitt första anfall. Under detta år konstaterade man att jag hade två förändringar i vänstra hjärnhalva. Den ena på 2cm och den andra på 7mm.

 

30.07.2009. 
Jag började få migrän konstant. Jag kunde få migrän flera gånger i månaden, och till slut fick jag medicin för det. Emconcor. En hjärtmedicin egentligen, men som också hjälper mot migrän. Hurra!

Migränen blev bättre, och jag kände mig som kung i baren. Glad, uppåt, framåt och jag tänkte att nu blir jag frisk. Jag umgicks med vänner som vanligt, i tysthet, endast de närmaste visste.
Hur jag klarade av att hantera och förklara mina symptom som yrsel och trötthet, som jag fått efter min förlamning, det förstår jag inte, men jag var jag. En envis ungdom som hade hela världen framför sina fötter. Inget kunde stoppa mig.

Tills en dag i slutet av oktober.

29.10.2009.

En riktigt ruggig och höstig dag. Dagen då jag skulle köra upp, och KANSKE lyckas få körkort. Vem var inte nervös för att göra det? (Definitivt jag!) Samma kväll slutade med att jag kollapsade i min lägenhet i stan. Allt blev svart. Ni vet när man t.ex. redigerar en kortfilm med bilder och man sätter på fademodet mellan bilderna. Exakt så kändes det. Jag och min hjärna loggade ut. Jag hann ta mig till sängen och där var det som att trycka på en off-knapp.

Klick, ett epilepsi-anfall.

 

Denna höst gick livet upp och ner. Det tog alltid tvära hopp mellan att vara glad och ledsen. Det var här som tiden hann ifatt mig. Jag visste inte vem jag var. Fotograferandet på den tiden var något som hjälpte mig. Det var en av de bästa sakerna jag visste..

Efter mitt epilepsi-anfall, skulle jag även bara någon vecka efter på EEG. När man är vaken hela natten, för att sedan på morgonen kolla hjärnan, medan patienten sover. Detta såg normalt ut.

Januari 2010 - då fick jag veta att jag hade fått en till förändring i vänstra hjärnhalva. Nu har jag alltså 3 förändringar. Då var det mycket prat om MS. Som tur, så var det inte det. För då behöver man mera förändringar (fläckar på hjärnan). Det togs ett andra ryggmärgsprov som såg perfekt ut. Glad var jag för det.

Det var här, som jag på något sätt fick ett nytt liv. Min kropp återhämtades sakta, och den första fläcken på hjärnan blev mindre. Det enda jag led av var migränen som besökta mig nu som då, men mycket mer sällan än förut. Och min trötthet... Den eviga tröttheten.

Hela 2010 mådde jag bra! Tills jag fick hem brevet att jag skulle på gastroskopi, bakom hjärtat - Hjälp!